Esther kände att Archer kastade blickar på henne, men hon försökte att inte bry sig om det. Hon hoppades att hon inte skaffat sig en ovän det första hon gjorde, från sitt eget land dessutom. Hur skulle det då gå med folk från andra länder?

De två som kom och hämtade dem var två medelåldersgubbar. Den ena hade ett stort ärr över ena kinden, han presenterade sig som Nolan Abadi, han var lite mörkare än den andra, som presenterade sig som Hjalmar Ljunggren, och när de brittiska stackarna försökte säga det fick han väldigt roligt åt det (den som kom närmast var Archer, som lyckades få fram ”Halmr Jun-gren”, Esthers bästa var ”Jlamr Djunern”)  

En kille till, som presenterade sig som Aaron Evans, hade dykt upp på plats några minuter efter att den VDKR-märkta bilen dykt upp. Han hade ganska runt ansikte, men resten av kroppen var smal. Han såg ut att vara i toppform. Till skillnad från Archer hade Aaron ljust hår, men han hade också ljusa, blåa ögon.

Bilen hade börjat rulla ganska hastigt efter att Aaron dykt upp. Hjalmar hade slängt in hans saker i bagaget och föst in honom i bilen. Sedan hade han hoppat in, och efter det hade Nolan kört i väg. De körde mot utkanten av London, en sida av staden som Esther aldrig sett.

Aaron harklade sig plötsligt, och både Archer och Esther tittade på honom.

”Så det var bara tre kandidater från England i år?” sa han. Han tittade sedan på Esther och Archer.

”Skottland.”

”Wales.” 

De sade det samtidigt, och det resulterade i att de stirrade på varandra.

”Aha… Så det är viktigt för er?” sa Aaron, som om han försökte få igång ett samtal. ”Jag tycker inte det gör någon vidare skillnad. Jag menar… Det är ju samma ö liksom… Samma språk… ni vet.”

Esther nickade och lade märke till att Archer gjorde det också.

”Ryssland och Kina är på samma ö. USA och Australien har samma språk.” sa Esther spydigt. ”Storbritannien är okej att säga.”

”Det är inte många britter som har den åsikten, vet du.” sa Archer till honom. ”De flesta tycker att det är viktigt.” han tittade på Esther. ”I alla fall många jag känner i Wales.”

Esther nickade långsamt. ”Samma i Skottland.” svarade hon enkelt.

Aaron verkade tröttna på att försöka få igång något samtal, och Archer plockade fram en bok, så Esther tittade ut genom fönstret som var på hennes sida. Hon började fundera på det Archer hade sagt förut. Hon hade inte fått tid att svara.

”Archer.” suckade hon. Han tittade upp och höjde frågande sina ögonbryn. ”Förlåt.”

Han behöll ögonbrynen uppe en liten stund innan han nickade och log snällt mot henne.

”Ursäkten godtagen.” sa han och leendet försvann inte när han fortsatte: ”ingen fara. Det är många som frågar.” han slog ner blicken i boken igen, och läste färdigt sidan han var på. ”Du är nog en av de få som bett om ursäkt.” sa han sedan och tittade upp igen. ”Vi kan börja om?”

Esther nickade. ”Visst.” Hon hoppade över till sätet bredvid honom. ”Så du kommer från Wales?”

Archer visade sig vara en riktigt trevlig kille, och Esther och han hade väldigt roligt på väg till vart de nu skulle. Resan tog ca 20 minuter, men när de hade börjat prata kändes det som mycket kortare, och för stackars Aaron, som de andra verkat glömma bort, gick tiden väldigt långsamt.

När de kom fram stod en helikopter redo för dem. Esther stannade ett ögonblick och stirrade tvivlande på helikoptern.

”Vad är det?” frågade Archer, som gick bredvid henne.

”Jag har aldrig flugit med helikopter förut.” sa hon och tittade nyfiket på den.

