Jag åt citron idag. Eller, precis nu faktiskt. FY FAN VA ÄCKLIGT. Det smakade ju inte nånting: det var bara surt! FYFAN ASSÅ. Vem kom på idén med Citron ? Den personen ska jag leta upp och ...

... skjuta ...

USCH VA ÄCKLIGT DET VAR. 

Kommentera om du inte håller med !

(Eller om du håller med också .. jag vill gärna veta att jag inte är ensam ...)   

Jillian stirrade storögt på kvinnan som stod framför henne. Hon såg ut nästan som henne själv, men med ganska små, blåa ögon och var betydligt mycket längre.

”Jag undrar vad den här spegeln gör egentligen.” sa Jillian och flyttade sig ett steg åt sidan så att Harry också kunde titta in i spegeln.

”Ja,” sa Harry. ”Jag ser mina föräldrar och du ser din mamma …” han avbröt sig hastigt. ”Var är din mamma?” frågade Harry.

”Åh, hon är död. Död för länge sen.” svarade hon. ”Jag önskar jag hade fått träffa henne.”

”Ja, samma här.” sa Harry och var tyst ett ögonblick, men sen sa han: ”Men med mina föräldrar alltså.”

”Ja, jag fattade det.” sa Jillian spydigt.

De stod där och bara stirrade in i spegeln. Jillians mamma log mot henne. Det var första gången som Jillian såg sin mamma, utom på bild, men det hade hon bara gjort en eller två gånger, och det var av misstag. Hon visste inte hur länge de två stod där, men tillslut beslutade de att de skulle gå tillbaka till sina sovsalar. Jillian tackade nej när Harry frågade om hon ville att han skulle gå med henne till Slytherin, hon ville gå själv och tänka igenom vad som hänt den här kvällen.

När hon nästan var framme vid dörren ner till fängelsehålorna föll hennes tankar på boken. Hon stannade förskräckt och tittade bort mot det håll hon just kommit från. Om någon såg boken där skulle de veta att någon varit där …

Hon började springa tillbaka. Det gick väldigt fort att komma fram dit, även om hon gick fel väg flera gånger. Hon sprang fram till dörren som fortfarande stod på glänt skyndade sig in. Jillian såg sig om i rummet. Hennes blick föll på en liten, fyrkantig, svart skepnad på marken. Hon skyndade sig fram och tog upp den. Det var hennes bok, som tur var.

Jillian smög ut genom dörren igen, men råkade komma när den den här gången, och den knarrade till. Knarrandet ekade mot väggarna och spred sig i hela utrymmet, om inte ännu längre. Hon gjorde en missnöjd grimas och skyndade sig genom korridoren och hoppades innerligt att ingen hade hört det. Jillian kom fram till ännu en lång korridor, och när hon svängde runt kröken på den fick hon syn på en svart skepnad på golvet. Det såg ut som någon som låg hopkrupen i magplågor. Hon stannade, frusen av både frustration och skräck.

Jillian tänkte snabbt igenom alternativen. Hon kunde gå fram och fråga om något var fel; hon kunde sticka; hon kunde gå till en lärare; och hon kunde försöka gå runt personen och råka få syn på den och fråga chockat ”Vad har hänt!?”. Hon tänkte efter. Om hon tog det första alternativet skulle det var ”Gryffindorigt”, tredje alternativet var Ravenclaw, och fjärde var Hufflepuff, alla vet att de är dumma. Andra alternativet var lockande … det var det verkligen, men hennes undermedvetna skrek ”Alternativ Ett! Alternativ Ett! Du måste göra någonting!” Jillian tog sin värdighet till fånga och började långsamt gå fram mot personen som låg där. När hon kom närmare märkte hon att personen mumlade saker, det var för lågt för att hon skulle kunna höra, men det hördes tydligt att personen var rädd.

”Ursäkta?” sa Jillian och försökte se vem det var, men ansiktet var vänt bort från henne. ”Hallå?”

Personen ryckte till. Den vände sig långsamt om och tittade upp på Jillian. Konstigt nog kände hon inte igen ansiktet.

”Vem är du?” frågade hon.

Inget svar. Flickan, som det var, hade slutat mumla, hon var nu helt tyst och stirrade förskräckt upp på Jillian med stora, lysande, gråvita ögon.

”Kan du svara mig?” frågade Jillian.
”Det beror på …” sa flickan med en tunn, rädd röst och följde Jillians mista rörelse med sina rådjusögon. Jillian väntade på en fortsättning, men den kom inte.

” … beror på vad?” frågade hon.

”Vilket elevhem kommer du ifrån?” frågade flickan svagt.

”Slytherin …” svarade Jillian långsamt.

”Nej, du ljuger.” sa flickan och skakade på huvudet.

”Jag kommer från Slytherin.” sa Jillian och höjde ögonbrynen.

”Nej, för om du var en Slytherinare skulle du aldrig ha kommit fram till mig – du skulle ha stuckit.” sa flickan och skakade på huvudet igen.

