Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan:

”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tror jag. Hon pratar aldrig om det precis. Det lilla jag vet är att hon är ganska trött på det … ” Esther tog en paus och tittade upp på Michael. Han lyssnade tyst med rynkad panna. Esther fortsatte. ”En gång så åkte hon till Italien, och sålde sig där, för hon hade hört att man fick bra betalt där. Hon gick till närmaste bar, sålde sig till första bästa och blev på smällen direkt. Hon hade inte pengar nog att stanna där längre, så hon åkte hem igen med mig i magen, och så föddes jag nio månader senare. Sorgligt nog kunde hon inte komma ihåg vem pappan var. Hon kom inte ens ihåg namn eller utseende, så hon kunde inte kräva pengar av honom eller någonting, så där var hon i Aberdeen, kunde knappt betala hyran och hade just fått ett litet skrikande spädbarn. Hon var på väg att adoptera bort mig, men så blev hon för fäst vid mig, så hon behöll mig ändå, även om hon visste att det nästan inte skulle gå. När hon skulle döpa mig letade hon efter italienska namn först, men hittade inget som passade, så hon tog massa namn från bibeln istället: Esther Judith Leah Hathaway. Bara så du vet så googlade hon på ’kvinnor i bibeln’, tog tre random namn och döpte mig till det.” Michael höjde ögonbrynen och log roat. Esther log tillbaka. ”Åren gick och hon fortsatte försörja sig på sex. Jag fick ligga i rummet intill och lyssna på när hon höll på …” Esther tittade bort med en äcklad min. ”Du vet.” han nickade. ”När jag fyllt 16 så fick hon den strålande idén att jag skulle börja känna pengar också.” Michael spärrade upp ögonen, men höll sig tyst. Esther misstänkte att han inte vågade säga något, eftersom det varit så svårt att få henne att prata. ”Så hon fixade fram en köpare åt mig. Jag ville inte, men hon knuffade in mig i ett sovrum och släppte inte snubben. Han började med att slå mig tills jag gick med på att ha sex, sedan så våldtog han mig. Den usla mamman Annabelle Hathaway var ju såklart jättenöjd när mannen lämnade över några tusen för det. Han hade tydligen sagt att det varit ett rent nöje. Jag visade mamma vad han gjort, och hon sade bara att det var så i början. Det hände igen och igen, och tillslut så orkade jag inte mer, så jag började ta kurser i självförsvar … jag fastnade för det och så … men det är en annan historia … det hör inte alls hit …” hon skakade upprört på huvudet. ”Jaja … killarna som slog mig fick rejält med stryk, och kom aldrig mer tillbaka, och tillslut var jag typ ’ökänd’. Ingen ville köpa mig mer, utom en kille som tyckte om när man slog honom. Han var typ nära fyrtio år gammal och tyckte om att … ja, du vet … med yngre. En gång så var mamma inte hemma, (hon var på ’hembesök’), och då kom han. Han våldtog mig hela jävla natten, och han gick strax innan mamma kom. Det var en så hemsk natt att jag inte vågat ha någon som helst närmare relation med killar, och därför blir jag helt crazy av den här situationen.”

Michael var fortfarande tyst, som om han hoppades att hon skulle säga något mer, men Esther ansåg att hon var färdig med historien.

Han skakade på huvudet och tittade sorgset på henne. ”Förlåt.”

”Nej, det är okej. Du visste inte.” sa Esther och försökte sig på att le. Hon kände att hon hade misslyckats när Michael höjde ögonbrynen åt henne. Istället rustade hon upp med sitt pokerface för att inte börja gråta. ”Okej, det är inte okej.”

Michael nickade. ”Så du har sexfobi nu?” frågade han i försök till ett skämt.

”Typ.” sa Esther och önskade att skämtet vart roligt.
”Förlåt … inte kul.”

”Nej, säg inte förlåt.” Esther skakade på huvudet igen. ”Kan du släppa mig nu?”

”Självklart.” sa Michael. Han höll fortfarande fast henne, hårt tryckt mot sin bröstkorg. Han släppte henne, och hon rullade omedelbart över till den sidan av sängen som vette mot väggen. ”Jag fattar ändå inte varför du skulle hålla fast mig.” sa hon. ”Det var idiotiskt. Man håller inte fast folk, dålig bakgrund eller inte.”

