Hej! 

Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känner ingen annan som är medlem där, så jag tänkte kontakta några kära nördar här! Jag heter SandGlow19440, om någon skulle vilja bli min vän! Skulle vara jättekul! Hoppas vi hörs på Pottermore! 

P.S Jag är en Slytherinare, bara så ni vet, men jag är mycket snällare än Draco Malfoy.    

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsnoveller säger jag och tackar kort för året som gått! 

Jag tänker även varna i förväg. Novellen är ganska hemsk, och min lärare sa faktiskt att den var lite äcklig... men jag fick A på den! Jippi igen! 

Så.. 22.00 idag, läs, läs och ha en grym helg! 

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan:

”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tror jag. Hon pratar aldrig om det precis. Det lilla jag vet är att hon är ganska trött på det … ” Esther tog en paus och tittade upp på Michael. Han lyssnade tyst med rynkad panna. Esther fortsatte. ”En gång så åkte hon till Italien, och sålde sig där, för hon hade hört att man fick bra betalt där. Hon gick till närmaste bar, sålde sig till första bästa och blev på smällen direkt. Hon hade inte pengar nog att stanna där längre, så hon åkte hem igen med mig i magen, och så föddes jag nio månader senare. Sorgligt nog kunde hon inte komma ihåg vem pappan var. Hon kom inte ens ihåg namn eller utseende, så hon kunde inte kräva pengar av honom eller någonting, så där var hon i Aberdeen, kunde knappt betala hyran och hade just fått ett litet skrikande spädbarn. Hon var på väg att adoptera bort mig, men så blev hon för fäst vid mig, så hon behöll mig ändå, även om hon visste att det nästan inte skulle gå. När hon skulle döpa mig letade hon efter italienska namn först, men hittade inget som passade, så hon tog massa namn från bibeln istället: Esther Judith Leah Hathaway. Bara så du vet så googlade hon på ’kvinnor i bibeln’, tog tre random namn och döpte mig till det.” Michael höjde ögonbrynen och log roat. Esther log tillbaka. ”Åren gick och hon fortsatte försörja sig på sex. Jag fick ligga i rummet intill och lyssna på när hon höll på …” Esther tittade bort med en äcklad min. ”Du vet.” han nickade. ”När jag fyllt 16 så fick hon den strålande idén att jag skulle börja känna pengar också.” Michael spärrade upp ögonen, men höll sig tyst. Esther misstänkte att han inte vågade säga något, eftersom det varit så svårt att få henne att prata. ”Så hon fixade fram en köpare åt mig. Jag ville inte, men hon knuffade in mig i ett sovrum och släppte inte snubben. Han började med att slå mig tills jag gick med på att ha sex, sedan så våldtog han mig. Den usla mamman Annabelle Hathaway var ju såklart jättenöjd när mannen lämnade över några tusen för det. Han hade tydligen sagt att det varit ett rent nöje. Jag visade mamma vad han gjort, och hon sade bara att det var så i början. Det hände igen och igen, och tillslut så orkade jag inte mer, så jag började ta kurser i självförsvar … jag fastnade för det och så … men det är en annan historia … det hör inte alls hit …” hon skakade upprört på huvudet. ”Jaja … killarna som slog mig fick rejält med stryk, och kom aldrig mer tillbaka, och tillslut var jag typ ’ökänd’. Ingen ville köpa mig mer, utom en kille som tyckte om när man slog honom. Han var typ nära fyrtio år gammal och tyckte om att … ja, du vet … med yngre. En gång så var mamma inte hemma, (hon var på ’hembesök’), och då kom han. Han våldtog mig hela jävla natten, och han gick strax innan mamma kom. Det var en så hemsk natt att jag inte vågat ha någon som helst närmare relation med killar, och därför blir jag helt crazy av den här situationen.”

Michael var fortfarande tyst, som om han hoppades att hon skulle säga något mer, men Esther ansåg att hon var färdig med historien.

Han skakade på huvudet och tittade sorgset på henne. ”Förlåt.”

