Jaa, nu har det hänt igen. Jag var nästan klar med ett inlägg, och kom inte på vad jag skulle skriva. Jag tryckte på "Spara som utkast" och jag blir utloggad. SÅ JÄVLA FÖRBANNAD! JAG HADE FAN SKRVIT HUR JÄVLA MYCKET SOM HELST OCH NU FINNS INGENTING! JAG HATAR BLOGGPLATSEN IBLAND! >:O 

Jag orkar fan inte börja om nu, gör det senare. 

Ursäkta Svordommarna, ännu en gång. 

"O-Okej?" sa Jillian förvånat. "Får jag följa med?" 

"Ja." svarade Hermione och tittade ner i marken. 

"När ... när går ni?"

"Vid midnatt." svarade Harry. 

"Hur kunde du veta att vi skulle efter ..." Ron såg sig omkring. "Du-vet-vad?" 

"Kände på mig det. Men jag måste gå nu. Var ses vi?" 

"Vid dörren in till Fluffy." svarade Harry. 
"Okej." Hon lämnade dem utan ett ord till. Hon var väldigt nervös nu. Skulle de klara det, eller skulle de bli relegerade?

"Hur kunde du göra så!?" skrek Amanda när Jillian berättade vad hon skulle iväg på. "Hur?" 

"Jag gör Jag gör väl som jag vill?" fräste Jillian åt henne. "Jag bryr mig inte om ifall jag blir relegerad, Amanda. Tänk om Voldemort faktiskt kommer tillbaka? Då finns det ingen skola längre! Han skulle förstöra den eller göra den till en skola för svartkonster! Tror du att han kommer ta hänsyn till oss, bara för att vi vann elevhemspokalen?" 

Amanda hade börjat se förskräckt ut redan när Jillian hade uttalat namnet. "Men ..." sa hon. 

"Inga men! Jag ska iväg inatt, vad som än händer, och du kan inte stoppa mig. Jag är renblod, det kan vara det ända han tar hänsyn till, men du är inte renblod, eller hur? Du kommer bli mördad av honom!" 

Amanda såg nu helt vettskrämd ut. 

"T-tar han hänsyn till det?" frågade Amanda och stirrade skräckslaget på Jillian. 

"Jag vet inte." svarade hon. "Men om han gör det skulle jag tro att han bara gör det om man går med honom." 

"Men ... DU TÄNKER GÅ MED ..." 

Jillian hade slagit handen för hennes mun. 

"Är du helt från vettet?" fräste hon åt Amanda. "Alla i hela skolan hör dig om du håller på så här. Om du inte håller klaffen om det här ska jag förvandla dig till en groda!" fräste Jillian i en viskning. "och det är väl klart att jag inte tänker gå med honom!" la hon ilsket till. 

Amanda vred sig loss ur hennes grepp. "Hur kan du veta det nu?" fräste Amanda tillbaka. "Du är ju renblod, och Dracos föräldrar är säkert anhängare till honom!" 

"Och hur mycket tycker jag om dem?" frågade Jillian nedlåtande. 

Amanda blängde ilsket på henne, reste sig upp och gick ut ur rummet. 

"Perfekt!" sa Jillian när Amanda drämt igen dörren. "Helt och hållet perfekt!" hon var förbannad. Hur kunde Amanda tro att hon skulle gå med Voldemort? Hon var ju snäll, eller? 

Efter middagen, som Jillian fått äta med Draco, Crabbe och Goyle, satte hon sig ensam i ett hörn av sällskapsrummet. Hon hade mycket att tänka igenom innan hon skulle ge sig av. Hon försökte skriva ner alla formler som kunde vara bra att kunna, och repeterade dem flera gånger. Hon undrade om de ens skulle överleva det här. Fluffy kanske åt upp dem, innan de ens kommit igenom falluckan? Det skulle hon snart få redan på iallafall. Klockan närmade sig midnatt och sällskapsrummet tömdes långsamt. Tillslut var det bara Amanda, Daphne och Pansy Parkinson som satt kvar i där och blängde argt på Jillian. Hon kunde inte förstå att de tre gaddat ihop sig emot henne.

