”Voyennaya dva krasnykh Rossiya* är den enda militärutbildningsbasen i nordvästra ryssland.”

”Det var fasligt jobbigt att säga.”

”Ja, men den sägs vara bra.” sa Esther Hathaway, som satt i soffan med laptoppen i knäet. ”De har väldigt bra rykte.” sa hon för att förtydliga att det var bra. ”Ett forum sa att det var den bästa militärutbildningen man kunde välja, och en rankning satte den på en sjätteplats.”

”Vilken ligger på första plats?” frågade hennes mamma, Annabelle Hathaway.

”En i USA såklart.” sa Esther och rynkade på näsan.

”Varför ryssland då?” frågade Annabelle ängsligt. ”Det är så långt bort. Kunde du inte tagit något som var närmare?”

”Nej, jag vill gå i Ryssland.”

”Varför?”

”För att.” Esther tittade irriterat ner på dataskärmen igen och surfade in på hemsidan. Hon klickade på fliken som ledde en till ansökningar.

”Esther, snälla. Jag vill inte att du är så långt bort från Skottland. Kan du inte gå i Frankrike istället? Det fanns väl en bra utbildning där också?”

”Men den i Ryssland är bättre. Har inte du någon gubbe du måste underhålla?” Esther tittade inte ens upp från datorn när hon sade det, och det gjorde modern ännu mer förnärmad. Annabelle lämnade rummet utan ett ord till. Man hörde tydligt från vardagsrummet när Annabelle smällde igen dörren till sitt rum.

Esther tittade inte upp den gången heller. Hon var för upptagen med att skriva en ansökan till utbildningen i Ryssland.

 

 

ANSÖKAN TILL VDKR AVANCERAD MILITÄRUTBILDNING I RYSSLAND

 

 

Namn (för-, mellan- och efternamn): Esther Judith Leah Hathaway

Födelsedatum (dag, månad, år): 29 december 1992

Kön: Kvinna

Land: Storbritannien (Skottland)

Stad: Aberdeen

Tidigare utbildning: Lumpen

Land: Sverige

År: 2008

E-mail: esther.juleha@gmail.com*

 

DU GÅR NU MED PÅ ATT BETALA 279 PUND FÖR EN UTBILDNING I RYSSLAND. VI KOMMER OCH HÄMTAR DIG I ENGLAND, LONDON, UTANFÖR KINGS CROSS DEN 15 JANUARI 2014, KL 18:00. VIDARE INFORMATION ELLER EVENTUELLA ÄNDRINGAR SKICKAS TILL DIN E-MAIL.

TACK FÖR ATT DU VALDE VDKR.

 

Hon tryckte på OK och ansökan skickades iväg. Hon log smått och slog igen laptoppen.

”MAAAMMAAA, JAG HAR ANMÄLT MIG NU!” skrek hon innan hon reste sig upp och gick in i sitt rum.

 

Det bästa med utbildningen i Ryssland, tyckte hon, var att man bara betalade för resan dit. Man skickade 279 pund till utbildningen och sedan kom de och hämtade en, och sedan var allt gratis, utom resan hem. Hon surfade in på en blogg som en på utbildningen skrev. Han hette Dean Taylor.

 

”Idag var en av de tråkigaste dagarna någonsin. Vi ’väntar’ på de nya, så idag fick vi inte skjuta, inte gymma, utan vi skulle springa. Springa, springa och springa. Usch. Jag önskar att det i alla fall hade vart några snygga tjejer att glo på medan man sprang. Det finns inte en enda tjej här just nu. Fy fan. Jag får brudabstinens.”

 

Esther spärrade upp ögonen och bara stirrade på inlägget.

”Jävla skit.” mumlade hon. Inte en enda tjej? Hur skulle hon kunna gå där? Tänkte hon. Men ansökan var redan skickad, så det fanns inget att göra. Hon var tvungen att åka dit nu. Dean Taylor skulle i alla fall bli glad.

 

 

 

* Voyennaya dva krasnykh Rossiya har jag hittat på. Det finns inte i verkligheten. Det betyder Militärbas 2, röd, Ryssland.

* esther.juleha@gmail.com finns inte heller i verkligheten. Det är en person jag fullständigt hittat på.

(räkna inte med att det jag skriver är baserat på verkligheten. Jag har ingen som helst erfarenhet av militärer och det jag skriver som är sant har jag tagit från någon webbplats på google. All ryska (och alla andra språk) som finner plats i min novell kommer inte heller att vara helt korrekt. Jag har tagit allt från google translate, och alla vet vi att det inte är riktigt rätt J)

 

Nu när novellen om Jillian Black är slut är det några jag vill tacka!

Tack till:

J.K Rowling, såklart, för att du skrev boken! 

Google, för bilderna.

Wikipedia, för lite extra information. 

Harry Potter Wikia, för ännu mer info. 

Paint, som hjälpte mig sätta ihop bilderna. (Jag vet, det suger, men jag har inget bättre program)

Och såklart, till er läsare, för att ni kommenterat och läst (ofc) och stöttat mig, och peppat mig att fortsätta skriva! 

Tack! 

Jag kommer att börja på Helevets hus snart, men först ska jag göra om bloggen! 

Kram ! Jag älskar er! 

Allt gick väldigt fort efter det. Jillian och Hermione sprang förbi trollet och in i schackrummet igen, där de väckte upp Ron, sedan sprang de så fort de kunde in i rummet med de förtrollade nycklarna. Ron hade lite huvudvärk, men inte så farligt att han inte kunde flyga kvast, så de flög på varsin kvast in i rummet med Djävulens Snara, som täckt hela rummet igen. 

Jillian skakade hela tiden, och försökte att inte tänka på vad som kunde hända med Harry just nu. 

När de lyckat ta sig förbi Fluffy igen hoppade de inte av kvastarna, utan flög genom korridoren hela vägen upp till uggleboet, där de snabbt skrev ett brev till Dumbledore, som de skickade iväg med Hedwig, Harrys uggla. 

Det var fortfarande natt, Så Jillian, Hermione och Ron satte sig utanför Stora Salen, utan att säga ett ord. Korridoren var helt tom, utom några spöken som seglade förbi ibland och vinkade lite. 

Jillian misstänkte att Hermione och Ron var lika oroliga för Harry som Jillian var, om inte mer. Hermione såg ut att börja gråta närsomhelst och Ron var bara tyst och visade inte en känsla. 

När de hade suttit där i ungefär en timma, slogs den stora porten i entrén plötsligt upp och Dumbledore  nästan rusade in. 

Jillian, Hermione och Ron for upp från sina platser på marken. 

"PROFESSOR DUMBLEDORE!" ropade alla tre på en gång.

"Fick du vårat brev?" 

"Harry är i fara!" 

"Ni måste hjälpa honom!" 

Alla tre pratade i mun på varandra, men Dumbledore höjde händerna och tystade dem. 
"Miss Black, kan ni vara snäll att berätta vad som hänt?" frågade han. 

"Öh ..." Jillian blev plötsligt tyst. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. 

"Harry är i fara!" sa Hermione i hennes ställe.

"Miss Granger, jag frågade Jillian här." sa Dumbledore. 

"Eh ... Jo ... Vi gick ner och försökte leta efter stenen, och när vi kom fram till Snapes fälla lämnade vi honom där, för den rätta drycken räckte inte åt alla. Jag och Hermione gick tillbaka genom den purpurröda elden, och vi hämtade Ron i Schackrummet, för han hade blivit slagen till marken av de vitas drottning. Sedan flög vi upp med kvastarna i nyckelrummet och ..." 

Professor McGonagall kom plötsligt gående i korridoren. 

"Miss Black Miss Granger och Mr Weasley, vad gör ni uppe?!"

"Tyst, Minerva." sa Dumbledore. "Var var du, lilla vän?" sa Dumbledore vänligt.

" ... och sedan skickade vi ett brev till er ... Vi vet inte vad som ... vad som ... hände med Harry ..." Jillian började snyfta.

Dumbledore skrynklade ihop ansiktet och rusade sedan iväg. Han försvann ur deras åsyn på bara några sekunder.

"Det är nog bäst att ni går och lägger er." sa McGonagall åt dem. "Jag ska inte dra av några poäng ... än."

McGonagall ledde dem till sina elevhem. De gick först till Slytherin, och lämnade av Jillian. Hon gick och lade sig, men hon somnade självklart inte. 

Jillian måste ha somnat, även om hon inte visst om det, för plötsligt var det morgon. Hon gick upp omedelbart och klädde på sig. Hon satte sig i det lilla fönstret och tittade ut över sjön. 

"Undra om Harry lever..." mumlade hon tyst. 

Någon timme senare vaknade alla andra i hennes sovsal. Amanda kramade henne, även om de bråkat tidigare, och sa att hon var glad att Jillian levde. 

Under frukosten fick Jillian ett brev. Hon slet omedelbart upp det. 

Harry Lever. Han är på sjukhusflygeln. Stenen är i säkerhet. Oroa dig inte. 

// Hermione. 

 

Jillian var glad att Hermione hade brytt sin om att meddela henne. 

Senare gick hon upp till sjukhusflygeln, där Harry låg medvetslös i en av sängarna, och Madam Pomfrey sprang hit och dit och fixade olika saker hela tiden. Det stod massa godis vid sängkanten, som Harry fått av olika personer. 

Hermione och Ron satt också där varje dag de följande dagarna. Hermione grät nästan varje gång, och Ron mumlade alltid att allt var bra med honom, för det var det som Madam Pomfrey sa. 

