"Jag ska gå och titta efter vilken avdelning han var i." sa Ron och reste sig upp. På vägen förbi Jillian råkade han knuffa till henne. Hon spillde då ut hela sin bläckflaska över det nya pergamentpappret som hon börjat skriva på. Hon frös som en staty och vred sedan huvudet långsamt mot Ron som stod och bet i sin underläpp. 

"Förlåt ..." sa han och såg verkligen ångrande ut. 

Jillian förblev tyst med läpparna hårt pressade mot varandra. 

"Jag kan fixa ..." sa Hermione, men Jillian höjde handen och tystade henne. Hon stirrade framför sig en liten stund och började sedan knyckla ihop pergamentpappret som det droppade bläck från. Hennes händer blev helt svarta av bläcket, men hon brydde sig inte. Inte nu. Hon packade ihop sina saker utan ett ord och lämnade bordet lika tyst. Amanda anslöt sig till henne och de gick tillsammans till ett annat bord i biblioteket. Ron hade förstört hennes nästan färdiga skolarbete två gånger, båda på grund av Hagrid. Flickorna slog sig ner och Jillian tog fram ännu ett pergamentpapper och började om på sin uppsats.

"Drakar!" viskade Ron upphetsat från andra sidan en av bokhyllorna, tillräckligt högt för att Jillian och Amanda skulle höra. "Hagrid höll på att slå upp saker om drakar! Titta på det här: Draksorter i Storbritannien och på Irland; från ägg till Inferno, en handbok för drakskötare." 

"Hagrid har alltid velat ha en drake, det berättade han för mig första gången jag träffade honom." sa Harry.

"Men det strider mot våra lagar." sa Ron. "Drakuppfödning förbjöds i lag genom Trollkarlsavtalet 1709, det vet ju varenda kotte. Det är svårt att hindra Mugglarna från att lägga märke till oss om vi har drakar i trädgården bakom huset - och man kan i vilket fall inte tämja dem, det är farligt. Ni skulle se brännsåren som Charlie fick av vilda drakar i Rumänien."

Jillian slutade lyssna och återgick till att skriva sin uppsats. Det var inte så lätt, nu när hon skrivit det två gånger redan. Hon stirrade hela tiden omkring på bordet och tittade noga på den nya bläckflaskan hon tagit fram. Om uppsatsen blev förstörd igen skulle hon skita i det och kopiera Amandas eller Hermiones, för deras var redan klara. Amanda började istället på en uppsats till Trollkonsthistorian. 

"Tror du att den där Hagrid föder upp drakar?" frågade Amanda med låg röst. 

"Skulle inte förvåna mig." sa Jillian och blängde på bläckflaskan. "Han är bra konstig, eller hur?" 

"Ja, hur kan man försäga sig så mycket som han gjort liksom." 
"Vad menar du?" frågade Jillian och tittade upp på Amanda. 

"Jag menar, han var ju den som nämnde det där med Nicolas Flamel från början. Om han aldrig nämnt det skulle du slippa vara med de där Gryffindorarna." 

Jillian nickade och tittade ner på sitt papper. 

"Vi kanske ska gå ner till Slytherin en stund innan middagen?" sa hon. 

"Visst." 

De började packa ihop sina saker och lämnade sedan biblioteket. Jillian gick med bläckflaskan i handen, för att hennes uppsats inte skulle förstöras igen. 

"Amanda, jag kom på något." sa Jillian när de sedan satt nere i Slytherins sällskapsrum. "Vi kanske borde gå ner och kolla vad det är Hagrid gör egentligen." 

Amanda nickade. "Tänk om han faktiskt har en drake där." 

Flickorna reste sig upp och började gå mot huvudentrén. När de gick över skolans marker fick de syn på Harry, Ron och Hermione som nästan var framme vid Hagrid. 

Jillian tog tag i Amandas arm och drog med henne ner bakom en sten. 

"De får inte se oss." sa hon och tittade menande på Amanda, som nickade. 

Harry och de andra klev in i stugan precis när Jillian kikade fram. Sedan nickade hon åt Amanda att kusten var klar, så de skyndade sig ner mot stugan. Utanför ena fönstret stod en tunna som de klättrade upp på och kikade sedan in i stugan. Där inne satt Harry, Hermione och Ron och pratade med Hagrid. I brasan låg en svart, oval skepnad som var misstänkt likt ett ägg. Sorgligt nog kunde de inte höra vad de sa där inne. 

"Han har en drake!" utbrast Amanda upphetsat och pekade på ägget i den öppna spisen. 