”Inte jag heller.” sa Archer. ”Tänk på det som … en utflykt.” han log mot henne. ”Kom nu. Du kommer inte dö av det precis.”

Det var en väldigt liten helikopter. Det fanns bara plats för Esther, Archer och Aaron, plus Nolan och Hjalmar. Alla fick var sitt par hörlurar som de hade på sig. Där instruerade Nolan hur de skulle ta på sig säkerhetsbältena.

”… och sen drar ni åt så hårt det går, men så att ni fortfarande kan andas.”

”Behöver man andas?” Archer dolde sarkasmen genom att forma sin mun till ett O, och spärra upp ögonen. Hjalmar, som kunde se honom i en skärm Archer speglades i, skrattade gott. Hans skratt var så där mörkt och bubblande. (Han lät ungefär ”Håhåhåhå”). Esther och Aaron tyckte också det var roligt, men inte Nolan. Han kastade en nedlåtande blick åt den gamle Hjalmar.

Resan dit gick väldigt långsamt. Nolan sa att det blåste mycket i Tyskland, så de skulle stanna där och byta till bil istället. De skulle ändå plocka upp några tyskar.

”Tyskar?” sa Esther och höjde ögonbrynen. ”Hur många då?”

”Tolv.” svarade Hjalmar och log när Esther spärrade upp ögonen. ”Vi ska åka buss från en skola i Tyskland, sen ska vi åka flygplan från Polen.”

”Åh.” sa Aaron. ”Flygplan.”

”Flygrädd kan du inte vara.” sa Nolan. ”Vi flyger ju nu.”

”Jag får alltid lock för öronen.” sa Aaron och grimaserade.

”Skärp dig. Vi är militärer nu.” sa Archer skämtsamt, men Hjalmar log retsamt åt honom.

”Inte än, pöjk.” sa han. ”Inte på ett ganska långt tag.”

Resan fortsatte i många timmar, och tillslut somnade Esther. När de väl nådde Tyskland, väckte de henne inte, utan bar över henne till bussen.

”Vad händer?” sa hon när hon vaknade. Archer satt bredvid henne fortfarande. Hon hörde dova röster från olika ställen i bussen.

”Vi sitter i bussen, och är halvvägs till Polen.” sa Archer. ”Du har sovit i nästan åtta timmar.”

”Oj.” sa Esther trött. ”Halvvägs till Polen? Vad är klockan?”

”I England är den i alla fall sju på morgonen.” svarade han. ”Men här vet jag inte. De har liksom inte sagt något om tidsskillnader än. Jag skulle tro att de gör det när vi kommer till Ryssland.”

”Okej.” suckade hon och blundade, medan hon lyssnade på rösterna bakom henne.

”Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen*.”

Esther, som läst lite tyska i skolan förstod nästan allt de sade. Det hon förstod var något i stil med ’jag läste en blogg, inga tjejer’. Hon förstod inte varför killarna gjorde så stor affär av att det inte fanns några tjejer, och det var ju inte ens sant längre.

*’Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen’ betyder ’Jag läste en blogg där det stod att det inte fanns några tjejer'

Esther hade fått ett mejl från militärbasen sen hon skickade sin ansökan: nämligen att hon hade blivit fullständigt antagen till utbildningen. Annabelle hade inte varit överförtjust i det. De hade haft en ganska högljud ”konversation” (det slutade med att en granne knackade på dörren och frågade vad som stod på) och Annabelle hade fått acceptera att hennes dotter skulle till Ryssland tillslut.

I mejlet hade även en lista över saker som Esther behövde ha med sig, och konstigt nog inte ha med sig, bifogats:

Tillåten packning:

·         En uppsättning finare kläder

·         Två uppsättningar vardagskläder

·         Eventuell laptop – ingen stationär dator

·         Mobiltelefon

·         Smycken – annat än halsband är inte nödvändigt

·         Underkläder

·         Kamera

·         Småsaker hemifrån tillåts (inte fler än 4)

·         Böcker, filmer, brädspel, kortlekar är tillåtna

·         Eventuell hårborste

Om något annat önskas tas med, skicka gärna ett mejl.