”Nej, det är okej. Du visste inte.” sa Esther och försökte sig på att le. Hon kände att hon hade misslyckats när Michael höjde ögonbrynen åt henne. Istället rustade hon upp med sitt pokerface för att inte börja gråta. ”Okej, det är inte okej.”

Michael nickade. ”Så du har sexfobi nu?” frågade han i försök till ett skämt.

”Typ.” sa Esther och önskade att skämtet vart roligt.
”Förlåt … inte kul.”

”Nej, säg inte förlåt.” Esther skakade på huvudet igen. ”Kan du släppa mig nu?”

”Självklart.” sa Michael. Han höll fortfarande fast henne, hårt tryckt mot sin bröstkorg. Han släppte henne, och hon rullade omedelbart över till den sidan av sängen som vette mot väggen. ”Jag fattar ändå inte varför du skulle hålla fast mig.” sa hon. ”Det var idiotiskt. Man håller inte fast folk, dålig bakgrund eller inte.”

”Du är inte den ända med dålig bakgrund här inne!” sa Michael. Plötsligt lät han arg, och Esther tittade nedlåtande på honom. ”Du är inte det!”

”Nej, kanske inte, men det betyder inte att man får hålla fast folk!” Nu var Esther också arg. Hon vände sig om mot väggen och vägrade säga något mer. Då började Michael prata.

”Jag växte upp i San Francisco, Kalifornien. Pappa var ett fyllo och mamma var knarkare. Min syrra var en slampa och min bror var en idiot, därför stack jag hemifrån när jag fyllt 16. Jag stack hem till min kompis, Andre. Jag fick bo hos honom ett tag, men sen vaknade pappa ur sitt avsvimmade fyllotillstånd och släpade (bokstavligen) hem mig. Mamma var fortfarande nerknarkad och pappa söp sig medvetslös dagen efter, så jag stack igen. Den här gången hem till min mormor, som bodde på gränsen till Nevada. Där hittade de mig inte, för mamma var ju som hon var. En dag så ringde pappa däremot hem till mormor. Han lät inte ett dugg full när han pratade. Han berättade att mamma tagit en överdos. Han hade hittat henne död på sovrumsgolvet med en spruta i handen. Jag ringde hem till pappa när mormor berättat det för mig och berättade att jag bott hemma hos mormor hela tiden. Han sa inte emot, utan sa att jag gott kunde bo kvar. Jag gav honom mitt mobilnummer, så han kunde nå mig om det var något. Sedan bodde jag hos mormor. Strax efter jag fyllt 17 ringde pappa igen. Polisen hade hittat min syster död i en gränd. Halshuggen tydligen. En doktor hade undersökt henne och funnit att hon blivit våldtagen och misshandlad. Mördaren hade tydligen ristat in ordet ”slampa” i hennes panna och ”demon” på hennes haka. Då åkte jag hem till San Francisco igen. Pappa hade slutat dricka efter mammas bortgång och min bror hade blivit mindre idiotisk. Båda var helt ställda och visste inte riktigt var de skulle ta vägen. Jag fick börja ta hand om min storebror och pappa. Tillslut blev de båda bättre, och då tyckte pappa att jag skulle göra något med mitt liv, så jag tog värvning. Det var enda sättet jag ansåg att jag kunde göra någon nytta.” Michael tystnade, vände sig om och somnade tungt. Esther kunde däremot inte somna på ett tag, men lyckades tillslut hon också.

Mitt i natten vaknade hon. Hon hackade tänder och skakade så hon inte kunde andas. Hon sträckte fram en skakig hand mot Michaels rygg. När hon vidrörde honom vaknade han.

”Vad?” sa han hest och sömnigt.

”D-Det är K-K-Kaaaallt.”

”Nejmen du, kom här.” Han lade en arm om henne, och hon tryckte sig så nära honom som gick. Esther kunde slappna av en aning, men var ändå jättespänd. ”Slappna av.” viskade Michael i hennes hår. ”Det blir bättre då.” Hon slappnade av så gått det gick, och upptäckte att värmen strömmade genom huden när musklerna lugnat ner sig. Hon lade sig så tätt intill Michael som det gick och somnade om, med Michaels armar tätt slingrade runt hennes överkropp.

