Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan:

”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tror jag. Hon pratar aldrig om det precis. Det lilla jag vet är att hon är ganska trött på det … ” Esther tog en paus och tittade upp på Michael. Han lyssnade tyst med rynkad panna. Esther fortsatte. ”En gång så åkte hon till Italien, och sålde sig där, för hon hade hört att man fick bra betalt där. Hon gick till närmaste bar, sålde sig till första bästa och blev på smällen direkt. Hon hade inte pengar nog att stanna där längre, så hon åkte hem igen med mig i magen, och så föddes jag nio månader senare. Sorgligt nog kunde hon inte komma ihåg vem pappan var. Hon kom inte ens ihåg namn eller utseende, så hon kunde inte kräva pengar av honom eller någonting, så där var hon i Aberdeen, kunde knappt betala hyran och hade just fått ett litet skrikande spädbarn. Hon var på väg att adoptera bort mig, men så blev hon för fäst vid mig, så hon behöll mig ändå, även om hon visste att det nästan inte skulle gå. När hon skulle döpa mig letade hon efter italienska namn först, men hittade inget som passade, så hon tog massa namn från bibeln istället: Esther Judith Leah Hathaway. Bara så du vet så googlade hon på ’kvinnor i bibeln’, tog tre random namn och döpte mig till det.” Michael höjde ögonbrynen och log roat. Esther log tillbaka. ”Åren gick och hon fortsatte försörja sig på sex. Jag fick ligga i rummet intill och lyssna på när hon höll på …” Esther tittade bort med en äcklad min. ”Du vet.” han nickade. ”När jag fyllt 16 så fick hon den strålande idén att jag skulle börja känna pengar också.” Michael spärrade upp ögonen, men höll sig tyst. Esther misstänkte att han inte vågade säga något, eftersom det varit så svårt att få henne att prata. ”Så hon fixade fram en köpare åt mig. Jag ville inte, men hon knuffade in mig i ett sovrum och släppte inte snubben. Han började med att slå mig tills jag gick med på att ha sex, sedan så våldtog han mig. Den usla mamman Annabelle Hathaway var ju såklart jättenöjd när mannen lämnade över några tusen för det. Han hade tydligen sagt att det varit ett rent nöje. Jag visade mamma vad han gjort, och hon sade bara att det var så i början. Det hände igen och igen, och tillslut så orkade jag inte mer, så jag började ta kurser i självförsvar … jag fastnade för det och så … men det är en annan historia … det hör inte alls hit …” hon skakade upprört på huvudet. ”Jaja … killarna som slog mig fick rejält med stryk, och kom aldrig mer tillbaka, och tillslut var jag typ ’ökänd’. Ingen ville köpa mig mer, utom en kille som tyckte om när man slog honom. Han var typ nära fyrtio år gammal och tyckte om att … ja, du vet … med yngre. En gång så var mamma inte hemma, (hon var på ’hembesök’), och då kom han. Han våldtog mig hela jävla natten, och han gick strax innan mamma kom. Det var en så hemsk natt att jag inte vågat ha någon som helst närmare relation med killar, och därför blir jag helt crazy av den här situationen.”

Michael var fortfarande tyst, som om han hoppades att hon skulle säga något mer, men Esther ansåg att hon var färdig med historien.

Han skakade på huvudet och tittade sorgset på henne. ”Förlåt.”

”Nej, det är okej. Du visste inte.” sa Esther och försökte sig på att le. Hon kände att hon hade misslyckats när Michael höjde ögonbrynen åt henne. Istället rustade hon upp med sitt pokerface för att inte börja gråta. ”Okej, det är inte okej.”

Michael nickade. ”Så du har sexfobi nu?” frågade han i försök till ett skämt.

”Typ.” sa Esther och önskade att skämtet vart roligt.
”Förlåt … inte kul.”

”Nej, säg inte förlåt.” Esther skakade på huvudet igen. ”Kan du släppa mig nu?”

”Självklart.” sa Michael. Han höll fortfarande fast henne, hårt tryckt mot sin bröstkorg. Han släppte henne, och hon rullade omedelbart över till den sidan av sängen som vette mot väggen. ”Jag fattar ändå inte varför du skulle hålla fast mig.” sa hon. ”Det var idiotiskt. Man håller inte fast folk, dålig bakgrund eller inte.”

”Du är inte den ända med dålig bakgrund här inne!” sa Michael. Plötsligt lät han arg, och Esther tittade nedlåtande på honom. ”Du är inte det!”

”Nej, kanske inte, men det betyder inte att man får hålla fast folk!” Nu var Esther också arg. Hon vände sig om mot väggen och vägrade säga något mer. Då började Michael prata.

”Jag växte upp i San Francisco, Kalifornien. Pappa var ett fyllo och mamma var knarkare. Min syrra var en slampa och min bror var en idiot, därför stack jag hemifrån när jag fyllt 16. Jag stack hem till min kompis, Andre. Jag fick bo hos honom ett tag, men sen vaknade pappa ur sitt avsvimmade fyllotillstånd och släpade (bokstavligen) hem mig. Mamma var fortfarande nerknarkad och pappa söp sig medvetslös dagen efter, så jag stack igen. Den här gången hem till min mormor, som bodde på gränsen till Nevada. Där hittade de mig inte, för mamma var ju som hon var. En dag så ringde pappa däremot hem till mormor. Han lät inte ett dugg full när han pratade. Han berättade att mamma tagit en överdos. Han hade hittat henne död på sovrumsgolvet med en spruta i handen. Jag ringde hem till pappa när mormor berättat det för mig och berättade att jag bott hemma hos mormor hela tiden. Han sa inte emot, utan sa att jag gott kunde bo kvar. Jag gav honom mitt mobilnummer, så han kunde nå mig om det var något. Sedan bodde jag hos mormor. Strax efter jag fyllt 17 ringde pappa igen. Polisen hade hittat min syster död i en gränd. Halshuggen tydligen. En doktor hade undersökt henne och funnit att hon blivit våldtagen och misshandlad. Mördaren hade tydligen ristat in ordet ”slampa” i hennes panna och ”demon” på hennes haka. Då åkte jag hem till San Francisco igen. Pappa hade slutat dricka efter mammas bortgång och min bror hade blivit mindre idiotisk. Båda var helt ställda och visste inte riktigt var de skulle ta vägen. Jag fick börja ta hand om min storebror och pappa. Tillslut blev de båda bättre, och då tyckte pappa att jag skulle göra något med mitt liv, så jag tog värvning. Det var enda sättet jag ansåg att jag kunde göra någon nytta.” Michael tystnade, vände sig om och somnade tungt. Esther kunde däremot inte somna på ett tag, men lyckades tillslut hon också.

