Det är besökar rekord idag! mer än 180 sidvisningar! Herrejävlar. Det trodde jag inte! Men tack till alla som besöker min blogg! Hoppas ni kommer tillbaka! Saknar er annars :* 

Tack så mycket!! ;D 

Jag känner mig så elak nu! Fyyy! Men nu får ni iallafall veta! Förlååt! Men här kommer det! 

-----------------------------------------------------------------------------------------------

 ”Det är nog bäst att du blir..”

Det var tyst en sekund.

”SLYTHERIN!”

Jillian hoppade upp från pallen och lade hatten på den med ett leende. Hennes mamma hade varit Slytherin, precis som hon blev nu! Hon gick snabbt mot bordet där de applåderande, jublande Slytherinarna satt. En flicka från en annan årskurs flyttade på sig så hon kunde sätta sig där.

Sorteringen höll på, och alla eleverna blev utsorterade till sina hem, tillslut kom de fram till.. ”Draco Malfoy” ropade McGonagall.

Hatten behövde knappt röra vid Draco's huvud innan den ropade..

”SLYTHERIN!”

Jillian svor för sig själv, men lite för högt, för flickan bredvid, som hade rest sig upp för att applådera till det nya tillskottet i Slytherin, tittade ner på henne.

”Eh.. Jag är släkt med honom..” sa Jillian till flickan, och hon log snabbt mot henne.

Det var inte många kvar nu.

Moon …, Nott …, Parkinson …, sedan ett par tvillingsystrar, Patil och Patil, Perks.. och sedan..

”Harry Potter”

Nästan alla blev helt chockade och började viska hysteriskt.

”Var det Potter hon sa?”

”Den Harry Potter?”

Hatten föll ner över Harrys huvud, och tystnaden föll över salen. Den här gången var det en mycket djup, och nervös tystnad. Alla ville ha den berömda Harry Potter i sitt elevhem. Det tig riktigt lång tid innan hatten sade något. Men tillslut ropade den:

”GRYFFINDOR!” och två pojkar i Gryffindor, som tydligen var tvillingar, började ropa:

”Vi fick Potter! Vi fick Potter!”

Det var väldigt mycket applåder den här gången från Gryffindorbordet.

Den sista som blev placerad var Blaise Zabini, som blev en Slytherinare. Professor McGonagall rullade ihop pergamentrullen och lyfte upp Sorteringshatten och gick därifrån.

Precis i mitten av honnörsbordet satt Albus Dumbledore, som reste sig upp. Han strålade mot och slog ut med armarna mot eleverna som om inget kunde göra honom gladare än att se dem alla där.

”Välkomna!” sade han. ”Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! Innan vi börjar på vår festmåltid, skulle jag vilja säga ett par ord. Och så här lyder de: Dumbom! Lipsill! Stolle! Tokskalle!

Tack ska ni ha!”

Han satte sig ner igen. Jillian höjde ögonbrynen och tittade upp mot bordet medan hon applåderande som alla andra elever.

Jillian vände sig mot flickan bredvid sig.

”Är han inte lite.. tokig?” frågade hon.

”Tokig? Ja, han är helknäpp! Men han är den avgjort bästa trollkarlen genom tiderna. Folk säger att han är ett geni! Potatis, Jillian?” svarade flickan.

Jillian bara gapade. Faten som varit tomma för bara en sekund, dignade nu av mat. Det fanns rostbiff, stekt kyckling, fläskkotletter, lammkotletter, korvar, bacon och stekt kött, kokt potatis, stekt potatis, pommes frites, Yorkshirepuddingar, ärtor, morötter, köttsås, ketchup (vad det nu var) och av någon konstig anledning, (Jillian misstänkte att det var Dumbledores idé) pepparmintskarameller.

Jillian upptäckte att det satt ett spöke en liten bit bort från henne. Han såg ganska läskig ut, han hade tomma stirrande ögon, ihåligt ansikte och en klädnad fläckad av silverfärgat blod. Jillian frågade flickan bredvid sig vem spöket var.

”Det är Slytherins elevhems spöke, han heter Blodige Baronen.”

”Han ser ganska läskig ut..” sa Jillian medan hon tog en potatis till.

”Ja.. Men när man har lärt känna honom är han ganska trevlig!” sa flickan och log.

”Vilken årskurs går du egentligen?” frågade Jillian henne.

”Tracey Davis, fjärde årskursen.”

”Mhm” sa Jillian och åt upp sin mat.

När alla hade ätit så mycket de orkade, försvann resterna av maten från tallrikarna och lämnade dem skinande rena, som innan. Ett ögonblick senare dök efterrätterna upp. Glass i alla smaker man kunde tänka sig, äppelpajen, sirapstårtor, chokladbakelser och syltmunkar, sockerkaka med vaniljkräm och grädde, jordgubbar, brylépudding, rispudding …

Det första Jillian tog var sirapstårta. Tracey hade uppmuntrat henne att smaka på den, 'Den är godast' hade hon sagt.

Jillian började känna sig varm och trött och hon var jätte mätt nu.

Till sist försvann även efterrätterna och professor Dumbledore reste sig upp igen. Det blev omedelbart tyst i salen.

”Ähum … bara ett par ord till nu när vi alla fått näring och blivit vattnade. Jag har några saker att meddela er inför terminsstarten. Nybörjarna bör lägga märke till att skogen på området är förbjuden mark för alla elever. Och det skulle inte skada några av våra äldre elever att också komma ihåg det.”

Dumbledores gnistrande ögon blixtrade till bakom de halvmåneformade glasögonen i riktning mot Gryffindor bordet.

”Jag har också blivit ombedd av vaktmästaren, mr Filch, att påminna er alla om att inga trollkonster bör utövas i korridorerna på rasterna.

Uttagningarna till Quidditchmatcherna kommer att göras under andra veckan på terminen. Alla som är intresserade av att spela för sitt elevhem kontaktar madam Hooch.

Och till sist måste jag tala om för er att i år är tredje våningens korridor på höger sida förbjudet område för alla som inte vill dö en mycket plågsam död.”

Man hörde några spridda skratt från salen, Jillian var inte en av dem. Hon kände sig ganska rädd för det. Hon hade ingen lust att dö.

”Menar han allvar?” frågade Jillian Tracey.

”Ja, jag tror det. Men det är lite konstigt, han brukar alltid ge oss ett skäl till varför vi inte får gå någonstans, skogen är fylld med farliga djur och sådant, det vet ju alla. Han kunde ju i alla fall ha sagt någonting om varför vi inte fick gå dit..” svarade Tracey.