Hon såg väldigt blek ut i månljuset, som kom från fönstren, och hennes hår var så ljust att de skulle ha kunnat vara vitt.

”Jag lovar, jag ville inte gå fram.” sa Jillian menande och gjorde en missnöjd min. ”Jag lovar.”

”Jaså.” sa flickan.

”Vad är det för fel med dig då?”

”Åh, ingenting. Jag tycker bara om att gå omkring i korridoren och tänka på livets alla problem.”

Jillian tyckte att det hade varit perfekt att vara sarkastisk vid den meningen, men flickan såg helt seriös ut, och hennes röst var långt ifrån sarkastisk.

”Jaha …” sa Jillian förbryllat. ”Vilket elevhem tillhör du då?”

”Åh, jag går inte här.” sa flickan.

Jillian stirrade frågande på henne. Det här blev bara konstigare och konstigare.

”Vad i hela helvete gör du här då?”

”Nej, nej, bry dig inte om det. Gå du vidare mot ditt mål.” sa flickan. ”Hejdå Jillian.”

Jillian gick vidare genom korridoren. Hon tänkte inte alls på om någon upptäckte henne längre. Det ända hon kunde tänka på var den lilla flickan. Tre frågor snurrade omkring i kaoset i hennes huvud: Vem var det där? Varför var hon här, om hon inte går här? Och hur i hela världen kunde hon veta Jillians namn?

Det var de ända hon kunde tänka på ända tills hon log i sin säng och var precis på väg att somna. Då dök en helt annan tanke upp i hennes huvud; Hon hade gått förbi Gaunt-korridoren, men den hade inte varit där. 

Hej på er, jag tänkte lägga ut en prolog på min nya novell, men den försvann! Ska skriva en ny så fort jag har tid, men nu ska jag börja på Kapitel 24 på Jillian-novellen. 

Ses sen! 

Och jag tänker lägga ut en Youtube-video varje inlägg med en låt jag gillar eller bara en bra video så fort jag har tid. Så här kommer en rolig Parodi på Harry Potter! Harry Potter och den Håriga Krukmakaren! 

Hoppas ni tyckte den var rolig! Jag kommer lägga ut alla delarna efter hand. Men här är iallafall första! 

Plötsligt vaknade hon. Hon tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det inte skulle bli morgon på ett bra tag. Jillian såg sig omkring i rummet för att ta reda på varför hon vaknat så plötsligt.

”Någon där?” frågade hon tyst.

”Det är jag.” sa en röst som kom från trappan upp till Gryffindorpojkarnas sovsalar. ”Det är jag, Harry.” Plötsligt dök Harry Potter upp mitt i trappan, han höll i en slags mantel.

Jillian, som inte väntat sig något svar, satt där helt förlamad av chock.

”Jag fick en osynlighetsmantel av någon i julklapp.” Han höll upp manteln han höll i handen.

”S-så du ska smita iväg?” klämde hon fram.

”Nja, jag ska bara gå omkring lite grann.” sa han fundersamt. ”I Hogwarts alltså.”

”Jaja, men …” hon tog en paus för att tänka ut vad hon skulle säga. ”… borde du … borde du verkligen gå … gå ut … själv?”

”Ja, jag tänkte det.” sa han och började ta på sig sin mantel igen.

”Nej!” sa Jillian. ”Vänta!”

”Vad?” sa han och stannade, halvt tänkt av sin osynlighetsmantel.

”Jag …” hon tänkte efter en extra gång. ”… jag följer med.”

”Jaja, kom då.” han gjorde en liten öppning in under manteln så att Jillian fick plats under. Sedan knuffade han upp porträtthålet och de klev tillsammans ut genom det.

”Vem är det?” tjöt Tjocka Damen högt. De sa ingenting, de bara fortsatte längs korridoren.

Jillian undrade vart de var på väg. Hon bara följde efter Harry, utan att säga ett ord. Plötsligt stannade Harry och Jillian gick rakt in i honom.

”Vad gör du?” fräste hon.

”Jag vet inte var jag ska …” han blev tyst. ”Jag vet. Följ mig.”

Han började gå med raska steg genom korridoren, mot biblioteket.

”Är du galen?” väste Jillian. ”Vi kan gå var som helst och du vill …” hon kom plötsligt på något. ”Du tänker gå till Den Avskilda Bokavdelningen.” sa hon.

Harry nickade.

Jillian visste att han tänkte leta efter Flamel, men när hon väl hade chansen att leta efter böcker där … hon tänkte inte hjälpa till. Hon visste att det fanns böcker med olika släktträd och sådant där. Hon skulle leta efter Mervolo Gaunt.

”Harry …” viskade hon så tyst hon kunde.

”Vad är det nu då?” väste han.

”Jag vill gå och … leta här borta istället …”

”Men då kan du inte vara osynlig.” sa Harry och tittade på henne.