Nästa morgon var Michael redan uppe när Esther vaknade. Han stod med ryggen mot henne och klädde på sig. Överkroppen var bar, och han hade ett par långkalsonger på benen.

”Jag har inte fått några kläder än.” sa Esther sakligt. Michael vände sig om.

”Jag visste inte att du var vaken.” sa han och tittade lömskt på henne.

”Hej, du.” sa hon ursäktande. ”Förlåt för igår. Jag var dum.”

”Du, dum?” Michael rynkade ögonbrynen. ”Det var jag som var dum. Jag skulle inte ha hållit fast dig.”

”Jag skulle inte ha antagit att jag var den man skulle tycka synd om.”

”Du vet inte ens vem din pappa är, jag hade i alla fall en familj från början.”

”Men din syrra blev halshuggen!”

”Så du lyssnade faktiskt?” Han såg chockad ut.

”Ja, jag lyssnade.”

Det blev tyst. De båda stirrade på varandra. Ingen av dem vågade bryta värken ögonkontakten eller den pinsamma tystnaden. Esther blev ändå den som bröt det. Hon kunde inte undvika att blicken gled ner och granskade hans vältrände rutmage. Då höjde han roat ögonbrynen. Han kastade då en blick på Esthers bröst.

”Killar.” sa Esther uppgivet i en suck. Hon reste sig upp. ”Var kan jag få tag på kläder?” frågade hon honom istället.

”Det får man i huvudbyggnaden. Du får nog dina grejer om du går dit nu.”

”Okidoki.” sa hon och drog på sig en långärmad tröja. ”Ses sen.” Hon tittade upp och log mot honom när hon dragit på sig ett på jeans. Hon skyndade ut ur rummet och drog på sig sin jacka innan hon gick ut i snön. Sedan joggade hon längs vägen och kom fram till huvudbyggnaden 10 minuter senare. Hon gick fram till den stora dörren och lade handen på handtaget och ryckte i den. Hon fick sig en chock. Den var låst. ”Fan.” sa hon högt.

”Inte svära, menig Hathaway.” Utan att hon märkt det hade major Abele kommit från vänstra sidan om henne. Han stod ca två meter ifrån henne och hade just kommit ut genom en liten dörr. ”Vad gör du här så tidigt?”

”Jag skulle hämta mina saker. Kläder och sådant, major.” sa hon och ställde sig i givakt.

”Jaså, fick du inte det igår?” frågade han och kastade en blir på dörren.

”Nej, major, jag glömde bort.”

”Jaha, okej. Du kan gå in genom den här dörren. Väskan ligger i hallen, och det står ditt namn på en liten lapp som hänger på handtaget.”

”Tack så mycket, major.” sa hon och smet in genom dörren. Hon tyckte att det var väldigt obekvämt att säga major i varje mening, men det var så hon hade lärt sig att det skulle vara.

Väskan stod i hallen som han hade sagt, och hon lyfte upp den med ett stön. Den var stor, och vägde minst sextio kilo. Det var som att hon skulle bära sig själv! Hon bar den ut genom den lilla dörren och tio meter till, och sen var hon tvungen att stanna. Hon satte ner den i backen med en duns.