”Och låt oss nu, innan vi går och lägger oss, sjunga skolsången!” ropade Dumbledore, han svängde lätt med sin trollstav, och ett gyllene band flög ut från den. Det höjde sig i luften ovanför borden och snodde sig som en orm till ord.

”Alla väljer sin älsklingsmelodi” sa Dumbledore. ”och så sätter vi igång!”

Skolan skrålade:

Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts,

Vare sig vi är gamla och flintis

Eller unga med skrubbsår på knäna,

Var snäll och se till att vi nånting oss lär.

Med saker som är intressanta för oss

Behöver vi fylla vårt huvud och sinne

För nu är där tomt, ja, mest bara luft

Och fluglik och tussar av damm där inne.

Ge oss tillbaka allt det som vi glömt

Och lär oss sånt som till nytta kan bli,

Så ska vi plugga tills ögonen blöder.

Gör bara ditt bästa, och resten gör vi.

Alla avslutade sången olika fort, tillslut var det bara de där tvillingarna i Gryffindor som sjöng, och Dumbledore dirigerade till de sista raderna de sjöng med sin trollstav, och när de slutat, var det han som applåderade högst.

”Å, musik” sa han och torkade sig i ögonen. ”En förtrollning som går utanpå allt annat vi gör här. Och nu är det dags för sängen. Kila iväg med er!”

Slytherins nybörjarelever följde efter Slytherins ena prefekt till Slytherins elevhem. De gick ner för en trappa ner i fängelsehålorna, de kom fram till en tom stenvägg, i slutet av en korridor, där prefekten stannade.

”Rent Blod” sa prefekten rakt ur mot stenväggen.

Jillian höjde ögonbrynen, ingenting hände. Men plötsligt öppnades stenväggen och en liten ingång uppenbarade sig där.

De steg in i ett rum som var helt gjort av sten. Det var gröna lampor i taket som fick stengolvet att skifta i grönt, rummet var fult av små soffor och bord, och det fanns två öppna spisar där välkomnande eldar knastrade. Det var ganska högt i tak, och längst bak i rummet fanns en trappa, som ledde till flera olika dörrar.

”Välkomna till Slytherin.” sa Prefekten. ”Det här är sällskapsrum, där nu kan göra era läxor eller bara tillbringa tid. Flickor bor där uppe, pojkar bor under trappan där.” Prefekten pekade på dörrarna som var under den altanliknande plattformen som dörrarna till flickornas elevhem var på. ”God natt” sa han och lämnade eleverna i sällskapsrummet.

Jillian var det första som skilde sig ur gruppen och gick upp mot rummen. Hon hittade en dörr där det stod:

Flickor, år 1.

Jillian öppnade dörren och fann ett mysigt rum, med smaragdgröna väggar och mattor. Det stod fem himmelssängar längs väggarna, och i mellan två av sängarna fanns ett litet fönster. Jillian undrade hur det kunde finnas ett fönster när de var i källaren, men Hogwarts verkade vara lite konstigt. Hon gick fram till fönstret och tittade ut, och såg sjön som de åkt över. Hon log. Det var faktiskt en väldigt fin utsikt, den var säkert ännu finare på dagen.

Hon hittade sin koffert framför en av sängarna, en av dem som var närmast fönstret, och samtidigt som hon öppnade den slogs dörren upp, och fyra tjejer, som också var förstaårselever, steg in i rummet.

Jillian drog på sig sin pyjamas, lade sig i sängen och föll in i en drömlös sömn.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå! Varsågoda! Kommentera duktigt ;D

Porten öppnades genast. Där stod en lång silverhårig häxa i en smaragdgrön klädnad. Hon hade mycket strängt ansikte och Jillians första tanke var att hon var en sur, sträng tant som man inte skulle bråka med.

”Förstaårseleverna, Professor McGonagall” sa Jätten.

”Tack, Hagrid. Jag för dem vidare härifrån”

Hon sköt upp porten vid gavel. Entréhallen var så stor att ett helt mugglarhus hade sått plats i det. Stenväggarna lystes upp av flammande facklor, och taket var så högt att man inte ens kunde urskilja det. En ståtlig marmortrappa mittemot dem ledde upp till de övre våningarna.

De följde Professor McGonagall över de stenlagda golvet. Jillian kunde höra hundratals röster som surrade från en dörr till vänster – resten av skolan måste vara där redan. Professor McGonagall visde in förstaårseleverna i ett tomt litet rum intill hallen.

Alla trängde sig in och stod närmare varandra än de vanligt vis skulle ha gjort, Jillian stod tätt hopklämd mellan Crabbe och Goyle, som var dubbelt så stora som henne själv.

”Välkomna till Hogwarts”, började Professor McGonagall. ”Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i Stora Salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer att ha lektioner tillsammans med övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets sällskapsrum.

De fyra elevhemmen heter Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart elevhem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng. I slutet av året belönas det elevhem som har flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att ni var och en ska bli en heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir.

Sorteringsceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar.”

Jillians blick fastnade omedelbart på Pansy Parkinson som desperat försökte borsta bort all lera som hon hade på rumpan. Draco försökte få bort det som fanns på hans mantel, och när Crabbe och Goyle fixade till sig knuffade de till Jillian fler gånger. Hon knuffade tillbaka, med mening, och de gav henne kyliga blickar.

”Vad är dit problem?” frågade Draco när Jillian klämde sig bort från Crabbe och Goyle och hamnade mellan honom och Pansy istället.

”De knuffade mig” sa Jillian och blängde på Pansy som såg helt förbannad ut för att Jillian hade ställt sig i vägen för henne, så att hon inte kunde glo på Malfoy.

Jillian fick plötsligt syn på Ron och Harry, de stod ganska nära Jillian, Draco och Pansy.

”Exakt hur går det till att sortera in oss i elevhemmen?” frågade Harry Ron.

”Nåt slags prov, tror jag. Fred sa att det gör väldigt ont, men jag tror han skojade.”

Harry såg helt förskräckt ut. Jillian visste att det inte var svårt, Lucius hade berättat för henne och Draco en gång, han sa att man bara behövde sitta där.

Det var nästan helt tyst i rummet, utom en flicka med fluffigt hår och stora framtänder som viskade alla trollformler hon lärt sig.

Sedan hände någonting som fick både Jillian, Draco och Harry att hoppa högt upp i luften – fler elever i rummet började skrika.

”Vad f...” Jillian vände sig om och fick syn på det som fått dem att skrika. Ett tjugotal spöken hade seglat in i rummet genom väggarna. Pärlvita och lätt genomskinliga gled de över skaran med elever, utan att ens kasta en blick på dem. De verkade bråka om något. En av dem såg ut som en tjock liten munk sa:

”Förlåt och glömma, tycker jag, vi borde ge honom en ny chans...”