 

Det hade nästan gått en vecka, och terminsslutet närmade sig. De skulle snart få sina betyg, men Harry hade inte vaknat än. Till och med Madam Pomfrey började bli lite orolig. Men dagen efter det kom ännu ett medelande från Hermione, där det stod att Harry hade vaknat! Men de fick inte besöka honom just nu, för Dumbledore var där inne. 

Hon möte Hermione och Hermione utanför, där de väntade på att få komma in. 

Tillslut öppnades dörren och Pomfrey ställde sig i vägen för dem. 

"Bara fem minuter!" sa hon, och släppte sedan in dem. 

"Harry!" 

Hermione var på väg att slå armarna om honom, men hejdade sig, och Harry såg väldigt lättad ut över det. 

"Å, Harry, vi var säkra på att du skulle ... Dumbledore var så orolig ..." 

"Hela skolan pratar om det" sa Ron. "Vad hände egentligen?" 

Alla tre lyssnade uppmärksamt när Harry berättade, han berättade att det var Quirrell som var där nere, och att Voldemorts ansikte var på Quirrells bakhuvud. Han berättade att Quirrell sa åt honom att titta in i Erised-spegeln som tydligen stod där nere, och att Harry hade sett sig själv ta ut Stenen ur fickan. Han hade stoppat ner handen där, och tagit upp den, och han hade ljugit för Quirrell om vad han sätt, men han hade inte trott honom, och fått honom att berätta sanningen. Harry hade då försökt sticka, men då hade Quirrell attackerat honom, och sedan hade Harry rört vid Quirrell, och då hade han börjat skrika, och sedan hade Voldemort lämnat Quirrells kropp, och dödat honom.

Harry var en mycket bra berättare, han fick dem att flämta på de rätta ställena, och när han berättat vad som fanns under Quirrells turban hade Hermione skrikit. 

"Så Stenen är alltså borta?" sa Ron. "Ska Flamel bara dö?" 

"Det var det jag sa, men Dumbledore tycket att, hur det nu var igen, 'för ett rationellt sinne är döden ingenting annat än nästa stora äventyr'."

"Jag har alltid sagt att han är lite vrickad." sa Ron och riktigt imponerad ut över hur tokig han hjälte var.

"Så vad hände med er tre?" frågade Harry.

"Ja, jag och Jillian tog oss tillbaka utan problem. Sedan fick vi liv i Ron - det tog en bra stund - sen tog vi oss upp till uggleboet för att kontakta Dumbledore, och sedan en liten stund senare mötte vi honom i entréhallen, där vi berättade för honom att du var nere för att hämta Stenen, sedan susade han iväg till tredje våningen." 

"Tror du det var hans avsikt att du skulle göra det?" sa Ron. "Eftersom han skickade dig din pappas mantel och så?" 

"Nej, vet du vad" röt Hermione, "om han gjorde det, vad jag menar är, det är ju hemskt - du kunde ju ha blivit dödad." 

"Hermione, tror du verkligen att Harry skulle dö där nere?" sa Jillian. "Jag förväntade mig som mest att han skulle bli skadad." 

"Nej, det är inte det." sa Harry eftertänksamt. "Han är en lustig man, Dumbledore. Jag tror att han ville ge mig en chans liksom. Jag tror att han mer eller mindre känner till allt som händer här på skolan, förstår ni. Han hade säkert ganska stor aning om att vi tänkte försöka, och istället för att hindra oss lärde han oss bara tillräckligt mycket för att det skulle vara till hjälp. Jag tror inte att det var av en händelse som han lärde mig hur spegeln fungerade. Det är nästan som om han tyckte att jag hade rätt att få möta Voldemort om jag kunde ..." 

Jillian nickade långsamt. Det lär helt galet, men ändå rätt på något vis. 

"Vet du vad," sa Ron. "du måste vara på benen till anslutningsfesten i morgon. Alla poängen är hopräknade och Slytherin vann förstås," Ron gav Jillian en underlig blick. "du missade den sista Quidditchmatchen, vi blev totalt mosade av Ravenclaw utan dig - men maten kommer att vara god." 

I samma ögonblick kom Madam Pomfrey inrusande. 

"Ni har haft nästan femton minuter, nu ska ni UT!" sa hon bestämt. 

Jillian, Hermione och Ron reste sig upp och lämnade Harry.

 

På avslutningskvällen gick Jillian, Amanda och Draco, följda av Crabbe och Goyle, tidigt upp till Stora Salen för att få bra platser tillsammans. Hela salen var prydd i Slytherins färger och det fanns en jättestor fana som visade Slytherinormen som hängde på väggen bakom honnörsbordet. 

När hela salen sedan var fylld med elever var det plötsligt väldigt liv där inne. Harry kom sent dit, och när han klev in i salen blev det helt tyst, och sedan började alla tala med väldigt höga röster. 

När Dumbledore steg in i salen blev det ännu en gång helt tyst. 

"Ännu ett år till ända!" sa han glatt. "Och jag måste besvära er med en gammal mans rossliga svammel innan vi sätter tänderna i vår läckra festmåltid. Vilket år det har varit! Förhoppningsvis har ni allesammans huvudet fyllt med lite mer saker än när ni började ... ni har hela sommaren på er att få det tomt och fint igen tills nästa läsår startar ...

Om jag har förstått det här rätt är det ni dags att dela ut elevhemspokalen och poängställningen är följande: på fjärde plats Gryffindor med trehundratolv poäng; på tredje Hufflepuff med trehundrafemtiotvå; Ravenclaw har fyrahundratjugosex och Slytherin fyrahundrasjuttiotvå." 

En storm av hurrarop och stampningar kom från Slytherinbordet, och Draco dunkade sin bägare i bordet. Jillian och Amanda hade ställt sig upp med alla andra och jublat högt. 

"Ja, ja, bra gjort Slytherin." sa Dumbledore . "Emellertid måste nyligen inträffade händelser också tas med i beräkningen." 

Det blev så tyst i Stora Salen, att man kunnat tro att det var helt tomt där inne. Slytherinarnas leende bleknade lite. 

"Ähum" sa Dumbledore. "Jag har några sistaminuten poäng att dela ut. Låt mig se. Ja ... för det första - till Miss Jillian Black, för att ha (även fast hon inte ville), stöttat sina vänner igenom viktiga och jobbiga händelser ... tilldelar jag tjugo poäng för Slytherins räkning." 

Slytherinarna bröt ut i hurrarop igen, och de såg lika glada ut igen. De som satt närmast dunkade Jillian i ryggen. 

"För det andra - till mr Ronald Weasley ..." Jillian sträckte på sig och fick se att Ron hade blivit helt knallröd i ansiktet. 

"... för det bäst spelade schackparti Hogwarts har sätt på många år, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning."

Gryffindorarna jublade så högt att de skulle kunnat lyfta de förtrollade taket. Slytherinarna såg ganska oroliga ut, de visste att det skulle komma mer. 

"För det tredje - till miss Hermione Granger ... för hennes bruk av kylig logik i mötet med eld, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning." 

Jillian sträckte på igen, Hermione hade begrav ansiktet i armarna och Jillian misstänkte att hon grät. 

"För det fjärde - till mr Harry Potter ..." sa Dumbledore, och det blev helt knäpptyst i rummet. " ... för hans stora sinnesnärvaro och enastående mod, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning." 

Jublet var så högt att det kändes som att det gick lock för öronen. Men Slytherinarna satt helt tysta. Gryffindor hade fyrahundranittiotvå poäng - precis som Slytherin. Om Dumbledore öppnade sin mun och gav någon av dem bara en ynka poäng skulle de vinna. 

"Det finns alla möjliga sorters mod" sa Dumbledore och log, som Slytherinarna inte gjorde - de förstod vad som skulle komma. "Det behövs en hel del tapperhet för att vi ska våga göra motstånd mot våra fiender, men precis lika mycket för att våga göra motstånd mot våra vänner. Därför tilldelar jag mr. Neville Longbottom tio poäng." 

En person som stod utanför salen skulle kunna tro att det skedde en explosion i rummet. Både Gryffindor, Ravenclaw och Hufflepuff hade börjat jubla så högt att det såg ut som att stjärnorna i det förtrollade taket gungade. 

"Vilket innebär" ropade Dumbledore över applåderna. "att vi behöver en liten förändring av dekorationerna." 

Han klappade händerna, och fick Slytherinarnas huvuden att hänga ännu mer, när de gröna draperierna blev röda, och silvret blev till guld; den jättelika Slytherinormen blev till ett Gryffindorlejon. 

Alla hade glömt bort de tjugo poäng Jillian tjänat. 

När betygen kom lyftes Jillians humör lite grann. Hon hade klarat sig jättebra. Nästan lika bra som Hermione, men hon hade lite sämre betyg i några av ämnena. 

Amanda och Jillian hjälptes åt att packa, och bestämde att de skulle träffas någon gång under sommaren. Hagrid kom och tog ner dem till flottan och de seglade ännu en gång över sjön, och när Jillian kastade en sista blick på Hogwarts såg hon en blek skepnad av en flicka stå i ett av fönstren, men när hon tittade tillbaka igen var den borta...

 

Jillian och Amanda delade kupé med Draco och Pansy på tåget tillbaka till London. De satt och pratade om allt som hänt under året medan landskapet förändrades långsamt och de åkte förbi flera mugglarstäder. Snart var de framme i London och tåget stannade på King's Cross, där de mötte Narcissa och Lucius.

"Har ni haft ett bra år?" frågade Narcissa.

