Juliette gick längs den dimmiga gatan en våt höstkväll. Det hade regnat hela dagen, men slutat när det börjat mörkna. Hon hade varit hemma hos sin kompis, Giovanna hela dagen och var på väg hem. Gatan var mörk och det fanns inga lyktor på sidan av vägen i den här delen av staden. Hon skymtade kyrktornet i mörkret, eftersom himlen fortfarande var en aning ljusare än det övriga mörkret. Hon genade alltid över kyrkogården när hon var på väg hem från Giovanna, men det var mörkt då, så hon tvekade. I och för sig frös hon, så hon ville komma hem fort. När hon kom fram till den lilla stigen som hon själv trampat upp bestämde hon sig för att gå över kyrkogården ändå. 

Hon hade kommit ungefär halvvägs när hon plötsligt hörde löv som rasslade en bit bort. Hon vände sig hastigt om, men det fanns inget att se. Det var ju kolsvart ute. Rasslandet hördes igen, och den här gången var det närmare. Juliette backade några steg och gick rakt på en gravsten. Hon föll handlöst över den och hamnade i en buske bakom. Hon satt helt stilla i busken och brydde sig om att hon blev blöt i baken. Ett ljus bröt plötsligt natten. Juliette spärrade upp ögonen och stirrade rakt in i siluetten som verkade lysa av ett inre sken.  Vinden, som börjat blåsa precis nu, visslade mot skogens träd. 

Siluetten kom närmare, men den benen rörde inte på sig. Juliette insåg att den svävade en meter ovanför marken. Hon var stel av skräck, men lyckades ändå resa på sig och sedan, när hon väl stod på benen, rusa iväg mot grinden, medan hon skrek i högan sky. Vinden viskade hennes namn. Hennes skräckslagna ögon lystes upp av siluetten när hon tittade över axeln. Hennes blonda hår blåste över hennes ansikte och för ett ögonblick kunde hon inte se någonting. Grinden kom närmare. Hon kikade över axeln igen och fick se siluetten sträcka sig efter henne. Hon skrek igen och fick plötsligt ny energi som fick henne att springa ytterligare lite fortare. Grinden närmade sig. Hon såg lamporna. Hon sprang för sitt liv och kikade över axeln ännu en gång när hon grep tag i grinden och kastade sig ut på gatan. Det underliga dimmiga skenet från siluetten sögs in i natten och försvann. Vinden avtog på en sekund. Hennes svettiga ansikte lystes upp av gatlyktorna. Hon reste sig upp och borstade bort det våta gruset från jackan. Hon hade skrapat knäet, men det brydde hon sig inte om. Hon tittade ännu en gång in på kyrkogården, och tyckte sig se siluetten i fönstret på kyrkan, men försökte att inte bry sig om det när hon tittade bort igen och började gå hem.