”Min käre munkbroder, har vi inte gett Peeves alla chanser har förtjänar? Han ger oss alla dåligt rykte och ni vet ju att han inte ens är ett riktigt spöke – vad gör ni här föresten?”

Ett spöke med pipkrage och åtsittande byxor hade precis lagt märke till förstaårseleverna..

Ingen svarade, alla bara stirrade på spökena.

”Nya elever!” sade den tjocke munkbrodern. Och log brett mot dem allesammans. ”Ni väntar på att bli sorterade, antar jag?”

Jillian blev en av dem som nickade.

”Hoppas få se er i Hufflepuff!” sa han. ”Mitt gamla elevhem.”

”Raska på och kom med nu” sa Professor McGonagall som precis hade kommit in i rummet. ”Sorteringsceremonin ska just börja.”

Spöken flög iväg igen.

”Ställ upp er på led” sa McGonagall till eleverna. ”och följ mig.”

Jillian blev plötsligt alldeles uppspelt och nästan sprang in i ledet bakom Draco.

”Hoppas du hamnar i Hufflepuff” viskade Draco till henne.

”Nej, Hoppas du hamnar i Hufflepuff.” viskade hon tillbaka.

De tågade ut ur rummet och tvärs över hallen genom ett par dubbeldörrar in i Stora Salen.

Det första man la märke till var ljusen som lyste upp allt, de svävade över fyra bord. Borden var dukade med glänsande guldtallrikar och guldbägare. Längs upp i salen fanns ännu ett bord där alla lärarna satt.

Professor McGonagall ledde förstaårseleverna fram mot lärarbordet, de hamnade så att de stod öga mot öga med de andra eleverna och lärarna i ryggen. De hundratals ansiktena som stirrade på dem såg spöklikt bleka ut i skenet från de levande ljusen. Spökena som satt utspridda bland eleverna lyste som matt silver. Jillian försökte undvika allas blickar genom att titta uppåt, då hon tappade andan. Det fanns inget tak, det var en stor himmel som reste sig över eleverna. Precis då hörde hon flickan med tänderna viska:

”Det är förtrollat, så att det ska se ut som himlen utanför. Jag har läst om det i Hogwarts, en historisk beskrivning. Jillian tittade upp på taket igen, efter att ha vänt sig mot flickan. Hon undrade om hon någonsin skulle vänja sig vid att himlen var där, eller om det alltid skulle vara svårt att slita blicken från det.

Jillian fick syn på Professor McGonagall som tyst placerade en fyrbent pall framför förstaårseleverna. Ovanpå pallen ställde hon en spetsig trollkarlshatt. Hatten var väldigt lagad och förfärligt smutsig. Alla i salen stirrade på hatten, så Jillian följde deras exempel och stirrade på den hon också. Under ett ögonblick var det helt knäpptyst i salen. Sedan ryckte hatten till. En lång reva nära mitten öppnades vid gavel, som en mun – och hatten (konstigt nog) började sjunga.

Ni tycker kanske inte jag är vacker,

Men döm ej efter vad ni ser idag,

Jag lovar äta upp mig själv om ni

Kan finna en hatt mer klok än jag.

Behåll ni gärna era svarta plommonstop,

Och höga hattar som ser fina ut

För jag är Hogwartshatten som sorterar

Och därför slår jag alla andra med prut.

Det finns ej något dolt i era tankar

Som inte jag genast kan uppenbara,

Sätt mig på huvudet, och jag skall säga

I vilket hem ni helst bör vara.

Ni kanske passa bäst i Gryffindor,

Där folk med mod i bröstet lever,

Vars djärvhet, kraft och tapperhet

Dem skiljer ut från mängden av elever;

Ni kanske hemma hör i Hufflepuff,

Där rättvisa och sanning styr,

Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala

Och aldrig någon möda skyr;

Måhända är ert hem det visa Ravenclaw,

Ty den som lärd och kvicktänkt är

Och har ett gott och klart förstånd

Skall alltid sina likar finns där;

Eller måhända ni i Slytherin

Skall era sanna vänner finna,

Där sluga rävar nyttjar alla knep

Att sina mål och syften vinna.

Så sätt nu hatten på! Förfäras ej!

Grips ej av frossa! Ty jag kan lova

Att (fast jag inga har) ni är i säkra händer,

För jag, jag är en Hatt med tankegåva!

Hela salen bröt ut i smattrande applåder då hatten avslutade sin sång. Den bugade så gått den kunde för var och ett av de fyra borden och blev sedan alldeles stilla igen.

Jillian stirrade på hatten och hoppades att den skulle röra sig igen, så att hon skulle få veta att hon inta hade inbillat sig att den var levande.

Professor McGonagall steg upp och ställde sig bredvid hatten med en lång pergamentrulle i handen.

”När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli sorterad.” sa hon. ”Hannah Abbot!” En flicka med rosigt ansikte och blonda tofsar snubblade fram ur ledet. Hon tog på sig hatten och slog sig ner på pallen. Det blev helt tyst i salen igen...

”HUFFLEPUFF!” ropade hatten.

Hufflepuffarna vid bordet till höger jublade och klappade i händerna då Hannah gick och satte sig hos dem.

”Jillian Black!”

Jillian blev nästan som förlamad, när någon knuffade fram henne ur ledet. Det var Draco.

”Gå fram nu, Jillian.” viskade han, han lät faktiskt uppskattande, och log snällt mot henne när hon vände sig mot honom.

Hon gick fram och tog på sig hatten, och satte sig på pallen. Hatten gled ner över hennes ögon.
”Hmm” sa en tunn röst i hennes öra. ”Du var svår..”

Jillian tänkte att det måste vara en mycket gammal hatt, och att han kanske var lite utsliten.

”Utsliten? Säger du det?” sa hatten, och Jillian blev helt förskräckt. Hatten kunde läsa alla hennes tankar! ”Det är nog bäst att du blir..” 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nu var jag liiiiite elak.. men (xD) Ni får vänta till ikväll! Kommenter duktigt! 

Cirka en timme senare satt Jillian, Draco och två av Draco's kompisar, plus en skum tjej som skrattade åt allt Draco sa, hopklämda i en kupé på tåget. Jillian satt närmast fönstret och försökte att inte lyssna på när Draco berättade om hur ”duktig” han var på att flyga kvast. Jillian orkade inte berätta hur dålig han var egentligen, så hon satt bara och tittade på när landskapet far förbi utanför fönstret.

