Cirka en timme senare satt Jillian, Draco och två av Draco's kompisar, plus en skum tjej som skrattade åt allt Draco sa, hopklämda i en kupé på tåget. Jillian satt närmast fönstret och försökte att inte lyssna på när Draco berättade om hur ”duktig” han var på att flyga kvast. Jillian orkade inte berätta hur dålig han var egentligen, så hon satt bara och tittade på när landskapet far förbi utanför fönstret.

En av Draco's kompisar, som tydligen hette Goyle, reste sig upp för att gå på toa. Malfoy tog då kontakt med Jillian.

”Ehj, Jilli, visst har du en katt?” sa han och pekade på den lilla buren som stod på hyllan ovanför där de satt.

”Ja” sa Jillian uttråkat.

”Vad heter den?” frågade flickan med en gnällig, pipig röst.

”Smallpaws.” sa Jillian utan att slita blicken från det som fanns utanför fönstret.

”Vad gulligt! Kan du inte släppa ut den? Får jag klappa?” sa flickan, och fortsatte bombardera Jillian med frågor ända tills Goyle kom tillbaka och sa:

”Harry Potter är på tåget!”

”Harry Potter?” sa Jillian som äntligen tittade upp. ”Var?”

”Jag vet inte, de visste inte var han var. Men några är ute i korridoren och letar nu.” svarade han.

”Coolt! Jag vill träffa honom!” sa Draco och reste sig upp. ”Jag ska hitta honom först! Kom Crabbe, Goyle” Goyle och hans andra vän, Crabbe, som reste sig upp från sätet bredvid Jillian lämnade kupén tillsammans och lämnade Jillian med den jobbiga flickan.

”Sååååå.. Du heter Jill?” sa flickan, som desperat försökte få igång ett samtal.

”Jillian. Jillian Black.” sa Jillian och tittade lite närmare på hur flickan såg ut. Hon hade ganska kort, svart hår, bruna ögon och ett tufft moppsliknande ansikte. 'Hon är säkert en mugglare' tänkte Jillian.

”Black?” sa flickan förvånat. ”Ooo, då är du släkt med Malfoy!”

”Nästan, ja” sa Jillian. Sen föll en djup, pinsam tystnad i rummet.

”Är du renblodig då?” frågade hon.

”Ja.” svarade Jillian och tittade upp på buren där hennes katt var. ”Du då?”

”Renblod.”

Det blev tyst igen. Jillian, som inte brydde sig om att tänka ut något nytt att prata om vände sig mot fönstret igen, men flickan kom upp med ett nytt samtalsämne.

”Är inte Draco fantastisk.”

”Nej.”

”Vad menar du?” frågade hon.

”Är det svårt att fatta? Jag tycker inte om honom. Han ljuger hela tiden, och är en tjockskallig idiot.”

”Eh..”

Men plötsligt öppnades dörren till kupén och Draco, Crabbe och Goyle steg in, till Jillian lättnad.

”Harry Potter.. Haha, vilket skämt.” sa Draco med ett överlägset leende.

”Vad hände?” frågade Jillian.

”Jag presenterade mig och killarna. Jag berättade för Potter om trollkarlsfamiljer, och erbjöd mig att hjälpa honom välja rätt vänner. Sedan gav han mig en kylig kommentar och antydde att jag tillhörde dem som var fel sort.”

Flickan stönade till och gjorde en tillgjord förvånad min. Draco gav henne en kylig blick och fortsatte:

”Jag gav honom så klart en kylig kommentar tillbaka. Och nämnde att Weasley och den där Hagrid är fel personer att umgås med.”

”Det var bra gjort!” sa flickan och log stort mot honom, men han gav henne bara ännu en kylig blick.

”Weasley blev helt knäpp, och fick för sig att han skulle slåss med oss om vi inte gick därifrån. Då sa jag att vi inte ville gå, och att våran mat var slut, och så kommenterade jag att de hade massor kvar. Goyle sträckte sig efter maten, och så kom en jäkla råtta och bet sig fast i hans finger!”

Jillian fick då syn på att Goyle höll för fingret och hade ett plågat uttryck i ansiktet.

”Mhm” sa hon och tittade på dem. ”Jag tycker att ni får skylla er själva.”

”Vad är det du säger!?” Utbrast flickan som såg hel chockad ut.

”Jaa, Jilli, vad är det du säger?” sa Draco retsamt.

”Haha, Jodu, jag säger att ni får skylla er själva” sa Jillian och log. ”Sprang ni iväg sen? Som små barn, och ropade efter mamma?”

”Nej!” fräste Draco.

”Mamma! Maammmaaa! Han sloog miiig!” ropade Jillian.

”Jilli.. Tyst!”

 Jillian reste sig upp och lämnade kupén. Hon tänkte fråga Harry Potter själv vad som hade hänt.

”Hej!” sa Jillian när hon sköt upp kupédörren och steg in.

”Hej …” svarade en svarthårig pojke som satt närmast fönstret.

”Vem är du?” frågade han.

”Jag är Jillian. Jillian Black.”

”Nej.. Säg inte att du är släkt med Malfoy?” sa den andra pojken, som hade eldrött hår och var lång, mager och gänglig. En Weasley.

”Joo.. lite.” sa Jillian och tittade ner på Weasley pojken. ”Våra föräldrar är kusiner.”

”Mhm.” sa Harry. ”Jag heter Harry Potter i alla fall.”