"Vi måste berätta för någon ..." sa Jillian. Men just då tittade Hermione upp mot fönstret där de stod, och de var tvungna att ducka. När Jillian tittade upp igen ramlade Amanda ner från tunnan och drog Jillian med sig. 

"Amanda!" utbrast Jillian och reste sig upp. "Tänk om de hörde oss!" 

Rons röda huvud syntes i fönstret och Jillian drog med sig Amanda till huskröken där de gömde sig. 

När Jillian kikade fram igen var Ron borta, så de sprang allt vad de kunde upp mot skolan, och hoppades att ingen skulle se dem. 

Några dagar senar vid frukosten gick Jillian och Draco genom matsalen. Draco fick syn på Harry, Hermione och Ron som satt tätt intill varandra och pratade, men man kunde höra vad de sa. 

"Hermione, hur många gånger i vårt liv kommer vi att få se en drake kläckas?"

Draco tittade på Jillian med ett lömskt leende. 

"Vi har lektioner, vi kommer att råka illa ut, och det är ingenting jämfört med vad Hagrid kommer att göra när nån upptäcker vad han håller på med ..."

Harry viskade nånting till dem och de tittade upp på Draco och Jillian. Jillian log och vinkade som om hon inte hade hört nånting, och Draco försökte göra det samma, men Jillian såg hur han misslyckades. Han skulle ju aldrig vinka åt dem, så det var kört redan där. 

De visste att Gryffindor hade Örtlära sista timmen, och att de var väldigt nära till Hagrids stuga. Slytherinarna skulle däremot hade Förvandlingskonst, och var där med långt borta därifrån. 

"Ska vi gå dit?" frågade Jillian Draco i en viskning. 

"Ja, det är väl klart?" svarade Draco. "Vi kommer kunna sätta dit dem sååå hårt." han flinade brett. 

När sista lektionen började slog de sig ner bredvid varandra. Båda hade svårt att koncentrera sig, de tittade hela tiden på klockan och professor McGonagall sa till dem hela tiden att de skulle lyssna och att hon skulle släppa iväg dem när lektionen var slut.

När den äntligen tog slut rusade Jillian och Draco iväg först av alla, och var långt borta i korridoren innan de andra ens lämnat klassrummet. De skyndade sig till närmste utgång, men när de kom fram till ytterdörren stannade Jillian, och Draco stannade också när han upptäckte vad som var framför dem. 

Jillian bara stirrade, och sa ingenting, men Draco öppnade munnen. 

"Vem i hela världen är du?" 

På golvet framför dem satt en blek, blond och gråögd flicka. Det var samma flicka som Jillian mött på Jullovet. 

"Hej, Jillian" sa flickan frånvarande och tittade upp i taket. 

Jillian svarade inte, utan började gå runt henne. 

"Vill du inte prata idag?" 

"Nej. Vi har bråttom." svarade hon tyst. 
"Jag förstår." sa flickan och lät lite besviken. "Men det var ändå trevligt att se dig igen." 

När de kommit ut ur skolan sa Draco:

"Vem i hela världen var det?" 

"Jag vet inte." svarade Jillian. "Jag vet iallafall inte vad hon heter, men hon är ganska konstig." 

"Det säger du inte." sa Draco och skrattade lite. 

De började springa igen och kom fram till Hagrids stuga. Draco gick runt stugan och hoppade upp på samma tunna som Jillian och Amanda stått på för några dagar sedan. Jillian hoppade upp bredvid honom och tittade in genom fönstret. Gardinerna var fördragna, men det fanns en liten springa i mellan så att man kunde titta in. 

"Herregud!" utbrast han. "Jilli, du måste se det här!" 

Jillian tittade in genom springan i gardinerna och fick se en svart, paraplylikande, benig, långnosig Drake spratla omkring på bordet där inne. 

"Vad i hela ..." Jillian fick inte fram mer. 

Ett par gnistor flög ut genom drakens stora näsborrar. Den vände sig plötsligt mot henne och stirrade med gulröda ögon. Jillian flyttade sig och Draco tittade in igen. 

Plötsligt blev Draco helt vit i ansiktet. 

"Spring!" sa han. 

"Va?" 

"Spring! De såg mig!" De hoppade ner från tunnan och sprang allt de hade mot skolan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, här var det äntligen! Jag har haft fullt upp de senaste dagarna, men idag hade jag lite tid att skriva! Snart sommarlov, och du som gissade att jag skulle hinna göra 7 kapitel innan skolavslutningen ... du hade liiiiite fel, men det gör såklart ingenting!

Kram på er och jag ska försöka bli lite bättre på att uppdatera!