”Skit också.” sa hon argt och sparkade upp lite snö som en irriterad häst. ”Vad ska jag göra nu då?” Hon stirrade argt på den stora väskan och såg sig sedan omkring. Inte en själ syntes till. Hon gjorde ett försök till och lyfte upp väskan på ryggen. Benen vek sig under henne och hon hamnade på knä. Hon släppte väskan och den hamnade bakom henne, så att hon kunde resa sig upp igen. ”Jävla klenis.” sa hon till sig själv och gjorde ännu ett försök. Den här gången släpade hon väskan i snön. Hon fick den att förflytta sig ännu en meter, men det var inte ens i närheten av hur långt den skulle. Hon satte sig på väskan och såg sig omkring igen. Tomt. Bara snö överallt. Stället var fullt med vältränade killar, men inte en enda kunde dyka upp när hon behövde dem?  Det är ju bara irriterande. Den närmaste stugan låg femtio meter bort. Om hon lyckades släpa väskan dit så kunde hon be om hjälp där sen. Hon gjorde ett försök till med att släpa den, och den här gången gick det bättre. Hon lyckades släpa den hela vägen fram till stugan. På vägen halkade hon en gång och väskan fastnade var annan meter, men tillslut var hon framme. Hon knackade på dörren och en väldigt stor kille öppnade dörren. Han höjde ögonbrynen när han fick se den blöta, trötta och arga lilla flicka som stod framför honom.

”Jag skulle behöva lite hjälp..” sa hon ynkligt och sneglade generat på sin stora sextiokilosväska.

Killen log överlägset och ropade något in i huset på ryska.  

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på. 

Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när jag började skriva mitt eget så försvann alla med benen på ryggen, och nu har jag bara 2-3 följare kvar, och jag vet vad det beror på: Jag skriver inte om en kändis. Det finns tusentals bloggar som skriver om Justin Bieber och om One Direction, och de har tusentals följare, men det är inte för att de skriver bra. Alla har samma handling: En tjej, en kändis, de träffas, de blir kära. Kändisen ska oftast framstå som en "badass" och tjejen blir såååå attraherad av honom och de har oftast sex samma dag som de träffade varandra (det roliga är att det enda som oftast är mest noggrant beskrivet är sexscenerna). Jag har läst på massa bloggar, här på bloggplatsen och på andra ställen, och det är oftast EXAKT samma sak. 

Bara för att jag skriver det här betyder det inte att jag tänker börja skriva någon töntig "Biebernovel" eller "1dnovel" utan jag bara sprider mina tankar. 

Kapitlet går trögt, så ni får vänta lite till. 

MIN BLOGG FYLLER 1 ÅR DEN 25 APRIL! Det visste ni inte va?? Jag har bestämt att jag ska fira det med att lägga ut min första A-novell på bloggen! Den heter "En hämndplan" och handlar om en kille som heter Ethan! JAG FICK A PÅ DEN!!! Haha.. det var jättelängesen jag fick det och jag är fortfarande "overexcited".

Men nu har jag spridit mina tankar tillräckligt för den här gången... Ska se om jag kan få klart kapitlet till idag eller om det blir imorgon... eller dagen efter det... eller dagen efter det ... ja, vi får se helt enkelt..

HEJDÅ!  

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv. 

Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste igenom det, och så tänkte jag: "Jäääääklar vad dåligt det här är." Jag raderade alltihop... Men det var ju dåligt. Jag vill inte visa er något som är dåligt?! Nu ska jag försöka reparera misstagen... hehe.. och skriva om hela kapitlet igen. 

Nu kommer några andra nyheter:

1. JAG FICK ETT A PÅ EN NOVELL I SKOLAN!!!!!!!! (Jag KAAAAAAAANSKE ska lägga ut den novellen nångång) 

2. Jag har börjat skriva en till novell, men det kommer nog inte att bli någonting med det. 

3. Jag har bestämt mig för att jag tänker gå språklinjen på gymnasiet.

4. Jag vill bli journalist eller caféägare i framtiden. (Inte för att de har någonting gemensamt men...) och jag vill vara författare vid sidan om. 

4½. Jag tänker bli en känd författare så att alla vill komma till mitt café! 

5. Jag har en ny favoritlåt: "I see fire" med Ed Sheeran. (Den är för bra för att få finnas) 

Tack för idag! (Eller ja, tack för nu. Lägger KAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAANSKE ut något sen.) 

Esther vaknade mitt i natten. Michael hade lagt sin hand på hennes huvud. Panikartad knuffade hon bort den och tryckte sig mot väggen igen. Omedvetet hade hon givit ifrån sig ett skräckslaget, men kort skrik. Michael slog omedelbart upp ögonen och tittade sömnigt på henne.