Följande föremål delas ut vid ankomst:

·         Sängkläder

·         Uniformer – inkl. skor

·         Träningskläder – inkl. skor

·         Vapen av många sorter

·         Schampo, tvål

·         Tandkräm, tandborste

Vatten och el finns inte tillgängligt dygnet runt.

Mat och föremål ingår i priset.

Hjälp för eventuella skador ingår i priset.

Godsaker ingår inte (köps i caféet för alla sorters pengar).

Det ända som fick Esther att rynka på näsan var det att det inte skulle finnas el och vatten dygnet runt. Hon antog (hoppades för sitt liv) att det var när de inte var hemma.

Just nu höll hon på att packa. Hon gick igenom listan en gång till och såg till att hon fått med allt, innan hon stängde den. Hon drog iväg den över sitt sovrumsgolv och stängde dörren efter sig.

”Mamma? Kör du mig till tågstationen nu?” ropade hon rakt ut.

Ett svar kom ekande från andra sidan huset.

”Ja, snart. Jag ska bara starta tvättmaskinen!” Annabelle lät fortfarande ganska arg, men hon hade ju i alla fall gått med på att göra det.

Esther släpade på sin väska ut i hallen, där hon drog på sig sina skor och sin jacka. Sedan öppnade hon dörren, steg ut, och tittade kikade in i lägenheten för sista gången på ganska länge.

Esther kastade ännu en blick på klockan hon hade runt handleden. Klockan var 18.07 och inte en själ syntes på hela King’s Cross parkeringen. Hon hade varit där enda sedan klockan 17.45, och ingen hade synts till. Hon började bli rädd att hon tagit fel på dagen, men det hade kommit en påminnelse dagen innan och hon var helt säker på att det var idag.

Äntligen kom en bil körande, och stannade ca 20 meter bort från henne. En kille steg ur den. Han såg ut att var i hennes ålder ungefär. Han var lång och såg ganska vardaglig ut, med mörkt hår och ljusa ögon. Han såg sig omkring och fick sedan syn på den enda bänken vid parkeringen, som Ester satt på. Han började gå mot henne och när han kom närmare upptäckte hon att han var ganska snygg. Han satte sig sedan bredvid henne. Han hade en väska med sig, som han satte på bänken bortanför sig.

”Du vet väl att tågstationen är stängd idag, va?” frågade han henne när det hade gått en stund. Hon lade märke till att han lät väldigt brittisk.

”Ja, jag vet. Jag väntar på någon.” svarade hon. Och kastade en blick på honom. ”Vad gör du här då?” frågade hon efter ytterligare en liten stund.

”Jag ska på utbildning i Ryssland.”

”Vid Reka Lena*?”

”Hur visste du det?” han lät förbryllad.

Hon ignorerade frågan och fortsatte ställa sina egna. ”VDKR?”

”Jag tänker inte svara förrän du svara på min fråga.” svarade han bara. Sedan var han tyst.

Det gick en stund och Ester funderade på om han skulle till samma utbildning som hon. Det var ju inte omöjligt att det fanns andra baser vid floden.

”Du ska också dit, eller hur?” sa han plötsligt, efter att det varit total tystnad i en ganska lång stund. Hans röst bröt tystnaden på ett sätt som fick Esther att rycka till.

”Ja, jag ska dit.” sa hon och sneglade på honom.

Han suckade och tittade bort mot parkeringens ena infart.

”Något fel i det?” frågade hon, men han svarade inte. Han suckade bara igen och sneglade på henne tillbaka. ”Bara för att jag är tjej betyder det inte…”

”Inte för att du är tjej.” sa han och suckade. Det gick en liten stund till och sedan sade han: ”För att du ser vältränad ut.”