”Jo, men … men jag har en sak jag vill kolla.”

”Okej, gå du. Jag bryr mig inte.”

Hon log hastigt mot honom och lämnade honom. Det var väldigt mörkt i biblioteket, särskilt på Den Avskilda Bokavdelningen. Fönstren var täckta här, så månljuset kunde inte lysa upp rummet.

”Var kan det vara …” viskade hon tyst för sig själv. ”Aha!” sa hon när hon fick syn på en bok som hette Storslagna Renblodssläkter. Hon tog boken, satte sig på marken och slog upp den.

Det första hon fick syn på var en stor bild av författaren. Han såg, inte bara gammal ut, utan gammal. Hon bläddrade vidare. Där fanns en innehållsförteckning. Hennes ögon stannade på Black, men det var inte det hon kom dit för. Hon gick neråt i listan och fick syn på Gaunt. Men tittade ändå igenom listan, och fick syn på både Malfoy och Weasley. Hon slog snabbt upp sidan som släkten Gaunt stod på.

Det var ett ganska långt släktträd, men många namn fanns inte, utan var bara Okänt eller Hemligstämplat. Det gjorde Jillian lite besviken, men här var det. Hennes mammas släktträd. Boken var inte så gammal, både hon själv och hennes mamma fanns med på den, men hon hade en liten aning om att boken var förhäxad, så att om det kom någon ny skulle det synas, även om författaren själv inte skrivit in den.

Hon misstänkte även att hon själv fanns med på minst två av släktträden. Hon betraktade släkten Gaunt en liten stund.

Släkten Gaunt/Slytherin

Salazar Slytherin---------Okänd

________||________

Okänd                            Okänd

|

Okänt

|

Mervolo Gaunt

______________|____________________

                                                     Morfin Gaunt ----Okänd                                     Merope Ganut------Tom Riddle (M)

                                                           |                                                                                                 /

                                                   Okänt                                                                       Tom Gus Mevolo Riddle(H)

                                                           |                                                                                    (Lord Voldemort)

                                        Miranda Gaunt----Sirius Black (s. 40)

                                                                         |

                                                           Jillian Black

Hon tänkte att ”M” måste stå för Mugglare och ”H” för halvblod, för om Tom Riddle var mugglare så blir ju Voldemort Halvblod.

Ett genomträngande, blodisande tjut skar plötsligt genom tystnade i biblioteket och Jillian tappade boken i golvet. Skriket fortsatte och fortsatte och Jillian blev stel av skräck. Vem var här? Det var en ända gäll, obruten ton, som aldrig verkade ta slut. Jillian hörde steg i korridoren utanför, och blev om möjligt ännu stelare. Hon bara stod där, orörlig och stirrade åt det hållet skriket och fotstegen kom från. Hon fick syn på en fot utan ägare, och tänkte att det måste vara Harry. Hon tog boken och sprang efter, och kom ikapp innan någon hann se henne. Hon tog sig snabbt in under manteln och de fortsatte springa tillsammans genom korridoren.

De stannade framför en hög rustning, och Jillian försökte känna igen sig, men kom inte alls på var de var någonstans.

En röst ekade genom korridoren.

”Ni bad mig komma raka vägen till er, professorn, om nån vandrade omkring här på natten, och nån har varit i biblioteket – i Den Avskilda Bokavdelningen.”

Det var Filch, mjuka, oljiga röst som kom närmare och närmare. Jillian tittade snabbt ner på sina fötter för att se så att de inte stack fram under manteln, men det såg inte ut att synas utifrån.

”Den Avskilda Bokavdelningen? Då kan de inte vara långt borta, vi får säkert fast dem.”

Jillian blev förstenad igen när Filch och Snapedök upp runt hörnet framför dem. De kunde förstås inte se dem, men det var en trång korridor och om de kom mycket närmare skulle de gå rakt in i dem – manteln hindrade dem inte från att vara en fast kropp.

Harry började dra sig bakåt, och drog i Jillians ärm för att få henne med sig. Olyckligt nog råkade Jillian åstadkomma ett litet ljud när hon satte ner sin fot i stengolvet.

Snape och Filch stannade och stirrade stint omkring i korridoren. Jillian blundade och tänkte att de skulle hitta dem … när som helst …

”Det verkar inte var någon här.” sa Filch, men Snape slutade inte stirra. Han tog några steg framåt och stod bara nån meter ifrån Jillian. Han tog ett steg till, och Jillian var tvungen att backa, men hon gjorde det långsamt den här gången och såg till att inte göra några ljud.

Hon lyckades och Harry drog med henne in genom en dörr som stod på glänt till vänster om dem. Jillian höll andan hela tiden och försökte att inte stöta till dörren. Lyckligtvis var hon så smal att hon kom igenom utan problem.

”Det var för nära.” viskade Jillian och tittade på Harry, som var helt svettig.