Mitt i natten vaknade hon. Hon hackade tänder och skakade så hon inte kunde andas. Hon sträckte fram en skakig hand mot Michaels rygg. När hon vidrörde honom vaknade han.

”Vad?” sa han hest och sömnigt.

”D-Det är K-K-Kaaaallt.”

”Nejmen du, kom här.” Han lade en arm om henne, och hon tryckte sig så nära honom som gick. Esther kunde slappna av en aning, men var ändå jättespänd. ”Slappna av.” viskade Michael i hennes hår. ”Det blir bättre då.” Hon slappnade av så gått det gick, och upptäckte att värmen strömmade genom huden när musklerna lugnat ner sig. Hon lade sig så tätt intill Michael som det gick och somnade om, med Michaels armar tätt slingrade runt hennes överkropp.

Nästa morgon var Michael redan uppe när Esther vaknade. Han stod med ryggen mot henne och klädde på sig. Överkroppen var bar, och han hade ett par långkalsonger på benen.

”Jag har inte fått några kläder än.” sa Esther sakligt. Michael vände sig om.

”Jag visste inte att du var vaken.” sa han och tittade lömskt på henne.

”Hej, du.” sa hon ursäktande. ”Förlåt för igår. Jag var dum.”

”Du, dum?” Michael rynkade ögonbrynen. ”Det var jag som var dum. Jag skulle inte ha hållit fast dig.”

”Jag skulle inte ha antagit att jag var den man skulle tycka synd om.”

”Du vet inte ens vem din pappa är, jag hade i alla fall en familj från början.”

”Men din syrra blev halshuggen!”

”Så du lyssnade faktiskt?” Han såg chockad ut.

”Ja, jag lyssnade.”

Det blev tyst. De båda stirrade på varandra. Ingen av dem vågade bryta värken ögonkontakten eller den pinsamma tystnaden. Esther blev ändå den som bröt det. Hon kunde inte undvika att blicken gled ner och granskade hans vältrände rutmage. Då höjde han roat ögonbrynen. Han kastade då en blick på Esthers bröst.

”Killar.” sa Esther uppgivet i en suck. Hon reste sig upp. ”Var kan jag få tag på kläder?” frågade hon honom istället.

”Det får man i huvudbyggnaden. Du får nog dina grejer om du går dit nu.”

”Okidoki.” sa hon och drog på sig en långärmad tröja. ”Ses sen.” Hon tittade upp och log mot honom när hon dragit på sig ett på jeans. Hon skyndade ut ur rummet och drog på sig sin jacka innan hon gick ut i snön. Sedan joggade hon längs vägen och kom fram till huvudbyggnaden 10 minuter senare. Hon gick fram till den stora dörren och lade handen på handtaget och ryckte i den. Hon fick sig en chock. Den var låst. ”Fan.” sa hon högt.

”Inte svära, menig Hathaway.” Utan att hon märkt det hade major Abele kommit från vänstra sidan om henne. Han stod ca två meter ifrån henne och hade just kommit ut genom en liten dörr. ”Vad gör du här så tidigt?”

”Jag skulle hämta mina saker. Kläder och sådant, major.” sa hon och ställde sig i givakt.

”Jaså, fick du inte det igår?” frågade han och kastade en blir på dörren.

”Nej, major, jag glömde bort.”

”Jaha, okej. Du kan gå in genom den här dörren. Väskan ligger i hallen, och det står ditt namn på en liten lapp som hänger på handtaget.”

”Tack så mycket, major.” sa hon och smet in genom dörren. Hon tyckte att det var väldigt obekvämt att säga major i varje mening, men det var så hon hade lärt sig att det skulle vara.

Väskan stod i hallen som han hade sagt, och hon lyfte upp den med ett stön. Den var stor, och vägde minst sextio kilo. Det var som att hon skulle bära sig själv! Hon bar den ut genom den lilla dörren och tio meter till, och sen var hon tvungen att stanna. Hon satte ner den i backen med en duns.

”Skit också.” sa hon argt och sparkade upp lite snö som en irriterad häst. ”Vad ska jag göra nu då?” Hon stirrade argt på den stora väskan och såg sig sedan omkring. Inte en själ syntes till. Hon gjorde ett försök till och lyfte upp väskan på ryggen. Benen vek sig under henne och hon hamnade på knä. Hon släppte väskan och den hamnade bakom henne, så att hon kunde resa sig upp igen. ”Jävla klenis.” sa hon till sig själv och gjorde ännu ett försök. Den här gången släpade hon väskan i snön. Hon fick den att förflytta sig ännu en meter, men det var inte ens i närheten av hur långt den skulle. Hon satte sig på väskan och såg sig omkring igen. Tomt. Bara snö överallt. Stället var fullt med vältränade killar, men inte en enda kunde dyka upp när hon behövde dem?  Det är ju bara irriterande. Den närmaste stugan låg femtio meter bort. Om hon lyckades släpa väskan dit så kunde hon be om hjälp där sen. Hon gjorde ett försök till med att släpa den, och den här gången gick det bättre. Hon lyckades släpa den hela vägen fram till stugan. På vägen halkade hon en gång och väskan fastnade var annan meter, men tillslut var hon framme. Hon knackade på dörren och en väldigt stor kille öppnade dörren. Han höjde ögonbrynen när han fick se den blöta, trötta och arga lilla flicka som stod framför honom.

”Jag skulle behöva lite hjälp..” sa hon ynkligt och sneglade generat på sin stora sextiokilosväska.

Killen log överlägset och ropade något in i huset på ryska.  

Esther vaknade mitt i natten. Michael hade lagt sin hand på hennes huvud. Panikartad knuffade hon bort den och tryckte sig mot väggen igen. Omedvetet hade hon givit ifrån sig ett skräckslaget, men kort skrik. Michael slog omedelbart upp ögonen och tittade sömnigt på henne.

”Vad är det?” sa han trött och kisade mot hennes skräckslagna ansikte.
”Inget. Inget.”

”Det här funkar inte.” sa han och försökte gnugga bort sömnen ur ögonen. ”Vi måste komma på något.”