En av Draco's kompisar, som tydligen hette Goyle, reste sig upp för att gå på toa. Malfoy tog då kontakt med Jillian.

”Ehj, Jilli, visst har du en katt?” sa han och pekade på den lilla buren som stod på hyllan ovanför där de satt.

”Ja” sa Jillian uttråkat.

”Vad heter den?” frågade flickan med en gnällig, pipig röst.

”Smallpaws.” sa Jillian utan att slita blicken från det som fanns utanför fönstret.

”Vad gulligt! Kan du inte släppa ut den? Får jag klappa?” sa flickan, och fortsatte bombardera Jillian med frågor ända tills Goyle kom tillbaka och sa:

”Harry Potter är på tåget!”

”Harry Potter?” sa Jillian som äntligen tittade upp. ”Var?”

”Jag vet inte, de visste inte var han var. Men några är ute i korridoren och letar nu.” svarade han.

”Coolt! Jag vill träffa honom!” sa Draco och reste sig upp. ”Jag ska hitta honom först! Kom Crabbe, Goyle” Goyle och hans andra vän, Crabbe, som reste sig upp från sätet bredvid Jillian lämnade kupén tillsammans och lämnade Jillian med den jobbiga flickan.

”Sååååå.. Du heter Jill?” sa flickan, som desperat försökte få igång ett samtal.

”Jillian. Jillian Black.” sa Jillian och tittade lite närmare på hur flickan såg ut. Hon hade ganska kort, svart hår, bruna ögon och ett tufft moppsliknande ansikte. 'Hon är säkert en mugglare' tänkte Jillian.

”Black?” sa flickan förvånat. ”Ooo, då är du släkt med Malfoy!”

”Nästan, ja” sa Jillian. Sen föll en djup, pinsam tystnad i rummet.

”Är du renblodig då?” frågade hon.

”Ja.” svarade Jillian och tittade upp på buren där hennes katt var. ”Du då?”

”Renblod.”

Det blev tyst igen. Jillian, som inte brydde sig om att tänka ut något nytt att prata om vände sig mot fönstret igen, men flickan kom upp med ett nytt samtalsämne.

”Är inte Draco fantastisk.”

”Nej.”

”Vad menar du?” frågade hon.

”Är det svårt att fatta? Jag tycker inte om honom. Han ljuger hela tiden, och är en tjockskallig idiot.”

”Eh..”

Men plötsligt öppnades dörren till kupén och Draco, Crabbe och Goyle steg in, till Jillian lättnad.

”Harry Potter.. Haha, vilket skämt.” sa Draco med ett överlägset leende.

”Vad hände?” frågade Jillian.

”Jag presenterade mig och killarna. Jag berättade för Potter om trollkarlsfamiljer, och erbjöd mig att hjälpa honom välja rätt vänner. Sedan gav han mig en kylig kommentar och antydde att jag tillhörde dem som var fel sort.”

Flickan stönade till och gjorde en tillgjord förvånad min. Draco gav henne en kylig blick och fortsatte:

”Jag gav honom så klart en kylig kommentar tillbaka. Och nämnde att Weasley och den där Hagrid är fel personer att umgås med.”

”Det var bra gjort!” sa flickan och log stort mot honom, men han gav henne bara ännu en kylig blick.

”Weasley blev helt knäpp, och fick för sig att han skulle slåss med oss om vi inte gick därifrån. Då sa jag att vi inte ville gå, och att våran mat var slut, och så kommenterade jag att de hade massor kvar. Goyle sträckte sig efter maten, och så kom en jäkla råtta och bet sig fast i hans finger!”

Jillian fick då syn på att Goyle höll för fingret och hade ett plågat uttryck i ansiktet.

”Mhm” sa hon och tittade på dem. ”Jag tycker att ni får skylla er själva.”

”Vad är det du säger!?” Utbrast flickan som såg hel chockad ut.

”Jaa, Jilli, vad är det du säger?” sa Draco retsamt.

”Haha, Jodu, jag säger att ni får skylla er själva” sa Jillian och log. ”Sprang ni iväg sen? Som små barn, och ropade efter mamma?”

”Nej!” fräste Draco.

”Mamma! Maammmaaa! Han sloog miiig!” ropade Jillian.

”Jilli.. Tyst!”

 Jillian reste sig upp och lämnade kupén. Hon tänkte fråga Harry Potter själv vad som hade hänt.

”Hej!” sa Jillian när hon sköt upp kupédörren och steg in.

”Hej …” svarade en svarthårig pojke som satt närmast fönstret.

”Vem är du?” frågade han.

”Jag är Jillian. Jillian Black.”

”Nej.. Säg inte att du är släkt med Malfoy?” sa den andra pojken, som hade eldrött hår och var lång, mager och gänglig. En Weasley.

”Joo.. lite.” sa Jillian och tittade ner på Weasley pojken. ”Våra föräldrar är kusiner.”

”Mhm.” sa Harry. ”Jag heter Harry Potter i alla fall.”

”Mm.. Jag vet.” sa Jillian ”Jag har en snabb fråga bara.”

Killarna nickade.

”Hur såg det ut när Malfoy, Crabbe och Goyle flydde härifrån?”

”De försvan som om de hade transfererat sig iväg.” sa den rödhåriga pojken. ”Varför frågar du?”

Jillian log. ”Jo, Draco vill inte berätta för mig, så jag tänkte fråga de andra vittnena.”

”Jag heter Ron Weasley.” sa den rödhåriga pojken och sträckte fram sin hand.

Jillian tog den och skakade den snabbt. ”Kul att träffas Ron Weasley. Men jag ska nog gå tillbaka till min kupé nu.”

”Nej, du kan stanna om du vill.” sa Harry.

”Nej, jag måste gå tillbaka. Jag har min katt där, jag vill inte lämna den hos den galna flickan som sitter där.”

”Haha, okej” sa Harry. ”Ses på Hogwarts sen då?”

”Ja det hoppas jag.” sa Jillian innan hon stängde kupédörren och gick tillbaka mot sin egen kupé.

”Nu är ni snart framme!” ropade en röst från korridoren, ”Alla måste ta på sig sina uniformer!”

Jillian misstänkte att det var en prefekt som stod och ropade, han lät väldigt befallande när han ropade instruktioner.

”Så.. Snart är vi på Hogwarts.” sa Draco. ”Då kommer vi snart att bli sorterade till olika elevhem.”

”Ja! Va kul!” sa flickan.

”Pansy, måste du kommentera precis allt jag säger?”

”Eh..”

”Var tyst bara.”