De såg sig om i rummet och insåg att de befann sig i ett slags oanvänt klassrum. Det fanns mörka skepnader av bänkar och stolar som stod uppställda runt väggarna och en upp- och nervänd papperskorg, men det fanns även en sak som inte såg ut att höra dit, en sak som såg ut att vara där bara för att komma ur vägen.

Det var en spegel. En vacker helkroppsspegel i takhöjd med en utsirad guldram och två kloförsädda fötter. En liten text var inristad runt övre delen: Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wohsi.

Snape och Filch hördes inte längre, så Jillians isande rädsla började rinna av henne. Jillian tittade in i spegeln, men utan att se någon spegelbild. Harry ställde sig i vägen för henne och blockerade vägen så att hon inte kunde titta närmare.

Harry slog plötsligt händerna för munnen och stirrade rakt in i spegeln. Han snurrade runt ett halvt varv och stirrade omkring.

”Vad är det?”
Han svarade inte, utan vände sig om igen och stirrade in i spegeln. Hon såg sig över axeln och tittade sedan tillbaka in i spegeln. Han sträckte bak ena handen bakom sig, som om han försökte hitta någonting där.

Jillian fick omedelbart uppfattningen om att spegeln gjorde en galen, och ändrade sig när det gällde att titta närmare på den.

”Mamma?” viskade Harry. ”Pappa?”

”Vad ser du?” sa Jillian lite högre.
”Jag ser.. Människor.. det verkar vara släktingar till mig …”

”Jag vill se!” tjöt Jillian och knuffade undan Harry.

Men hon såg inga människor. Hon såg nånting annat … hon kunde inte riktigt sätta fingret på var det var …

”Ser du dem?” frågade Harry och såg henne över axeln.

”Nej, det är något annat … jag vet inte vad …” hon tittade närmare på det. Ett föremål började formas framför henne … men det var inget förmål … det var en människa … det var …

”Det är jag, tror jag.” sa Jillian. ”Nej … vänta nu … jag har inte blåa ögon … ” Hon insåg plötsligt vem det var.

”Det är min mamma!” 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ganska kort kapitel, men det brukar det ju vara. Det tog lång tid att göra släktträdet så.. 

Hoppas det var bra nog! 

Kram på er, och lyssna på den här låten! Den är jättebra! 

Julmiddagen var fantastisk. Jättemånga feta, stekta kalkoner, berg av stekta och kokta potatisar, stora fat med tjocka små prinskorvar, smörade ärtor, silverbägare med köttsås och tranbärssås – och så fanns det travar med magiska smällkarameller utspridda över bordet. Harry och Fred drog i en av dem, och det kom en stor explosion, och ett moln av blå rök, och sedan sprängdes det fram en konteramiralshatt och flera levande, vita möss.

Flamberade puddingar följde på kalkonen. Percey, (Rons storebror, som var Gryffindors prefekt), bröt nästan av en tand på en silverskära som var inbäddad i hans pudding.

Hagrid var jättefull, och kysste McGonagall på kinden. Konstigt nog fnissade och rodnade McGonagall med hatten på sned.

När Jillian gick ifrån bordet, och var på väg ner mot Slytherin upptäckte hon en korridor som hon inte lagt märke till förut. Hon tänkte efter, och kom fram till att om hon väntade, kanske korridoren skulle vara borta, för hela Hogwarts flyttade ju på sig.. Så hon gick in i korridoren.

Det var väldigt mörkt, så hon såg inte så mycket, men hon kunde uppfatta att det fanns en dörr i slutet av korridoren. Hon gick långsamt genom den och tittade på väggarna, som var täckta av tomma tavelramar. Det fanns inte ens någon bakrund på dem. Varför hade hon aldrig lagt märke till den här korridoren förut?

Hon kom till slutet och upptäckte att det inte var en dörr i slutet av korridoren, det var en tavla. Det var en person i den, som satt och sov.

”Hallå?” sa Jillian och vinkade lite framför motivets ansikte. ”Vakna!” sa hon.

”Va-va-va?” sa han förvånat och öppnade ögonen. ”Vem är du?” sa han och spände ögonen i henne.

”Öh.. jag är..”

”Äh, berätta inte, jag bryr mig inte, kom jag på.” sa tavlan spydigt.

”Vad är det här för korridor?” frågade Jillian och såg sig omkring.

”Det är en hemlig korridor.” sa tavlan. ”På tal om det, hur hittade du hit? Den här korridoren är gjord så att bara någon med en liten gnutta Slytherinblod kan hitta hit!”

”Men..” sa Jillian. ”..Jag har det..”

”V-va?” sa tavlan och stirrade på henne. ”Du?”

”Ja, min mamma var släkt med Salazar Slytherin, men jag berättar inte det för någon.”

”Jaha..” sa tavlan och stirrade på henne med stora ögon. ”Men då är du släkt med Tom Riddle?”

”Vem då?” frågade Jillian förskräckt.