”Vad är det?” sa han trött och kisade mot hennes skräckslagna ansikte.
”Inget. Inget.”

”Det här funkar inte.” sa han och försökte gnugga bort sömnen ur ögonen. ”Vi måste komma på något.”

Hon nickade långsamt och tittade lite lugnare på honom. Just när hon tänkte att det var skönt att han ville fixa problemet kastade sig Michael fram och grep tag i henne. Hon blev så chockad att hon inte gjorde något först. Det skulle hon inte ha gjort, det gjorde bara att han kunde hålla fast henne ännu hårdare. Då började hon kämpa emot, men Michael var för stark för att hon skulle kunna brotta sig bort från greppet.

”Släpp mig!” skrek hon gällt. Hon försökte ännu en gång brotta sig ur hans grepp, men misslyckades, igen. Istället slappnade hon av i en sekund. Det lurade honom, så han lättade sitt grepp.

”Det var väll inte så …” han fick inte avsluta meningen innan hon armbågade honom i magen och ryckte sig ur hans grepp. Hon ryckte sig hårt mot väggen med kroppen vänt mot honom. Han höll plågat handen på magen. ”Jävlar.” sa han med en höjning i rösten på slutet. ”Är jag så hemsk?” Han lät skämtsam.

Esther skakade tydligt på huvudet. ”Det är inte du” sa hon tunt.

”Inte?” sa han och höjde ögonbrynen. ”Du väcker mig mitt i natten för att jag råkar nudda dig när jag sover, sedan armbågar du mig i magen, skriker hysteriskt åt mig att släppa dig, och sedan säger du att det inte är jag? Det känns inte särskilt trovärdigt.”

”Förlåt. Det är inte du, jag lovar. Det är inte killar överhuvudtaget. Det är jag och en kille i den här situationen.” hon var lugnare nu. Michael flyttade sig längre ifrån henne.

”Vad tusan menar du?” frågade han med sin entoniga amerikanska röst.

”Jag vill inte prata om det.”

”Hepp. Skit iett då.” Han var sur, det var väldigt tydligt.

”Michael, jag känner inte ens dig.” sa Esther samtidigt som han vände sig om, så han låg med ryggen mot henne. ”Jag träffade dig för …” hon lutade sig fram så hon kunde se klockan. ”… ca tre timmar sen. Jag tänker inte berätta något så alvarligt för dig.”

”Jag fattar. Jag bryr mig inte.” Han vände sig om igen och såg henne i ögonen. ”Sov nu.”

När gång hon vaknar är hon alldeles varm. Hon får för sig att hon är Aberdeen och ska upp till skolan. Hon försöker vrida sig om för att kunna sätta sig upp, men stoppas av armen som ligger över hennes bröstkorg. Då är hon tillbaka i Ryssland. Michael hade lagt armen över henne och tryckt sig mot hennes rygg. Han låg tätt intill henne. Att hon inte vaknade tidigare?

”Michael!”

Han vaknar, och öppnar ögonen lika långsamt som förra gången. ”Vad?”

”För fan. Flytta på dig!” paniken bubblade upp i henne igen. ”Bort, bort, BORT!”

Men han rörde sig inte. Då snurrade hon hastigt runt så hon hamnade ansikte mot ansikte med honom. ”Släpp mig!”

”Nopp” han lade handen på hennes huvud och tvingade henne att vila huvudet på hans axel. Han drog henne närmare sig och lade den andra armen runt hennes midja, sedan snurrade han hastigt runt så hon hamnade ovanpå honom. ”Nu för du för fan berätta var som är ditt jävla problem.”

”Jag vill inte!” tårar började rinna ner över hennes kinder igen. Hon försökte tvinga upp huvudet från hans axel, men lyckades inte. ”Snälla … släpp mig!”