”Pansy?” sa Jillian och höjde ögonbrynen. ”Heter du Pansy?”

”Ja, Pansy Parkinson.” fräste flickan.

Jillian tittade ut genom fönstret igen.

En röst ekade genom tåget:

”Vi kommer fram till Hogwarts om fem minuter. Vill ni vara så vänliga att lämna ert bagage på tåget, det transporteras för sig till skolan.”

Jillian tittade på sin koffert som låg på hyllan ovanför sätena. Jaha, tänkte hon.

Plötsligt fick hon syn på ljus. Det var en stad! De var framme! Tåget började skaka och farten minskade snabbt. Tillslut stannade det.

Alla elever strömmade ut ur tåget, ut på en perrong. Det var mörkt ute, man kunde se berg och skogar under en djupröd himmel.

”Förstaårselever hitåt!” ropade en röst från en jättestor man. ”E allt som de ska, Harry?” sa mannen och log ner mot Harry Potter.

”Kom me här, följ efter mej – nåra fler förstaåringar? Se opp var ni går nu! Förstaårselever följer efter mej!”

Alla förstaårselever följde efter mannen, Draco halkade flera gånger, och även Pansy, som ramlade och hamnade i lera. Jillian log retsamt mot Draco när Pansy bad honom att hjälpa henne upp. De gick ner för en brant, smal stig och det verkade som att det var genom en skog, för det var mörkt på båda sidorna av vägen. Ingen sa något, innan den stora mannen ropade:

”Ni får strax se er första skymt av Hogwarts, bara runt kröken här.”

Draco halkade precis i kröken och hamnade så att han absolut inte kunde se det fantastiska som var framför dem.

De hördes ett högljutt: ”Ååååå!”

Stigen hade plötsligt mynnat ut vid kanten av en stor sjö. På toppen av en hög klippa på andra sidan reste sig ett väldigt slott, med fönster som gnistrade mot stjärnorna. Det hade jätte många torn och tinnar, och ett av tornen var verkligen jättehögt.

”Inte fler än fyra i varje båt!” ropade mannen och pekade på en flotta av små båtar som låg i vattnet vid stranden.

”E alla i båtarna?” skrek mannen, som hade en hel båt för sig själv. ”Då så – FRAMÅT!”

Jillian hamnade i samma båt som Malfoy, Pansy och Goyle, såklart, och Pansy pratade oavbrutet om hur vackert slottet var.

De små båtarna började röra sig framåt. Jillian kunde inte slita blicken från skolan. Var det verkligen en skola?

När de första båtarna nådde klippan ropade jätten:

”Ner me huvet!” Alla böjde sig ner, och dem små båtarna förde dem genom en ridå av järnek som dolde en bred öppning i klippytan. De åkte fram genom en mörk tunnel som verkade föra dem under slottet, tills de kom till en underjordisk hamn.

”Hörru du där! E de här din padda?” frågade jätten och lyfte upp en liten padda ur en av båtarna.

”Trevor!” skrek en tjock pojke som greppade tag i paddan. Jillian rös. Hur kan man ha en padda? Tänkte hon.

Sedan klättrade de upp för en gång i klippan efter det ända ljuset: Jättens lyckta. Och kom tillsist ut på en slätt, fuktigt gräs och i skuggan av slottet.

De gick upp för en stentrappa och samlades runt en stor port av ek.

”E alla här?” ropade jätten. ”Du där, har du din padda kvar?”

Jillian himlade med ögonen, kan han inte hålla koll på sin padda själv?

Jätten lyfte sen sin hand och knackade på porten tre gånger.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för alla kommentarer och frågor! Fortsätt så! Jag svarar alltid med nöje och ett smile i facet!! :D

Den där kommentaren kom, så här är kapitel 6 ;D 

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Cirka en timme senare satt Jillian, Draco och två av Draco's kompisar, plus en skum tjej som skrattade åt allt Draco sa, hopklämda i en kupé på tåget. Jillian satt närmast fönstret och försökte att inte lyssna på när Draco berättade om hur ”duktig” han var på att flyga kvast. Jillian orkade inte berätta hur dålig han var egentligen, så hon satt bara och tittade på när landskapet far förbi utanför fönstret.

En av Draco's kompisar, som tydligen hette Goyle, reste sig upp för att gå på toa. Malfoy tog då kontakt med Jillian.

”Ehj, Jilli, visst har du en katt?” sa han och pekade på den lilla buren som stod på hyllan ovanför där de satt.

”Ja” sa Jillian uttråkat.

”Vad heter den?” frågade flickan med en gnällig, pipig röst.

”Smallpaws.” sa Jillian utan att slita blicken från det som fanns utanför fönstret.

”Vad gulligt! Kan du inte släppa ut den? Får jag klappa?” sa flickan, och fortsatte bombardera Jillian med frågor ända tills Goyle kom tillbaka och sa:

”Harry Potter är på tåget!”

”Harry Potter?” sa Jillian som äntligen tittade upp. ”Var?”

”Jag vet inte, de visste inte var han var. Men några är ute i korridoren och letar nu.” svarade han.

”Coolt! Jag vill träffa honom!” sa Draco och reste sig upp. ”Jag ska hitta honom först! Kom Crabbe, Goyle” Goyle och hans andra vän, Crabbe, som reste sig upp från sätet bredvid Jillian lämnade kupén tillsammans och lämnade Jillian med den jobbiga flickan.

”Sååååå.. Du heter Jill?” sa flickan, som desperat försökte få igång ett samtal.

”Jillian. Jillian Black.” sa Jillian och tittade lite närmare på hur flickan såg ut. Hon hade ganska kort, svart hår, bruna ögon och ett tufft moppsliknande ansikte. 'Hon är säkert en mugglare' tänkte Jillian.

”Black?” sa flickan förvånat. ”Ooo, då är du släkt med Malfoy!”

”Nästan, ja” sa Jillian. Sen föll en djup, pinsam tystnad i rummet.

”Är du renblodig då?” frågade hon.

”Ja.” svarade Jillian och tittade upp på buren där hennes katt var. ”Du då?”

”Renblod.”

Det blev tyst igen. Jillian, som inte brydde sig om att tänka ut något nytt att prata om vände sig mot fönstret igen, men flickan kom upp med ett nytt samtalsämne.

”Är inte Draco fantastisk.”

”Nej.”

”Vad menar du?” frågade hon.

”Är det svårt att fatta? Jag tycker inte om honom. Han ljuger hela tiden, och är en tjockskallig idiot.”

”Eh..”

Men plötsligt öppnades dörren till kupén och Draco, Crabbe och Goyle steg in, till Jillian lättnad.