När de äntligen gick var Jillian ensam kvar. Klockan var halv tolv på natten, så hon bestämde sig för att gå. Hon gick in i sovsalen och tog sin trollstav som låg på hennes nattduksbord. 

"Ska du verkligen göra det?" frågade en röst bakom henne. Jillian snodde runt och fick se Amanda sitta i sin säng och titta frågande på henne. "Jag menar ... verkligen?" 

"Varför bryr du dig?" fräste Jillian åt henne. 

Amanda skakade på huvudet. Hon var den enda som var vaken utom Jillian, så de fick ännu en gång tala ifred. 

"Är du verkligen säker på att du vill göra det här?" frågade Amanda igen. 

"Jag gör precis vad jag vill, och jag vill inte att du lägger dig i!" Jillian började gå mot dörren. 

"Lycka till!" ropade Amanda efter henne när hon smällde igen dörren. 

Ännu en gång gick hon ensam genom den mörka korridoren, men den här gången skulle hon göra någonting mycket farligare än hon gjort hela sitt liv. Hon började faktiskt tvivla på att hon gjort rätt val. Var det här verkligen vad hon ville göra? Men det var iallafall försent. Hon var framme vid trappan som ledde upp till tredje våningen. Hon gick långsamt upp medan hon tänkte igenom allt som kunde gå fel. Hon hade plötsligt blivit nervös, men det kanske inte var så konstigt. 

Plötsligt var hon framme vid dörren in till Fluffy. Hon slog sig ner vid sidan av dörren och hoppades att inga lärare skulle komma, och letade hela tiden efter ställen som hon kunde gömma sig på om det skulle komma någon. 

Hon väntade ganska länge, och hon kunde slå vad om att det var över midnatt när hon äntligen hörde ljud från korridoren. Hon visste inte om de skulle använda osynlighetsmanteln eller inte, men när hon inte såg någon i korridoren antog hon att det var dem. 
"Harry?" viskade hon så tyst hon kunde, men det ekade ändå genom korridoren som ett väsande från en orm. 

Hon fick inget svar. 
"Hallå?" sa hon högt, och det ekade högt. "Någon där?" 

Plötsligt kände hon ett hårt slag i huvudet och allt blev svart. 

"Jillian?" någon skakade om henne. "Jillian?" 

Hon slog upp ögonen och fick se Hermione sitta hukad bredvid henne, och Harry och Ron stod på varsin sida. 

"Vad har hänt?" frågade Hermione. 

"Jag vet inte ..." sa Jillian misstänksamt. "När kom ni?" frågade hon. "Och vad är klockan?" 

"Vi kom precis nu, och klockan är nästan ett" svarade Harry.

"Ni skulle ju komma vid midnatt?"

"Jag vet, men vi blev försenade." sa Hermione ursäktande. "Förlåt." 

"Jag hörde ett ljud i korridoren, och jag trodde att det var ni som kom, så jag viskade 'Harry', men det var tydligen inte ni. Nån slog till mig i huvudet." 

"Kunde du se någon?" frågade Harry. 
"Nej, denna 'någon' var typ osynlig." 

"Okej. Men vi måste gå in nu." sa Harry. 

Jillian reste sig upp på staplande fötter. 

"Nämen!" sa Jillian förvånat. "Dörren är öppen!" 

Hermione flämtade och samma gjorde Harry och Ron. 

"Jaha, där ser ni" sa Harry tyst. "Snape har redan tagit sig förbi Fluffy." 

"Det är inte Snape!"  fräste Jillian åt honom. 

De stod nu alla fyra under Harrys osynlighetsmantel. 

"Om ni vill gå tillbaka klandrar jag er inte." sa Harry som hade stannat. "Ni kan ta manteln, jag kommer inte att behöva den nu." 

"Vart inte dum" sa Ron. 