”Tom Riddle, eller Du-Vet-Vem.. Eller Han-Som-Inte-Får-Nämnas-vid-Namn, eller Lord Voldemort, eller vad du nu vill kalla honom.” svarade tavlan.

”Jag föredrar Voldemort.. faktiskt..” sa Jillian fundersamt. ”Men vem är du då?”

”Jag? Vem jag är?” sa tavlan och lät väldigt förnärmad.

”Ja …”

”Jag är Mervolo Gaunt, den näst sista renblodiga ättlingen till Salazar Slytherin, trodde jag. Men du säger ju att du är släkt men honom också.”

”Ja, min Morfar, Morfin, var släkt med Slytherin …”

”Morfin?” sa Mervolo. ”Morfin?” han såg helt förskräckt ut. ”Min son Morfin, fick halvblodsbarn?”

”Va?! NEJ!” sa Jillian. ”Jag är 100% renblodig!”

”Hur då?”

Jillian började bli lite sur, att bli kallad halvblodsbarn var inget som renblodiga tyckte om, så hon blängde på Mervolo, och sa:

”Jag är Jillian Black, dotter av Sirius och Miranda Black!” sa hon bestämt. ”Båda lika renblodiga som du!”

”Jaså..” sa tavlan och såg förvånad ut. ”Jaja, lilla flicka, skynda dig iväg, det börjar bli sent.”

Jillian vände sig om och gick ut ur korridoren. Det var inte alls sent, egentligen, men hon ville inte prata mer mer ”Mervolo” som kallat henne Halvblod. Hon tänkte kolla upp det där med släkten Gaunt. Hon kände inte till att hon var släkt med dem.

En liten stund senare vandrade hon ut på slottsområdet och fick omedelbart en snöboll i ansiktet, som hade kastats av George Weasley.

”Kom igen, Jillian! Var med!”

Jillian höjde ögonbrynen och rullade ihop en snöboll som hon sedan kastade tillbaka på George, när han inte såg. Han fick den på bakhuvudet och vände sig mot henne med ett leende.

En liten stund senare gick Jillian, blöt och kall, ner till Slytherin för att byta om, men även om hon frös kände hon sig ovanligt glad. Hon bytte snabbt byxor, och tog fram sin stav, och använde en formel för att torka tröjan som hon fått av Mrs Weasley. Hon drog på sig den igen och satte på sig ett par torra raggsockar. Sedan skyndade hon sig genom korridorerna mot Gryffindor.

När hon klättrade upp för trapporna var det en tavla som stoppade henne.

”Hej, du! Du där!”

Det var en liten trollkarl, som satt i ett badkar helt naken som pratade med henne.

”Eh.. Hej..” sa Jillian och tittade upp på den lille trollkarlen.

”Du heter Jillian Black va?” sa han och såg mystisk ut.

”Eh.. Ja..”

”Jo, jag såg Mervolo Gaunt förut, jag har inte sätt honom på flera år. Han sa att han hade träffa en viss Jillian Black, och att han plötsligt var på bättre humör.”

”Jaha..”

”Ja, jag ville bara kolla med dig, så att jag inte hade Hallucinerat.”

”Jaha..” sa Jillian och fortsatte sedan upp för trapporna.

Hon kom fram till den tjocka damen, som var ingången till Gryffindors sällskapsrum.
”Krusiduller” sa Jillian och blängde på den Tjocka damen.

”Är det du nu igen?” sa hon irriterat. ”Jag tycker inte om att en Slytherinelev kommer hit hela tiden. Föresten har vi bytt lösenord.”

Jillian bara gapade. ”Varför skulle ni byta lösenord mitt på dagen?” sa hon argt.

”För att vi inte vill släppa in dig längre!”

”Du menar att du inte vill släppa inte mig längre?” sa Jillian misstänksamt.

”Ja, precis.”

”Öppna bara.”

”Nej!”

”ÖPPNA DÖRREN, TAVELJÄVEL!”

Någon där inne måste ha hört henne, för dörren sköts upp.

”Hej där.” sa Fred och George Weasley.

”Hejhej.” sa Jillian irriterat.

”Kom in i stugan.” sa de i kör och log busigt mot henne.

Hon blängde på dem, och sedan Den Tjocka Damen, sedan gick hon in i Gryffindors sällskapsrum där Harry och Ron satt och spelade Trollkarlsschack, och Percey satt och försökte hjälpa Harry, men det såg bara ut att gå sämre.

En liten stund senare gick de tillsammans ner till Stora Salen, där de fick en temåltid som bestod av kalkonsmörgåsar, tekakor, sockerkaka med vaniljkräm och jultårta.

Jillian och de andra satt sedan och tittade på när Percey jagade Fred och George runt hela Gryffindor tornet för att de hade stulit hans prefektmärke.

När de andra gick upp till sina sovsalar somnade Jillian framför brasan innan hon hann resa sig upp och gå ner till Slytherin.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Här kom det äntligen! Hoppas att ni inte har saknat mig för mycket!