P.S Det står 2-2 på omröstningen just nu! :O Jag måste veta vad jag ska göra! Rösta, Rösta, RÖSTA!  

Jag tror att jag ska göra om bloggen. Den är kanske fin och så.. Men jag gillar att ändra om. Jag gör en ny omröstning. Säg vad ni tycker! Ska jag ha kvar bloggen som den är eller inte? 

Jag kan även ha en omröstning efter, om jag gör om den, vill säga, om ni tyckte om det eller inte. Jag vill ju att det ska bli så bra som möjligt! ;D 

Kram från mig! Glöm inte att föra fram DIN åsikt! 

Nästa eftermiddag hade hela skolan samlats på Quidditchplanens läktare. Jillian satt mittemellan Draco och Amanda och tittade frånvarande ner på planen. De tre, plus Crabbe och Goyle, hade egentligen inte tänkt gå, men när de hade fått höra att Snape skulle vara domare hade de ändrat inställning direkt. Jillian spanade längs publiken och fick se ... 

"Draco!" sa hon och klappade till Draco på armen. "Titta!" hon pekade mot en av de som satt i publiken. "Dumbledore!" 

"Nej!" sa Draco besviket. "Nu kan Snape inte göra något elakt mot Potter!" 

Jillian svarade inte, utan log bara. Hon hoppades att matchen skulle börja snart. 

Hufflepuffs och Gryffindors quidditchlag vandrade ut på planen och Snape såg ilsken ut, det kunde ha varit för att han inte fick göra något mot Harry, eller för att han bara var arg ... Jillian trodde mest på alternativ två, hon trodde inte att Snape ville stjäla "De vises sten". Det skulle bara vara konstigt. Vad skulle han med den till? tänkte hon igen. Det var svårt att tänka sig att Snape ens ville Harry något. Han gillade honom inte kanske? 

Draco Crabbe och Goyle reste sig plötsligt upp. 
"Vart ska ni?" frågade Jillian och stirrade genomskådande på Draco. 

"Vi ska jävlas lite med Weasley och Smutsskallen." sa Draco ch log sitt elaka leende. Jillian började titta efter dem och fick syn på dem bara några rader framför. "Följer du med?" 

"Nej, jag kan se vad ni gör härifrån." 

"Okej." svarade Draco och så vandrade de iväg. 

"Aj!" sa någon framifrån. Det var Ron. 

"Å, förlåt, Weasley, jag såg inte att du var där."

Jillian kunde bara se Dracos nacke, men hon kunde slå vad om att han stod där och flinade brett. 

"Undrar hur länge Potter sitter kvar på sin kvast den här gången? Nån som vill slå vad? Kanske du, Weasley?" 

Ron svarade inte, inte vad Jillian kunde höra iallafall. Hufflepuffarna hade precis fått ett straffkast av Snape för att George Weasley hade slagit iväg en Dunkare mot honom. 

Harry cirklade som vanligt runt i som en hök och spanade efter kvicken flera meter över själva spelet. 

"Vet ni hur jag tror att de väljer ut folk till Gryffindors lag?" sa Draco med hög röst när Snape gav Hufflepuff ännu ett straffkast helt utan anledning. "De tar folk de tycker synd om. Titta, där är Potter, som inte har några föräldrar, och sen är det Weasleys, som inte har några pengar - du bort också vara med i laget, Longbottom, du har ju inget förstånd." 

Den lilla biten Jillian kunde se av Longbottoms ansikte var knallröd. Han vände sig om på sin plats och stirrade rakt på Draco. 

"Jag är värd tolv såna som du, Malfoy" stammade han. 

Jillian stämde in i Draco, Crabbes och Goyles gapskratt, men Ron, som hade ögonen fixerade på spelet, sa:

"Stå på dig mot honom, Neville." 

"Longbottom, om förståndet var av guld skulle du vara fattigare än Weasley." 

Rons öron blev plötsligt röda och han såg förbannad ut. 

"Jag varnar dig, Malfoy - ett enda ord till ..." 

"Ron!" ropade Hermione. "Harry!" 

"Va? Var?" sa Ron och tittade upp i skyn. 

Jilllian ställde sig upp och stirrade på Harry som plötsligt gjort en störtdykning rakt ner mot marken. Hon hoppades att han inte hade fått syn på Kvicken ... och om han hade det, att han skulle missa. 

"Dy har tur, Weasley, Potter har fått syn på pengar på marken!" skrattade Draco. 

Rons tålamod brast och han kastade sig över Draco innan han hann uppfatta vad som hände. Ron brottade ner honom. Neville reste sig upp och klättrade över ryggstödet för att hjälpa honom. 