Hon grät verkligen på riktigt nu. Michael blundade en stund och fortsatte hålla fast henne. Hon fick mer och mer panik. Han ville bara att hon skulle berätta vad som var fel. För honom kändes det som att det var han som hon hade så mycket emot, även om hon hade sagt att det inte var så. Han ville få veta sanningen.

”Slappna av!” sa han argt och tryckte den vilt viftande Esther ännu närmare mot sig själv. Hon slutade kämpa emot, men han gick inte på hennes knep igen. Hon låg stilla och andades långsamt. Han kunde känna hennes hjärta slå fort och hårt. ”Lugna ner dig. Jag tänker inte precis våldta dig.”

Då reagerade hon. Hon ryckte hastigt till och tryckte sig upp för att se honom i ögonen. Hon spärrade upp sina bruna ögon och det bruna håret hängde tjockt vid båda sidorna av hennes ansikte. Hon såg ut som ett skrämt litet troll.

”Jag vill inte berätta om det.”

”Jag sa bara …”

”Jag menar allvar. Jag tänker inte berätta.”

”Och jag tänker inte släppa dig förrän du gör det.”

Plötsligt for hon rakt ner i bröstkorgen på honom. Han tappade andan, men hämtade den snabbt. Hon lade kinden mot hans bröstkorg.
”Fan ta dig.” sa hon och överdrev sin brittiska så att han nästan inte fattade var hon sade.

Han svarade inte, utan tittade bara fundersamt ner i hennes huvud.

”Jag undrar jag, vad som rör sig i detta huvud.” sa han mer till sig själv än till henne och försökte låta gammaldags. Han log för sig själv, och han kände att hon gjorde en förändring i sitt ansiktsuttryck. Han lutade sig långsamt ner och försökte se om hon log, men han hann inte, för hon tittade upp på honom när han rörde sig. Hon log inte. Hon såg alvarlig och sorgsen ut, mycket sorgsen. Michael höjde frågande ögonbrynen och skrotade leendet som hade tagit plats på hans läppar innan. Hon såg nästan för alvarlig ut. Hon öppnade tvekande munnen och Michael lutade frågade huvudet en aning. Hon andades in och sa en liten mening, som var så svår för henne att säga att Michael inte trodde att hon skulle kunna fortsätta berätta:

”Min mamma är en hora.” 

Michael suckade tungt och började gå längs den långa gångvägen från huvudbyggnaden. Vägen var oupplyst, det enda som gjorde att man såg något över huvudtaget var det dova ljuset som kom från fönstren på husen bredvid vägen. Han hade fått gå hela vägen tillbaka från hus 34 precis efter att han stängt igen dörren efter de andra. Han hade glömt bort att han var tvungen att befinna sig på flygplatsen efter att de sista kommit. Med tunga steg släpade han sig fram förbi husen. Ett efter ett släcktes, när de som bodde i dem bestämde sig för att det var dags att sova. När han nästan var framme såg han att det fortfarande lyste i hus 34. Då kom han på att de inte gjort upp vem som skulle dela rum med vem. Han hade haft ett rum för sig själv i de fyra dagarna han varit där, men nu var det inte möjligt längre. Han hade precis tänkt gräva fram nyckeln ur fickan, men det behövdes inte. Dörren var redan upplåst. Han öppnade den och gick in, och smällde sedan igen dörren efter sig.

Han slog upp dörren till sitt rum, men blev stående med uppspärrade ögon. Hon stirrade också förvånat på honom först, men sedan fick hon ett upprört och irriterat uttryck istället. Där stod hon, helt naken med en ljusbrun tröja i ena handen och en svart bh i den andra. Hon tryckte hastigt den stora tröjan mot bröstet.

”Jävla skit.” sa hon högt, och Michael som undrat var hon kom ifrån behövde inte undra längre.  Det var ingen tvekan alls – Skottland. ”Jävla, jävla, jävla, jävla skit!”

”Mitt rum.” sa Michael, utan att tänka efter. ”Det här är mitt rum.”

”Jag lovar, jag hade hellre delat rum med Archer.” hon lät riktigt arg. ”Men tydligen så ville Dean dela rum med Archer. Den bitchen.”