"Bästa året nånsin." sa Jillian och Draco samtidigt och log.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Där var det slut. :)  

Men nästa person som kom ner var inte Ron, utan Harry. Han landade precis bredvid Jillian, efter honom kom Ron, men Harry höll fast henne, så att hon inte kunde slå ihjäl honom. 

"Släpp mig!" fräste Jillian och försökte rycka sig loss, men både Harry och Ron höll fast henne nu. 

"Vad är det här för nånting?" frågade Ron när Jillian slutat kämpa emot och de äntligen vågade släppa henne. 

"Det är nån slags växtliknande grej. Den är nog här för att mildra fallet. Kom nu, Hermione!" 

Musiken upphörde. Det kom ett högt skall från hunden, men Hermione hade redan hoppat och landade vid Harrys sida. 

"Vi måste vara många kilometer under skolan." sa hon och försökte titta efter taket. 

"Det är verkligen tur att den här växtgrejen finns här." sa Ron. 

"Tur!" skrek Hermione. "Titta bara på er!" 

Jillian tittade ner på sin kropp och fann den täckt av rankor av växten. Hon gav till ett högt tjut och började slingra sig, men växten hade slingrat sig fast för hårt omkring hennes ben, hon kunde inte röra sig. 

"Sluta röra er!" ropade Hermione som lyckats ta sig loss och in till väggen. Hon stod nu där med ett skräckslaget ansiktsuttryck och såg på när de övriga tre blev allt hårdare inslingrade i växten. "Jag vet vad det här är - det är Djävulens Snara!" 

"Å, jag är så glad att vi vet vad den heter, det är till stor hjälp." muttrade Ron ilsket och lutade sig bakåt för att växten inte skulle slingra sig om hans hals. 

"Håll mun, jag försöker komma ihåg hur man dödar den!" sa Hermione. 

"Men skynda på då! Jag kan inte andas!" tjöt Jillian som nu var nästan helt inslingrad i växtens tentakler. 

"Djävulens Snara ... Djävulens Snara ... Vad var det professor Sprout sa? ... Den tycker om mörker och fukt ..." 

"Tänd eld då!" sa Harry med kvävd röst. 

"Ja, naturligtvis, men det finns ingen ved!" ropade Hermione nervöst. 

"HAR DU BLIVIT TOKIG?" vrålade Jillian som nästan inte kunde andas alls. "ÄR DU EN HÄXA ELLER BARA EN DUM MUGGLARE?" 

"Å, javisst ja!" sa hon och slet äntligen fram sitt trollspö, mumlade någonting och skickade iväg en stråle mot växten. Växten började brinna. Jillian kände nästan omedelbart hur växten lossade sitt grepp och drog sig undan från värmen och ljuset. Jillian reste sig hastigt upp och stirrade hatiskt på växten som nu hastigt försvann in i mörkret. Elden slockande. 

"Tur att du lyssnar uppmärksamt på lektionerna i Örtlära, Hermione." sa Harry och torkade svetten ur pannan. 

"Visst" sa Ron. "Tur att Harry inte tappar huvudet vid kristillfällen - 'det finns ingen ved', nej, vet du vad."

Jillian var nära inpå att skratta, men försökte hålla tillbaka det, och log bara. Det var tur att det var så mörkt, så att de andra inte såg det.

"Den här vägen." sa Harry och pekade på en stentrappa som ledde dem vidare. Det ända ljudet de kunde höra utom sina egna steg var set sipprande vattnet som hela tiden rann ner längs väggarna.

"Kan ni höra nånting?" viskade Ron, och mycket riktigt hördes ett lågt klirrande långt framför dem.

"Tror ni det är ett spöke?"

"Nej" mumlade Jillian, men ingen hörde henne.
"Jag vet inte ... det låter som vingar tycker jag."

"Det är ljust där framme - jag kan se nånting som rör sig." 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var här som jag började idag, och allt jag skrev härifrån är borta, så jag tänker "rusa" igenom det.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De kom fram till ett klart upplyst rum, där det vimlade av glittrande fåglar. På andra sidan fanns en dörr. 

"Tror ni de anfaller om vi går igenom?" frågade Hermione. 

"Förmodligen." sa Harry. "Men det kan inte hjälpas. Jag springer nu." 

Jillian såg på medan Harry slog händerna över huvudet och rusade genom hela rummet och fram till dörren - fåglarna reagerade inte ens. 

"Dörren är låst" sa Harry som precis hade ryckt i dörren. 

De tre gick fram till honom och kastade hela tiden blickar på fåglarna. 

"Det är inre fåglar!" utbrast Jillian plötsligt. "Det är nycklar!" 

Alla tittade då upp och granskade dem noga. 

"Du har rätt!" sa Hermione förvånat. "Det är bevingade nycklar!" 

"Vi måste nog fånga rätt nyckel för att komma igenom här." sa Harry. "Ja, titta! Kvastar!" 

"Men det finns ju hundratals av dem!" 

Ron undersökte låset noga. 

"Den är ganska stor och gammaldags - förmodligen av silver, precis som låset." 

De tre hoppade upp på varsin kvast. 

"Jillian, ska du inte hjälpa till?" 

Jillian hade stått stilla och lyssnat på vad de sagt, och backade nu undan. 
"Eh ... nej ... jag vill inte ... ta några risker." 

"Du är ju nästan bäst på att flyga här?" sa Harry och stirrade frågande på henne. 

"Ja, men ..." hon tvekade. "Jag vill inte." 

"Jaja, skyll dig själv." sa Ron och susade upp i nyckelsvärmen. 

De hade susade blint omkring en liten stund utan att hitta rätt nyckel, när Harry ropade: 

"Den där!" han pekade några meter över sig. "Den där stora ... där ... nej, där ... med klarblå vingar ... fjädrarna är alldeles tillrufsade på ena sidan." 

Jillian tittade på när de försökte omringa nyckeln, och susade från sida till sida flera gånger. 

"Vi måste omringa den!" ropade Harry utan att ta blicken från nyckeln med skadad vinge. "Ron dyker mot den uppifrån, Hermione du stannar under den och hindrar den från att flyga ner, och jag försöker fånga den. Okej, NU!" 

Ron dök, Hermione for rakt upp som en raket och Harry for rakt fram och pilade efter mot väggen. Han fångade den och landade hastigt på marken. Han sprang fram till dörren och tryckte in nyckeln i låset och vred om. Dörren slogs upp. 

"Det var rätt!" ropade han när de andra kom springande mot honom. 

Jillian kikade in i nästa rum, men kunde inte se någonting - det var helt kolsvart. Men då de klev in i det, badade det plötsligt i ljus. De stod vid kanten av ett jättestort schackbräde, bakom de svarta pjäserna, som allesammans var högre än de och såg ut att vara utskurna i någon slags svart sten. På andra sidan stod de vita, som var lika stora som de svarta. Men en sak med de vita fick Jillian att rysa - de hade inga ansikten. 

"Vad ska vi göra nu då?" viskade Harry. 

"Det är väl tydligt, eller hur? sa Ron. "Vi måste spela oss igenom rummet." 

Bakom de vita pjäserna fanns ännu en dörr. 

"Hur då?" sa Hermione nervöst.

"Jag tror vi måste vara schackpjäser." sa Jillian plötsligt och de andra hoppade till. Hon hade ju inte sagt något på en stund. 

Ron gick fram till en av de svarta riddarna och petade på riddarens häst. Stenen väcktes omedelbart ill liv, och hästen skrapade otåligt med hoven i marken. 

"Måste vi ... ähum ... förena oss med er för att komma till andra sidan?" 

Riddaren nickade. Ron vände sig till de andra. 

"Det här måste vi tänka igenom ordentligt." sa han. "Jag skulle tro att vi måste överta fyra av pjäsernas platser." 

De tre andra såg på när Ron tänkte. Plötsligt sa han: 

"Ta inte illa upp nu, men ingen av er är särskilt bra på schack ..." 

"Vi tar inte illa upp." sa Harry. "Säg bara vad vi ska göra." 

"Ja, då kan du, Harry, ta den där löparens plats och Hermione, du ställer dig bredvid honom i stället för tornet." 

"Jag då?" frågade Jillian. 

"Eh ... du får vara det andra tornet." 

"Och du då?" frågade Hermione. 

"Jag ska vara riddare." 

Schackpjäserna tycktes ha lyssnat, för vid hans ord vände sig en riddare, en löpare och båda tornen om och lämnade schackbrädet. Jillian studsade iväg och ställde sig i ena hörnet av schackbrädet, på tornets plats. 

"De vita spelar allttid först i schack" sa Ron och kikade över till andra sidan brädet. "Ja ... titta ..." 

En vit bonde hade flyttat sig två steg framåt. 

Ron började genast dirigera de svarta pjäserna. De flyttade sig tyst dit han sände dem. Jillian kände sig lite nervös. Vad skulle hända om de förlorade?

"Jillian, flytta dig fyra steg framåt." 

De fick sin första riktiga chock när deras riddare blev tagen. Den vita drottningen slog honom till golvet, och släpade honom sedan åt sidan. Han låg alldeles stilla med ansiktet ner i golvet. 

"Jag var tvungen att låta det ske" sa Ron och såg skakad ut. "Det lämnar dig fri att ta den där löparen, Hermione, sätt igång." 

Efter en liten stund låg flera svarta pjäser livlösa vid sidan av brädet. Det hände flera gånger att Ron inte upptäckte att någon av de andra var i fara fören i sista ögonblicket, och det verkade hända Jillian oftare än med Hermione och Harry. Själv pilade han omkring och tog nästan lika många vita som de förlorade svarta. 