Jillian reste sig upp och drog fram sin stav, men hann inte göra någonting innan alla runt omkring henne hade ställt sig upp, antingen för att titta på vad som hände framför eller för att heja på Potter. Varför måste jag vara så kort? tänkte hon och började knuffa sig fram mot slagsmålet. 

"Heja Harry!" ropade Hermione då Jillian lyckades ta sig fram till slagsmålet. Crabbe och Goyle var tillsammans mot Longbottom och Draco och Weasley slogs mot varandra. 

Jillian tittade då upp i skyn och fick se en mörkröd skepnad susa förbi Snape och missa honom med bara några centimeter. Harry rätade upp kvasten och sträckte sedan ut handen och höll upp Kvicken i ett fast grepp. Läktarna exploderade; alla jublade eller ropade "Neeeej!". 

"Ron! Ron! Var är du? Spelet är över! Harry har vunnit! Vi har vunnit! Gryffindor leder!" skrek Hermione medan hon kramade Parvati Patil i raden framför. 

Jillian förblev tyst. Hon hade inte ett ord att säga om situationen. Draco kom fram till henne och de gick, tillsammans med Amanda, Daphne, Crabbe och Goyle, buttert ner till Slytherin. 

Jillian satt uppe i Astronomitornet, det högsta tornet på hela Hogwarts. Om inte världen. Hon tittade ut över markerna och väntade på att solen skulle gå ner. Hon visste inte varför hon hade gått just hit. Inte för att det var fin utsikt, för hon satt där helt frånvarande och tittade inte så mycket på den. Det kunde ha varit för att det var helt öde där uppe, och att man inte hörde några ljud utifrån, utom några småfåglar som flaxade omkring och pep. 

Jillian fick syn på en svart skepnad med övertäckt huvud gå över markerna. Hon misstänkte starkt att det var Snape. Den gick mot Förbjudna skogen. Sedan kom en annan skepnad flygande förbi efter Snape, som hon trodde att det var, men lite högre upp, som om han inte ville bli sedd. Harry. Tänkte Jillian och lutade sig över staketet. Vad höll han på med? Hon tänkte efter en stund men kom fram till att hon inte skulle ta risken att gå ner. Det var lång väg och Harry skulle hinna försvinna innan hon ens var i närheten av huvudentrén. Hon önskade att hon kunde se igenom träden, så att hon kunde se vad som hände där nere. 

Plötsligt kom den mörka skepnaden ut ur skogen igen och vandrade snabbt mot slottet. Hon fick även syn på Harry som kom flygande ut igen. Han landade i närheten av kvastboden. 

Jillian skakade på huvudet och tänkte att hon var tvungen att fråga Harry vad som hänt i skogen imorgon. Sedan gick hon ner. 

När hon sedan mötte Harry nästa dag såg han och Hermione och Ron väldigt oroliga ut. Jillian förhörde Harry om vad som hänt dagen innan och han berättade att han sätt Snape och Quirrell i skogen. 

"Quirrell stammade värre än nånsin. Snape sa nånting om att 'Eleverna inte bör känna till De vises sten' och sedan frågade Snape Quirrell om han visste hur man skulle ta sig förbi Hagrids hund Fluffy." 

"Vänta! Vem är Fluffy?" frågade Jillian hastigt. 

"Det är hunden som vaktar De vises sten." svarade Hermione. 

Harry fortsatte berätta: "Sedan sa Quirell att han inte visste vad Snape pratade om, och då sa Snape: 'Du vill väl inte ha mig till fiende, Quirrell', Snape sa att de snart skulle ha ett nytt samtal när Quirrell haft tid att tänka igenom saker och ting och bestämt sig vem han skulle vara lojal mot. Sedan gick han. Men Jillian, hur kunde du veta att jag följde efter Snape in i skogen?" 

Jillian hade inget att dölja, så hon berättade att hon varit uppe i Astronomitornet och så fick hon syn på Snape. 

"Sedan såg jag dig, Harry. Men jag visste såklart inte att det var du, men jag antog det." 

Under de följande veckorna hände inte mycket. Skolan flöt på som vanligt, men Snape verkade bli på sämre humör hela tiden, och Quirrell blev bara mer och mer nervös och stammade värre och värre för varje dag som gick. Snart kunde man inte höra vad han sa längre. 

Hermione hade redan börjat repetera inför examensproven. Jillian visste att det var ett viktigt prov, men att börja plugga tio veckor innan? Lite överdrivet. Det fanns bara en person i hela världen som skulle göra så, och det var Hermione. 