”Du är inte den ända med dålig bakgrund här inne!” sa Michael. Plötsligt lät han arg, och Esther tittade nedlåtande på honom. ”Du är inte det!”

”Nej, kanske inte, men det betyder inte att man får hålla fast folk!” Nu var Esther också arg. Hon vände sig om mot väggen och vägrade säga något mer. Då började Michael prata.

”Jag växte upp i San Francisco, Kalifornien. Pappa var ett fyllo och mamma var knarkare. Min syrra var en slampa och min bror var en idiot, därför stack jag hemifrån när jag fyllt 16. Jag stack hem till min kompis, Andre. Jag fick bo hos honom ett tag, men sen vaknade pappa ur sitt avsvimmade fyllotillstånd och släpade (bokstavligen) hem mig. Mamma var fortfarande nerknarkad och pappa söp sig medvetslös dagen efter, så jag stack igen. Den här gången hem till min mormor, som bodde på gränsen till Nevada. Där hittade de mig inte, för mamma var ju som hon var. En dag så ringde pappa däremot hem till mormor. Han lät inte ett dugg full när han pratade. Han berättade att mamma tagit en överdos. Han hade hittat henne död på sovrumsgolvet med en spruta i handen. Jag ringde hem till pappa när mormor berättat det för mig och berättade att jag bott hemma hos mormor hela tiden. Han sa inte emot, utan sa att jag gott kunde bo kvar. Jag gav honom mitt mobilnummer, så han kunde nå mig om det var något. Sedan bodde jag hos mormor. Strax efter jag fyllt 17 ringde pappa igen. Polisen hade hittat min syster död i en gränd. Halshuggen tydligen. En doktor hade undersökt henne och funnit att hon blivit våldtagen och misshandlad. Mördaren hade tydligen ristat in ordet ”slampa” i hennes panna och ”demon” på hennes haka. Då åkte jag hem till San Francisco igen. Pappa hade slutat dricka efter mammas bortgång och min bror hade blivit mindre idiotisk. Båda var helt ställda och visste inte riktigt var de skulle ta vägen. Jag fick börja ta hand om min storebror och pappa. Tillslut blev de båda bättre, och då tyckte pappa att jag skulle göra något med mitt liv, så jag tog värvning. Det var enda sättet jag ansåg att jag kunde göra någon nytta.” Michael tystnade, vände sig om och somnade tungt. Esther kunde däremot inte somna på ett tag, men lyckades tillslut hon också.

Mitt i natten vaknade hon. Hon hackade tänder och skakade så hon inte kunde andas. Hon sträckte fram en skakig hand mot Michaels rygg. När hon vidrörde honom vaknade han.

”Vad?” sa han hest och sömnigt.

”D-Det är K-K-Kaaaallt.”

”Nejmen du, kom här.” Han lade en arm om henne, och hon tryckte sig så nära honom som gick. Esther kunde slappna av en aning, men var ändå jättespänd. ”Slappna av.” viskade Michael i hennes hår. ”Det blir bättre då.” Hon slappnade av så gått det gick, och upptäckte att värmen strömmade genom huden när musklerna lugnat ner sig. Hon lade sig så tätt intill Michael som det gick och somnade om, med Michaels armar tätt slingrade runt hennes överkropp.

Nästa morgon var Michael redan uppe när Esther vaknade. Han stod med ryggen mot henne och klädde på sig. Överkroppen var bar, och han hade ett par långkalsonger på benen.

”Jag har inte fått några kläder än.” sa Esther sakligt. Michael vände sig om.

”Jag visste inte att du var vaken.” sa han och tittade lömskt på henne.

”Hej, du.” sa hon ursäktande. ”Förlåt för igår. Jag var dum.”

”Du, dum?” Michael rynkade ögonbrynen. ”Det var jag som var dum. Jag skulle inte ha hållit fast dig.”

”Jag skulle inte ha antagit att jag var den man skulle tycka synd om.”

”Du vet inte ens vem din pappa är, jag hade i alla fall en familj från början.”

”Men din syrra blev halshuggen!”

”Så du lyssnade faktiskt?” Han såg chockad ut.

”Ja, jag lyssnade.”

Det blev tyst. De båda stirrade på varandra. Ingen av dem vågade bryta värken ögonkontakten eller den pinsamma tystnaden. Esther blev ändå den som bröt det. Hon kunde inte undvika att blicken gled ner och granskade hans vältrände rutmage. Då höjde han roat ögonbrynen. Han kastade då en blick på Esthers bröst.