"Vi kommer med." 

Jillian skruvade lite oroligt på sig, men sade inget. Hon ville inte backa ur nu, men hon ville egentligen inte stanna. 

Harry sköt upp dörren och de möttes av lågt morrningar, Fluffy var vaken. Vid hans fötter låg en harpa. 

"Snape måste ha lämnat den här."

Jillian fnös. "Det är inte Snape!" 
"Men håll klaffen!" fräste Ron åt henne och hon förblev tyst. 

Harry drog fram en liten flöjt. Han tittade på den och sade: 

"Den vaknar säkert i samma ögonblick som man slutar spela. Ja, då sätter jag igång då." Han började spela några toner som inte alls hängde ihop, men den trehövdade hundens ögonlock blev ändå tyngre, och efter bara en sekund föll den snarkande ihop på marken. 

"Fortsätt spela" mumlade Ron och gled ut ur manteln. Han smög långsamt fram till falluckan. "Jag tror vi kan dra upp luckan" sa Ron och kikade över hundens rygg. "Vill du gå först, Hermione?" 

"Nej, det vill jag inte!" 

"Okej." sa Ron och klev försiktigt över benen på hunden. När hon kom fram tog han tag i ringen till luckan oh drog upp den. 

"Vad ser du?" frågade Hermione ängsligt. 

"Ingenting, bara svart." svarade han. "Det finns inget att klättra i, vi får helt enkelt hoppa." 

"Vem går först?" frågade Jillian tyst.

Allas blickar vändes mot henne. 

"Nej! Inte en chans!" väste hon. Jillian gick långsamt fram till falluckan och tittade ner i det som såg ut som ett ändlöst mörker. 

Plötsligt fick hon en hård knuff i ryggen och föll ner genom falluckan med ett väldigt ljust skrik. 

"Ron!" utbrast Hermione gällt när Jillian försvunnit ner i mörkret. "Jillian, är du okej?" ropade hon. 

Jillian hade landat i något mjukt. Hennes ögon hade inte vant sig vid mörkret än, så hon kunde inte se vad det var för någonting hon satt på. 

"Jillian?" ropade Hermione igen. Harrys flöjtspel hördes också där nere. 

"Vad?" ropade hon argt. 

"Gick det bra?" 

"Ja, man landar mjukt." muttrade hon. "Och fallet är inte långt. Kan nån vara snäll och knuffa ner Ron, så att jag kan slå ihjäl honom?" 

Först vill jag bara säga att jag redan skrivit det här kapitlet, men när jag skulle trycka på "spara inlägg" blev jag plötsligt utloggad, hela jävla skiten försvann, så jag är helt jävla förbannad just nu. Orkar fan inte skriva om allt! >:( (Ursäkta svordomarna) 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter en liten stund slutade Jillian följa efter Hermione när hon upptäckte att hon var på väg mot Gryffindortornet. Hon gick istället ut igen och letade upp Amanda som fortfarande låg under trädet, där hon lämnat henne, men hon hade somnat. 

Jillian gick fram till henne och skakade om henne. 

"Amanda? Amandaaaa? AMANDAAAA?" 

"Va, va, va?" sa hon förvirrat och satte sig upp. "Vad är det?" hon stirrade trött på Jillian efter att har gnuggat sig nyvaket i ögonen. "Var har du varit?" 

"Jag följde efter Hermione, Harry och Ron. De gick först ner till Hagrid, och sedan gick de in, de tror att Snape vill stjäla De vises sten. Hermione gick och ställde sig utanför lärarrummet och Harry och Ron sprang iväg och ställde sig utanför rummet på tredje våningen. Jag själv följde efter Hermione, men jag hann inte fråga klart, för hon blev ivägskrämd av Snape." 

"Oj." sa Amanda. "Jag gillar inte den där minen" sa Amanda plötsligt. 

"Vilken min?" 
"Den minen du har just nu. Den betyder att du tänker göra nånting." 