”Vaaaa?” sa hon.

”Du ser vältränad ut.  Jag är inte det.” han suckade. ”Det är mitt problem.”

Hon svarade inte, utan lät blicken glida över hans kropp. Nej. Han såg inte vältränad ut kom hon fram till.

”Vad spelar det för roll?” frågade hon utan att tänka sig för.

”Skojar du?” sa han och avfyrade ett kaxigt leende. ”Det är en militärutbildning vet du väl?”

”Ja, men varför anmälde du dig då?” frågade hon kaxigt, men när hon hört svaret önskade hon att hon inte hade gjort det. Kaxigheten i hans röst som han haft innan försvann i ett svep och han tittade inte på henne när han pratade. Han lät väldigt sorgsen.

”När jag anmälde mig var jag frisk och stark väldigt vältränad, men sedan mådde jag dåligt en dag, och åkte till ett sjukhus. Jag hade väldigt ont i magen. En doktor tittade på det och skickade mig vidare till London där de röntgade och de hittade en tumör i min mage. En cancertumör. Jag var tvungen att mejla VDKR och berätta att jag inte kunde komma det året. De sa att jag fick anmäla mig igen när jag kände att jag kunde. Sedan fick jag inte träna under två år, där jag bara låg på sjukhus från och till och blev opererad, men tumören växte tillbaka hela tiden. Jag var nära att dö flera gånger, och när jag väl fick första tumören sa de att jag bara hade 10 % chans att överleva. Sedan, för fyra månader sedan hittade de en till, liten tumör som de tog bort. Då försvann cancern helt och hållet och jag kunde börja leva som vanligt igen. För två månader sedan anmälde jag mig till utbildningen för andra gången, och jag har tränat så gått det går, men det är inte precis lätt att återställa sin kondition på så kort tid. Läkarna sa för ett tag sedan, att om jag inte tog det lugnt de första månaderna hade cancern större chans att komma tillbaka, men så jag anmälde mig till VDKR igen ändå, så döm mig inte.”

Ester visste inte riktigt vad hon skulle svara på det, men hon slapp, för han bytte ämne.

”Vad heter du förresten?” sa han.

”Esther Hathaway.” svarade hon, med en röst som var så tunn att hon inte trodde att den var hennes egen. Hon försökte låta lite säkrare när hon ställde motfrågan. ”Du?”

”Archer Gray.”

Just då kom bilen som de båda väntat på och Ester slapp tänka mer på sin dumma fråga som hon ställt.

*Reka Lena är en flod som rinner genom Ryssland. 

”Voyennaya dva krasnykh Rossiya* är den enda militärutbildningsbasen i nordvästra ryssland.”

”Det var fasligt jobbigt att säga.”

”Ja, men den sägs vara bra.” sa Esther Hathaway, som satt i soffan med laptoppen i knäet. ”De har väldigt bra rykte.” sa hon för att förtydliga att det var bra. ”Ett forum sa att det var den bästa militärutbildningen man kunde välja, och en rankning satte den på en sjätteplats.”

”Vilken ligger på första plats?” frågade hennes mamma, Annabelle Hathaway.

”En i USA såklart.” sa Esther och rynkade på näsan.

”Varför ryssland då?” frågade Annabelle ängsligt. ”Det är så långt bort. Kunde du inte tagit något som var närmare?”

”Nej, jag vill gå i Ryssland.”

”Varför?”

”För att.” Esther tittade irriterat ner på dataskärmen igen och surfade in på hemsidan. Hon klickade på fliken som ledde en till ansökningar.

”Esther, snälla. Jag vill inte att du är så långt bort från Skottland. Kan du inte gå i Frankrike istället? Det fanns väl en bra utbildning där också?”