Hon nickade långsamt och tittade lite lugnare på honom. Just när hon tänkte att det var skönt att han ville fixa problemet kastade sig Michael fram och grep tag i henne. Hon blev så chockad att hon inte gjorde något först. Det skulle hon inte ha gjort, det gjorde bara att han kunde hålla fast henne ännu hårdare. Då började hon kämpa emot, men Michael var för stark för att hon skulle kunna brotta sig bort från greppet.

”Släpp mig!” skrek hon gällt. Hon försökte ännu en gång brotta sig ur hans grepp, men misslyckades, igen. Istället slappnade hon av i en sekund. Det lurade honom, så han lättade sitt grepp.

”Det var väll inte så …” han fick inte avsluta meningen innan hon armbågade honom i magen och ryckte sig ur hans grepp. Hon ryckte sig hårt mot väggen med kroppen vänt mot honom. Han höll plågat handen på magen. ”Jävlar.” sa han med en höjning i rösten på slutet. ”Är jag så hemsk?” Han lät skämtsam.

Esther skakade tydligt på huvudet. ”Det är inte du” sa hon tunt.

”Inte?” sa han och höjde ögonbrynen. ”Du väcker mig mitt i natten för att jag råkar nudda dig när jag sover, sedan armbågar du mig i magen, skriker hysteriskt åt mig att släppa dig, och sedan säger du att det inte är jag? Det känns inte särskilt trovärdigt.”

”Förlåt. Det är inte du, jag lovar. Det är inte killar överhuvudtaget. Det är jag och en kille i den här situationen.” hon var lugnare nu. Michael flyttade sig längre ifrån henne.

”Vad tusan menar du?” frågade han med sin entoniga amerikanska röst.

”Jag vill inte prata om det.”

”Hepp. Skit iett då.” Han var sur, det var väldigt tydligt.

”Michael, jag känner inte ens dig.” sa Esther samtidigt som han vände sig om, så han låg med ryggen mot henne. ”Jag träffade dig för …” hon lutade sig fram så hon kunde se klockan. ”… ca tre timmar sen. Jag tänker inte berätta något så alvarligt för dig.”

”Jag fattar. Jag bryr mig inte.” Han vände sig om igen och såg henne i ögonen. ”Sov nu.”

När gång hon vaknar är hon alldeles varm. Hon får för sig att hon är Aberdeen och ska upp till skolan. Hon försöker vrida sig om för att kunna sätta sig upp, men stoppas av armen som ligger över hennes bröstkorg. Då är hon tillbaka i Ryssland. Michael hade lagt armen över henne och tryckt sig mot hennes rygg. Han låg tätt intill henne. Att hon inte vaknade tidigare?

”Michael!”

Han vaknar, och öppnar ögonen lika långsamt som förra gången. ”Vad?”

”För fan. Flytta på dig!” paniken bubblade upp i henne igen. ”Bort, bort, BORT!”

Men han rörde sig inte. Då snurrade hon hastigt runt så hon hamnade ansikte mot ansikte med honom. ”Släpp mig!”

”Nopp” han lade handen på hennes huvud och tvingade henne att vila huvudet på hans axel. Han drog henne närmare sig och lade den andra armen runt hennes midja, sedan snurrade han hastigt runt så hon hamnade ovanpå honom. ”Nu för du för fan berätta var som är ditt jävla problem.”

”Jag vill inte!” tårar började rinna ner över hennes kinder igen. Hon försökte tvinga upp huvudet från hans axel, men lyckades inte. ”Snälla … släpp mig!”

Hon grät verkligen på riktigt nu. Michael blundade en stund och fortsatte hålla fast henne. Hon fick mer och mer panik. Han ville bara att hon skulle berätta vad som var fel. För honom kändes det som att det var han som hon hade så mycket emot, även om hon hade sagt att det inte var så. Han ville få veta sanningen.

”Slappna av!” sa han argt och tryckte den vilt viftande Esther ännu närmare mot sig själv. Hon slutade kämpa emot, men han gick inte på hennes knep igen. Hon låg stilla och andades långsamt. Han kunde känna hennes hjärta slå fort och hårt. ”Lugna ner dig. Jag tänker inte precis våldta dig.”

Då reagerade hon. Hon ryckte hastigt till och tryckte sig upp för att se honom i ögonen. Hon spärrade upp sina bruna ögon och det bruna håret hängde tjockt vid båda sidorna av hennes ansikte. Hon såg ut som ett skrämt litet troll.

”Jag vill inte berätta om det.”

”Jag sa bara …”

”Jag menar allvar. Jag tänker inte berätta.”

”Och jag tänker inte släppa dig förrän du gör det.”

Plötsligt for hon rakt ner i bröstkorgen på honom. Han tappade andan, men hämtade den snabbt. Hon lade kinden mot hans bröstkorg.
”Fan ta dig.” sa hon och överdrev sin brittiska så att han nästan inte fattade var hon sade.

Han svarade inte, utan tittade bara fundersamt ner i hennes huvud.

”Jag undrar jag, vad som rör sig i detta huvud.” sa han mer till sig själv än till henne och försökte låta gammaldags. Han log för sig själv, och han kände att hon gjorde en förändring i sitt ansiktsuttryck. Han lutade sig långsamt ner och försökte se om hon log, men han hann inte, för hon tittade upp på honom när han rörde sig. Hon log inte. Hon såg alvarlig och sorgsen ut, mycket sorgsen. Michael höjde frågande ögonbrynen och skrotade leendet som hade tagit plats på hans läppar innan. Hon såg nästan för alvarlig ut. Hon öppnade tvekande munnen och Michael lutade frågade huvudet en aning. Hon andades in och sa en liten mening, som var så svår för henne att säga att Michael inte trodde att hon skulle kunna fortsätta berätta:

”Min mamma är en hora.” 

Michael suckade tungt och började gå längs den långa gångvägen från huvudbyggnaden. Vägen var oupplyst, det enda som gjorde att man såg något över huvudtaget var det dova ljuset som kom från fönstren på husen bredvid vägen. Han hade fått gå hela vägen tillbaka från hus 34 precis efter att han stängt igen dörren efter de andra. Han hade glömt bort att han var tvungen att befinna sig på flygplatsen efter att de sista kommit. Med tunga steg släpade han sig fram förbi husen. Ett efter ett släcktes, när de som bodde i dem bestämde sig för att det var dags att sova. När han nästan var framme såg han att det fortfarande lyste i hus 34. Då kom han på att de inte gjort upp vem som skulle dela rum med vem. Han hade haft ett rum för sig själv i de fyra dagarna han varit där, men nu var det inte möjligt längre. Han hade precis tänkt gräva fram nyckeln ur fickan, men det behövdes inte. Dörren var redan upplåst. Han öppnade den och gick in, och smällde sedan igen dörren efter sig.

