Esther hade fått ett mejl från militärbasen sen hon skickade sin ansökan: nämligen att hon hade blivit fullständigt antagen till utbildningen. Annabelle hade inte varit överförtjust i det. De hade haft en ganska högljud ”konversation” (det slutade med att en granne knackade på dörren och frågade vad som stod på) och Annabelle hade fått acceptera att hennes dotter skulle till Ryssland tillslut.

I mejlet hade även en lista över saker som Esther behövde ha med sig, och konstigt nog inte ha med sig, bifogats:

Tillåten packning:

·         En uppsättning finare kläder

·         Två uppsättningar vardagskläder

·         Eventuell laptop – ingen stationär dator

·         Mobiltelefon

·         Smycken – annat än halsband är inte nödvändigt

·         Underkläder

·         Kamera

·         Småsaker hemifrån tillåts (inte fler än 4)

·         Böcker, filmer, brädspel, kortlekar är tillåtna

·         Eventuell hårborste

Om något annat önskas tas med, skicka gärna ett mejl.

Följande föremål delas ut vid ankomst:

·         Sängkläder

·         Uniformer – inkl. skor

·         Träningskläder – inkl. skor

·         Vapen av många sorter

·         Schampo, tvål

·         Tandkräm, tandborste

Vatten och el finns inte tillgängligt dygnet runt.

Mat och föremål ingår i priset.

Hjälp för eventuella skador ingår i priset.

Godsaker ingår inte (köps i caféet för alla sorters pengar).

Det ända som fick Esther att rynka på näsan var det att det inte skulle finnas el och vatten dygnet runt. Hon antog (hoppades för sitt liv) att det var när de inte var hemma.

Just nu höll hon på att packa. Hon gick igenom listan en gång till och såg till att hon fått med allt, innan hon stängde den. Hon drog iväg den över sitt sovrumsgolv och stängde dörren efter sig.

”Mamma? Kör du mig till tågstationen nu?” ropade hon rakt ut.

Ett svar kom ekande från andra sidan huset.

”Ja, snart. Jag ska bara starta tvättmaskinen!” Annabelle lät fortfarande ganska arg, men hon hade ju i alla fall gått med på att göra det.

Esther släpade på sin väska ut i hallen, där hon drog på sig sina skor och sin jacka. Sedan öppnade hon dörren, steg ut, och tittade kikade in i lägenheten för sista gången på ganska länge.

Esther kastade ännu en blick på klockan hon hade runt handleden. Klockan var 18.07 och inte en själ syntes på hela King’s Cross parkeringen. Hon hade varit där enda sedan klockan 17.45, och ingen hade synts till. Hon började bli rädd att hon tagit fel på dagen, men det hade kommit en påminnelse dagen innan och hon var helt säker på att det var idag.

Äntligen kom en bil körande, och stannade ca 20 meter bort från henne. En kille steg ur den. Han såg ut att var i hennes ålder ungefär. Han var lång och såg ganska vardaglig ut, med mörkt hår och ljusa ögon. Han såg sig omkring och fick sedan syn på den enda bänken vid parkeringen, som Ester satt på. Han började gå mot henne och när han kom närmare upptäckte hon att han var ganska snygg. Han satte sig sedan bredvid henne. Han hade en väska med sig, som han satte på bänken bortanför sig.

”Du vet väl att tågstationen är stängd idag, va?” frågade han henne när det hade gått en stund. Hon lade märke till att han lät väldigt brittisk.

”Ja, jag vet. Jag väntar på någon.” svarade hon. Och kastade en blick på honom. ”Vad gör du här då?” frågade hon efter ytterligare en liten stund.

”Jag ska på utbildning i Ryssland.”

”Vid Reka Lena*?”

”Hur visste du det?” han lät förbryllad.

Hon ignorerade frågan och fortsatte ställa sina egna. ”VDKR?”

”Jag tänker inte svara förrän du svara på min fråga.” svarade han bara. Sedan var han tyst.

Det gick en stund och Ester funderade på om han skulle till samma utbildning som hon. Det var ju inte omöjligt att det fanns andra baser vid floden.

”Du ska också dit, eller hur?” sa han plötsligt, efter att det varit total tystnad i en ganska lång stund. Hans röst bröt tystnaden på ett sätt som fick Esther att rycka till.

”Ja, jag ska dit.” sa hon och sneglade på honom.

Han suckade och tittade bort mot parkeringens ena infart.

”Något fel i det?” frågade hon, men han svarade inte. Han suckade bara igen och sneglade på henne tillbaka. ”Bara för att jag är tjej betyder det inte…”

”Inte för att du är tjej.” sa han och suckade. Det gick en liten stund till och sedan sade han: ”För att du ser vältränad ut.”

”Vaaaa?” sa hon.

”Du ser vältränad ut.  Jag är inte det.” han suckade. ”Det är mitt problem.”

Hon svarade inte, utan lät blicken glida över hans kropp. Nej. Han såg inte vältränad ut kom hon fram till.

”Vad spelar det för roll?” frågade hon utan att tänka sig för.

”Skojar du?” sa han och avfyrade ett kaxigt leende. ”Det är en militärutbildning vet du väl?”

”Ja, men varför anmälde du dig då?” frågade hon kaxigt, men när hon hört svaret önskade hon att hon inte hade gjort det. Kaxigheten i hans röst som han haft innan försvann i ett svep och han tittade inte på henne när han pratade. Han lät väldigt sorgsen.

”När jag anmälde mig var jag frisk och stark väldigt vältränad, men sedan mådde jag dåligt en dag, och åkte till ett sjukhus. Jag hade väldigt ont i magen. En doktor tittade på det och skickade mig vidare till London där de röntgade och de hittade en tumör i min mage. En cancertumör. Jag var tvungen att mejla VDKR och berätta att jag inte kunde komma det året. De sa att jag fick anmäla mig igen när jag kände att jag kunde. Sedan fick jag inte träna under två år, där jag bara låg på sjukhus från och till och blev opererad, men tumören växte tillbaka hela tiden. Jag var nära att dö flera gånger, och när jag väl fick första tumören sa de att jag bara hade 10 % chans att överleva. Sedan, för fyra månader sedan hittade de en till, liten tumör som de tog bort. Då försvann cancern helt och hållet och jag kunde börja leva som vanligt igen. För två månader sedan anmälde jag mig till utbildningen för andra gången, och jag har tränat så gått det går, men det är inte precis lätt att återställa sin kondition på så kort tid. Läkarna sa för ett tag sedan, att om jag inte tog det lugnt de första månaderna hade cancern större chans att komma tillbaka, men så jag anmälde mig till VDKR igen ändå, så döm mig inte.”

Ester visste inte riktigt vad hon skulle svara på det, men hon slapp, för han bytte ämne.

”Vad heter du förresten?” sa han.

”Esther Hathaway.” svarade hon, med en röst som var så tunn att hon inte trodde att den var hennes egen. Hon försökte låta lite säkrare när hon ställde motfrågan. ”Du?”

”Archer Gray.”

Just då kom bilen som de båda väntat på och Ester slapp tänka mer på sin dumma fråga som hon ställt.

*Reka Lena är en flod som rinner genom Ryssland. 

 

Yolanda

9 januari 2014 20:34

Bra!! Jag ser fram i mot mer! Du skiver bra!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...