"Vi är nästan där." sa Ron plötsligt. "Låt mig tänka ... låt mig tänka ..." 

Den vita drottningen vände sitt vände sitt tomma ansikte mot Ron. 

"Ja ..." sa Ron. "Det är enda sättet ... jag måste låta mig tas." 

"NEJ!" skrek Hermione och Harry samtidigt, men Jillian var tyst. Hon bara betraktade dem. 

"Så är det schack!" fräste Ron. "Man måste göra en del uppoffringar! Jag flyttar mig ett steg framåt så tar hon mig - det lämnar dig fri att göra schack matt." 

"Men ..." 

"Vill du stoppa Snape eller inte?" 

"DET ÄR INTE SNAPE!" skrek Jillian igen. 

"MEN KAN DU INTE BARA VAR TYST?" skrek Hermione tillbaka. Deras röster ekade länge i rummet innan det blev tyst igen. 

"Ron ..." 

"Om du inte skyndar dig på nu, så hinner han ta Stenen!" 

"Kan ni inte bara låta honom göra det?" mumlade Jillian argt. 

"Är ni beredda?" sa Ron med blekt, men beslutsamt ansikte. "Ni sätter jag igång, och dröj inte kvar för länge när ni väl har vunnit." 

Han tog ett steg framåt och den vita drottningen slog till honom i huvudet med sin arm. Hermione skrek när han föll i golvet, sedan drog drottningen även honom åt sidan. 

Harry flyttade sig tre rutor åt vänster. 

Den vite kungen kastade sin krona vid hans fötter. De hade vunnit. De vita schackpjäserna flyttade bugande på sig och lämnade vägen till dörren fri. Och med en sista blick tillbaka på den medvetslösa Ron sprang de in i nästa rum. 

De sprang genom ännu en korridor. 

"Vad tror du kommer nu?" frågade Jillian Hermione. 

"Vi har haft Sprouts påfund, det var Djävulens Snara - Flitwick måste ha förvandlat nycklarna - MGonagall gjorde nog schackspelet - då är det bara Quirrells och Snapes förtrollningar kvar." 

"Snape har säkert gjort nånting med trolldrycker." sa Jillian. "Det är ju liksom självklart." 

I nästa rum mötte de en avskyvärd lukt, som gjorde att de drog upp klädnaderna för näsan. Det var ett jättelikt troll, men det var medvetslöst. Det var betydligt större än det som de hade mött på Halloweenkvällen. 

Jillian kände hela tiden för att vända om, och sticka därifrån, men försökte att skuta undan den frestande tanken. 

"Jag är glad att vi slapp slåss mot det här." viskade Harry när han klev över trollet väldiga ben. "Skynda på nu, jag kan inte andas." 

De sköt upp nästa dörr och det var knappt någon av dem som vågade titta vad som väntade - men när Jillian försiktigt kikade in, blev hon helt lugn helt plötsligt. 
"Det är bara ett bord  med massa flaskor på." 

De gick långsamt in i rummet. 

"Snapes trick." sa Harry. "Vad är det vi måste göra här?" 

Alla flaskorna var olikformade, och hade olika färger på innehållet. När de allesammans gått över tröskeln in i rummet flammade en eld upp bakom dörröppningen. Det var inte en vanlig eld - den var purpurröd. Och i samma ögonblick flammade en svart eld upp i den andra dörröppningen, på andra sidan rummet. De var fångade. 

"Titta!"  Hermione grep tag i en rulle papper som låg vid sidan av flaskorna. Jillian och Harry tittade över axlarna på henne för att se vad det stod:

 

Bakom er det säkert är, framför er lurar fara,

Två av oss ska hjälpa er, om ni finner vilken bara,

En utav oss sju er släpper fram att målet nå,

Och dricker ni en annan hjälps ni att tillbaka gå,

Blott nässelvin ur två av oss ni tömmer,

Tre mördare bland de andra gömmer,

Välj nu, om inte ni vill stanna för evigt kvar,

Som hjälp i valet fyra ledtrådar ni har: 

Den första: hur lömskt än giftet söker undan glida,

Ni finner alltid nåt på nässelvinets vänstra sida;

Den andra: helt olika är de som ytters i var ände stå,

Vill ni gå vidare, är ingendera att lita på;

Den tredje: ni tydligt ser att alla ojämnt stora är,

men varken jätte eller dvärg er död inom sig bär;

Den fjärde: flaskor nummer två som ni ömse sidor ser

Är tvillingar i smak, fast vid en första blick de olika sig ter. 

 

Hermione suckade djupt och till Jillians förvåning log hon. 

"Genialt" sa hon. "Det här är inte magi - det är logik - en gåta. Många av de främsta trollkarlarna har inte en gnutta logik, de skulle fastna här inne för evigt." 

"Men det kommer vi också att göra, eller hur?" sa Jillian oroligt. 

"Självfallet inte." sa Hermione. "Allt vi behöver finns här, på det här pappret. Sju flaskor: tre är gift; två är vin; en kommer ta oss oskadda genom den svarta elden och en kommer att ta oss tillbaka genom den purpurröda." 

"Men hur et vi vilken vi ska dricka?" frågade Harry. 

"Ge mig en minut bara." 

Hermione lästa pappret flera gånger. Sedan gick hon fram och tillbaka utmed raden av flaskor, medan hon pekade och mumlade för sig själv. 

Till sist slog hon ihop händerna. 

"Jag har det" sa hon. "Den minsta flaskan kommer att ta oss genom den svarta elden - mot stenen." 

Jillians och Harrys blickar riktades mot den pyttelilla flaskan. 

"Det finns bara så det räcker till en av oss där." sa Jillian. "Det är knappt en klunk i den." 

Hermione såg bekymrad ut för en sekund, men det försvann nästan direkt. 

"Vilken kan ta den tillbaka genom den purpurröda?" frågade Harry. 

Hermione pekade på en lite större flaska. 

"Drick den ni." sa Harry. "Nej, hör på mig nu, gå tillbaka och hämta Ron, ta kvastar från rummet med de flygande nycklarna, de för er genom falluckan och förbi Fluffy, gå raka vägen till uggleboet och skicka Hedwig till Dumbledore - vi behöver honom. Jag kanske kan hålla stånd mot Snape ett tag, men i själv verket är jag en lätt match för honom." 

"Men Harry ... tänk om Du-Vet-Vem är med honom?"

"Ja, men jag hade ju tur en gång, eller ur?" sa Harry och pekade på sitt ärr. "Jag kanske har tur igen." 

Hermione sprang plötsligt fram och slog armarna om Harry. 

"Hermione!" 

"Harry - Du är en stor trollkarl, ska du veta." 

"Jag är inte lika bra som du och Jillian."

"Jag!" sa båda flickorna på en gång. 

"Böcker! Och läshuvud!" 

"Formler och Förtrollningar!" sa Jillian. 

"Det finns viktigare saker, Harry ... vänskap  och mod och ... å Harry .. var försiktig!" sa Hermione. 

"Drick du först" sa Harry. "Du är väl säker på vilken flaska som är vilken?" 
"Absolut säker." sa Hermione och drack en djup klunk av den runda flaskan i änden och ryste till. 

"Underskatta aldrig en Hermione." sa Jillian och tog en klunk av samma flaska. Hon rös hon också, hon blev alldeles kall, som om hon fyllts av is. 

"Det är väl inte gift?" frågade Harry ängsligt. 

"Nej, men det är som is." sa Hermione. 

"Fort, ge er av innan det förlorar sin verkan."

"Lycka till ... var rädd om dig ..." sa Hermione. 

"GÅ!" 

Flickorna vände sig om och gick igenom den purpurröda elden, och lämnade Harry på andra sidan. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett riktigt långt kapitel idag! Förlåt för att det tog så lång tid! Men allt försvann ju, som ni vet! 

Kram på alla galna! 

"O-Okej?" sa Jillian förvånat. "Får jag följa med?" 

"Ja." svarade Hermione och tittade ner i marken. 

"När ... när går ni?"

"Vid midnatt." svarade Harry. 

"Hur kunde du veta att vi skulle efter ..." Ron såg sig omkring. "Du-vet-vad?" 

"Kände på mig det. Men jag måste gå nu. Var ses vi?" 

"Vid dörren in till Fluffy." svarade Harry. 
"Okej." Hon lämnade dem utan ett ord till. Hon var väldigt nervös nu. Skulle de klara det, eller skulle de bli relegerade?

"Hur kunde du göra så!?" skrek Amanda när Jillian berättade vad hon skulle iväg på. "Hur?" 

"Jag gör Jag gör väl som jag vill?" fräste Jillian åt henne. "Jag bryr mig inte om ifall jag blir relegerad, Amanda. Tänk om Voldemort faktiskt kommer tillbaka? Då finns det ingen skola längre! Han skulle förstöra den eller göra den till en skola för svartkonster! Tror du att han kommer ta hänsyn till oss, bara för att vi vann elevhemspokalen?" 

Amanda hade börjat se förskräckt ut redan när Jillian hade uttalat namnet. "Men ..." sa hon. 

"Inga men! Jag ska iväg inatt, vad som än händer, och du kan inte stoppa mig. Jag är renblod, det kan vara det ända han tar hänsyn till, men du är inte renblod, eller hur? Du kommer bli mördad av honom!" 

Amanda såg nu helt vettskrämd ut. 

"T-tar han hänsyn till det?" frågade Amanda och stirrade skräckslaget på Jillian. 

"Jag vet inte." svarade hon. "Men om han gör det skulle jag tro att han bara gör det om man går med honom." 