Lärarna tänkte tyvärr i samma banor som Hermione. Eleverna fick så mycket läxor att de knappt hade tid för annat. Påsklovet kändes inta alls som ett lov, det var som att de fick ledigt för att plugga ikapp med läxorna. 

Jillian tvivlade på att de skulle kunna allt bättre för att de fick läxor nu. Hon tyckte att de räckte med att de fick läxor kanske en månad innan. 

Jillian och Amanda tillbringade mesta tiden av påsklovet i biblioteket med Harry, Hermione och Ron. Amanda var fortfarande rädd för Ron efter vad som hade hänt utanför slottet förra terminen, så hon ville alltid sitta så långt bort från honom som var möjligt. 

"Jag kommer aldrig att kunna minnas allt det här", utbrast Ron en eftermiddag och kastade sin gåspenna medans han längtansfullt tittade ut genom biblioteksfönstret. Det var den första riktigt fina dagen på flera veckor.  Himlen var helt molnfri och hade en förgätmigejblå färg. Det fanns äntligen en känsla i luften av att sommaren var på väg. 

Jillian var precis på väg att skriva klart sitt stycke om hur man bäst behandlar varulvsbett, när Ron plötsligt skrek i hennes öra.

"Hagrid! Vad gör du här i biblioteket?"

Jillian ryckte till och tittade snabbt upp och fick se Hagrid stå mitt i biblioteket. Sedan tittade hon ner på texten igen och fann den förstörd med ett stort bläckstreck som gick över hela sidan. Hon blängde på Ron och försökte komma på vilken formel man skulle använda, men Hagrid avbröt hennes tankar. 

"Se mej bara omkring lite grann" sa han med lömsk ton som genast fångade Jillians intresse. "Å vad har ni för er då?" Han såg plötsligt misstänksam ut. "Ni håller väl inte på å letar efter Nicolas Flamel fortfarande, va?" 

"Vi vet redan vem han är." suckade Jillian och tittade ner på sitt bläckdränkta pergamentpapper. 

"Och vi vet vad hunden vaktar över, det är De vises st..." 

"Sssch!" Hagrid såg sig hastigt omkring för att se om någon lyssnade. "Gå inte omkring å skrik ut de, e du inte riktigt klok?" 

"Det är faktiskt några saker som vi skulle vilja fråga dig om" sa Harry. "om vad som skyddar stenen utom Fluffy ..." 

"SSSCH!" sa Hagrid igen. "Vet ni vad - kom å hälsa på mej lite senare, fast jag lovar inte å tala om nått för er, ska ni veta, men håll inte på å babbla om de här inne, de e inte meningen att eleverna ska veta om de. Dom kommer å tro att jag talat om de för er ..." 

"Då ses vi senare" sa Harry medans Hagrid lunkade iväg. 

"Vad var det han gömde bakom ryggen?" frågade Hermione fundersamt. 

"Tror ni att det har med stenen att göra?" 

"Måste ni tro saker hela tiden?" frågade Jillian buttert. "Det börjar bli tjatigt med den där dumma stenen." 

Förlåt att det tar tid med Kapitel 26. Jag börjar få slut på idéer och jag vill inte lägga ut kapitel bara för att lägga ut kapitel. Jag vill att det ska vara bra också, om ni förstår vad jag menar. 

Jag blir nog klar ikväll, men nu ska jag se X-men 2 !! 

Det var besökarrekord igår! 230 sidvisningar! Tack till alla som läser! Jag älskar er! :*

En morgon vaknade Jillian med en ovanlig känsla. Hon kände saknad. Hon brukade inte göra det, hon hade ju ingen att sakna för ingen hade nånsin förtjänat det. Hon saknade Amanda och Daphne och till och med Draco och Pansy. Hon ville bara träffa någon som inte var helt knäpp eller tillhörde Gryffindor. Det var ganska omöjligt vid den här tiden på Hogwarts. 

Jillian gick upp ur sängen och tog på sig sin gröna silkes morgonrock och gick sedan ut i sällskapsrummet. När hon slog sig ner framför brasan var det en tanke som slog henne: Tänk om biblioteket kommer på att en av böckerna är borta? 

Hon for upp från sin plats och rusade in i rummet, där hon drog fram boken som låg väl inpackad i kofferten. Hon slog upp sidan med Gaunt-familjens släktträd och drog ut den, och bläddrade sedan tillbaka till sidan med Black-familjen och tog den sidan också, bara för att hon hade chansen. Hon betraktade sitt släktträd en sekund och hann få syn på både sig själv, Draco och Ron Weasley. Sedan slog hon igen boken igen och reste sig upp. Hon tänkte gå till biblioteket och lämna tillbaka boken, men med en liten lögn såklart. 