”Mm.. Jag vet.” sa Jillian ”Jag har en snabb fråga bara.”

Killarna nickade.

”Hur såg det ut när Malfoy, Crabbe och Goyle flydde härifrån?”

”De försvan som om de hade transfererat sig iväg.” sa den rödhåriga pojken. ”Varför frågar du?”

Jillian log. ”Jo, Draco vill inte berätta för mig, så jag tänkte fråga de andra vittnena.”

”Jag heter Ron Weasley.” sa den rödhåriga pojken och sträckte fram sin hand.

Jillian tog den och skakade den snabbt. ”Kul att träffas Ron Weasley. Men jag ska nog gå tillbaka till min kupé nu.”

”Nej, du kan stanna om du vill.” sa Harry.

”Nej, jag måste gå tillbaka. Jag har min katt där, jag vill inte lämna den hos den galna flickan som sitter där.”

”Haha, okej” sa Harry. ”Ses på Hogwarts sen då?”

”Ja det hoppas jag.” sa Jillian innan hon stängde kupédörren och gick tillbaka mot sin egen kupé.

”Nu är ni snart framme!” ropade en röst från korridoren, ”Alla måste ta på sig sina uniformer!”

Jillian misstänkte att det var en prefekt som stod och ropade, han lät väldigt befallande när han ropade instruktioner.

”Så.. Snart är vi på Hogwarts.” sa Draco. ”Då kommer vi snart att bli sorterade till olika elevhem.”

”Ja! Va kul!” sa flickan.

”Pansy, måste du kommentera precis allt jag säger?”

”Eh..”

”Var tyst bara.”

”Pansy?” sa Jillian och höjde ögonbrynen. ”Heter du Pansy?”

”Ja, Pansy Parkinson.” fräste flickan.

Jillian tittade ut genom fönstret igen.

En röst ekade genom tåget:

”Vi kommer fram till Hogwarts om fem minuter. Vill ni vara så vänliga att lämna ert bagage på tåget, det transporteras för sig till skolan.”

Jillian tittade på sin koffert som låg på hyllan ovanför sätena. Jaha, tänkte hon.

Plötsligt fick hon syn på ljus. Det var en stad! De var framme! Tåget började skaka och farten minskade snabbt. Tillslut stannade det.

Alla elever strömmade ut ur tåget, ut på en perrong. Det var mörkt ute, man kunde se berg och skogar under en djupröd himmel.

”Förstaårselever hitåt!” ropade en röst från en jättestor man. ”E allt som de ska, Harry?” sa mannen och log ner mot Harry Potter.

”Kom me här, följ efter mej – nåra fler förstaåringar? Se opp var ni går nu! Förstaårselever följer efter mej!”

Alla förstaårselever följde efter mannen, Draco halkade flera gånger, och även Pansy, som ramlade och hamnade i lera. Jillian log retsamt mot Draco när Pansy bad honom att hjälpa henne upp. De gick ner för en brant, smal stig och det verkade som att det var genom en skog, för det var mörkt på båda sidorna av vägen. Ingen sa något, innan den stora mannen ropade:

”Ni får strax se er första skymt av Hogwarts, bara runt kröken här.”

Draco halkade precis i kröken och hamnade så att han absolut inte kunde se det fantastiska som var framför dem.

De hördes ett högljutt: ”Ååååå!”

Stigen hade plötsligt mynnat ut vid kanten av en stor sjö. På toppen av en hög klippa på andra sidan reste sig ett väldigt slott, med fönster som gnistrade mot stjärnorna. Det hade jätte många torn och tinnar, och ett av tornen var verkligen jättehögt.

”Inte fler än fyra i varje båt!” ropade mannen och pekade på en flotta av små båtar som låg i vattnet vid stranden.

”E alla i båtarna?” skrek mannen, som hade en hel båt för sig själv. ”Då så – FRAMÅT!”

Jillian hamnade i samma båt som Malfoy, Pansy och Goyle, såklart, och Pansy pratade oavbrutet om hur vackert slottet var.

De små båtarna började röra sig framåt. Jillian kunde inte slita blicken från skolan. Var det verkligen en skola?

När de första båtarna nådde klippan ropade jätten:

”Ner me huvet!” Alla böjde sig ner, och dem små båtarna förde dem genom en ridå av järnek som dolde en bred öppning i klippytan. De åkte fram genom en mörk tunnel som verkade föra dem under slottet, tills de kom till en underjordisk hamn.

”Hörru du där! E de här din padda?” frågade jätten och lyfte upp en liten padda ur en av båtarna.

”Trevor!” skrek en tjock pojke som greppade tag i paddan. Jillian rös. Hur kan man ha en padda? Tänkte hon.

Sedan klättrade de upp för en gång i klippan efter det ända ljuset: Jättens lyckta. Och kom tillsist ut på en slätt, fuktigt gräs och i skuggan av slottet.

De gick upp för en stentrappa och samlades runt en stor port av ek.

”E alla här?” ropade jätten. ”Du där, har du din padda kvar?”

Jillian himlade med ögonen, kan han inte hålla koll på sin padda själv?

Jätten lyfte sen sin hand och knackade på porten tre gånger.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för alla kommentarer och frågor! Fortsätt så! Jag svarar alltid med nöje och ett smile i facet!! :D

 

Sindra

4 maj 2013 10:33

Jag måste säga att du skriver väldigt bra! Längtar till nästa del..

http://sindraspecial.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...