Han slog upp dörren till sitt rum, men blev stående med uppspärrade ögon. Hon stirrade också förvånat på honom först, men sedan fick hon ett upprört och irriterat uttryck istället. Där stod hon, helt naken med en ljusbrun tröja i ena handen och en svart bh i den andra. Hon tryckte hastigt den stora tröjan mot bröstet.

”Jävla skit.” sa hon högt, och Michael som undrat var hon kom ifrån behövde inte undra längre.  Det var ingen tvekan alls – Skottland. ”Jävla, jävla, jävla, jävla skit!”

”Mitt rum.” sa Michael, utan att tänka efter. ”Det här är mitt rum.”

”Jag lovar, jag hade hellre delat rum med Archer.” hon lät riktigt arg. ”Men tydligen så ville Dean dela rum med Archer. Den bitchen.”

”Archer?”

”Den andra brittiska.”

”Jaha.” han stirrade fortfarande frågande på henne. ”Du menar att ni redan gjort upp om rummen?”

”Jepp.”

”Utan mig?”
”Jepp.”

”Fan.”

”Håller med.” sa hon och tittade på honom med huvudet på snedden. ”Michael?”

”Ja, du?”

”Esther.” sa hon och lade hastigt till: ”Hathaway.” Hon vände sig mot rummet och drog på sig tröjan hon hade i handen. ”Jag har inte hittat någon extrasäng. Var är den?”

”Du skojar!” Michael hade just sagt att det inte fanns någon extrasäng. ”Ingen extrasäng? Ska någon sova på golvet menar du?”

”Nej.”

”Vadå nej?” hon visste att hon var på vippen att börja låta hysterisk, men hon kunde inte hjälpa det. Det gick inte. ”Menar du … menar du att man ska dela säng?” rösten var tunn nu. Hon nästan viskade.

Michael nickade långsamt. ”Det är kallt på natten.”

”Du skojar med mig va?” den desperata tonen tog över och hon skrynklade plågat ihop ansiktet för att inte börja gråta.

”Säg att du skojar.” sa hon som om livet hängde på det.

”Vad är det för fel på dig?” sa utbrast han plötsligt. Esther kunde inte hålla tillbaka tårarna då. Hon släppte förtvivlat ut dem och snyftade plågat. ”Nej … fan … förlåt.” sa Michael och kliade sig nacken. ”Hördu, nej men … snälla du…”

Esther snyftade upprepade gånger och slog händerna för ansiktet. ”Det går inte.” sa hon förtvivlat. ”Jag kan inte.”

”Va?” Michael stirrade frågande på henne och fortsatte klia sig i nacken. ”Jag fattar ingenting.”

Michael blev helt överrumlad när Esther började gråta. Han fattade alvarligt talat inte ett dugg. Där stod en av de snyggaste brudarna han någonsin sett och stortjöt för att hon var tvungen att sova i samma säng som honom. Hon grät inte så där hysteriskt och snorigt som vissa tjejer gjorde heller. Det var sån där irriterande, hjärtskärande gråt som gjorde att man ville hålla om henne, men han hejdade sig. Vad tusan skulle han göra nu?

Han funderade stint när hon plötsligt slutade gråta och gnuggade sig i ögonen.

”Skärp dig nu, Esther.” sa hon tyst till sig själv. ”Okej.” sa hon till honom, men inte särskilt övertygande. ”Jag ska försöka. Men på ett villkor: Jag sover vid väggen.”

Michael blev överrumplad över hennes enkla krav. ”Va, visst, självklart.” sa han förvirrat.

”Bra.” sa hon och vände sig om igen. Hon drog av sig tröjan igen för att sätta på sig bh. Sedan letade hon igenom sig väska efter en annan tröja. Hon drog på sig den och satte sig sedan på sängen. ”Ska du bara stå där och stirra på mig?”

”Eh … nej … nejnej …” Michael var fortfarande förvirrad. Han mumlade bara orden, och Esther stirrade hela tiden konstigt på honom.

Esther gjorde sitt bästa för att inte vidröra Michael när han väl hade lagt sig bredvid henne. Hon låg tätt tryckt mot väggen och han låg med ryggen mot henne på andra sidan sängen. Hon kunde inte somna, så hon låg bara och betraktade honom när han tog lugna, sovande andetag. Plötsligt rullade han runt och vände sig mot henne. Han sov djupt, men den hastiga rörelsen hade överraskat henne, så hon ryckte till.

”Herregud.” viskade hon den amerikanaren låg stilla igen. Hon ville berätta för honom varför hon hade blivit så upprörd, han hade sett helt förstörd ut när hon börjat gråta. Men det var inte bara det som gjorde att hon inte kunde sova. Det var också uppspeltheten av att det var första dagen på basen dagen efter. Snart skulle utbildningen börja på riktigt … snart skulle hon få visa de andra att hon inte bara var en liten brittisk tjej. 

Ni får gärna kommentera och gilla, då blir man lite mer motiverad.. :) 

Esther hade bara dumpat sin väska och sina ytterkläder i hallen, och rusat direkt in i duschen, utan att ens ta redan på vilket rum hon skulle ha. Hon hade inte ens sagt något till killarna än. Hon var inte ens säker på att killarna hade sett hur hon såg ut utan en tjock jacka och en alldeles för stor mössa. När hon steg ur duschen hörde hon killarna prata en bit in i huset.

”Jag vill inte dela rum med henne.” hörde hon Archer säga när hon stod precis utanför rummet. ”Jag menar … jag har inget emot henne, hon verkar jättesnäll, men jag vill inte dela rum med henne.”

Esther log när hon hörde Archers bortförklaring. Nej, det var väl klart att han inte ville dela rum med henne. De skulle behöva stå ut med bh-ar på golvet och tamponger i soptunnan en gång i månaden, att behöva dela rum med henne också … nja – hon förstod precis vad han menade. 

”Jag kan dela rum med henne.” sa Dean. Esther kunde nästan höra det kaxiga leendet han hade på läpparna. Då kände hon att det var rätt tillfälle att gå in.

”Har inte jag något att säga till om?” frågade hon och steg in i rummet. Dean, Archer och den tyske killen Dirk Schmidt stod och tittade på henne. Hon höjde frågande ögonbrynen. ”Nå?”