”Killar.” sa Esther uppgivet i en suck. Hon reste sig upp. ”Var kan jag få tag på kläder?” frågade hon honom istället.

”Det får man i huvudbyggnaden. Du får nog dina grejer om du går dit nu.”

”Okidoki.” sa hon och drog på sig en långärmad tröja. ”Ses sen.” Hon tittade upp och log mot honom när hon dragit på sig ett på jeans. Hon skyndade ut ur rummet och drog på sig sin jacka innan hon gick ut i snön. Sedan joggade hon längs vägen och kom fram till huvudbyggnaden 10 minuter senare. Hon gick fram till den stora dörren och lade handen på handtaget och ryckte i den. Hon fick sig en chock. Den var låst. ”Fan.” sa hon högt.

”Inte svära, menig Hathaway.” Utan att hon märkt det hade major Abele kommit från vänstra sidan om henne. Han stod ca två meter ifrån henne och hade just kommit ut genom en liten dörr. ”Vad gör du här så tidigt?”

”Jag skulle hämta mina saker. Kläder och sådant, major.” sa hon och ställde sig i givakt.

”Jaså, fick du inte det igår?” frågade han och kastade en blir på dörren.

”Nej, major, jag glömde bort.”

”Jaha, okej. Du kan gå in genom den här dörren. Väskan ligger i hallen, och det står ditt namn på en liten lapp som hänger på handtaget.”

”Tack så mycket, major.” sa hon och smet in genom dörren. Hon tyckte att det var väldigt obekvämt att säga major i varje mening, men det var så hon hade lärt sig att det skulle vara.

Väskan stod i hallen som han hade sagt, och hon lyfte upp den med ett stön. Den var stor, och vägde minst sextio kilo. Det var som att hon skulle bära sig själv! Hon bar den ut genom den lilla dörren och tio meter till, och sen var hon tvungen att stanna. Hon satte ner den i backen med en duns.

”Skit också.” sa hon argt och sparkade upp lite snö som en irriterad häst. ”Vad ska jag göra nu då?” Hon stirrade argt på den stora väskan och såg sig sedan omkring. Inte en själ syntes till. Hon gjorde ett försök till och lyfte upp väskan på ryggen. Benen vek sig under henne och hon hamnade på knä. Hon släppte väskan och den hamnade bakom henne, så att hon kunde resa sig upp igen. ”Jävla klenis.” sa hon till sig själv och gjorde ännu ett försök. Den här gången släpade hon väskan i snön. Hon fick den att förflytta sig ännu en meter, men det var inte ens i närheten av hur långt den skulle. Hon satte sig på väskan och såg sig omkring igen. Tomt. Bara snö överallt. Stället var fullt med vältränade killar, men inte en enda kunde dyka upp när hon behövde dem?  Det är ju bara irriterande. Den närmaste stugan låg femtio meter bort. Om hon lyckades släpa väskan dit så kunde hon be om hjälp där sen. Hon gjorde ett försök till med att släpa den, och den här gången gick det bättre. Hon lyckades släpa den hela vägen fram till stugan. På vägen halkade hon en gång och väskan fastnade var annan meter, men tillslut var hon framme. Hon knackade på dörren och en väldigt stor kille öppnade dörren. Han höjde ögonbrynen när han fick se den blöta, trötta och arga lilla flicka som stod framför honom.

”Jag skulle behöva lite hjälp..” sa hon ynkligt och sneglade generat på sin stora sextiokilosväska.

Killen log överlägset och ropade något in i huset på ryska.  

 

Carolina

14 april 2014 18:02

Skriv mer älskar den

http://CarolinasLife

 

Yolanda

15 april 2014 20:21

Bra kapitel!

 

Mell

22 april 2014 16:24

Bra skriv mer
Jag gillar ditt tema är det ok att jag lånar det?

Hon som skriver

25 april 2014 21:21

Ehm... Jag vet inte det du.. osäker på det.. Känns lite som att du stjäl min historia då.. kan du inte hitta på något eget istället?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...

Esther vaknade mitt i natten. Michael hade lagt sin hand på hennes huvud. Panikartad knuffade hon bort den och tryckte sig mot väggen igen. Omedvetet hade hon givit ifrån sig ett skräckslaget, men kort skrik. Michael slog omedelbart upp ögonen och ti...