Esther vaknade mitt i natten. Michael hade lagt sin hand på hennes huvud. Panikartad knuffade hon bort den och tryckte sig mot väggen igen. Omedvetet hade hon givit ifrån sig ett skräckslaget, men kort skrik. Michael slog omedelbart upp ögonen och tittade sömnigt på henne.

”Vad är det?” sa han trött och kisade mot hennes skräckslagna ansikte.
”Inget. Inget.”

”Det här funkar inte.” sa han och försökte gnugga bort sömnen ur ögonen. ”Vi måste komma på något.”

Hon nickade långsamt och tittade lite lugnare på honom. Just när hon tänkte att det var skönt att han ville fixa problemet kastade sig Michael fram och grep tag i henne. Hon blev så chockad att hon inte gjorde något först. Det skulle hon inte ha gjort, det gjorde bara att han kunde hålla fast henne ännu hårdare. Då började hon kämpa emot, men Michael var för stark för att hon skulle kunna brotta sig bort från greppet.

”Släpp mig!” skrek hon gällt. Hon försökte ännu en gång brotta sig ur hans grepp, men misslyckades, igen. Istället slappnade hon av i en sekund. Det lurade honom, så han lättade sitt grepp.

”Det var väll inte så …” han fick inte avsluta meningen innan hon armbågade honom i magen och ryckte sig ur hans grepp. Hon ryckte sig hårt mot väggen med kroppen vänt mot honom. Han höll plågat handen på magen. ”Jävlar.” sa han med en höjning i rösten på slutet. ”Är jag så hemsk?” Han lät skämtsam.

Esther skakade tydligt på huvudet. ”Det är inte du” sa hon tunt.

”Inte?” sa han och höjde ögonbrynen. ”Du väcker mig mitt i natten för att jag råkar nudda dig när jag sover, sedan armbågar du mig i magen, skriker hysteriskt åt mig att släppa dig, och sedan säger du att det inte är jag? Det känns inte särskilt trovärdigt.”

”Förlåt. Det är inte du, jag lovar. Det är inte killar överhuvudtaget. Det är jag och en kille i den här situationen.” hon var lugnare nu. Michael flyttade sig längre ifrån henne.

”Vad tusan menar du?” frågade han med sin entoniga amerikanska röst.

”Jag vill inte prata om det.”

”Hepp. Skit iett då.” Han var sur, det var väldigt tydligt.

”Michael, jag känner inte ens dig.” sa Esther samtidigt som han vände sig om, så han låg med ryggen mot henne. ”Jag träffade dig för …” hon lutade sig fram så hon kunde se klockan. ”… ca tre timmar sen. Jag tänker inte berätta något så alvarligt för dig.”

”Jag fattar. Jag bryr mig inte.” Han vände sig om igen och såg henne i ögonen. ”Sov nu.”

När gång hon vaknar är hon alldeles varm. Hon får för sig att hon är Aberdeen och ska upp till skolan. Hon försöker vrida sig om för att kunna sätta sig upp, men stoppas av armen som ligger över hennes bröstkorg. Då är hon tillbaka i Ryssland. Michael hade lagt armen över henne och tryckt sig mot hennes rygg. Han låg tätt intill henne. Att hon inte vaknade tidigare?

”Michael!”

Han vaknar, och öppnar ögonen lika långsamt som förra gången. ”Vad?”

”För fan. Flytta på dig!” paniken bubblade upp i henne igen. ”Bort, bort, BORT!”

Men han rörde sig inte. Då snurrade hon hastigt runt så hon hamnade ansikte mot ansikte med honom. ”Släpp mig!”

”Nopp” han lade handen på hennes huvud och tvingade henne att vila huvudet på hans axel. Han drog henne närmare sig och lade den andra armen runt hennes midja, sedan snurrade han hastigt runt så hon hamnade ovanpå honom. ”Nu för du för fan berätta var som är ditt jävla problem.”

”Jag vill inte!” tårar började rinna ner över hennes kinder igen. Hon försökte tvinga upp huvudet från hans axel, men lyckades inte. ”Snälla … släpp mig!”

Hon grät verkligen på riktigt nu. Michael blundade en stund och fortsatte hålla fast henne. Hon fick mer och mer panik. Han ville bara att hon skulle berätta vad som var fel. För honom kändes det som att det var han som hon hade så mycket emot, även om hon hade sagt att det inte var så. Han ville få veta sanningen.

”Slappna av!” sa han argt och tryckte den vilt viftande Esther ännu närmare mot sig själv. Hon slutade kämpa emot, men han gick inte på hennes knep igen. Hon låg stilla och andades långsamt. Han kunde känna hennes hjärta slå fort och hårt. ”Lugna ner dig. Jag tänker inte precis våldta dig.”

Då reagerade hon. Hon ryckte hastigt till och tryckte sig upp för att se honom i ögonen. Hon spärrade upp sina bruna ögon och det bruna håret hängde tjockt vid båda sidorna av hennes ansikte. Hon såg ut som ett skrämt litet troll.

”Jag vill inte berätta om det.”

”Jag sa bara …”

”Jag menar allvar. Jag tänker inte berätta.”

”Och jag tänker inte släppa dig förrän du gör det.”

Plötsligt for hon rakt ner i bröstkorgen på honom. Han tappade andan, men hämtade den snabbt. Hon lade kinden mot hans bröstkorg.
”Fan ta dig.” sa hon och överdrev sin brittiska så att han nästan inte fattade var hon sade.

Han svarade inte, utan tittade bara fundersamt ner i hennes huvud.

”Jag undrar jag, vad som rör sig i detta huvud.” sa han mer till sig själv än till henne och försökte låta gammaldags. Han log för sig själv, och han kände att hon gjorde en förändring i sitt ansiktsuttryck. Han lutade sig långsamt ner och försökte se om hon log, men han hann inte, för hon tittade upp på honom när han rörde sig. Hon log inte. Hon såg alvarlig och sorgsen ut, mycket sorgsen. Michael höjde frågande ögonbrynen och skrotade leendet som hade tagit plats på hans läppar innan. Hon såg nästan för alvarlig ut. Hon öppnade tvekande munnen och Michael lutade frågade huvudet en aning. Hon andades in och sa en liten mening, som var så svår för henne att säga att Michael inte trodde att hon skulle kunna fortsätta berätta:

”Min mamma är en hora.” 

 

Yolanda

14 februari 2014 15:51

Bra kapitel! Längtar till nästa kapitel!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...