”Eh …” Dean var den första som tog till orda efter en ganska lång tystnad. ”Jo.” han lät väldigt osäker och man hörde tydligt att han var Australiensisk. ”Självklart.” Han log kaxigt. ”Hathaway?”

”Esther Hathaway.” sa hon.”Dean Taylor?”

“Jepp, hur visste du?”

”Läste din blogg.” sa Esther. ”Brudabstinens?”

Han svarade inte på det, och Esther bara log. Han bet sig i läppen och tittade bort.

”Dirk Schmidt.” sa den andra killen med tysk brytning.

”Var är Michael?” frågade hon och tittade på Archer.

”Han skulle gå nånstans.” svarade han osäkert. ”Han sa inte vart.”

Dean kunde inte låta bli att titta på Esther hela tiden. Hur mycket han än försökte så kunde han inte sluta kasta förstulna blickar på henne. Hennes långa hår hängde ner över axlarna och droppade små vattenpärlor som sedan sipprade ner över den alldeles förstora ljusbruna tröjan. Hon hade bara, pinnsmala ben och hennes ansikte kunde han inte ens beskriva. Det var bara så vackert att titta på. För en sekund glömde Dean bort den kaxiga fasaden och stirrade bara, men när hon gav honom en sträng blick fann han den igen.

”Jag tycker att jag borde få han ett eget rum.” sa Esther sedan med sin brittiska engelska. Ibland pratade hon så otydligt (eller bara mer brittiska än han var van vid) att man inte förstod vad hon sade.

”Det går inte.” svarade tysken, som Dean redan hade glömt bort namnet på. ”Det finns bara tre rum.”

”Och vi är fem.” sa Esther nedlåtande.

”Sex.” sa Dean hastigt.

”Va?”

”Vi är sex stycken.”

”Vem mer?”

”Melvin Roux från Frankrike. Han är på träning.”

”Jaha.” sa Esther besviket. ”Jaja. Jag vill inte dela rum med dig, Dean. Ta inte illa upp.” Hennes ointresserade ton gjorde dock att han gjorde det. ”Förlåt, men jag vill inte dela rum med dig heller, Dirk.”

”Gör inget.” sa han och log dumt.

”Bara Michael, Archer och Melvin kvar.”

”Jag vill inte dela rum med någon jag inte ens träffat.” sa hon. ”Bort med Melvin.”

”Mig och Michael kvar då, vem väjer du?” sa Archer och tittade frågande på henne. Dean gjorde det samma.

”Hm… jag tar nog…”

Michael visste att det var nästan en timme kvar tills de sista kom, men han var ändå på väg till basens flygplats. Han visste att det skulle vara helt tomt där, så han kunde samla tankarna lite. Han hade kommit till Ryssland från USA. Han hade bott i San Francisco, Kalifornien hela sitt liv, och det var första gången han åkte utanför USA. Han hade aldrig upplevt klimatet som fanns i norra Ryssland.

Snön låg djupt, och man såg inte marken framför sig. Var man för nertryckt i djupa tankar kunde man gå ner sig i snön. Det fanns diken vad sidan av vägen, men man såg dem inte alls. Michael följde vägen så gått det gick och kom tillslut fram till basens flygplats. Som han hade hoppats var den helt tom, så han slog sig ner på en av de stenhårda bänkarna och slöt ögonen.

”Du är tidig.”

Michael hoppade högt av förvåning och kom på fötter på en millisekund. Han satte ena handen mot pannan och vände sig om mot sin befälhavare.

”Ja, Major, jag tänkte…”

”Förklara dig inte. Du kom hit för att tänka? Ingen fara. Det är alltid öppet här.”

Den gamle schweiziska mannen slog sig stelt ner på samma bänk som Michael just suttit. ”Sett dig ner pöjk.”

Cédric Abele var hans namn. Han var nära sjuttio år gammal och hans engelska var stapplig. Michael vågade inget annat än att sätta sig där, bredvid den gamle mannen.

”Det går ett rykte nu, vetu.” sa Cédric.

Michael vaknade till. ”Vadå?”

”Ett rykte.” sa han och log så där busigt som gamla gubbar alltid gör på film. ”Det sägs och att det kommer en flicka.”

”En?” sa Michael och höjde ett ögonbryn. ”Från..?”

”Jag vet inte.” svarade han och behöll det busiga leendet. ”Från antingen Storbritannien, Polen eller Tyskland.” sa han och reste sig upp. ”Berätta inte för menig Taylor.”

”Varför?”

”Han har sett så hängig ut ända sedan han kom hit. Jag tror att han saknar sällskapet av damer.” Cédric log igen. ”Det blir en överraskning.” sedan försvann leendet. Han såg ut som den stränga majoren igen. ”Jag förväntar mig att se dig här sedan, menig Hunter.”

Michael nickade förvirrat och tittade sedan ut genom närmaste fönster. Han lyssnade på majorens steg när de klickade ut ur rummet medan han log för sig själv.  

Minuterna passerade långsamt, och Michael funderade hela tiden på det som Major Abele hade sagt.

”Det sägs att det kommer en flicka.” Det hade inte varit några tjejer på den basen på mer än 10 år. Det var inte så konstigt att folk blev uppspelta. Michael kunde slå vad om att majoren inte sett en tjej på en väldigt lång tid.

”En tjej…” sa Michael långsamt. Han hade inte hunnit få ”brudabstinens” som Taylor. Han hade varit där i hela två veckor redan och Michael hade bara varit där i fyra dagar.

Då hörde han plötsligt det svischande ljudet av ett landande plan. Han reste sig upp och gick mot den stora porten vid den norra väggen. Landningsbanan var som vanligt tänd, och ett plan slog elegant i backen när han öppnade dörren och kikade ut.  Det saktade långsamt av farten i den isande kylan och det visslade fortfarande i vinden när planet stannade framför den stora porten.

Det tog en stund och sedan slogs flygets enda dörr upp. Den första som kom ut var Sergeant Ljunggren. Efter honom kom en kille ut. Han såg ut att vara ganska stor och kraftig. Sedan kom en kille till, och han var lite mindre. De hade så mycket ytterkläder på sig, så man såg inte hur de verkligen såg ut. Michael kunde bara bedöma, inte verkligen se. Sedan kom hon. Det såg man tydligt. Jackan nådde henne till knäna. Spinkiga ben, långt mörkt hår, en stor mössa, som nästan täckte hennes ögon och en halsduk som täckte munnen och näsan.