”Men den i Ryssland är bättre. Har inte du någon gubbe du måste underhålla?” Esther tittade inte ens upp från datorn när hon sade det, och det gjorde modern ännu mer förnärmad. Annabelle lämnade rummet utan ett ord till. Man hörde tydligt från vardagsrummet när Annabelle smällde igen dörren till sitt rum.

Esther tittade inte upp den gången heller. Hon var för upptagen med att skriva en ansökan till utbildningen i Ryssland.

ANSÖKAN TILL VDKR AVANCERAD MILITÄRUTBILDNING I RYSSLAND

Namn (för-, mellan- och efternamn): Esther Judith Leah Hathaway

Födelsedatum (dag, månad, år): 29 december 1992

Kön: Kvinna

Land: Storbritannien (Skottland)

Stad: Aberdeen

Tidigare utbildning: Lumpen

Land: Sverige

År: 2008

E-mail: esther.juleha@gmail.com*

DU GÅR NU MED PÅ ATT BETALA 279 PUND FÖR EN UTBILDNING I RYSSLAND. VI KOMMER OCH HÄMTAR DIG I ENGLAND, LONDON, UTANFÖR KINGS CROSS DEN 15 JANUARI 2014, KL 18:00. VIDARE INFORMATION ELLER EVENTUELLA ÄNDRINGAR SKICKAS TILL DIN E-MAIL.

TACK FÖR ATT DU VALDE VDKR.

Hon tryckte på OK och ansökan skickades iväg. Hon log smått och slog igen laptoppen.

”MAAAMMAAA, JAG HAR ANMÄLT MIG NU!” skrek hon innan hon reste sig upp och gick in i sitt rum.

Det bästa med utbildningen i Ryssland, tyckte hon, var att man bara betalade för resan dit. Man skickade 279 pund till utbildningen och sedan kom de och hämtade en, och sedan var allt gratis, utom resan hem. Hon surfade in på en blogg som en på utbildningen skrev. Han hette Dean Taylor.

”Idag var en av de tråkigaste dagarna någonsin. Vi ’väntar’ på de nya, så idag fick vi inte skjuta, inte gymma, utan vi skulle springa. Springa, springa och springa. Usch. Jag önskar att det i alla fall hade vart några snygga tjejer att glo på medan man sprang. Det finns inte en enda tjej här just nu. Fy fan. Jag får brudabstinens.”

Esther spärrade upp ögonen och bara stirrade på inlägget.

”Jävla skit.” mumlade hon. Inte en enda tjej? Hur skulle hon kunna gå där? Tänkte hon. Men ansökan var redan skickad, så det fanns inget att göra. Hon var tvungen att åka dit nu. Dean Taylor skulle i alla fall bli glad.

* Voyennaya dva krasnykh Rossiya har jag hittat på. Det finns inte i verkligheten. Det betyder Militärbas 2, röd, Ryssland.

* esther.juleha@gmail.com finns inte heller i verkligheten. Det är en person jag fullständigt hittat på.

(räkna inte med att det jag skriver är baserat på verkligheten. Jag har ingen som helst erfarenhet av militärer och det jag skriver som är sant har jag tagit från någon webbplats på google. All ryska (och alla andra språk) som finner plats i min novell kommer inte heller att vara helt korrekt. Jag har tagit allt från google translate, och alla vet vi att det inte är riktigt rätt J)

Esther Judith Leah Hathaway är en Brittisk tjej som drömmer om att bli militär och när hon väl kommer till militärutbildningsbasen visar det sig att hon är den enda tjejen som anmält sig till utbildningen. Ett smått kaos uppstår i hennes hjärna när gömda rädslor bryter sig fram och hennes första månader blir riktigt kämpiga, och hon ställs inför nya utmaningar varje dag. Hur ska det gå för stackars Esther? 

Min nya novell ska bli så där lång :) Jag har planerat den här ganska länge, men jag har inte börjat skriva första kapitlet för än idag. Hoppas ni gillar det :)