"Men ... DU TÄNKER GÅ MED ..." 

Jillian hade slagit handen för hennes mun. 

"Är du helt från vettet?" fräste hon åt Amanda. "Alla i hela skolan hör dig om du håller på så här. Om du inte håller klaffen om det här ska jag förvandla dig till en groda!" fräste Jillian i en viskning. "och det är väl klart att jag inte tänker gå med honom!" la hon ilsket till. 

Amanda vred sig loss ur hennes grepp. "Hur kan du veta det nu?" fräste Amanda tillbaka. "Du är ju renblod, och Dracos föräldrar är säkert anhängare till honom!" 

"Och hur mycket tycker jag om dem?" frågade Jillian nedlåtande. 

Amanda blängde ilsket på henne, reste sig upp och gick ut ur rummet. 

"Perfekt!" sa Jillian när Amanda drämt igen dörren. "Helt och hållet perfekt!" hon var förbannad. Hur kunde Amanda tro att hon skulle gå med Voldemort? Hon var ju snäll, eller? 

Efter middagen, som Jillian fått äta med Draco, Crabbe och Goyle, satte hon sig ensam i ett hörn av sällskapsrummet. Hon hade mycket att tänka igenom innan hon skulle ge sig av. Hon försökte skriva ner alla formler som kunde vara bra att kunna, och repeterade dem flera gånger. Hon undrade om de ens skulle överleva det här. Fluffy kanske åt upp dem, innan de ens kommit igenom falluckan? Det skulle hon snart få redan på iallafall. Klockan närmade sig midnatt och sällskapsrummet tömdes långsamt. Tillslut var det bara Amanda, Daphne och Pansy Parkinson som satt kvar i där och blängde argt på Jillian. Hon kunde inte förstå att de tre gaddat ihop sig emot henne.

När de äntligen gick var Jillian ensam kvar. Klockan var halv tolv på natten, så hon bestämde sig för att gå. Hon gick in i sovsalen och tog sin trollstav som låg på hennes nattduksbord. 

"Ska du verkligen göra det?" frågade en röst bakom henne. Jillian snodde runt och fick se Amanda sitta i sin säng och titta frågande på henne. "Jag menar ... verkligen?" 

"Varför bryr du dig?" fräste Jillian åt henne. 

Amanda skakade på huvudet. Hon var den enda som var vaken utom Jillian, så de fick ännu en gång tala ifred. 

"Är du verkligen säker på att du vill göra det här?" frågade Amanda igen. 

"Jag gör precis vad jag vill, och jag vill inte att du lägger dig i!" Jillian började gå mot dörren. 

"Lycka till!" ropade Amanda efter henne när hon smällde igen dörren. 

Ännu en gång gick hon ensam genom den mörka korridoren, men den här gången skulle hon göra någonting mycket farligare än hon gjort hela sitt liv. Hon började faktiskt tvivla på att hon gjort rätt val. Var det här verkligen vad hon ville göra? Men det var iallafall försent. Hon var framme vid trappan som ledde upp till tredje våningen. Hon gick långsamt upp medan hon tänkte igenom allt som kunde gå fel. Hon hade plötsligt blivit nervös, men det kanske inte var så konstigt. 

Plötsligt var hon framme vid dörren in till Fluffy. Hon slog sig ner vid sidan av dörren och hoppades att inga lärare skulle komma, och letade hela tiden efter ställen som hon kunde gömma sig på om det skulle komma någon. 

Hon väntade ganska länge, och hon kunde slå vad om att det var över midnatt när hon äntligen hörde ljud från korridoren. Hon visste inte om de skulle använda osynlighetsmanteln eller inte, men när hon inte såg någon i korridoren antog hon att det var dem. 
"Harry?" viskade hon så tyst hon kunde, men det ekade ändå genom korridoren som ett väsande från en orm. 

Hon fick inget svar. 
"Hallå?" sa hon högt, och det ekade högt. "Någon där?" 

Plötsligt kände hon ett hårt slag i huvudet och allt blev svart. 

"Jillian?" någon skakade om henne. "Jillian?" 

Hon slog upp ögonen och fick se Hermione sitta hukad bredvid henne, och Harry och Ron stod på varsin sida. 

"Vad har hänt?" frågade Hermione. 

"Jag vet inte ..." sa Jillian misstänksamt. "När kom ni?" frågade hon. "Och vad är klockan?" 

"Vi kom precis nu, och klockan är nästan ett" svarade Harry.

"Ni skulle ju komma vid midnatt?"

"Jag vet, men vi blev försenade." sa Hermione ursäktande. "Förlåt." 

"Jag hörde ett ljud i korridoren, och jag trodde att det var ni som kom, så jag viskade 'Harry', men det var tydligen inte ni. Nån slog till mig i huvudet." 

"Kunde du se någon?" frågade Harry. 
"Nej, denna 'någon' var typ osynlig." 

"Okej. Men vi måste gå in nu." sa Harry. 

Jillian reste sig upp på staplande fötter. 

"Nämen!" sa Jillian förvånat. "Dörren är öppen!" 

Hermione flämtade och samma gjorde Harry och Ron. 

"Jaha, där ser ni" sa Harry tyst. "Snape har redan tagit sig förbi Fluffy." 

"Det är inte Snape!"  fräste Jillian åt honom. 

De stod nu alla fyra under Harrys osynlighetsmantel. 

"Om ni vill gå tillbaka klandrar jag er inte." sa Harry som hade stannat. "Ni kan ta manteln, jag kommer inte att behöva den nu." 

"Vart inte dum" sa Ron. 

"Vi kommer med." 

Jillian skruvade lite oroligt på sig, men sade inget. Hon ville inte backa ur nu, men hon ville egentligen inte stanna. 

Harry sköt upp dörren och de möttes av lågt morrningar, Fluffy var vaken. Vid hans fötter låg en harpa. 

"Snape måste ha lämnat den här."

Jillian fnös. "Det är inte Snape!" 
"Men håll klaffen!" fräste Ron åt henne och hon förblev tyst. 

Harry drog fram en liten flöjt. Han tittade på den och sade: 

"Den vaknar säkert i samma ögonblick som man slutar spela. Ja, då sätter jag igång då." Han började spela några toner som inte alls hängde ihop, men den trehövdade hundens ögonlock blev ändå tyngre, och efter bara en sekund föll den snarkande ihop på marken. 

"Fortsätt spela" mumlade Ron och gled ut ur manteln. Han smög långsamt fram till falluckan. "Jag tror vi kan dra upp luckan" sa Ron och kikade över hundens rygg. "Vill du gå först, Hermione?" 

"Nej, det vill jag inte!" 

"Okej." sa Ron och klev försiktigt över benen på hunden. När hon kom fram tog han tag i ringen till luckan oh drog upp den. 

"Vad ser du?" frågade Hermione ängsligt. 

"Ingenting, bara svart." svarade han. "Det finns inget att klättra i, vi får helt enkelt hoppa." 

"Vem går först?" frågade Jillian tyst.

Allas blickar vändes mot henne. 

"Nej! Inte en chans!" väste hon. Jillian gick långsamt fram till falluckan och tittade ner i det som såg ut som ett ändlöst mörker. 

Plötsligt fick hon en hård knuff i ryggen och föll ner genom falluckan med ett väldigt ljust skrik. 

"Ron!" utbrast Hermione gällt när Jillian försvunnit ner i mörkret. "Jillian, är du okej?" ropade hon. 

Jillian hade landat i något mjukt. Hennes ögon hade inte vant sig vid mörkret än, så hon kunde inte se vad det var för någonting hon satt på. 

"Jillian?" ropade Hermione igen. Harrys flöjtspel hördes också där nere. 

"Vad?" ropade hon argt. 

"Gick det bra?" 

"Ja, man landar mjukt." muttrade hon. "Och fallet är inte långt. Kan nån vara snäll och knuffa ner Ron, så att jag kan slå ihjäl honom?" 

Först vill jag bara säga att jag redan skrivit det här kapitlet, men när jag skulle trycka på "spara inlägg" blev jag plötsligt utloggad, hela jävla skiten försvann, så jag är helt jävla förbannad just nu. Orkar fan inte skriva om allt! >:( (Ursäkta svordomarna) 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter en liten stund slutade Jillian följa efter Hermione när hon upptäckte att hon var på väg mot Gryffindortornet. Hon gick istället ut igen och letade upp Amanda som fortfarande låg under trädet, där hon lämnat henne, men hon hade somnat. 

Jillian gick fram till henne och skakade om henne. 

"Amanda? Amandaaaa? AMANDAAAA?" 

"Va, va, va?" sa hon förvirrat och satte sig upp. "Vad är det?" hon stirrade trött på Jillian efter att har gnuggat sig nyvaket i ögonen. "Var har du varit?" 

"Jag följde efter Hermione, Harry och Ron. De gick först ner till Hagrid, och sedan gick de in, de tror att Snape vill stjäla De vises sten. Hermione gick och ställde sig utanför lärarrummet och Harry och Ron sprang iväg och ställde sig utanför rummet på tredje våningen. Jag själv följde efter Hermione, men jag hann inte fråga klart, för hon blev ivägskrämd av Snape." 

"Oj." sa Amanda. "Jag gillar inte den där minen" sa Amanda plötsligt. 

"Vilken min?" 
"Den minen du har just nu. Den betyder att du tänker göra nånting." 

"Ja, jag tänker nog göra det ..." 

Jillian hade gått strax efter hon sagt det. Hon hade gått in och hela vägen upp till Gryffindor, där hon nu knackade på. 

