Michael visste att det var nästan en timme kvar tills de sista kom, men han var ändå på väg till basens flygplats. Han visste att det skulle vara helt tomt där, så han kunde samla tankarna lite. Han hade kommit till Ryssland från USA. Han hade bott i San Francisco, Kalifornien hela sitt liv, och det var första gången han åkte utanför USA. Han hade aldrig upplevt klimatet som fanns i norra Ryssland.

Snön låg djupt, och man såg inte marken framför sig. Var man för nertryckt i djupa tankar kunde man gå ner sig i snön. Det fanns diken vad sidan av vägen, men man såg dem inte alls. Michael följde vägen så gått det gick och kom tillslut fram till basens flygplats. Som han hade hoppats var den helt tom, så han slog sig ner på en av de stenhårda bänkarna och slöt ögonen.

”Du är tidig.”

Michael hoppade högt av förvåning och kom på fötter på en millisekund. Han satte ena handen mot pannan och vände sig om mot sin befälhavare.

”Ja, Major, jag tänkte…”

”Förklara dig inte. Du kom hit för att tänka? Ingen fara. Det är alltid öppet här.”

Den gamle schweiziska mannen slog sig stelt ner på samma bänk som Michael just suttit. ”Sett dig ner pöjk.”

Cédric Abele var hans namn. Han var nära sjuttio år gammal och hans engelska var stapplig. Michael vågade inget annat än att sätta sig där, bredvid den gamle mannen.

”Det går ett rykte nu, vetu.” sa Cédric.

Michael vaknade till. ”Vadå?”

”Ett rykte.” sa han och log så där busigt som gamla gubbar alltid gör på film. ”Det sägs och att det kommer en flicka.”

”En?” sa Michael och höjde ett ögonbryn. ”Från..?”

”Jag vet inte.” svarade han och behöll det busiga leendet. ”Från antingen Storbritannien, Polen eller Tyskland.” sa han och reste sig upp. ”Berätta inte för menig Taylor.”

”Varför?”

”Han har sett så hängig ut ända sedan han kom hit. Jag tror att han saknar sällskapet av damer.” Cédric log igen. ”Det blir en överraskning.” sedan försvann leendet. Han såg ut som den stränga majoren igen. ”Jag förväntar mig att se dig här sedan, menig Hunter.”

Michael nickade förvirrat och tittade sedan ut genom närmaste fönster. Han lyssnade på majorens steg när de klickade ut ur rummet medan han log för sig själv.  

Minuterna passerade långsamt, och Michael funderade hela tiden på det som Major Abele hade sagt.

”Det sägs att det kommer en flicka.” Det hade inte varit några tjejer på den basen på mer än 10 år. Det var inte så konstigt att folk blev uppspelta. Michael kunde slå vad om att majoren inte sett en tjej på en väldigt lång tid.

”En tjej…” sa Michael långsamt. Han hade inte hunnit få ”brudabstinens” som Taylor. Han hade varit där i hela två veckor redan och Michael hade bara varit där i fyra dagar.

Då hörde han plötsligt det svischande ljudet av ett landande plan. Han reste sig upp och gick mot den stora porten vid den norra väggen. Landningsbanan var som vanligt tänd, och ett plan slog elegant i backen när han öppnade dörren och kikade ut.  Det saktade långsamt av farten i den isande kylan och det visslade fortfarande i vinden när planet stannade framför den stora porten.

Det tog en stund och sedan slogs flygets enda dörr upp. Den första som kom ut var Sergeant Ljunggren. Efter honom kom en kille ut. Han såg ut att vara ganska stor och kraftig. Sedan kom en kille till, och han var lite mindre. De hade så mycket ytterkläder på sig, så man såg inte hur de verkligen såg ut. Michael kunde bara bedöma, inte verkligen se. Sedan kom hon. Det såg man tydligt. Jackan nådde henne till knäna. Spinkiga ben, långt mörkt hår, en stor mössa, som nästan täckte hennes ögon och en halsduk som täckte munnen och näsan.

Efter henne kom Sergeant Abadi, som också bar tunga ytterkläder. De vadade i snö, som gick henne till midjan. Hon var nog inte mer än 1,60. De gick rakt mot dörren där Michael stod. Han smällde igen den och skyndade sig att sitta ner på bänken han satt på innan. De fem kom in genom dörren och Michael vände nyfiket sin blick mot dem. Då slogs den andra dörren upp och major Abele steg in, följd av några meniga, bland annat Taylor.