Jag har vart lite sjuk nu också, så har inte riktigt orkat skriva. Har mäst sovit och vaknat och tagit halstablätter, och gjort te.. och tagit nässprej.. och sovit. 

Men nu mår jag lite bättre! Snart frisk och kry igen! 

Kommentera gärna! 

Nicolas Flamel var ett riktigt mysterium; han stod inte med i Nittonhundratalets stora trollkarlar eller Vår tids bemärkta magiska namn; och han fanns inte med i Viktiga moderna magiska upptäckter eller i En studie i den senaste utvecklingen inom trollkonsten. Jillian började verkligen tröttna på att leta nu. Hon var på väg att somna flera gånger, men tillslut var det Lunch, och Hermione lät henne gå.

Hon mötte Amanda i korridoren på väg till Stora Salen.

”Hej, var har du varit hela dagen?” frågade hon.

”Jag har varit i biblioteket med Granger, Potter och Weasley.” svarade Jillian och suckade. ”De tvingar mig att hjälpa dem att leta rätt på en jäkla trollkarl som de har hört talas om.”

”Jaha, va jobbigt … hittar ni något?”

”Nej, inte ett smack! Och de vill inte ge sig! Jag får nästan aldrig gå därifrån. Ska vi äta?” frågade hon sedan.

”Nja, jag har en grej jag måste göra först, gå du. Jag kommer om några minuter.” svarade Amanda och skuttade iväg längs korridoren.

”Jaja …” suckade Jillian och gick vidare.

Hon mötte Draco precis i ingången till Stora Salen.

”Hej Jilli.” sa han trött.

”Hej, borde inte du packa?” frågade hon och tittade på honom.

”Joo, men jag gör det ikväll … vill du sitta med oss?” han gjorde en gest mot killarna som stod bakom honom, det var Crabbe och Goyle och en kille som Jillian trodde hette Balze Zabini.

”Visst.” sa hon och suckade. De gick och satte sig vid Slytherins bord och började ta av maten som såg ut som en början till ett julbord. Jillian kunde inte tänka på något annat än Dracos plötsliga vändning när det gällde henne. Hennes tankar snurrade omkring det hela Lunchen, och när den äntligen började gå mot sitt slut frågade Draco henne något som hade med det han hade prata om att göra.

”Va, va, vaa?” sa hon och tittade förvirrat upp på Draco.

”Jag frågade om du tyckte mer om Irland, än Bulgarien i Quidditch.” upprepade Draco.

”Jaha, jag hejar mer på Irland, ja.” svarade Jillian hastigt.

”Vad var det jag sa?” sa Draco till Blaze, ”Irland är bättre.”

Nästa dag tog Jillian adjö av Amanda, och vinkade av henne när hon gick iväg med de andra som skulle åka hem över julen. Hermione var en av dem, och tack och lov för det. Nu skulle hon slippa leta efter Flamel i nästan en månad.

Slytherins sällskapsrum var nästan tomt, det var bara två eller tre elever där. Ingen av dem gick i Jillians årskurs. En av dem gick i sjätte och den andra gick i tredje årskursen.

En sak som var riktigt bra med Jullov var att eftersom Jillian var den ända i sin årskurs från Slytherin fick hon gå in i Gryffindor och umgås med Harry och Ron. Det var riktigt trevligt. Ron lärde henne olika knep som hon inte lärt sig i trollkarlsschack, och sedan satt de framför en av brasorna i Gryffindor och åt allt som de kunde spetsa på en pinna; bröd, tekakor, marchmellwos – och sedan satt de och planerade olika sätt att få Draco relegerad. Det var riktigt kul. De kom på alla möjliga galna idéer som aldrig skulle fungera i verkligheten.

Jillian lärde sig trollkarlsschack på ett helt nytt sätt, hon blev till och med vän med sitt sätt med pjäser, som underlättade spelet väldigt mycket. Pjäserna var levande, och pratade, och ibland ropade de tips och instruktioner som faktisk blev väldigt användbart.

På kvällen strosade hon långsamt genom korridorerna mot Slytherins sällskapsrum. Hon gick ofta långa omvägar och tittade på slottet i ett helt nytt perspektiv, hon brukade alltid stressa genom korridoren mot olika lektioner, men nu kunde hon gå långsamt och verkligen titta på her det såg ut.

På Julaftonens morgon vaknade Jillian med en liten hög paket vid sidan av sängen. Hon blev förvånad när hon tittade närmare och upptäckte att det stod ”Från Fam. Weasley” på två av dem. Ett var från Familjen Malfoy och det sista var från Sirius, hennes pappa. Hno började med att öppna det från hennes pappa.

God Jul, gumman, från Pappa,stod det på utsidan. Hon öppnade. Det var en liten ask. Hon öppnade den och kikade ner i den. Det var en slags amulett. Det låg ett litet brev i botten. Hon tog upp det och läste:

Halsbandet är en slags amulett som tillhör Black-släkten.