"Är du helt från vettet?" tjöt Den Tjocka Damen. "Du får inte vara här!"  

"Men håll tyst!" sa Jillian argt och just då öppnades porträtthålet och Percy Weasley stirrade förvånat på henne. 

"Vad gör du här?" sa han. "Du får inte vara här! Jag tänker inte släppa in dig!" han började stänga porträttet igen. 

"Nej!" sa Jillian och han hejdade sig. "Jag vill inte komma in." 

"Vad vill du då?" 

"Jag vill bara prata med Harry Potter." sa hon kort. 

"Tänker du berömma honom för att han gjorde så att ni vinner?" 
"Nej!" fräste Jillian argt. 

"POTTER, DET ÄR NÅN SOM VILL PRATA MED DIG!" Harry kom springande och stod nu framför henne. "Släpp inte in henne." sa Percy innan han gick. 

"Vad vill du?" frågade Harry. 

"Jag vet vad ni tänker göra, och jag tänkte bara säga att jag tycker att det är jäkligt dumt, och att jag vill följa med." 

"Hur kan du ..." 

"Jag bara vet." avbröt Jillian honom med. 

"Men ..." 

"Snälla Harry." 

"Vänta." han slog igen porträtthålet igen och lämnade Jillian utanför. Jillian hade insätt att de skulle försöka få tag på De vises sten och att hon vill följa med, även om hon trodde att hon inte ville det. 

Efter en liten stund öppnades porträtthålet igen och Harry stod där med Hermione och Ron bakom sig. 

"Okej." sa han. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vet, jättekort. Men det är ganska jobbigt att behöva skriva om ett helt kapitel. 

Kram! 

Nästa morgon fick Jillian gå tillbaka till Slytherin igen. Madam Pomfrey sa att hon skulle slippa ligga på sjukhusflygeln om hon tog det lugnt och inte sprang omkring för mycket, vilket hon inte hade lust att göra. Hon drog fram osynlighetsmanteln som låg under hennes säng. 

"Jag måste ge tillbaka den ..." mumlade hon och reste sig upp för att leta efter Harry. Det var tomt i Slytherins sällskapsrum, utom några som satt och pluggade i ett hörn. 

Jillian gick upp för trappan och tänkte att det hade varit dumt av henne att ta den. Vad skulle hon ha den till liksom? Hon gick genom korridoren, men stannade plötsligt. En lång gestalt uppenbarade sig framför henne. Den hade långt vitt skägg och halvmåneformade glasögon. Det var Professor Dumbledore. 

"Vad gör du här, lilla vän?" sa han och log vänligt mot henne. 

"Eh ... Jo ... Jag.." Jillian visste inte riktigt vad hon skulle svara. 

"Vad är det du har där?" frågade professor Dumbledore och tittade genomskådande på henne.

"Eh ... Det är ... Harrys ..." sa Jillian. "Harry Potters ..." 

"Jaså .. jag tror att jag tar hand om den." 

"Va?!" sa Jillian chockat. "Men ... jag ska ju lämna den till honom ..." 

"Nej, jag tar hand om den. Jag har hört att du ska ta det lugnt, Miss Black."  Han sträckte fram handen och Jillian gav den till honom, men gav honom en trotsig blick. "Gå tillbaka till ditt sällskapsrum, seså, iväg med dig." 

Jillian tittade upp på honom en sista gång och skyndade sedan iväg. När hon kom till slutet av korridoren vände hon sig om. Dumbledore var borta. 

Det var dags för examensprov. Jillian och Amanda tillbringade all sin lediga tid i biblioteket för att göra en "sista minuten pluggning", annars gick de från prov till prov. Dagarna släpade sig förbi, och det var extra jobbigt på grund av den hemska värmen. I salen där de hade sina skrivningar var det extremt varmt, och folk tog av sig så många klädesplagg de fick. Alla satt där i vita skjortor och slipsar och pojkarna hade tillåtits ha kortbyxor.

De hade fått nya gåspennor att skriva med, som var förhäxade med en Anti-fuskförtrollning.

De hade även praktiska examensprov. Professor Flitwick tog in dem en och en i sitt klassrum för att se om de kunde få en ananas att göra en steppdans över bänken. På professor McGonagalls prov skulle de förvandla en mus till en snusdosa - man fick poäng för hur vacker snusdosan var och poängavdrag om den hade morrhår. På Snapes prov skulle man göra en Glömskedryck, och det var inte så lätt när Snape hela tiden jäktade dem. 

Det sista provet var Trollkonsthistoria, där de skulle svara på tusentals frågor om knäppa gamla trollkarlar som gjort kittlar som rörde om sig själva. 

När professor Binns sa åt dem att lägga ifrån sig gåspennorna, hurrade Jillian med de andra. Nu skulle de vara lediga i en hel vecka, innan resultaten på proven kom. 

Jillian och Amanda gick ut på skolområdet och slog sig ner på marken under ett träd. 

"Hur gick det för dig?" frågade Jillian, när de låg i skuggan under trädet och led av värmen. 

"Jag vet inte. Ganska bra, tror jag." svarade Amanda och log hastigt. "Du då?" 

"Vet inte." svarade Jillian och såg sig omkring över skolområdet. Nere vid sjön stod tvillingarna Weasley och Lee Jordan och kittlade en jättebläckfisk på tentaklerna. En liten bit ifrån dem satt Hermione, Ron och Harry. Jillian fick även syn på Draco, Crabbe och Goyle som låg och solade sig nere vid stranden. 

Plötsligt reste sig Harry hastigt upp. Han argumenterade häftigt om någonting, men Jillian och Amanda var för långt borta för att höra. Hermione och Ron hade tvivlande uttryck i ansiktena, men när Harry sprang iväg följde de efter. Harry var på väg mot Hagrids stuga. 

Jillian reste sig upp. 

"Jilli, gå inte dit .." sa Amanda och tog tag i hennes arm. 

"Jo, jag vill veta vad som händer." hon skyndade sig iväg efter dem. När hon bara var en liten bit ifrån, hörde hon Hagrid prata, så hon slängde sig bakom en sten och lyssnade så gott hon kunde. 

"Och verkade han ... verkade han intresserad av Fluffy?" frågade Harry honom. 

"Jaa ... jovisst ... de e ju inte många hundar me tre huven man träffar på, inte ens här i närheten av Hogwarts, va? Så ja tala om för honom att Fluffy e en enkel match om man vet hur man ska lugna ner honom, de e bara å spela lite musik för honom så somnar han bums ..." 

Hagrid tystnade och Jillian kunde slå vad om att han just insätt vad det var han berättat. 

"Jag borde inte berättat de för er!" utbrast han. "Glöm att jag sa de! Hallå där, vart ska ni ta vägen?" 

Harry, Hermione och Ron hade gett sig iväg. De rusade så fort de kunde upp mot slottet. Jillian följde dem med blicken ända tills de var uppe vid skolan och sedan reste hon sig upp. Hon tänkte efter en stund och reste sig sedan upp. Hon borstade bort lite jord från sin skjorta och började sedan gå upp mot skolan. När hon puttade upp de stora portarna var det första hon fick syn på professor McGonagall. Hon stod och pratade med Harry, Hermione och Ron. Jillian bestämde sig för att hålla avstånd, och precis då tappade professor McGonagall alla böcker hon hade i famnen. 

"Hur vet du...?" sa hon gällt. 

De började prata lågt igen och Jillian önskade att hon hade ställt sig lite närmare. 

Professor McGonagall började plocka upp böckerna, sedan lämnade hon dem. Oturligt nog gick McGonagall runt just den kröken där Jillian stod. 

"Miss Black!" utbrast hon och var när på att tappa sina böcker igen. "Vad gör du här?" 

"Eh ... Jag måste hämta en bok som ligger i Slytherins sällskapsrum, jag glömde lämna in den." sa Jillian, för det var det första som dök upp i hennes huvud. 

"Jaså?" sa McGonagall misstänksamt. "Vad heter den då?" 

"Det är ... Quidditch genom tiderna." hon hade sett Harry bära omkring på den, och hade faktiskt sökt upp den i biblioteket, men hon hade egentligen redan lämnat in den. Hon hoppades att det inte syntes att hon ljög. 

"Låt gå då, men gå ut igen sen. Det är ju härligt väder." sedan gick hon vidare. 

Jillian andades ut och fortsatte sedan efter Hermione, Harry och Ron. Men hon behövde inte springa ikapp dem. De stod fortfarande i korridoren, men de talade inte med McGonagall, utan med Snape. Jillian kastade sig bakom kröken igen och tryckte sig hårt mot väggen, men det var försent. Snape hade sätt henne. 

"Miss Black?" ropade han, och Jillian hade inget annat val än att gå fram. 

"Ja, professorn?" sa hon sammanbitet. 
"Vad gör du här inne?" frågade han. 

"Jag har en bok jag måste lämna till biblioteket ..." 

Han avbröt henne. "Ljug inte, du lämnade in den boken häromdagen. Jag såg dig allt." 

Jillian såg på Harry, Hermione och Ron att de trodde att Snape skulle dra av poäng från Slytherin, men Jillian visste att han aldrig skulle göra det om han inte var absolut tvungen. 

"Iväg med dig." sa han istället. Jillian gick runt den lilla gruppen om fyra som stod i korridoren och råkade stöta till Hermiones arm, vilket gjorde att hon blängde arg på Jillian, men hon brydde sig inte om det, inte nu iallafall. Hon fortsatte längs korridoren och svängde runt närmaste krök, där hon ställde sig. Den här gången var hon iallafall tillräckligt nära för att höra vad de sa. 