"Ja, jag tänker nog göra det ..." 

Jillian hade gått strax efter hon sagt det. Hon hade gått in och hela vägen upp till Gryffindor, där hon nu knackade på. 

"Är du helt från vettet?" tjöt Den Tjocka Damen. "Du får inte vara här!"  

"Men håll tyst!" sa Jillian argt och just då öppnades porträtthålet och Percy Weasley stirrade förvånat på henne. 

"Vad gör du här?" sa han. "Du får inte vara här! Jag tänker inte släppa in dig!" han började stänga porträttet igen. 

"Nej!" sa Jillian och han hejdade sig. "Jag vill inte komma in." 

"Vad vill du då?" 

"Jag vill bara prata med Harry Potter." sa hon kort. 

"Tänker du berömma honom för att han gjorde så att ni vinner?" 
"Nej!" fräste Jillian argt. 

"POTTER, DET ÄR NÅN SOM VILL PRATA MED DIG!" Harry kom springande och stod nu framför henne. "Släpp inte in henne." sa Percy innan han gick. 

"Vad vill du?" frågade Harry. 

"Jag vet vad ni tänker göra, och jag tänkte bara säga att jag tycker att det är jäkligt dumt, och att jag vill följa med." 

"Hur kan du ..." 

"Jag bara vet." avbröt Jillian honom med. 

"Men ..." 

"Snälla Harry." 

"Vänta." han slog igen porträtthålet igen och lämnade Jillian utanför. Jillian hade insätt att de skulle försöka få tag på De vises sten och att hon vill följa med, även om hon trodde att hon inte ville det. 

Efter en liten stund öppnades porträtthålet igen och Harry stod där med Hermione och Ron bakom sig. 

"Okej." sa han. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vet, jättekort. Men det är ganska jobbigt att behöva skriva om ett helt kapitel. 

Kram! 

Nästa morgon fick Jillian gå tillbaka till Slytherin igen. Madam Pomfrey sa att hon skulle slippa ligga på sjukhusflygeln om hon tog det lugnt och inte sprang omkring för mycket, vilket hon inte hade lust att göra. Hon drog fram osynlighetsmanteln som låg under hennes säng. 

"Jag måste ge tillbaka den ..." mumlade hon och reste sig upp för att leta efter Harry. Det var tomt i Slytherins sällskapsrum, utom några som satt och pluggade i ett hörn. 

Jillian gick upp för trappan och tänkte att det hade varit dumt av henne att ta den. Vad skulle hon ha den till liksom? Hon gick genom korridoren, men stannade plötsligt. En lång gestalt uppenbarade sig framför henne. Den hade långt vitt skägg och halvmåneformade glasögon. Det var Professor Dumbledore. 

"Vad gör du här, lilla vän?" sa han och log vänligt mot henne. 

"Eh ... Jo ... Jag.." Jillian visste inte riktigt vad hon skulle svara. 

"Vad är det du har där?" frågade professor Dumbledore och tittade genomskådande på henne.

"Eh ... Det är ... Harrys ..." sa Jillian. "Harry Potters ..." 

"Jaså .. jag tror att jag tar hand om den." 

"Va?!" sa Jillian chockat. "Men ... jag ska ju lämna den till honom ..." 

"Nej, jag tar hand om den. Jag har hört att du ska ta det lugnt, Miss Black."  Han sträckte fram handen och Jillian gav den till honom, men gav honom en trotsig blick. "Gå tillbaka till ditt sällskapsrum, seså, iväg med dig." 

Jillian tittade upp på honom en sista gång och skyndade sedan iväg. När hon kom till slutet av korridoren vände hon sig om. Dumbledore var borta. 

Det var dags för examensprov. Jillian och Amanda tillbringade all sin lediga tid i biblioteket för att göra en "sista minuten pluggning", annars gick de från prov till prov. Dagarna släpade sig förbi, och det var extra jobbigt på grund av den hemska värmen. I salen där de hade sina skrivningar var det extremt varmt, och folk tog av sig så många klädesplagg de fick. Alla satt där i vita skjortor och slipsar och pojkarna hade tillåtits ha kortbyxor.