Efter henne kom Sergeant Abadi, som också bar tunga ytterkläder. De vadade i snö, som gick henne till midjan. Hon var nog inte mer än 1,60. De gick rakt mot dörren där Michael stod. Han smällde igen den och skyndade sig att sitta ner på bänken han satt på innan. De fem kom in genom dörren och Michael vände nyfiket sin blick mot dem. Då slogs den andra dörren upp och major Abele steg in, följd av några meniga, bland annat Taylor.

”Dean!” ropade Michael och vinkade. Dean Taylor var lång, mager, men ändå muskulös. Han hade mörkt hår och mörka ögon, som alltid var lysande och glada. Han hade lyckats odla fram lite skäggstubb under sina två veckor på basen, och han tittade hela tiden nyfiket på tjejen.

Dean kastade ännu en blick på tjejen. Michael misstänkte att han inte riktigt såg om det var en tjej under alla jackor och mössor. Hon hade killarna på var sin sida om sig, och hon var minst 20 cm kortare än den längsta. Hon kastade en misstänksam blick på var och en av dem. Sedan slogs den stora porten upp igen och cirka två dussin människor till steg in i salen. De mumlade tyst till varandra, och Michael uppfattade några ord på tyska. Några andra mumlade på något annat språk. Tyskar och Polacker var det ju såklart. Tjejen kastade en sista blick på Michael, och sedan vände hon sig mot Abadi. Hon mumlade något så tyst att han inte kunde höra vad de sade. Dean såg ut att försöka höra, men Michael misstänkte att han inte hörde något heller.

”Evans, hus 23. Hathaway, Gray och Schmidt hus 34.” sedan ropade han bara upp massa folk och hus. Ljunggren vände sig mot Dean, och bad honom visa Hathaway, Gray och Schmidt till huset som både Dean och Michael bodde i.

Det var två skitsnygga killar som visade Esther vägen till hennes rum. Hon kastade hela tiden blickade på de båda. Den ena hette, slumpmässigt och kanske roligt nog, Dean Taylor och den andra hette Michael Hunter, och båda var mördande snygga. Hon och Archer skulle lyckligtvis bo i samma hus, nummer 34.

När de lämnade den första byggnaden hade Dean Taylor erbjudit sig att bära hennes väska, men hon hade bara skakat på huvudet. Hon ville inte verka mesig inför killarna, och samtidigt så misstänkte hon att han skulle tycka att hennes väska var tung. Han såg väldigt spinkig ut. Han var väldigt lång, i alla fall i jämförelse med sig själv. Och han hade också mörkt hår, men gröna ögon, och när han pratade lät det som att han kom från Australien.

De hade gått från den ena byggnaden till den andra. De steg in i en lång korridor, och Esther hade inte hunnit se så mycket av hur det såg ut utanför.

”Det är mycket finare på sommaren, har jag hört.” sa Dean och visade hastigt med handen över den lilla gården som var mellan flygplatsen och den andra byggnaden. ”Det här är matsalen. Här får vi hyfsad mat varje dag, plus hur jäkla mycket frukt vi vill.” De steg in i ett stort rum. Det var en tom disk på höger sida av rummet, och hela andra sidan var fyllt med bänkar och stolar i mörkt trä. Golvet var av ett ljusare trä, såg ut som ek, och väggarna var klädda i något slags vinrödfärgat tyg. Det såg väldigt mysigt ut.

”Nice.”, sa Esther och log. Kombinationen av mörkt och ljust trä och den mörka tapeten gjorde att det såg lyxigt ut. Det var inte vad man väntade sig av en militärbas precis.

Det blev inte mycket till rundtur, (bland annat för Dean ansåg att matsalen var det enda viktiga), för efter det så gick de ut ur det stora huset, som Michael kallade för huvudbyggnaden, vilket man förstod, för när det kom ut på en stor gårdsplan på andra sidan huset så var resten av husen inte större än ett halvt bostadshus. De var många också. Varje stuga stod cirka en meter från nästa, och vägen var säkert 200 meter lång, men det visade sig att Esther hade fel i det. De började gå, och nära en kvart senare stod de mitt i en skog, framför ett hus, och vägen fortsatte ännu längre in i skogen. Siffrorna som hängde på vänster sida av den tunga trädörren hängde på snedden, färgen på huset flagnade, men man kunde se att det skulle föreställa svart. Dean grävde i fickan en sekund och drog upp en liten nyckel, tryckte in den i låset och drog om. Dörren gick upp med ett litet klick och när han sköt upp den var det som att man färdades tillbaka till ett modernt hus i centrala London. Från att ha sett ett gamalt murket hus som var mint 50 år gammalt, var det inte riktigt vad man väntade sig, ännu en gång. Esther släpade in sin väska genom dörren efter Archer och Michael drog igen den efter dem. 

Jag måste bara lägga till att det som tog så lång tid med det här kapitlet var att komma på vad jag skulle döpa det till ...  

Esther kände att Archer kastade blickar på henne, men hon försökte att inte bry sig om det. Hon hoppades att hon inte skaffat sig en ovän det första hon gjorde, från sitt eget land dessutom. Hur skulle det då gå med folk från andra länder?

De två som kom och hämtade dem var två medelåldersgubbar. Den ena hade ett stort ärr över ena kinden, han presenterade sig som Nolan Abadi, han var lite mörkare än den andra, som presenterade sig som Hjalmar Ljunggren, och när de brittiska stackarna försökte säga det fick han väldigt roligt åt det (den som kom närmast var Archer, som lyckades få fram ”Halmr Jun-gren”, Esthers bästa var ”Jlamr Djunern”)  

En kille till, som presenterade sig som Aaron Evans, hade dykt upp på plats några minuter efter att den VDKR-märkta bilen dykt upp. Han hade ganska runt ansikte, men resten av kroppen var smal. Han såg ut att vara i toppform. Till skillnad från Archer hade Aaron ljust hår, men han hade också ljusa, blåa ögon.

Bilen hade börjat rulla ganska hastigt efter att Aaron dykt upp. Hjalmar hade slängt in hans saker i bagaget och föst in honom i bilen. Sedan hade han hoppat in, och efter det hade Nolan kört i väg. De körde mot utkanten av London, en sida av staden som Esther aldrig sett.

Aaron harklade sig plötsligt, och både Archer och Esther tittade på honom.

”Så det var bara tre kandidater från England i år?” sa han. Han tittade sedan på Esther och Archer.

”Skottland.”

”Wales.” 

De sade det samtidigt, och det resulterade i att de stirrade på varandra.