”Dean!” ropade Michael och vinkade. Dean Taylor var lång, mager, men ändå muskulös. Han hade mörkt hår och mörka ögon, som alltid var lysande och glada. Han hade lyckats odla fram lite skäggstubb under sina två veckor på basen, och han tittade hela tiden nyfiket på tjejen.

Dean kastade ännu en blick på tjejen. Michael misstänkte att han inte riktigt såg om det var en tjej under alla jackor och mössor. Hon hade killarna på var sin sida om sig, och hon var minst 20 cm kortare än den längsta. Hon kastade en misstänksam blick på var och en av dem. Sedan slogs den stora porten upp igen och cirka två dussin människor till steg in i salen. De mumlade tyst till varandra, och Michael uppfattade några ord på tyska. Några andra mumlade på något annat språk. Tyskar och Polacker var det ju såklart. Tjejen kastade en sista blick på Michael, och sedan vände hon sig mot Abadi. Hon mumlade något så tyst att han inte kunde höra vad de sade. Dean såg ut att försöka höra, men Michael misstänkte att han inte hörde något heller.

”Evans, hus 23. Hathaway, Gray och Schmidt hus 34.” sedan ropade han bara upp massa folk och hus. Ljunggren vände sig mot Dean, och bad honom visa Hathaway, Gray och Schmidt till huset som både Dean och Michael bodde i.

Det var två skitsnygga killar som visade Esther vägen till hennes rum. Hon kastade hela tiden blickade på de båda. Den ena hette, slumpmässigt och kanske roligt nog, Dean Taylor och den andra hette Michael Hunter, och båda var mördande snygga. Hon och Archer skulle lyckligtvis bo i samma hus, nummer 34.

När de lämnade den första byggnaden hade Dean Taylor erbjudit sig att bära hennes väska, men hon hade bara skakat på huvudet. Hon ville inte verka mesig inför killarna, och samtidigt så misstänkte hon att han skulle tycka att hennes väska var tung. Han såg väldigt spinkig ut. Han var väldigt lång, i alla fall i jämförelse med sig själv. Och han hade också mörkt hår, men gröna ögon, och när han pratade lät det som att han kom från Australien.

De hade gått från den ena byggnaden till den andra. De steg in i en lång korridor, och Esther hade inte hunnit se så mycket av hur det såg ut utanför.

”Det är mycket finare på sommaren, har jag hört.” sa Dean och visade hastigt med handen över den lilla gården som var mellan flygplatsen och den andra byggnaden. ”Det här är matsalen. Här får vi hyfsad mat varje dag, plus hur jäkla mycket frukt vi vill.” De steg in i ett stort rum. Det var en tom disk på höger sida av rummet, och hela andra sidan var fyllt med bänkar och stolar i mörkt trä. Golvet var av ett ljusare trä, såg ut som ek, och väggarna var klädda i något slags vinrödfärgat tyg. Det såg väldigt mysigt ut.

”Nice.”, sa Esther och log. Kombinationen av mörkt och ljust trä och den mörka tapeten gjorde att det såg lyxigt ut. Det var inte vad man väntade sig av en militärbas precis.

Det blev inte mycket till rundtur, (bland annat för Dean ansåg att matsalen var det enda viktiga), för efter det så gick de ut ur det stora huset, som Michael kallade för huvudbyggnaden, vilket man förstod, för när det kom ut på en stor gårdsplan på andra sidan huset så var resten av husen inte större än ett halvt bostadshus. De var många också. Varje stuga stod cirka en meter från nästa, och vägen var säkert 200 meter lång, men det visade sig att Esther hade fel i det. De började gå, och nära en kvart senare stod de mitt i en skog, framför ett hus, och vägen fortsatte ännu längre in i skogen. Siffrorna som hängde på vänster sida av den tunga trädörren hängde på snedden, färgen på huset flagnade, men man kunde se att det skulle föreställa svart. Dean grävde i fickan en sekund och drog upp en liten nyckel, tryckte in den i låset och drog om. Dörren gick upp med ett litet klick och när han sköt upp den var det som att man färdades tillbaka till ett modernt hus i centrala London. Från att ha sett ett gamalt murket hus som var mint 50 år gammalt, var det inte riktigt vad man väntade sig, ännu en gång. Esther släpade in sin väska genom dörren efter Archer och Michael drog igen den efter dem. 

Jag måste bara lägga till att det som tog så lång tid med det här kapitlet var att komma på vad jag skulle döpa det till ...  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...