Den är inte magisk eller så, men den representerar släkten Black.

Bär den med stolthet.

God Jul

//Sirius Black

Hon fäste den runt halsen. Det var vackert tyckte hon. En liten symbol och ett stort B, för Black, antog hon. Hon fäste blicken på det stora paketet från Weasleys.

Hoppas du gillar kolor. God Jul Jillian //Familjen Weasley, var meddelandet på det. Hon öppnade och fann en burk med hemmagjorda kolor. Hon öppnade den och smakade, och det var nog de godaste kolorna hon smakat i hela sitt liv. Hon stängde burken igen och öppnade nästa paket från Familjen Weasley. Det var en stickad tröja med Black-symbolen på. Den var grön, som Slytherin, tänkte hon. På ryggen var det en Slytherin orm.

Hon drog på sig den och öppnade nästa paket, som var från Malfoys. Det var en ask med bönor i alla smaker, som hon alltid brukade få. Hon la dem i kofferten tillsammans med kolorna.

Sedan gick hon ner mot Frukosten, där Harry och Ron satt. Det stod nu bara ett bord i Stora Salen, där alla elever som stannade kvar på Hogwarts satt. Det var fem från Hufflepuff, kanske nio eller tio från Ravenclaw och ganska många från Gryffindor.

Jillian slog sig ner framför Harry och Ron.

”Fick du en tröja från mamma?” frågade Ron förvånat.

”Ja, tydligen.” sa Jillian och tittade ner på tröjan hon hade på sig. ”Kan du tacka henne från mig?” frågade hon.

”Jaja..” sa Ron och fortsatte förstummat med sin Julfrukost.

--------------------------------------------------------------------------------------------

God Jul! ... O_O Det blev lite fel. 

Men jaja, Nästa person som kommenterar blir min 20:de Kommentar! Snälla Kommentera! Jag blir så glad!

Jag fick en inspirations b-slap idag. Jag fick plötsligt en nästan helt klar idé på en helt ny novell/bok. Den Heter "Helvetets Hus, Livet efter döden". Den handlar om 18åriga Mithri som blev mördad, och sedan vad som händer efter döden. Jag kommer att lägga ut en Prolog på den snart. det blir nog den som jag lägger ut när jag är klar med Jillian-novellen, eller så lägger jag ut den också, jag vet inte. Säg vad ni tycker! 

Kram från mig, och se till att skicka den 20:de kommentaren! 

Några timmar senare hade de inte hittat någonting, så Jillian sa Hejdå (lite buttert, för hon var fortfarande missnöjd med att de tvingade henne hjälpa till) och gick tillbaka till Slytherins sällskapsrum.

Julen var på väg. En morgon i mitten på december var skolan täckt av en decimeter snö och hela sjön var täckt av is.

Alla väntade på att jullovet skulle börja, de flesta, där bland Amanda och Draco, skulle åka hem till sina familjer. Men Jillian skulle stanna kvar. Vad hade hon hemma att göra? En morgon stod Draco i trolldryckssalen och tryckte ner alla som skulle stanna på Hogwarts.

”Jag tycker verkligen synd om alla dem som måste stanna kvar på Hogwarts i Jul för att ingen vill ha dem hemma.”

Han växlade blicken mellan Jillian och Harry. Jillian blängde ilsket på honom, men sa ingenting, för hon skulle nog bara få straffkommendering.

Harry var lite mer utsatt av Dracos fånerier. Draco hade försökt jävlas med honom och sagt att en trädgroda skulle kunna ersätta Harry som Sökare, men han hade tillslut fattat att ingen tyckte att det var roligt, och återgått till att reta honom för att han inte hade någon familj.

När eleverna lämnade trolldryckslektionerna sedan, var korridoren där uppe blockerad av en jättelik gran. Två enorma fötter stack ut längst ner och ett högljutt flåsande hördes under granen. Jillian förstod att det måste vara nyckelväktaren Hagrid som var där.

”Hej, Hagrid, vill du ha lite hjälp?” frågade Ron och stack in huvudet bland grenarna.

”Nä då, jag klarar mej fint, tack, Ron.”

”Skulle du kunna flytta dig ur vägen?” sa Draco som stod precis framför Jillian. ”Försöker du tjäna lite extrapengar, Weasley? Du hoppas väl att få bli skogsvaktare själv när du slutar på Hogwarts – den där kojan Hagrid har är väl som ett palats jämfört med vad din familj är van vid.”

Jillian försökte hålla tillbaka sitt roade leende genom att pressa ihop läpparna. Ron kastade sig sedan över Draco, och Jillian drog omedelbart fram sin stav och riktade den mot Rons strupe.

”Släpp honom!” fräste Jillian. Ron reste sig långsamt upp, men släppte inte Dracos klädnad.

”WEASLEY!” Snape kom just upp för trappan, och då släppte Ron Draco.