"Jag varnar dig, Potter - ger du dig ut på fler nattliga strövtåg ska jag personligen se till att du blir relegerad, Adjö med er." 

Snape lämnade dem. 

Harry började viska med de andra, och allt Jillian kunde höra var ett svagt mummel. 

"Varför jag?" sa Hermione irriterat. 

"Det är väl klart." sa Ron. "Du kan ju låtsas vänta på professor Flitwick. 'Å, professor FLitwick, jag är så orolig, jag tror jag svarade alldeles fel på fråga fjorton b ..." sa han sedan med pipig röst, som faktiskt liknade Hermione lite.

"Å, håll truten." sa Hermione argt, men hon gick tydligen med på att göra vad de nu hade tänkt.

Hermione gav sig iväg, och Jillian bestämde sig för att följa efter. När även Ron och Harry lämnat korridoren följde hon efter Hermione den väg som hon hade gått.

Hermione var på väg mot lärarrummet och Jillian fick en stark känsla av att det hade någonting med Snape att göra. Och mycket riktigt stannade Hermione utanför lärarrummet och väntade där. Jillian ställde sig bredvid henne, och hon hade inte sätt Jillian komma, så hon ryckte till.

"Vad är det ni håller på med?" frågade Jillian henne.

"Inget som du har med att göra!" svarade Hermione argt.

"Jag har varit med på varenda litet "strövtåg" som ni varit ute på den här terminen. Jag har lika mycket att göra med det som du." fräste Jillian åt henne. 

"Okej då. Harry och Ron ska vakta utanför Fluffy, och jag ska vakta Snape. Är du nöjd nu?" 
"Nej." sa Jillian enkelt. "Varför ska ni göra det här?" 

"För att Harry tror att Snape vill stjäla De vises sten." svarade Hermone som började låta otålig nu.

Jillian tänkte efter en liten stund och sade:

"Vad ska han med den till?"

"Jag vet väl inte!" fräste hon, men just då öppnades dörren till lärarrummet och Snape vandrade ut i korridoren. Han vände sig hastigt om och stirrade rakt på Hermione och Jillian.  

"Vad gör ni här?" frågade han vänligt.

"Vi .. väntar på professor Flitwick." sa Hermione och gav Jillian en blick som sade att hon skulle spela med. 

"Ja, Hermione vill fråga en sak om provet." sa Jillian och tittade upp på Snape. 

"Jaså, jag kan gå och hämta honom." sa Snape med den där vänligt, oigenkännliga rösten. Han gick in i lärarrummet igen och Hermione vinkade med sig Jillian, och de började springa iväg. 

"Vad är det du håller på med?" frågade Jillian när de kommit en bit ifrån. 

"Jag ... ville inte prata med Flitwick!" sa hon upprört och svängde runt ännu en krök. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Bara 1-3 kapitel kvar! :) 

Kram på er!

P.S Min katts grav blev jättefin. :') 

Jillian vaknade nästa morgon av att professor McGonagall, professor Snape och Flich knackade på sovsalens dörr. När hon öppnat dörren stod hon där, nästan förlamad av chock. 

"Miss Black, vi har fått information om att du varit ute igår natt i astronomitornet tillsammans med Draco Malfoy." sa McGonagall och tittade ner på henne. "Du får straffkommendering och förlorar 5 poäng för Slytherin." 

Jillian tappade hakan. "Vem?" sa hon lågt och stirrade från Snape till Flich till McGonagall. 

"Draco Malfoy bland annat." svarade Flich och log slugt. 

Jillian blev ännu mer chockad. Draco Malfoy? Vad i hela ...? 

"Men ..." sa Jillian och stirrade bedjande på McGonagall. "Jag måste ..." hon avslutade där och la till i tanken: Jag ska slå ihjäl honom när jag hittar honom ...

"Det finns inget att tillägga, Miss Black." sa McGonagall. 

McGonagall, Snape och Filch lämnade sällskapsrummet utan ett ord till och Jillian gick in i sovsalen igen. Hon slog sig ner på sängen med en tung suck. Det var svårt att förstå att Draco hade satt dit henne. Hon drog fram osynlighetsmanteln som låg under hennes säng och stirrade tomt på den medan hon drog sin hand över det silkeslena tyget.

När Jillian vid frukosten fick syn på de stora timglasen som visade elevhemmens poäng fick hon en enorm chock. Slyhterin ledde fortfarande. Gryffindor låg på allra sista plats! De hade förlorat etthundrafemtio poäng! Jillian trodde att hennes fem poäng hade gjort någon skillnad, men ingen lade ens märke till det. Alla Slytherinarna log och nästan firade att Gryffindor låg sist. 

Men Jillian tyckte ändå synd om Harry. Hon visste att det var dem som hade förlorat poängen. Ryktet spred sig snabbt och Harry Potter gick från att vara den populäraste och mest beundrade på skolan till att bli den mest hatade. Till och med Ravenclawarna och Hufflepuffarna vände sig emot honom, för de hade längtat efter att få se Slytherin förlora elevhemspokalen. Folk pekade finger åt honom och brydde sig inte om att sänka rösterna då de snackade skit om honom. 

Slytherinarna där emot applåderade när han gick förbi. De visslade och hurrade och vissa skrek: 

"Tack, Potter, det här borde du få betalt för!" 
Jillian kunde inte låta bli att stämma in i applåderna. De skulle ju vinna i år, och det var tack vare Potter. 

Hermione var inte lika hatad, men ingen pratade med henne längre heller. Hon hade slutat dra till sig all uppmärksamhet på lektionerna och höll för en gång skull tyst, vilket Jillian fann väldigt skönt, även om hon tyckte synd om henne. 

En morgon fick Jillian ett meddelande vid frukosten. 

       Er straffkommendering kommer att påbörjas 

       klockan elva i kväll.

       Möt Filch i entréhallen.

       Prof. M. McGonagall

Att det stod "Er" förklarades bara några sekunder senare när Draco visade sin lapp för henne. Jillian hade skällt ut Draco rejält efter att han satt dit henne. Hon hade skrikit på honom i flera timmar, och han hade sagt förlåt flera gånger, men hon var fortfarande arg på honom.

Klockan elva samma kväll gick Jillian och Draco tillsammans genom korridoren mot entréhallen utan att yttra ett ord. När de kom ner stod Flich där med en lykta i handen. 

"Ska vi gå?" frågade Draco och tittade upp på Filch. 

"Nej, vi väntar på andra." mumlade han illsket utan att möta Dracos blick. 

De stod ganska länge och väntade men tillslut kom Hermione, Harry och Neville gående ner för trapporna. 

"Följ mig." sa Filch och tände en lyckta och ledde ut dem utanför slottet. 

"Ni tänkter er nog för innan ni bryter mot skolreglerna igen, skulle jag tro." sa han och sneglad hånfullt på dem. "Jojomänsan ... hårt arbete och pina är de bästa läromästarna, om ni vill veta min mening." 

Jillian önskade att han kunde hålla tyst. Hon vill inte "veta hans mening". 

" ... Det är synd och skam att de lät de gamla bestraffningarna dö ut .. som att hängas i handlederna från taket några dar, jag har fortfarande kvar kedjorna på mitt kontor, håller dem väloljade ifall de skulle behövas nån gång ... Jaha, då går vi då, och tänk inte på att smita, det blir värre om ni gör det." 

De gick iväg över markerna och Neville snörvlade hela vägen. 

Jillian undrade spänt vad de skulle tvingas göra. Filch lät riktigt förtjust, och därför måste det vara något riktigt hemskt. 

"E de du, Filch? Skynda på, jag vill sätta igång." 

Jillians mod steg. Även om hon inte tyckte om Hagrid, var han mycket bättre än Filch. 

"Du tror kanske att du ska ut och roa dig tillsammans med dem där dummerjönsen? Men i så fall är det bäst du tänker om, gosse lille - det är in i skogen ni ska och jag skulle bli mycket förvånad om ni kom hem helskinnade tillbaka allesammans." sa Filch till Harry, som såg mycket lättad ut, men efter Filch ord ändrades hans ansiktsuttryck till ett lite mer oroat. 

"Skogen?" sa Draco och lät inte lika oberörd som han brukade. "Vi kan inte gå in där på natten, det finns alla möjliga saker där inne, varulvar, har jag hört." 

Det fanns en liten aning av panik i Dracos röst, men man behövde ha känt honom riktigt länge för att ens uppfatta att hans röst förändrats. 

"Det är er sak, eller hur?" sa Filch medan hans skrynkliga ansikte lös av skadeglädje. "De där varulvarna borde ni ha tänkt på innan ni ställde till det för er, eller hur?" 

Hagrid klev fram ur skuggorna. Han hade en stor, ful hund i hasorna och han bar på ett stort armborst, han hade även ett pilkoger över axeln. 

"De va på tiden" sa han. "Jag har redan väntat en halvtimme. E allt som de ska, Harry och Hermione?" 

"Jag skulle inte vara alltför vänlig mot dem om jag var du, Hagrid." sa Filch kyligt. "De är faktiskt här för att bli bestraffade. 

"Så de e därför ni e sena, va?" sa Hagrid och blängde på Filch. 

Jillian lyssnade inte längre. Hon tittade oroat in mellan de mörka träden, och fick för sig att hon såg skepnader röra sig bland träden. Hon var uppriktigt rädd. Det var förbjudet att gå in i skogen, och plötsligt skulle de gå in där? 

"Jag tänker inte gå in i den där skogen." sa Draco till Hagrid. Jillian lade märke till det för att hans röst innehöll mer panik än hon någonsin hört från honom. 