”Aha… Så det är viktigt för er?” sa Aaron, som om han försökte få igång ett samtal. ”Jag tycker inte det gör någon vidare skillnad. Jag menar… Det är ju samma ö liksom… Samma språk… ni vet.”

Esther nickade och lade märke till att Archer gjorde det också.

”Ryssland och Kina är på samma ö. USA och Australien har samma språk.” sa Esther spydigt. ”Storbritannien är okej att säga.”

”Det är inte många britter som har den åsikten, vet du.” sa Archer till honom. ”De flesta tycker att det är viktigt.” han tittade på Esther. ”I alla fall många jag känner i Wales.”

Esther nickade långsamt. ”Samma i Skottland.” svarade hon enkelt.

Aaron verkade tröttna på att försöka få igång något samtal, och Archer plockade fram en bok, så Esther tittade ut genom fönstret som var på hennes sida. Hon började fundera på det Archer hade sagt förut. Hon hade inte fått tid att svara.

”Archer.” suckade hon. Han tittade upp och höjde frågande sina ögonbryn. ”Förlåt.”

Han behöll ögonbrynen uppe en liten stund innan han nickade och log snällt mot henne.

”Ursäkten godtagen.” sa han och leendet försvann inte när han fortsatte: ”ingen fara. Det är många som frågar.” han slog ner blicken i boken igen, och läste färdigt sidan han var på. ”Du är nog en av de få som bett om ursäkt.” sa han sedan och tittade upp igen. ”Vi kan börja om?”

Esther nickade. ”Visst.” Hon hoppade över till sätet bredvid honom. ”Så du kommer från Wales?”

Archer visade sig vara en riktigt trevlig kille, och Esther och han hade väldigt roligt på väg till vart de nu skulle. Resan tog ca 20 minuter, men när de hade börjat prata kändes det som mycket kortare, och för stackars Aaron, som de andra verkat glömma bort, gick tiden väldigt långsamt.

När de kom fram stod en helikopter redo för dem. Esther stannade ett ögonblick och stirrade tvivlande på helikoptern.

”Vad är det?” frågade Archer, som gick bredvid henne.

”Jag har aldrig flugit med helikopter förut.” sa hon och tittade nyfiket på den.

”Inte jag heller.” sa Archer. ”Tänk på det som … en utflykt.” han log mot henne. ”Kom nu. Du kommer inte dö av det precis.”

Det var en väldigt liten helikopter. Det fanns bara plats för Esther, Archer och Aaron, plus Nolan och Hjalmar. Alla fick var sitt par hörlurar som de hade på sig. Där instruerade Nolan hur de skulle ta på sig säkerhetsbältena.

”… och sen drar ni åt så hårt det går, men så att ni fortfarande kan andas.”

”Behöver man andas?” Archer dolde sarkasmen genom att forma sin mun till ett O, och spärra upp ögonen. Hjalmar, som kunde se honom i en skärm Archer speglades i, skrattade gott. Hans skratt var så där mörkt och bubblande. (Han lät ungefär ”Håhåhåhå”). Esther och Aaron tyckte också det var roligt, men inte Nolan. Han kastade en nedlåtande blick åt den gamle Hjalmar.

Resan dit gick väldigt långsamt. Nolan sa att det blåste mycket i Tyskland, så de skulle stanna där och byta till bil istället. De skulle ändå plocka upp några tyskar.

”Tyskar?” sa Esther och höjde ögonbrynen. ”Hur många då?”

”Tolv.” svarade Hjalmar och log när Esther spärrade upp ögonen. ”Vi ska åka buss från en skola i Tyskland, sen ska vi åka flygplan från Polen.”

”Åh.” sa Aaron. ”Flygplan.”

”Flygrädd kan du inte vara.” sa Nolan. ”Vi flyger ju nu.”

”Jag får alltid lock för öronen.” sa Aaron och grimaserade.

”Skärp dig. Vi är militärer nu.” sa Archer skämtsamt, men Hjalmar log retsamt åt honom.

”Inte än, pöjk.” sa han. ”Inte på ett ganska långt tag.”

Resan fortsatte i många timmar, och tillslut somnade Esther. När de väl nådde Tyskland, väckte de henne inte, utan bar över henne till bussen.

”Vad händer?” sa hon när hon vaknade. Archer satt bredvid henne fortfarande. Hon hörde dova röster från olika ställen i bussen.

”Vi sitter i bussen, och är halvvägs till Polen.” sa Archer. ”Du har sovit i nästan åtta timmar.”

”Oj.” sa Esther trött. ”Halvvägs till Polen? Vad är klockan?”

”I England är den i alla fall sju på morgonen.” svarade han. ”Men här vet jag inte. De har liksom inte sagt något om tidsskillnader än. Jag skulle tro att de gör det när vi kommer till Ryssland.”

”Okej.” suckade hon och blundade, medan hon lyssnade på rösterna bakom henne.

”Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen*.”

Esther, som läst lite tyska i skolan förstod nästan allt de sade. Det hon förstod var något i stil med ’jag läste en blogg, inga tjejer’. Hon förstod inte varför killarna gjorde så stor affär av att det inte fanns några tjejer, och det var ju inte ens sant längre.

*’Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen’ betyder ’Jag läste en blogg där det stod att det inte fanns några tjejer'

Esther hade fått ett mejl från militärbasen sen hon skickade sin ansökan: nämligen att hon hade blivit fullständigt antagen till utbildningen. Annabelle hade inte varit överförtjust i det. De hade haft en ganska högljud ”konversation” (det slutade med att en granne knackade på dörren och frågade vad som stod på) och Annabelle hade fått acceptera att hennes dotter skulle till Ryssland tillslut.

I mejlet hade även en lista över saker som Esther behövde ha med sig, och konstigt nog inte ha med sig, bifogats:

Tillåten packning:

·         En uppsättning finare kläder

·         Två uppsättningar vardagskläder

·         Eventuell laptop – ingen stationär dator

·         Mobiltelefon

·         Smycken – annat än halsband är inte nödvändigt

·         Underkläder

·         Kamera

·         Småsaker hemifrån tillåts (inte fler än 4)

·         Böcker, filmer, brädspel, kortlekar är tillåtna

·         Eventuell hårborste

Om något annat önskas tas med, skicka gärna ett mejl.

Följande föremål delas ut vid ankomst:

·         Sängkläder

·         Uniformer – inkl. skor

·         Träningskläder – inkl. skor

·         Vapen av många sorter

·         Schampo, tvål

·         Tandkräm, tandborste

Vatten och el finns inte tillgängligt dygnet runt.