”Archer?”

”Den andra brittiska.”

”Jaha.” han stirrade fortfarande frågande på henne. ”Du menar att ni redan gjort upp om rummen?”

”Jepp.”

”Utan mig?”
”Jepp.”

”Fan.”

”Håller med.” sa hon och tittade på honom med huvudet på snedden. ”Michael?”

”Ja, du?”

”Esther.” sa hon och lade hastigt till: ”Hathaway.” Hon vände sig mot rummet och drog på sig tröjan hon hade i handen. ”Jag har inte hittat någon extrasäng. Var är den?”

”Du skojar!” Michael hade just sagt att det inte fanns någon extrasäng. ”Ingen extrasäng? Ska någon sova på golvet menar du?”

”Nej.”

”Vadå nej?” hon visste att hon var på vippen att börja låta hysterisk, men hon kunde inte hjälpa det. Det gick inte. ”Menar du … menar du att man ska dela säng?” rösten var tunn nu. Hon nästan viskade.

Michael nickade långsamt. ”Det är kallt på natten.”

”Du skojar med mig va?” den desperata tonen tog över och hon skrynklade plågat ihop ansiktet för att inte börja gråta.

”Säg att du skojar.” sa hon som om livet hängde på det.

”Vad är det för fel på dig?” sa utbrast han plötsligt. Esther kunde inte hålla tillbaka tårarna då. Hon släppte förtvivlat ut dem och snyftade plågat. ”Nej … fan … förlåt.” sa Michael och kliade sig nacken. ”Hördu, nej men … snälla du…”

Esther snyftade upprepade gånger och slog händerna för ansiktet. ”Det går inte.” sa hon förtvivlat. ”Jag kan inte.”

”Va?” Michael stirrade frågande på henne och fortsatte klia sig i nacken. ”Jag fattar ingenting.”

Michael blev helt överrumlad när Esther började gråta. Han fattade alvarligt talat inte ett dugg. Där stod en av de snyggaste brudarna han någonsin sett och stortjöt för att hon var tvungen att sova i samma säng som honom. Hon grät inte så där hysteriskt och snorigt som vissa tjejer gjorde heller. Det var sån där irriterande, hjärtskärande gråt som gjorde att man ville hålla om henne, men han hejdade sig. Vad tusan skulle han göra nu?

Han funderade stint när hon plötsligt slutade gråta och gnuggade sig i ögonen.

”Skärp dig nu, Esther.” sa hon tyst till sig själv. ”Okej.” sa hon till honom, men inte särskilt övertygande. ”Jag ska försöka. Men på ett villkor: Jag sover vid väggen.”

Michael blev överrumplad över hennes enkla krav. ”Va, visst, självklart.” sa han förvirrat.

”Bra.” sa hon och vände sig om igen. Hon drog av sig tröjan igen för att sätta på sig bh. Sedan letade hon igenom sig väska efter en annan tröja. Hon drog på sig den och satte sig sedan på sängen. ”Ska du bara stå där och stirra på mig?”

”Eh … nej … nejnej …” Michael var fortfarande förvirrad. Han mumlade bara orden, och Esther stirrade hela tiden konstigt på honom.

Esther gjorde sitt bästa för att inte vidröra Michael när han väl hade lagt sig bredvid henne. Hon låg tätt tryckt mot väggen och han låg med ryggen mot henne på andra sidan sängen. Hon kunde inte somna, så hon låg bara och betraktade honom när han tog lugna, sovande andetag. Plötsligt rullade han runt och vände sig mot henne. Han sov djupt, men den hastiga rörelsen hade överraskat henne, så hon ryckte till.

”Herregud.” viskade hon den amerikanaren låg stilla igen. Hon ville berätta för honom varför hon hade blivit så upprörd, han hade sett helt förstörd ut när hon börjat gråta. Men det var inte bara det som gjorde att hon inte kunde sova. Det var också uppspeltheten av att det var första dagen på basen dagen efter. Snart skulle utbildningen börja på riktigt … snart skulle hon få visa de andra att hon inte bara var en liten brittisk tjej. 