Jillian stoppade snabbt ner sin stav innanför klädnaden igen.

”Han blev retad, professor Snape.” sa Hagrid bakom granen. ”Malfoy förolämpa hans familj.”

”Det må vara hur det vill med den saken, men att slåss är emot Hogwarts regler, Hagrid.” sa Snape silkeslent. ”Fem poängs avdrag för Gryffindor, Weasley, och var tacksam att det inte är mer. Marsch iväg nu, allesammans.”

Malfoy, Crabbe och Goyle, följda av Jillian knuffade sig igenom trädet. Amanda blev kvar på andra sidan.

”Nån dag ska han få..” började Draco. ”Han ska få för det där. Och tack Jillian.”

Jillian tittade upp på honom. ”Va?” sa hon förvånat.

”Du stoppade honom från att slå in skallen på mig.” sa Draco allvarligt.

”Nej, jag bara..”
”..hotade honom.” avslutade Draco hennes mening. ”Och jag tackar dig för det, så var tyst nu.”

”Jaja...” sa Jillian och tittade ner på golvet.

De tog sig fram till nästa lektion, och Draco ville av någon anledning sitta bredvid Jillian, inte mellan Crabbe och Goyle som han brukade.

Till middagen den dagen satt Jillian än en gång med Draco, Crabbe och Goyle. Hon visste inte riktigt varför, men hon hade en liten aning om att Draco hade blivit helt förskräckt när Ron kastade sig över honom, och att Jillian hade ”räddat” honom, och nu var han ”evigt tacksam” eller något.

När hon sedan skulle gå och lägga sig tänkte hon igenom det som hade hänt. Draco hade plötsligt fått en annan syn på henne, varför? Den tanken snurrade runt i hennes huvud ända tills hon somnade.

Nästa morgon mötte de en fantastisk syn när de trädde in i stora salen. Girlanger av järnek och mistel hängde överallt runt väggarna och inte mindre än tolv jättehöga granar stod runt om i rummet. Några var dekorerade med pyttesmå istappar, och andra hade tusentals levande ljus som utsmyckning.

Det var sista dagen innan lovet, och Amanda berättade om hennes halvblodfamilj som bodde utanför Oxford.

”Vi brukar börja med att få julklappar på morgonen, i en liten strumpa som hänger vid sängen.” berättade hon, och Jillian tyckte att det var jättekonstigt, men hon lyssnade ändå. ”Sedan äter vi julfrukost, och då äter vi risgrynsgröt. Sedan till Lunch äter vi Julbord, där vi har jättemånga olika saker.” Jillian förstod det som att mugglar/halvblods julen mest handlade om att äta. ”Sedan på kvällen får vi öppan julklapparna, och till kvällsmat äter vi rester från Lunchen.”

”Så.. Ni äter mest på Julen? För du berättade om godis också?” frågade Jillian.

”Ja, vi äter knäck och ischocklad och.. massa godis..” '

”Hur orkar ni allt?” frågade hon.

”Jag vet inte..” sa Amanda fundersamt. ”Fast jag brukar inte orka så mycket..”

På eftermiddagen mötte hon Harry, Hermione och Ron i biblioteket. De bad henne hjälpa dem att leta efter Flamel, såklart.

”Det finns absolut ingenting!” utbrast Jillian efter ungefär två timmar. ”det här är omöjligt! Jag drar!” Hon smällde igen boken och reste sig upp, medan hon hängde väskan över axeln.

”Då berättar vi för lärarna!” sa Hermione snabbt.

”Jag bryr mig inte” sa Jillian och gick mot bibliotekets utgång.

Hermione var plötsligt bakom henne. Hon tog tag i hennes arm och stannade henne.

”Snälla Jillian, vi behöver din hjälp!”

”Men..”
”Snälla!” sa hon bedjande.

”Okej, Okej! Men då får ni se till att vi hittar nått snart, för jag är trött på det här!” 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så! Det blev lite ändrade planer! Jag kunde visst skriva iallafall! 

Jag blev lite glad idag! Jag har varit lite rädd för att jag kan bli stämd eller så för att jag tog Rowlings historia och gjorde om den lite.. Men det kan jag tydligen inte! Rowling tycker bara om att andra skriver fanfictions! Det läste jag på Wikipedia! Kolla själva om ni inte tror mig. Sök på J.K Rowling och rulla ner till "Fanficton"  så får ni se! 

Fråga: Vilka följer ? Kommentera isf! Jag kollar gärna in era bloggar! 

Kram från Mig! Och glad sommar!   

Rubriken talar. Jag hann inte skriva ett ända jävla kapitel. Dumma läxor! Jag ska åka om typ 10 minuter och datorn där jag har alla kapitlen är ockuperad. Det är skit. Jag är sur! Fan. Jaja, imorgon kan jag nog skriva. NEJ! Fan. Det kan jag inte. Jag ska iväg då. Jag skriver på Onsdag. Herrå!