”Harry Potter.. Haha, vilket skämt.” sa Draco med ett överlägset leende.

”Vad hände?” frågade Jillian.

”Jag presenterade mig och killarna. Jag berättade för Potter om trollkarlsfamiljer, och erbjöd mig att hjälpa honom välja rätt vänner. Sedan gav han mig en kylig kommentar och antydde att jag tillhörde dem som var fel sort.”

Flickan stönade till och gjorde en tillgjord förvånad min. Draco gav henne en kylig blick och fortsatte:

”Jag gav honom så klart en kylig kommentar tillbaka. Och nämnde att Weasley och den där Hagrid är fel personer att umgås med.”

”Det var bra gjort!” sa flickan och log stort mot honom, men han gav henne bara ännu en kylig blick.

”Weasley blev helt knäpp, och fick för sig att han skulle slåss med oss om vi inte gick därifrån. Då sa jag att vi inte ville gå, och att våran mat var slut, och så kommenterade jag att de hade massor kvar. Goyle sträckte sig efter maten, och så kom en jäkla råtta och bet sig fast i hans finger!”

Jillian fick då syn på att Goyle höll för fingret och hade ett plågat uttryck i ansiktet.

”Mhm” sa hon och tittade på dem. ”Jag tycker att ni får skylla er själva.”

”Vad är det du säger!?” Utbrast flickan som såg hel chockad ut.

”Jaa, Jilli, vad är det du säger?” sa Draco retsamt.

”Haha, Jodu, jag säger att ni får skylla er själva” sa Jillian och log. ”Sprang ni iväg sen? Som små barn, och ropade efter mamma?”

”Nej!” fräste Draco.

”Mamma! Maammmaaa! Han sloog miiig!” ropade Jillian.

”Jilli.. Tyst!”

”Maammaa!!”

”Tyst!”

”Mammaa!!”

”TYST!” Dracos bleka ansikte hade blivit alldeles rött, och han såg jätteförbannad ut.

Jillian log belåtet.

”Vad gjorde ni då, Draco?” frågade hon.

”Vi..”

Men de avbröts av att kupédörren öppnades och en gammal häxa ropade:

”Godis?”

”Öh.. Nej tack.” sa Draco, vars röst hade förändrats på en sekund.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nu ska jag sova! Gó natt! ;D;D

De sista veckorna hemma på herrgården var ovanligt lugna. Inget bråk, inget slagsmål.. Jillian och Draco satt mest på sina rum läste sina intressanta skolböcker. De kom bara ner när det var mat, eller när Narcissa tvingade dem att gå ut. Lucius Malfoy var inte hemma så mycket mer, det hade tydligen hänt något på Gringotts samma dag som Jillian och familjen Malfoy vart där.

En kväll när Jillian precis skulle somna hörde hon hur någon skrek nerifrån hallen. Hon reste sig upp ur sängen och smög ner för trappen, där hon stötte på Draco, som stod där i morgonrock och lyssnade till när Narcissa och Lucius bråkade om någonting, men Jillian kom försent, de slutade bråka och lämnade hallen, så hon smög upp igen. När hon lade sig i sängen somnade hon direkt.

Nästa morgon, innan hon och Draco gick ner till frukost frågade hon vad han hade hört.

”Jag tror att det handlade om Du-Vet-Vem.” viskade Draco.

Du-Vet-Vem, eller Voldemort, var en av de största, och ondaste trollkarlarna genom tiderna. Ingen ville nämna hans namn, de var rädda för bara namnet. Han hade dödat massa folk, både trollkarlar och mugglare. En liten pojke, vid namn Harry Potter, hade stoppat honom, ingen vet hur, för tio år sedan. Alla trollkarlar kände till Potter nu.

”Vad sa de då?” frågade Jillian i en viskning.

”Jag tror att de sa att han skulle komma tillbaka i år, och att pappa borde göra nånting”

”Va!?”

”Ja! De sa...”

Men han hann inte säga mer, för Narcissa kom gående i trappan.

”Vad viskar ni om?” frågade hon och tittade på de båda.

”Jo..” sa Draco fundersamt.

Jillian fick plötsligt en idé:

”Draco läste någon väldigt spännande i en av böckerna, och ville berätta för mig!”

”Jaha, varför viskar ni om det?” frågade Narcissa och tittade genomskådande på dem.

”Jo.. vi ville inte att ni skulle höra, för vi skulle berätta om det vid frukosten.” sa Draco snabbt och gav Jillian en snabb blick.

Narcissa fick plötsligt ett nytt uttryck i ansiktet, ett leende

”Jaha, då ska jag inte förstöra för er. Spring och lek!” Och sedan gick hon vidare.

”Det var för nära.” sa Jillian och pustade ut. ”Du kan ju inte berätta här förstår du väl?” fräste hon. ”Vem som helst kunde ju höra!”

Draco höjde ögonbrynen.

”Det var ju du som frågade.” sa han enkelt.

”Men du kunde ju ha väntat till ett bättre tillfälle.”

Narcissa gick förbi dem igen, och tittade på dem en gång, med den där genomskådande blicken.

Jillian suckade.

”Skitsamma” sen gick hon ner, för att äta frukost.

Morgonen de skulle åka tillbaka till London packade Jillian och Draco sina koffertar. De gick igenom listan flera gånger för att se till att det inte glömt något. Jillian stängde in Smallpaws i sin bur och Draco stängde in sin fula uggla i sin.

Några timmar senare, klockan 9 am, tog de en bil från ministeriet in till London. Klockan 10 am var de framme, och hade exakt en timma innan tåget skulle gå från King's Cross. Familjen Malfoy och Jillian gick in på stationen, medan många mugglare stirrade på dem, och fram till stolpen mellan perrong 9 och perrong 10.

”Vi måste åka hem” sa Narcissa. ”Vi har saker att uträtta” hon gav Lucius en skarp blick. ”Ni vet var ni ska.”

Sen gick de.

Jillian och Draco tittade på varandra.

”Eh..?” sa Draco och tittade på stolpen.

”Vet du..?” frågade Jillian och såg förvirrad ut.

”Nej, du..?”

”Nope” Hon tittade upp på stolpen igen. Sedan såg hon sig omkring efter andra som såg ut som Hogwartselever, men utan framgång.

Plötsligt fick hon syn på pojken hon träffat i klädaffären. Han såg precis lika förvirrad ut som Draco och Jillian. Han tittade om och om igen på sin tågbiljett.

”Jag vet.” sa Jillian plötsligt. ”9 3/4, är nästan mitt i mellan 9 och 10, vi ska gå rakt igenom stolpen.”