Mat och föremål ingår i priset.

Hjälp för eventuella skador ingår i priset.

Godsaker ingår inte (köps i caféet för alla sorters pengar).

Det ända som fick Esther att rynka på näsan var det att det inte skulle finnas el och vatten dygnet runt. Hon antog (hoppades för sitt liv) att det var när de inte var hemma.

Just nu höll hon på att packa. Hon gick igenom listan en gång till och såg till att hon fått med allt, innan hon stängde den. Hon drog iväg den över sitt sovrumsgolv och stängde dörren efter sig.

”Mamma? Kör du mig till tågstationen nu?” ropade hon rakt ut.

Ett svar kom ekande från andra sidan huset.

”Ja, snart. Jag ska bara starta tvättmaskinen!” Annabelle lät fortfarande ganska arg, men hon hade ju i alla fall gått med på att göra det.

Esther släpade på sin väska ut i hallen, där hon drog på sig sina skor och sin jacka. Sedan öppnade hon dörren, steg ut, och tittade kikade in i lägenheten för sista gången på ganska länge.

Esther kastade ännu en blick på klockan hon hade runt handleden. Klockan var 18.07 och inte en själ syntes på hela King’s Cross parkeringen. Hon hade varit där enda sedan klockan 17.45, och ingen hade synts till. Hon började bli rädd att hon tagit fel på dagen, men det hade kommit en påminnelse dagen innan och hon var helt säker på att det var idag.

Äntligen kom en bil körande, och stannade ca 20 meter bort från henne. En kille steg ur den. Han såg ut att var i hennes ålder ungefär. Han var lång och såg ganska vardaglig ut, med mörkt hår och ljusa ögon. Han såg sig omkring och fick sedan syn på den enda bänken vid parkeringen, som Ester satt på. Han började gå mot henne och när han kom närmare upptäckte hon att han var ganska snygg. Han satte sig sedan bredvid henne. Han hade en väska med sig, som han satte på bänken bortanför sig.

”Du vet väl att tågstationen är stängd idag, va?” frågade han henne när det hade gått en stund. Hon lade märke till att han lät väldigt brittisk.

”Ja, jag vet. Jag väntar på någon.” svarade hon. Och kastade en blick på honom. ”Vad gör du här då?” frågade hon efter ytterligare en liten stund.

”Jag ska på utbildning i Ryssland.”

”Vid Reka Lena*?”

”Hur visste du det?” han lät förbryllad.

Hon ignorerade frågan och fortsatte ställa sina egna. ”VDKR?”

”Jag tänker inte svara förrän du svara på min fråga.” svarade han bara. Sedan var han tyst.

Det gick en stund och Ester funderade på om han skulle till samma utbildning som hon. Det var ju inte omöjligt att det fanns andra baser vid floden.

”Du ska också dit, eller hur?” sa han plötsligt, efter att det varit total tystnad i en ganska lång stund. Hans röst bröt tystnaden på ett sätt som fick Esther att rycka till.

”Ja, jag ska dit.” sa hon och sneglade på honom.

Han suckade och tittade bort mot parkeringens ena infart.

”Något fel i det?” frågade hon, men han svarade inte. Han suckade bara igen och sneglade på henne tillbaka. ”Bara för att jag är tjej betyder det inte…”

”Inte för att du är tjej.” sa han och suckade. Det gick en liten stund till och sedan sade han: ”För att du ser vältränad ut.”

”Vaaaa?” sa hon.

”Du ser vältränad ut.  Jag är inte det.” han suckade. ”Det är mitt problem.”

Hon svarade inte, utan lät blicken glida över hans kropp. Nej. Han såg inte vältränad ut kom hon fram till.

”Vad spelar det för roll?” frågade hon utan att tänka sig för.

”Skojar du?” sa han och avfyrade ett kaxigt leende. ”Det är en militärutbildning vet du väl?”

”Ja, men varför anmälde du dig då?” frågade hon kaxigt, men när hon hört svaret önskade hon att hon inte hade gjort det. Kaxigheten i hans röst som han haft innan försvann i ett svep och han tittade inte på henne när han pratade. Han lät väldigt sorgsen.

”När jag anmälde mig var jag frisk och stark väldigt vältränad, men sedan mådde jag dåligt en dag, och åkte till ett sjukhus. Jag hade väldigt ont i magen. En doktor tittade på det och skickade mig vidare till London där de röntgade och de hittade en tumör i min mage. En cancertumör. Jag var tvungen att mejla VDKR och berätta att jag inte kunde komma det året. De sa att jag fick anmäla mig igen när jag kände att jag kunde. Sedan fick jag inte träna under två år, där jag bara låg på sjukhus från och till och blev opererad, men tumören växte tillbaka hela tiden. Jag var nära att dö flera gånger, och när jag väl fick första tumören sa de att jag bara hade 10 % chans att överleva. Sedan, för fyra månader sedan hittade de en till, liten tumör som de tog bort. Då försvann cancern helt och hållet och jag kunde börja leva som vanligt igen. För två månader sedan anmälde jag mig till utbildningen för andra gången, och jag har tränat så gått det går, men det är inte precis lätt att återställa sin kondition på så kort tid. Läkarna sa för ett tag sedan, att om jag inte tog det lugnt de första månaderna hade cancern större chans att komma tillbaka, men så jag anmälde mig till VDKR igen ändå, så döm mig inte.”

Ester visste inte riktigt vad hon skulle svara på det, men hon slapp, för han bytte ämne.

”Vad heter du förresten?” sa han.

”Esther Hathaway.” svarade hon, med en röst som var så tunn att hon inte trodde att den var hennes egen. Hon försökte låta lite säkrare när hon ställde motfrågan. ”Du?”

”Archer Gray.”

Just då kom bilen som de båda väntat på och Ester slapp tänka mer på sin dumma fråga som hon ställt.

*Reka Lena är en flod som rinner genom Ryssland. 

Esther Judith Leah Hathaway är en Brittisk tjej som drömmer om att bli militär och när hon väl kommer till militärutbildningsbasen visar det sig att hon är den enda tjejen som anmält sig till utbildningen. Ett smått kaos uppstår i hennes hjärna när gömda rädslor bryter sig fram och hennes första månader blir riktigt kämpiga, och hon ställs inför nya utmaningar varje dag. Hur ska det gå för stackars Esther? 

Min nya novell ska bli så där lång :) Jag har planerat den här ganska länge, men jag har inte börjat skriva första kapitlet för än idag. Hoppas ni gillar det :)