När Jillian kom fram till Biblioteket var det precis på väg att öppna. Madam Pince stod utanför och låste precis upp dörren och lyfte blicken när hon hörde Jillian komma gående. 

"Vad gör du här så tidigt?" frågade hon irriterat. "Ska du vanställa mitt bibliotek?" 

"Senast jag kollade var det skolans bibliotek, och nej, jag ska inte vanställa till bibliotek, jag tänkte lämna tillbaka den här boken."

Madam Pince blick flyttade sig ner mot boken som Jillian höll i. 

"Var fick du tag på den!?" frågade hon upprört och rusade fram och ryckte den ur Jillians grepp. 

"Jag hittade den igår, utanför Gryffindortornets ingång. Den bara låg där, och det var ingen i närheten, så jag tog den. Den låg under min säng hela natten." 

"Jaså." sa Madam Pince och såg misstänksam ut. "Och du har inte läst den?" 

"Nej, inte en sida." sa Jillian. "Med undantag för utsidan." 

Madam Pince blängde på henne en sekund, men vände sig sedan om och vandrade in i biblioteket. När Jillian var på väg att vända sig om och gå tillbaka till Slytherin ropade Pince plötsligt på henne. 

"Flicka!" ropade hon. "Tack."

Den där lögnen hade hon jobbat på ända sen hon gick ifrån sitt rum nere i fängelsehålorna. Hon hade tänkt ut i minsta detalj vad hon skulle säga för att inte få några negativa reaktioner. När hon sedan gick igenom ingången till Slytherin gick hon omedelbart in i sitt rum och tog fram sidorna hon ryckt ut ur boken. 

Hon fick syn på väldigt många namn som hon kände igen från nu. Nästan alla renblodiga, eller alla, var släkt med varandra. Hon hittade Flint, Bulstrode, Macmillan, Crabbe, Potter, Burke, Longbottom, Weasley och Crouch och sen fanns även Lestrange, Tonks och Lupin, och Malfoy och Black såklart. 

När hon hade hela släktträdet framför sig förstod hon äntligen hur gammal den här släkten var. Phineas Nigellus Black levde ju för minst 100 år sedan! Att hon var släkt med en som varit rektor på Hogwarts var ganska häftigt. Men hon kunde inte förstå hur hon kunde vara släkt med Longbottom och Weasley, och allra minst Crabbe. Hon kunde inte se Goyle nånstans, och det var ganska egendomligt. Hon lade ner sidorna i sin koffert medan hon tänkte att hon måste visa dem för Amanda sen när hon kommer tillbaka.  När hon sköt in kofferten under sängen igen fick hon plötsligt syn på en svart liten hög med kläder där under. Jillian drog fram dem och upptäckte att det var Daphnes uniformer! Varför var de där? Hon hade ju inte tagit dem. Hon slängde dem på Daphnes säng och lämnade sovsalen. 

Hela eftermiddagen tillbringade hon med att ströva omkring i Hogwarts korridorer. Hon hittade lönndörrar, hemliga gömställen och genvägar mellan olika lektioner som hon kunde ha användning för i framtiden. Gaunt-korridoren var däremot ett ännu ett stort mysterium. Hon gick genom samma korridor flera gånger om dagen, men kunde inte hitta korridoren någonstans. 

Ytterligare några dagar senare kom alla elever tillbaka efter jullovet. Jillian hälsade Amanda och Daphne med var sin kram, och till och med Draco fick en. Hon undvikte däremot att krama Crabbe och Goyle, som såg ut att vilja ha varsin ... 

De fick en god middag den kvällen, som tillbakavälkomstfest och innan de skulle gå och lägga sig berättade Jillian om allt som hade hänt för Amanda och Daphne. De lyssnade noggrant både när hon berättade om Flickan i korridoren, till nä hon berättade om Gaunt-korridoren och bokstölden. De bad även om att få se sidorna som hon ryckt ut ur boken. 

"Så, vad har ni gjort på Jullovet?" frågade Jillian när hon avslutat sin berättelse, men ingen av dem verkade vilja berätta något. Hon skulle kanske ha väntat med sin tills de hade fått berätta om sina jullov, men det var försent nu. Egentligen var hon inte ett dugg intresserad av vad de hade gjort, men hon vill spela en bra vän genom att låtsas vara intresserad. 

Jillian hade även helt glömt bort Nicolas Flamel, men när hon mötte Harry, Hermione och Ron vid frukosten nästa morgon blev hon påmind om det. 