”Va..?” sa Draco och stirrade på henne.

”Äh, följ efter mig bara.” sa hon och drog sin vagn med kofferten och kattburen bakåt, sedan tog hon fart, stolpen kom närmare.. och närmare.. Hon stängde ögonen hårt och föreställa sig smällen. Men, den kom inte. Hon stannade och öppnade ögonen igen.

Framför sig såg hon ett långt mörkrött tåg och vid sidan av det stod massor med folk som bar på koffertar, överallt hörde man katter som jamade, ugglor som hoade och föräldrar som tog adjö av sina barn.

Draco kom upp vid hennes sida.

”Smart där.” sa han och klappade henne på axeln innan han halvsprang in i folkmassan och försvan.

Jillian suckade och började köra sin vagn mot tåget. 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå! Nu är de där snart!! Woho! Kommentera duktigt så kanske kapitel 6 kommer redan ikväll!  

Jillian gick nu mot den sista affären hon behövde besöka; Trollstavsaffären. Hon kom till slutet av gatan där en liten förfallen byggnad låg. I flagnande guldbokstäver ovanför dörren stod det: Ollivanders: Tillverkare av fina trollspön och trollstavar sedan 382 f.Kr En ensam stav log på en urblekt purpurröd kudde i det dammiga skyltfönstret.

När Jillian klev in i butiken hördes ett pinglande från en klocka någonstans djupt inne i rummet. Jillian såg sig omkring, och fick känslan av ett mycket allvarsamt bibliotek. Det log tusentals smala små askar staplade ända upp till taket. Jillian rös till, själva dammet och den djupa tystnade verkade skälva av någon hemlig magi.

”Godmiddag” sa en mjuk röst. Jillian hoppade till, och vände sig omedelbart åt de håll som rösten kommit ifrån.

En gammal man stod framför henne, hans stora bleka ögon lyste som månar i det dunkla ljuset i butiken.

”H-Hej” sa Jillian och tittade ännu en gång på alla små lådor som stod staplade på varandra.

”Jillian Black, ser jag.” sa han drömmande och Jillian undrade hur han kunde veta vem hon var, men hon fick omedelbart svar på sin fråga;

”Du är väldigt lik din far” sa han och titta närmare på henne genom det dunkla ljuset. ”Samma drag i ansiktet.. Samma ögon..” han tittade intensivt på henne, och Jillian rös till igen. ”Jag kommer ihåg när unge Sirius klev in här och köpte sin första trollstav.. tio och en halv tum, långt, lätt att svänga.. tillverkat av björk.. Ett fint spö att använda vid förtrollningar.. men även förvandling..”

Jillian tittade upp på den gamla mannen, ingen hade pratat så öppet om hennes pappa förut. Han tog plötsligt fram ett långt måttband med silvermarkeringar.

”Vilken är er trollstavsarm?”

Jillian höll ut sin högra arm. Han mätte först från axeln till långfingret, sen från handleden till armbågen, från knät till armhålan och runt huvudet. Medan han mätte från från axeln till golvet sa han:

”Varenda Ollivanderstav har en kärna av en kraftfull magisk substans. Vi använder enhörningshår, fågel Fenixstjärtfjädrar och hjärtesträngar från drakar. Det finns inte två Ollivanderstavar som är lika varandra, lika lite som det finns två enhörningar, drakar eller Fenixar som är exakt lika varandra. Och ni får naturligtvis aldrig lika goda resultat med nån annans trollkarls stav.”

Jillian visste egentligen allt det han just berättade, men hon lyssnade ändå på hans ord. Jillian upptäckte att måttbandet, som nu mätte avståndet mellan hennes näsborrar, gjorde det på egen hand.

”Eh...” sa Jillian, och Ollivander, som flaxade runt bland hyllorna, vände sig mot henne.

”Åh, det räcker nu” sa han, och måttbandet krympte ihop till en hög på golvet.

Ollivander kom tillbaka igen med en liten avlång ask. Han öppnade den och sträckte fram den mot Jillian.

”Sådär, ebenholts och fågel Fenix-fjäder. Böjlig och fin, åtta och en halv tum. Sväng den i luften lite bara..”

Jillian höjde ögonbrynen snabbt och svängde till med staven, men inget hände.

”Hm..” sa Ollivander och vände sig åter åt hyllorna. Han kom tillbaka igen med en ny liten låda.

”Lönnträ, enhörningshår, Behaglig och smidig, tio tum.”

Jillian svängde staven i luften. Inget hände.

Ollivander var tillbaka på en sekund med en ny stav.

”Järnek, drakhjärtesträng, Sju tum, Väldigt elastisk, prova den”

”Jaja,” sa Jillian och svängde till med den i luften. Ingenting.

”Den här.. Bokträ, elva tum, fenixfjäder.. böjlig och smidig.. pröva den.”

Jillian tog den och plötsligt kände hon värme i fingrarna. Hon höjde staven och lät den svischa ner genom den dammiga luften, en skur av röda, gyllene gnistor for ut från änden av staven.

Ollivander log och tog tillbaka staven.

”Det här är rätt stav, Miss Black”

Jillian log tillbaka. Sedan gav hon Ollivander sju galleoner för staven, och lämnade butiken.

Efter en liten stund mötte hon familjen Malfoy i baren, där de sen lämnade London och åkte hem till Wiltshire. 

-------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev ett ganska kort kapitel den här gången.. men hoppas det var bra ändå! Snart åker de till Hogwarts! 

Pojken tittade bort mot henne. Han såg henne rakt i ögonen och då såg hon att han hade på sig ett par trasiga glasögon, och hans kläder var väldigt stora och säckiga, Jillian hade aldrig sätt honom förut, han såg ut som en mugglarfödd, tyckte hon.

Det var något med mugglarfödda som gjorde att renblodiga drog sig ifrån dem, så hon låtsades att hon inte såg dem, och gick förbi dem med huvudet riktat rakt fram, mot Madam Malkins kläder för alla tillfällen. Den affären låg närmast Gringotts, och det var lika bra att börja med Uniformerna. Men till Jillians besvikelse började pojken och jätten också gå mot butiken. Jillian svor lågt för sig själv och gick sedan in i butiken. Madam Malkin var en liten tjock, leende häxa klädd i lila från topp till tå.

”Hogwarts, lilla vän?” sa hon när Jillian inte sa någonting.

Jillian nickade långsamt.

”Jag har allting framme – en annan ung man är faktiskt här och ekiperar sig just nu.”

Jillian följde efter häxan lite längre in i butiken. Hon suckade.