De hade fått nya gåspennor att skriva med, som var förhäxade med en Anti-fuskförtrollning.

De hade även praktiska examensprov. Professor Flitwick tog in dem en och en i sitt klassrum för att se om de kunde få en ananas att göra en steppdans över bänken. På professor McGonagalls prov skulle de förvandla en mus till en snusdosa - man fick poäng för hur vacker snusdosan var och poängavdrag om den hade morrhår. På Snapes prov skulle man göra en Glömskedryck, och det var inte så lätt när Snape hela tiden jäktade dem. 

Det sista provet var Trollkonsthistoria, där de skulle svara på tusentals frågor om knäppa gamla trollkarlar som gjort kittlar som rörde om sig själva. 

När professor Binns sa åt dem att lägga ifrån sig gåspennorna, hurrade Jillian med de andra. Nu skulle de vara lediga i en hel vecka, innan resultaten på proven kom. 

Jillian och Amanda gick ut på skolområdet och slog sig ner på marken under ett träd. 

"Hur gick det för dig?" frågade Jillian, när de låg i skuggan under trädet och led av värmen. 

"Jag vet inte. Ganska bra, tror jag." svarade Amanda och log hastigt. "Du då?" 

"Vet inte." svarade Jillian och såg sig omkring över skolområdet. Nere vid sjön stod tvillingarna Weasley och Lee Jordan och kittlade en jättebläckfisk på tentaklerna. En liten bit ifrån dem satt Hermione, Ron och Harry. Jillian fick även syn på Draco, Crabbe och Goyle som låg och solade sig nere vid stranden. 

Plötsligt reste sig Harry hastigt upp. Han argumenterade häftigt om någonting, men Jillian och Amanda var för långt borta för att höra. Hermione och Ron hade tvivlande uttryck i ansiktena, men när Harry sprang iväg följde de efter. Harry var på väg mot Hagrids stuga. 

Jillian reste sig upp. 

"Jilli, gå inte dit .." sa Amanda och tog tag i hennes arm. 

"Jo, jag vill veta vad som händer." hon skyndade sig iväg efter dem. När hon bara var en liten bit ifrån, hörde hon Hagrid prata, så hon slängde sig bakom en sten och lyssnade så gott hon kunde. 

"Och verkade han ... verkade han intresserad av Fluffy?" frågade Harry honom. 

"Jaa ... jovisst ... de e ju inte många hundar me tre huven man träffar på, inte ens här i närheten av Hogwarts, va? Så ja tala om för honom att Fluffy e en enkel match om man vet hur man ska lugna ner honom, de e bara å spela lite musik för honom så somnar han bums ..." 

Hagrid tystnade och Jillian kunde slå vad om att han just insätt vad det var han berättat. 

"Jag borde inte berättat de för er!" utbrast han. "Glöm att jag sa de! Hallå där, vart ska ni ta vägen?" 

Harry, Hermione och Ron hade gett sig iväg. De rusade så fort de kunde upp mot slottet. Jillian följde dem med blicken ända tills de var uppe vid skolan och sedan reste hon sig upp. Hon tänkte efter en stund och reste sig sedan upp. Hon borstade bort lite jord från sin skjorta och började sedan gå upp mot skolan. När hon puttade upp de stora portarna var det första hon fick syn på professor McGonagall. Hon stod och pratade med Harry, Hermione och Ron. Jillian bestämde sig för att hålla avstånd, och precis då tappade professor McGonagall alla böcker hon hade i famnen. 

"Hur vet du...?" sa hon gällt. 

De började prata lågt igen och Jillian önskade att hon hade ställt sig lite närmare. 

Professor McGonagall började plocka upp böckerna, sedan lämnade hon dem. Oturligt nog gick McGonagall runt just den kröken där Jillian stod. 