Ni får gärna kommentera och gilla, då blir man lite mer motiverad.. :) 

Esther hade bara dumpat sin väska och sina ytterkläder i hallen, och rusat direkt in i duschen, utan att ens ta redan på vilket rum hon skulle ha. Hon hade inte ens sagt något till killarna än. Hon var inte ens säker på att killarna hade sett hur hon såg ut utan en tjock jacka och en alldeles för stor mössa. När hon steg ur duschen hörde hon killarna prata en bit in i huset.

”Jag vill inte dela rum med henne.” hörde hon Archer säga när hon stod precis utanför rummet. ”Jag menar … jag har inget emot henne, hon verkar jättesnäll, men jag vill inte dela rum med henne.”

Esther log när hon hörde Archers bortförklaring. Nej, det var väl klart att han inte ville dela rum med henne. De skulle behöva stå ut med bh-ar på golvet och tamponger i soptunnan en gång i månaden, att behöva dela rum med henne också … nja – hon förstod precis vad han menade. 

”Jag kan dela rum med henne.” sa Dean. Esther kunde nästan höra det kaxiga leendet han hade på läpparna. Då kände hon att det var rätt tillfälle att gå in.

”Har inte jag något att säga till om?” frågade hon och steg in i rummet. Dean, Archer och den tyske killen Dirk Schmidt stod och tittade på henne. Hon höjde frågande ögonbrynen. ”Nå?”

”Eh …” Dean var den första som tog till orda efter en ganska lång tystnad. ”Jo.” han lät väldigt osäker och man hörde tydligt att han var Australiensisk. ”Självklart.” Han log kaxigt. ”Hathaway?”

”Esther Hathaway.” sa hon.”Dean Taylor?”

“Jepp, hur visste du?”

”Läste din blogg.” sa Esther. ”Brudabstinens?”

Han svarade inte på det, och Esther bara log. Han bet sig i läppen och tittade bort.

”Dirk Schmidt.” sa den andra killen med tysk brytning.

”Var är Michael?” frågade hon och tittade på Archer.

”Han skulle gå nånstans.” svarade han osäkert. ”Han sa inte vart.”

Dean kunde inte låta bli att titta på Esther hela tiden. Hur mycket han än försökte så kunde han inte sluta kasta förstulna blickar på henne. Hennes långa hår hängde ner över axlarna och droppade små vattenpärlor som sedan sipprade ner över den alldeles förstora ljusbruna tröjan. Hon hade bara, pinnsmala ben och hennes ansikte kunde han inte ens beskriva. Det var bara så vackert att titta på. För en sekund glömde Dean bort den kaxiga fasaden och stirrade bara, men när hon gav honom en sträng blick fann han den igen.

”Jag tycker att jag borde få han ett eget rum.” sa Esther sedan med sin brittiska engelska. Ibland pratade hon så otydligt (eller bara mer brittiska än han var van vid) att man inte förstod vad hon sade.

”Det går inte.” svarade tysken, som Dean redan hade glömt bort namnet på. ”Det finns bara tre rum.”

”Och vi är fem.” sa Esther nedlåtande.

”Sex.” sa Dean hastigt.

”Va?”

”Vi är sex stycken.”

”Vem mer?”

”Melvin Roux från Frankrike. Han är på träning.”

”Jaha.” sa Esther besviket. ”Jaja. Jag vill inte dela rum med dig, Dean. Ta inte illa upp.” Hennes ointresserade ton gjorde dock att han gjorde det. ”Förlåt, men jag vill inte dela rum med dig heller, Dirk.”

”Gör inget.” sa han och log dumt.

”Bara Michael, Archer och Melvin kvar.”

”Jag vill inte dela rum med någon jag inte ens träffat.” sa hon. ”Bort med Melvin.”

”Mig och Michael kvar då, vem väjer du?” sa Archer och tittade frågande på henne. Dean gjorde det samma.

”Hm… jag tar nog…”