”Hej, Draco” sa hon, Malfoy stod uppflugen på en fotpall medan en annan häxa nålade upp hans långa svarta klädnad. Hans bleka, spetsiga ansikte såg uttråkat ut.

Madam Malkin ställde Jillian på en pall bredvid, drog en lång klädnad över hennes huvud, och började nåla upp rätt längd.

”Hej, Jilli” svarade han med uttråkad, släpig röst.

Den magra pojken med glasögon kom in i butiken nu. Han såg ganska förvirrad ut när Madam Malkin gick ifrån Jillian och lämnade en annan häxa till henne, för att hjälpa honom. Malkin sa, som Jillian gissade (Man kunde inte höra dem så bra) ungefär samma sak som hon sagt till henne.

Madam Malkin kom fram till Draco och henne och ställde pojken på andra sidan av Draco

”Hej” sa Draco till pojken som studerade honom noga. ”Ska du också till Hogwarts?”

”Ja” sa Pojken.

”Min pappa är i affären intill och köper böcker och mamma är längre bort och tittar på trollstavar” sa Draco, och hans röst lät ännu mer uttråkad och släpig än vanligt. (Lucius hade anslutit sig till dem efter sitt möte på trolldomsministeriet) ”Sen ska jag släpa iväg dem båda och titta på racerkvastar. Jag fattar inte varför förstaårselever inte kan få ha sina egna. Jag tror jag ska tvinga pappa att köpa en åt mig och sen smuggla in den på nåt vis.”

Jillian tittade på Draco och höjde ögonbrynen.
”Draco..”

”Tyst Jill.” sa han och vände sig mot pojken igen. ”Har du en egen kvast?” frågade han pojken.

”Nej” svarade han.

”Spelar du Quidditch?”

”Nej” sa pojken och såg jätteförvirrad ut.

”Det gör jag – pappa säger att det vore brottsligt om jag inte tas ut för att spela för mitt elevhem, och jag måste säga att jag håller med honom”

Jillian fnissade till lite, Draco var urdålig på att flyga om man jämförde med Jillian. Han kunde inte ens störtdyka.

”Tyst Jilli” sa Draco och blängde på henne. ”Vet du vilket elevhem du kommer tillhöra?” frågade han pojken som såg förvirrad och uttråkad ut.

”Nej” svarade han och såg ut som att han redan tröttnat på Draco.

”Nåja, ingen vet väl riktigt säkert förren man kommer dit, men jag vet att jag kommer tillhöra Slytherin, hela vår familj har gjort det..”

Jillian avbröt honom. ”Utom min pappa” sa hon och log. ”Han var Gryffindor.”

”Han räknas inte. Och jag sa att du ska va tyst Jillian”

”Jag säger vad jag vill” sa hon.

”Jaja, var var jag? Just det. Tänka sig att hamna i Hufflepuff. Då skulle jag nog lämna skolan, skulle inte du?” frågade Draco pojken.

”Mmm” sa pojken och såg trött ut.

”Nej, men titta på den där mannen!” sa Draco plötsligt och nickade mot fönstret på framsidan. Där stod den jättelika mannen och flinade mot pojken.

Men Jillian hann inte höra mer av deras samtal, för häxan sa:

”Nu är du klar, lilla vän” Och Jillian gick ner från pallen. Hon tog sina saker och lämnade affären efter att ha betalat Madam Malkin.

Hon gick vidare för att köpa pergament och fjäderpennor, Jillian köpte likadant smaragdgrönt bläck som vart på brevet från Hogwarts, hon tyckte att det var väldigt fint. Sedan gick hon vidare till Flourish and Blotts Bokbutiken, där bokhyllorna gick ända upp till taket, och var fyllda med högar av böcker stora som gatstenar och inbundna i läder; böcker stora som frimärken inbundna i sidenpärmar; böcker fulla med besynnerliga symboler och böcker med ingenting alls inuti. Sedan köpte hon en kittel, även om det fanns av silver, som hellre velat ha, tog hon en vanlig av tenn (som det stod på listan). Hon köpte en fin hopfällbar stjärnkikare, och en lite finare våg att väga trolldrycksingredienser på, än vad en fattig person skulle ha köpt. Kommer man från en rik familj så gör man..

Hon gick vidare till Apotekarboden; där hon bad mannen vid disken om ett basförråd av trolldrycksingredienser, hon kunde inte låta bli att titta på alla märkliga saker om fanns där inne; Det stod tunnor med slemmigt innehåll på golvet, krukor med örter, torkade rötter och pulver i klara färger stod uppradade utmed väggarna, snören med huggtänder och hoptrasslade klor hängde från taket. Det fanns enhörningshorn i silver (21 Galleoner styck) och svartglittrande skalbaggsögon (fem knutingar för en skopa).

När hon fått sina ingredienser lämnade hon affären och tog fram sin lista.

”Bara trollstaven kvar” viskade hon för sig själv och log nöjt. Hon hade väntat på att få köpa sin trollstav.

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT">Hon började gå mot butiken. Men på vägen gick hon förbi djurbutiken och kunde inte låta bli att stanna. Hon hade helt glömt att man fick ta med sig ett djur. Hon gick in i butiken. Det fanns tusentals med olika sorters möss, ugglor, paddor och katter där inne. Jillian tittade på katterna, och fick syn på en brun liten kattunge med gröna ögon. Den lade sig på mage och lät henne klia den på sin vita, långhåriga mage, dess hår var ovänligt långa, och den såg ut som en liten boll där den låg och skruvade sig på marken.

”Vad kostar den?” frågade Jillian kvinnan som stod i kassan.

”10 Galleoner.” svarade hon och log mot henne. ”Den har redan ett namn.. Fluffen brukar vi kalla honom, men han heter Smallpaws.”

Jillian såg i samma sekund som hon sade det att katten hade väldig små tassar.

”Vad gulligt, man jag vill nog döpa om honom.” sa Jillian utan att ta blick från den håriga lilla katten.

”Så du tar honom?” frågade kassörskan. ”Han är ganska ilsken, utom mot dig verkar det som.”

”Det går bra.” sa Jillian. ”Jag tar honom”

Hon fiskade upp 10 Galleoner och gav dem till kassörskan, och lyfte sedan upp Smallpaws, som inte verkade ha något emot det.

Sedan lämnade hon affären med sin nya lilla katt.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev ett väldigt långt kapitel den här gången.

Jag har en liten länk den här gången!

www.pottermore.com  ! 

En jättebra hemsida för alla Harry Potterfans! 

Love from me, och kommentera duktigt ;D