"Miss Black!" utbrast hon och var när på att tappa sina böcker igen. "Vad gör du här?" 

"Eh ... Jag måste hämta en bok som ligger i Slytherins sällskapsrum, jag glömde lämna in den." sa Jillian, för det var det första som dök upp i hennes huvud. 

"Jaså?" sa McGonagall misstänksamt. "Vad heter den då?" 

"Det är ... Quidditch genom tiderna." hon hade sett Harry bära omkring på den, och hade faktiskt sökt upp den i biblioteket, men hon hade egentligen redan lämnat in den. Hon hoppades att det inte syntes att hon ljög. 

"Låt gå då, men gå ut igen sen. Det är ju härligt väder." sedan gick hon vidare. 

Jillian andades ut och fortsatte sedan efter Hermione, Harry och Ron. Men hon behövde inte springa ikapp dem. De stod fortfarande i korridoren, men de talade inte med McGonagall, utan med Snape. Jillian kastade sig bakom kröken igen och tryckte sig hårt mot väggen, men det var försent. Snape hade sätt henne. 

"Miss Black?" ropade han, och Jillian hade inget annat val än att gå fram. 

"Ja, professorn?" sa hon sammanbitet. 
"Vad gör du här inne?" frågade han. 

"Jag har en bok jag måste lämna till biblioteket ..." 

Han avbröt henne. "Ljug inte, du lämnade in den boken häromdagen. Jag såg dig allt." 

Jillian såg på Harry, Hermione och Ron att de trodde att Snape skulle dra av poäng från Slytherin, men Jillian visste att han aldrig skulle göra det om han inte var absolut tvungen. 

"Iväg med dig." sa han istället. Jillian gick runt den lilla gruppen om fyra som stod i korridoren och råkade stöta till Hermiones arm, vilket gjorde att hon blängde arg på Jillian, men hon brydde sig inte om det, inte nu iallafall. Hon fortsatte längs korridoren och svängde runt närmaste krök, där hon ställde sig. Den här gången var hon iallafall tillräckligt nära för att höra vad de sa. 

"Jag varnar dig, Potter - ger du dig ut på fler nattliga strövtåg ska jag personligen se till att du blir relegerad, Adjö med er." 

Snape lämnade dem. 

Harry började viska med de andra, och allt Jillian kunde höra var ett svagt mummel. 

"Varför jag?" sa Hermione irriterat. 

"Det är väl klart." sa Ron. "Du kan ju låtsas vänta på professor Flitwick. 'Å, professor FLitwick, jag är så orolig, jag tror jag svarade alldeles fel på fråga fjorton b ..." sa han sedan med pipig röst, som faktiskt liknade Hermione lite.

"Å, håll truten." sa Hermione argt, men hon gick tydligen med på att göra vad de nu hade tänkt.

Hermione gav sig iväg, och Jillian bestämde sig för att följa efter. När även Ron och Harry lämnat korridoren följde hon efter Hermione den väg som hon hade gått.

Hermione var på väg mot lärarrummet och Jillian fick en stark känsla av att det hade någonting med Snape att göra. Och mycket riktigt stannade Hermione utanför lärarrummet och väntade där. Jillian ställde sig bredvid henne, och hon hade inte sätt Jillian komma, så hon ryckte till.

"Vad är det ni håller på med?" frågade Jillian henne.

"Inget som du har med att göra!" svarade Hermione argt.

"Jag har varit med på varenda litet "strövtåg" som ni varit ute på den här terminen. Jag har lika mycket att göra med det som du." fräste Jillian åt henne. 

"Okej då. Harry och Ron ska vakta utanför Fluffy, och jag ska vakta Snape. Är du nöjd nu?" 
"Nej." sa Jillian enkelt. "Varför ska ni göra det här?" 

"För att Harry tror att Snape vill stjäla De vises sten." svarade Hermone som började låta otålig nu.

Jillian tänkte efter en liten stund och sade:

"Vad ska han med den till?"