"Jag trodde att ni skulle ägna er åt att hitta Nicolas Flamel!" var den ända meningen Hermione upprepade under deras korta möte mitt i matsalen. Eller, det var iallafall allt Jillian uppfattade av allt tjat Granger välde ut. 

Den veckan startade inte bara skolan, utan Quidditchträningen startade också igen, och Flint körde hårdare än nånsin. De tränade fyra gånger i veckan, i vilket väder det än var, men hela laget var på hans sida. Om Gryffindor vann sin match mot Hufflepuff skulle de gå om Slyhterin i kampen om elevhemspokalen. 

Men en våt och lerig dag kom Flint med en god nyhet till laget. 

"Snape ska vara domare på matchen mellan Gryffindor och Hufflepuff!" ropade han glatt och log stort mot alla i laget. 

Det träningspasset gick extra bra, även om det var kallt och och regnigt. Alla var på gått humör och spelade så bra att de skulle ha kunnat vinna viken match om helst. 

"Bäst för er att ni håller er så här bra!" ropade Flint innan alla gick till omklädningsrummen för att byta om. 

Jillian var tveksam när det gällde att laget skulle hålla sig så här bra, om han inte kom med fler goda nyheter för dem. 

Några dagar innan Gryffindor-Hufflepuff matchen var Jillian med Draco i biblioteket. När de hade lånat alla böcker de behövde för att skriva sina uppsatser gick de ut och mötte Neville Longbottom. Draco gick fram mot honom och började en vanlig konversation med Longbottom. 

"Hej, Longbottom. Vad gör du här?" Han lät ovanligt vänlig och Jillian misstänkte att han hade en ganska elak plan i bakhuvudet. 

"Jag skulle ... låna några böcker ..." sa Longbottom och lät lika misstänksam som Jillian kände sig. 

"Jaha." sa Draco vänligt och bytte plötsligt min i ansiktet. Han såg ganska fundersam ut. "Du, när jag letade efter rätt bok idag så hittade jag en formel jag aldrig hört talas om ... jag tänkte fråga om jag får testa den på dig?" han lät fortfarande lika vänlig, men Jillian hörde små skälvningar i skådespeleriet. Hon visste inte vilken formel han pratade om, men hon var säker på att den inte var så snällt. 

"Nja ... jag vet inte ..." sa Longbottom och såg ännu mer misstänksam ut. "Vad är det för typ av formel?" 

"Det är inget farligt, det kommer inte att hända så mycket." sa Draco och blinkade mot Jillian, som höjde ögonbrynen. "Så vad säger du?" 

"Nja ..." 

Men han hann inte svara, för Draco drog fram staven och skrek : 

"Locomotor Mortis!" Nevilles ben klistrades plötsligt mot varandra och Jillian kände omedelbart igen det som en benlåsningförbannelse. 

"Draco ..." sa Jillian och skrattade åt Longbottom som desperat försökte röra sina ben. "Draco, det där var inte snällt!" sa hon, men de skrattade när de gick iväg genom korridoren. 

Amanda och Jillian satt vid Lunchbordet och skrattade åt Neville när han gick förbi dem och blängde på Draco som satt intill Jillian. Jillian hade såklart gått direkt till Amanda och berättat om hela scenen. Snart visste hela Slytherins förstaårsklass om det, och kunde inte hålla sig för skratt när Draco härmade Nevilles reaktion när Draco hade låst hans ben. Även andraårseleverna skrattade åt Dracos skådespel, och Jillian tyckte att det var ganska likt, men han lade även in lite egna scener som inte inträffade. 

När Draco var mitt inne i snacket om Longbottom kom Harry, Hemione och Ron fram och bad Jillian följa med dem till biblioteket. Jillian suckade missnöjt, men följde med dem. Som vanligt hittade de ingenting. Men när de var på väg att gå ropade Hermione plötsligt på dem.

"Jag har hittat honom!" ropade hon mer upphetsat än hon hade varit när de fick betygen på sin första uppsats. Jillian, Harry och Ron gick tillbaka mot bordet där de suttit innan. Hermione satt där med en av de äldsta och mest slitna böcker Jillian nånsin sätt. 

"Jag tänkte aldrig på att titta i den här!" sa hon upphetsat. "Jag lånade den för några veckor sedan, men läste inte igenom hela, när jag fick ..." 

"Jag bryr mig inte!" frästa Jillian åt henne. "Läs bara!" 

Hermione slutade tjata och läste istället. 

"Nicolas Flamel", viskade hon dramatiskt, "är den ende kände tillverkaren av De vises sten!" 

Hermione tittade missnöjt på dem när de inte reagerade som han hade väntat sig. 