"De gör du nog om du vill va kvar på Hogwarts." svarade Hagrid. "Du har uppfört dej illa och nu får du lov å betala för de." 

"Men det här nånting för tjänstefolk, det är inte sånt som eleverna ska göra. Jag trodde vi skulle skriva massa rader med meningar eller nåt sånt, om min pappa visste att jag gjorde det här, skulle han ..."

"... tala om för dej att de e så man gör på Hogwarts", sa Hagrid argt. "Skriva rader me meningar! Vad e de för nytta me sånt? Du ska gör nåt nyttigt eller också åker du ut! Om du tror att din pappa hellre skulle vilja att du blev relegeras, så ge dej iväg tillbaks till slottet å packa. Sätt i gång!

Draco svarade inte, men han såg både ilsken och panikslagen ut. 

"Då så." sa Hagrid. "Hör nu på ordentligt, för de vi ska göra inatt e farligt å jag vill inte att nån ska ta risker. Följ me mej hit bort ett ögonblick. 

De gick fram till kanten av skogen och Hagrid höll upp sin lykta så att han lyste upp en smal stig som ledde in i skogen. De började gå in. Hagrids hund gick först, följd av Hagrid, Neville, Harry, Hermione och sen Draco och sist Jillian. 

"Titta där" sa Hagrid och pekade på marken. "ser ni de där som lyser på marken? Nåt silvrigt? de e enhörningsblod. De finns en enhönrning som har blitt illa skadad av nånting. De här e andra gången på en vecka. Jag hitta en till som va död i onsdags. Vi ska försöka hitta den stackarn. Vi måste kanske hjälpa den så den slipper å lida. 

"Men tänk om det som skadade den hittar oss först, vad det nu var, hittar oss först?" sa Draco med en röst som avslöjade hur rädd han var. 

"De finns inte ett väsen i skogen som skadar er om ni e me mej å Fang. Å håll er på stigen. Okej, då tar vi å delar in oss i två grupper å följer spåret åt två olika håll. De e blod överallt, den måste minst ha stapplat omkring sen igår natt." sa Hagrid. 

"Jag vill ha Fang." sa Jillian och Draco samtidigt och tittade sedan på varandra. 

"Som ni vill, men jag varnar er, han e en riktig fegis." sa Hagrid. "Då tar jag, Harry å Hermione den ena vägen, å Draco, Neville, Jillian å Fang den andra. Om nåra av oss enhörningen, sänder vi opp gröna gnistor, e de uppfattat? Ta fram era trollstavar å öva nu - så där ja - å om nån råkar illa ut, så sänd opp röda gnistor, så ka vi allihop komma å hitta er, va försiktiga bara. Ja, då ger vi oss iväg då." 

Jillian, Draco, Fang och Neville gick åt höger och de andra gick åt vänster. Jillian hade sin stav framme hela tiden och Neville skakade värre än nånsin. Draco gick framför henne med Fang i koppel. Det fanns silvriga fläckar på flera löv som lystes upp av månen. 

När de hade gått en stund utan att se något ovanligare än stubbar stannade Draco. 

"Du, Longbottom, kan inte du hålla Fang en stund?" 

Neville svarade inte utan tog bara kopplet ur Dracos hand. Draco ställde sig istället bredvid Jillian och började viska. 

"Jag tänker gör en grej." 

"Vadå?" frågade Jillian lågt. 
"Det får du se." sa han medan hans ögon lyste lömskt. 

"Draco..." 

"Det är ingen fara." sa han avfärdande. Han gick upp framför henne. De rundade en krök i stigen och fick se en stor pöl med silvrig sörja. 

"Usch." sa Jillian lågt och såg sig över axeln. "Draco, stigen delar sig där framme, vilket håll ska vi ta?" 

"Vi gå rakt fram." sa han och gick runt pölen med enhörningsblod efter Neville. 

Draco skyndade sig ikapp Neville och grabbade tag i hans axlar. 

"BUU!" ropade han högt. 

Neville gav till ett lustigt skrik och sände upp röda gnistor i skyn medan Draco skrockade glatt. Jillian stämde in i skrattet, men det gjorde henne lite upprörd att Neville hade sänt upp röda gnistor. 

"Det är inte roligt, Malfoy!" snyftade Neville, men det fick bara Draco och Jillian att skratta ännu mer. 

Tunga steg hördes bakom dem och de tystnade och vände sig om. Hagrid klampade ut genom snåren. 

"Vad e de ni håller på me?" frågade han misstänksamt. 

"Malfoy skrämde mig!" sa Neville och snyftade till. 

Jillian försökte hålla leendet inne, men hon visste att hon inte lyckades. Hon sneglade på Draco och såg att han såg lika sammanbiten ut som hon själv. 

"Kom me här nu, och fjanta inte runt." 

De gick långsamt tillbaka och Hagrid var ursinnig. När du kom tillbaka stod Harry och Hermione som förstenade på vägen. 

"Vi har tur om bi lyckas få tag i nånting nu, sånt väsen som ni förde, alla tre. Vi tar å byter grupper - Neville, du stannar här me mej å Hermione, å du, Harry, går me Fang å de där idioterna." Hagrig börjde sig ner och viskade till Harry, och det var tillräckligt högt för att Jillian, som stod närmast, skulle höra. 

"Förlåt, men de blir svårare för dem å skrämma dej, å vi måste få de här gjort." 

Så de gav sig iväg igen, Harry, Jillian och Draco efter Fang som visade vägen. De följde stigen i nästan en halvtimme, djupare och djupare in i skogen och träden blev tätare och tätare, snart gick det inte att ta sig fram längre. Det glänsande blodet verkade bli tjockare, det fanns stänk på träd och rötter, som om den stackars enhörningen kastat sig av och an i smärta. 

"Det är en glänta där framme." sa Jillian när hon skymtade en fläck av månljus framför dem. 

Någonting lysande vitt glänsande på marken. De gick närmare och närmare. 

"Titta ...", mulade Harry och sträckte ut sina armar för att hejda både Jillian och Draco. 

Det var en enhörning som låg på marken, och den var död. Jillian kände en tår rinna över hennes kind. Den var så vacker, och det var så sorgligt hur den låg, med benen liggande i konstig vinklar efter när den fallit ihop. Manen låg utbredd över de mörka löven. Hon torkade genast bort tåren med ärmen på jackan. Harry tog ett steg mot den, men stelnade sedan till. Ett hasande ljud ekade genom gläntan och en buske i kanten av gläntan skälvde till. Sedan kom en svart figur med huvudet täckt ut i gläntan, krypande som ett smygande vilddjur. 

Den mantelklädda figuren böjde sig över enhörningens sår och började dricka dess blod. 

"ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!" 

Malfoy gav till flykten, och det samma gjorde Fang. 

 

Gestalten med huvan lyfte huvudet och såg rakt på Harry. Den reste sig upp och Jillian fick se att den hade enhörningsblod som sipprade från framsidan. Den rörde sig hastigt mot dem, men Jillian var för rädd för att ens röra på sig.

Harry stönade plötsligt till och tog några stapplande steg bakåt. Han hade sin ena hand hårt tryckt mot pannan. Jillian stirrade skräckslaget på Harry och vände sig sedan om och sprang. Hon hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv, och hon kunde inte förstå att hon inte sprungit tidigare. Vad tänker jag med? tänkte hon hastigt medan hon tittade över axeln. 

När hon tittade fram igen fick hon se Hagrids lykta och hon suckade av lättnad. 

"Hagrid!" ropade hon. Hon kom fram till ljuset och Hermione, Neville och Hagrid stirrade på henne med stora ögon. 

"Var är de andra?" frågade Hermione oroligt. 

"Det var ... vi hittade ..." stönade Jillian. Hon andades häftigt efter att ha sprungit så långt. 

"Vad är det?" frågade Hermione. 

"Vi ... vi hittade enhörningen ... den var ... död ..." Hagrid suckade vid hennes ord. " ... men vi ... hittade ... mördaren också ..." hon tog en paus för att torka svetten ur pannan. " ... den drack ... drack ..." hon insåg just vad det var den hade gjort och sedan blev allt svart. 

"Är hon okej?" sa en röst som hon väl kände igen. 

"Ja, men hon måste stanna här i några dagar. Hon slog huvudet i en trädgren och har en lätt hjärnskakning, men det kommer gå över på en eller två dagar." 

Jillian slog upp ögonen och tittade rakt in i ett kritvitt tak som fick henne att kisa. Hennes ögon var känsliga, tydligen. 

"Ah, hon är vaken!" utbrast den andra rösten. Det var Pomfrey. "Hej, lilla vän, hur är det med dig?" 

Jillian kunde inte säga nånting på en liten stund, men fick sedan kontroll över sin röst. "Vad ... hände med ... Draco?" frågade hon. 

"Han är okej." svarade den andra rösten som tillhörde Snape. 

"Alla de andra mår bra." sa Pomfrey. "Jag frågade hur det är med dig, unga dam." 

"Mig ..." sa Jillian och tänkte efter. "jag har ont i ... huvudet."

"Ja, det är klart. Du måste vila mer. Sov!" sa Madam Pomfrey. "Då går det över." 

"Kan du inte göra nått hokuspokus så att det går över?" 

Madam Pomfreys ända svar var en fnysning innan hon vände sig om och gick därifrån, och samma sak gjorde Snape. 

Jillian somnade om igen. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett riktigt långt kapitel idag! Så duktig jag är! 

Kram! :)) 

P.S Ge mig karaktärer!