"Jag vet väl inte!" fräste hon, men just då öppnades dörren till lärarrummet och Snape vandrade ut i korridoren. Han vände sig hastigt om och stirrade rakt på Hermione och Jillian.  

"Vad gör ni här?" frågade han vänligt.

"Vi .. väntar på professor Flitwick." sa Hermione och gav Jillian en blick som sade att hon skulle spela med. 

"Ja, Hermione vill fråga en sak om provet." sa Jillian och tittade upp på Snape. 

"Jaså, jag kan gå och hämta honom." sa Snape med den där vänligt, oigenkännliga rösten. Han gick in i lärarrummet igen och Hermione vinkade med sig Jillian, och de började springa iväg. 

"Vad är det du håller på med?" frågade Jillian när de kommit en bit ifrån. 

"Jag ... ville inte prata med Flitwick!" sa hon upprört och svängde runt ännu en krök. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bara 1-3 kapitel kvar! :) 

Kram på er!

P.S Min katts grav blev jättefin. :') 

Rubriken talar. Jag mår lite bättre, men är fortfarande ledsen såklart. 

Katten blev halvt uppäten av nått djur, han var bara 7 år och två månader, så det var väldigt sorgligt. Han är iallafall begravd och vi har gjort en jättefin gravsten som nu står på graven i trädgården. Det är lite deppigt hemma, som ni kanske förstår. 

Men eftersom jag mår lite bättre kommer jag försöka avsluta Hogwartsnovell 1 och börja på Livet efter Döden. Det kanske kan få mig på bättre humör, för den kommer att vara en liten parodi på vad som händer när man dör. Det passar ganska bra nu, med tanke på vad som hänt. 

Jag ska försöka rycka upp mig, och skriva nu. 

Kram från mig. 

Min älskade katt är död. Jag kommer inte att höra av mig på ett tag.

blev namnet! Jag är nöjd med det! Den som inte är det ... dra åt helvete och snacka me Calle. x3 

Hannah Ivashkov .. är det tillräckligt ryskt? Vem bryr sig? Inte jag iallafall. 

MEN JAG ÄR NÖJD OCH DET ÄR DET SOM RÄKNAS! 

Den nya Headerna är klar, men ni får inte se den fören Hogwartsnovell 1 är klar. 

Kram! Och nu är jag på bättre humör ! x3 

Jag har bestämt mig för att Hannah Hathaway ska komma från Ryssland, vad fan ni än säger. 

Jag har bestämt mig för att byta hennes efternamn istället. Jag tänker ta ett namn från bokserien "Vampire Academy" där de 12 kungliga familjerna har Rysska namn. 

-Badica

-Conta

-Dashkov

-Dragomir

-Drozdov

-Ivashkov

-Lazar

-Ozera

-Szelsky

-Tarus

-Voda

-Zeklos

Men jag har inte bestämt vilket jag ska ta än. Vilket passar bäst till namnet Hannah? 

Hannah Badica, Hannah Conta, Hannah Dashkov, Hannah Dragomir, Hannah Drozdov, Hannah Ivashkov, Hannah Lazar, Hannah Ozera, Hannah Szelsky, Hannah Tarus, Hannah Voda eller Hannah Zeklos? Det är frågan ... 

Jag vet serriöst inte, alla namnen är ganska fina.

Jag tar helt enkelt det som inte är så jobbigt att skriva men ändå är ganska fint. Det blir då ... Badica, Dashkov, Dragomir, Ivashkov, Ozera eller Zeklos. Hm... Nån av dem blir det. 

Jag har även ett till meddelande. 

Omröstningen slutade 50/50. 

Jag kommer göra om bloggen, för det är det som jag egentligen vill. Föresten måste jag det, för hur konstigt blir det inte sen, när jag börjar på en ny novell och har Hogwarts-tema? 

Så jag ska börja på en ny Header och bestämma ett efternamn. Det är mina uppdrag idag! 

Kram! 

P.S Meddelar namnet sedan! 

Det blir Hannah ...