"Av vad?" sa Harry och Ron i kör, men Jillian hade hört om det förut, hon fick, istället för ett frågande, ett osäkert ansiktsuttryck. 

"Nej, vet ni vad, läser ni båda aldrig nånting?" Hon såg argt på dem. Och vände sig mot Jillian. "Du har väl hört om den? Du är ju renblodig?" 

"Det är jag med!" protesterade Ron. 

"Tyst, Weasley!" fräste Jillian. "Ja, jag har hört om det, men jag vet inte vart." 

"Titta - läs det som står där." 

Hon sköt fram boken mot dem, och de tre läste:

Det urgamla studiet av alkemi har att göra med tillverkandet av De vises sten, en legendarisk substans med häpnadsväckande krafter. Stenen kan förvandla vilken metall som helst till rent guld. Den frambringar också Livselixiret, vilket ger den som dricker det evigt liv.

Det har förkommit många rapporter om De vises sten under århundradens lopp, men den enda Sten som för närvarande existerar tillhör Nicolas Flamel, den berömde alkemisten och operaälskaren, som firade sin sexhundrasextiofemte födelsedag förra året och framlever ett stilla liv i Devon med sin fru Pernelle (sexhundrafemtioåtta år). 

"Fattar ni?" sa Hermione när de hade läst färdigt. "Det måste vara Flamels De vises sten som hunden bevakar! Jag slår vad om att han bad Dumbledore att förvara den på ett säkert ställe åt honom, eftersom de är vänner och han visste att nån var ute efter den, och det var därför som han vill han Stenen bortflyttad från Gringotts!"

"En sten som gör guld och hindrar en från att dö!" sa Harry. "Inte konstigt att Snape är på jakt efter den! Den skulle vem som helst vilja ha!" 

"Vänta, vänta, va?" sa Jillian. "Snape?"

"Ja, Snape, han är ute efter den." svarade Harry.

"Varför skulle Snape vilja ha den? Han hatar sitt liv och vad ska han ha guld till?"

Ingen svarade, de fortsatte bara sin dumma diskussion.

"Och inte konstigt att vi inte hittade honom i den där boken En studie över den senaste utvecklingen inom trollkonsten." sa Ron. "Han är ju inte precis ny om han är sexhundrasextiofem år, eller hur?"

Jillian avbröt dem igen. Ho hade suttit och tänkt ut den här meningen ganska länge. 

"Om jag har fattat det här rätt ... så är jag fri nu?" frågade hon. 

"Fri?" frågade Hermione, Harry och Ron i kör. 

"Ja, ni tvingar mig att göra det här, och nu har ni hittat eran gamling. Får jag gå och aldrig komma tillbaka då?" 

"Eh ..." sa Harry och tittade på de andra som såg förvirrade ut. 

"Jag har aldrig velat leta efter nån dum trollkarl. Jag ville bara gå hela tiden. Om ni inte märkte det så letade jag inte så mycket efter Flamel, jag letade mer efter saker med skolan att göra, så att jag skulle få bättre betyg, för jag har inte så bra betyg i örtlära, och därför kollade jag i de böckerna." 

Hermione, Ron och Harry satt som förstummade efter Jillians tal. Hon själv tog sina saker och lämnade biblioteket utan ett ord. 

"Vi skulle hittat honom mycket tidigare om hon hade hjälpt till på riktigt." hörde hon Ron säga när han trodde att Jillian var utom hörhåll. Jillian log för sig själv. Hon hade ju fått bättre betyg i örtlära iallafall. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så! Första kapitlet skrivet direkt på bloggen! Jag fick ändra teckensnitt och så, men jag tycker att det blev ganska bra! Tack för att ni läser och Kram på er! 

P.S Det tog nästan sex timmar att skriva det här kapitlet, om man räknar alla uppehåll. Kram! 

Nu har jag fixat till det där. Nu kan man läsa det igen. 

Jag är jätteledsen att jag inte såg det, och hoppas att det inte alltid har varit så! 

Nu ska jag skriva direkt på bloggplatsen och kopiera till Writer istället, för att se till att det inte blir så där igen. 

Jag var tvungen att gå igenom alla 24 kapitlen och radera de där skumma raderna som stod där, så nu orkar jag inte lägga ut något kapitel. Sry för det.

Kram och här är en låt! 

Jag gick in på min blogg nu för att se hur det såg ut, och fick se att alla kapitlen jag lagt ut senast var helt förstörda! Det måste ha hänt när jag kopierade dem från Writer! Förlåt! Jag ska fixa det så fort det går! Herregud.. 

Förlåt allihop! Ska kontrollera det i framtiden!