Porten öppnades genast. Där stod en lång silverhårig häxa i en smaragdgrön klädnad. Hon hade mycket strängt ansikte och Jillians första tanke var att hon var en sur, sträng tant som man inte skulle bråka med.

”Förstaårseleverna, Professor McGonagall” sa Jätten.

”Tack, Hagrid. Jag för dem vidare härifrån”

Hon sköt upp porten vid gavel. Entréhallen var så stor att ett helt mugglarhus hade sått plats i det. Stenväggarna lystes upp av flammande facklor, och taket var så högt att man inte ens kunde urskilja det. En ståtlig marmortrappa mittemot dem ledde upp till de övre våningarna.

De följde Professor McGonagall över de stenlagda golvet. Jillian kunde höra hundratals röster som surrade från en dörr till vänster – resten av skolan måste vara där redan. Professor McGonagall visde in förstaårseleverna i ett tomt litet rum intill hallen.

Alla trängde sig in och stod närmare varandra än de vanligt vis skulle ha gjort, Jillian stod tätt hopklämd mellan Crabbe och Goyle, som var dubbelt så stora som henne själv.

”Välkomna till Hogwarts”, började Professor McGonagall. ”Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i Stora Salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer att ha lektioner tillsammans med övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets sällskapsrum.

De fyra elevhemmen heter Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart elevhem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng. I slutet av året belönas det elevhem som har flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att ni var och en ska bli en heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir.

Sorteringsceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar.”

Jillians blick fastnade omedelbart på Pansy Parkinson som desperat försökte borsta bort all lera som hon hade på rumpan. Draco försökte få bort det som fanns på hans mantel, och när Crabbe och Goyle fixade till sig knuffade de till Jillian fler gånger. Hon knuffade tillbaka, med mening, och de gav henne kyliga blickar.

”Vad är dit problem?” frågade Draco när Jillian klämde sig bort från Crabbe och Goyle och hamnade mellan honom och Pansy istället.

”De knuffade mig” sa Jillian och blängde på Pansy som såg helt förbannad ut för att Jillian hade ställt sig i vägen för henne, så att hon inte kunde glo på Malfoy.

Jillian fick plötsligt syn på Ron och Harry, de stod ganska nära Jillian, Draco och Pansy.

”Exakt hur går det till att sortera in oss i elevhemmen?” frågade Harry Ron.

”Nåt slags prov, tror jag. Fred sa att det gör väldigt ont, men jag tror han skojade.”

Harry såg helt förskräckt ut. Jillian visste att det inte var svårt, Lucius hade berättat för henne och Draco en gång, han sa att man bara behövde sitta där.

Det var nästan helt tyst i rummet, utom en flicka med fluffigt hår och stora framtänder som viskade alla trollformler hon lärt sig.

Sedan hände någonting som fick både Jillian, Draco och Harry att hoppa högt upp i luften – fler elever i rummet började skrika.

”Vad f...” Jillian vände sig om och fick syn på det som fått dem att skrika. Ett tjugotal spöken hade seglat in i rummet genom väggarna. Pärlvita och lätt genomskinliga gled de över skaran med elever, utan att ens kasta en blick på dem. De verkade bråka om något. En av dem såg ut som en tjock liten munk sa:

”Förlåt och glömma, tycker jag, vi borde ge honom en ny chans...”

”Min käre munkbroder, har vi inte gett Peeves alla chanser har förtjänar? Han ger oss alla dåligt rykte och ni vet ju att han inte ens är ett riktigt spöke – vad gör ni här föresten?”

Ett spöke med pipkrage och åtsittande byxor hade precis lagt märke till förstaårseleverna..

Ingen svarade, alla bara stirrade på spökena.

”Nya elever!” sade den tjocke munkbrodern. Och log brett mot dem allesammans. ”Ni väntar på att bli sorterade, antar jag?”

Jillian blev en av dem som nickade.

”Hoppas få se er i Hufflepuff!” sa han. ”Mitt gamla elevhem.”

”Raska på och kom med nu” sa Professor McGonagall som precis hade kommit in i rummet. ”Sorteringsceremonin ska just börja.”

Spöken flög iväg igen.

”Ställ upp er på led” sa McGonagall till eleverna. ”och följ mig.”

Jillian blev plötsligt alldeles uppspelt och nästan sprang in i ledet bakom Draco.

”Hoppas du hamnar i Hufflepuff” viskade Draco till henne.

”Nej, Hoppas du hamnar i Hufflepuff.” viskade hon tillbaka.

De tågade ut ur rummet och tvärs över hallen genom ett par dubbeldörrar in i Stora Salen.

Det första man la märke till var ljusen som lyste upp allt, de svävade över fyra bord. Borden var dukade med glänsande guldtallrikar och guldbägare. Längs upp i salen fanns ännu ett bord där alla lärarna satt.

Professor McGonagall ledde förstaårseleverna fram mot lärarbordet, de hamnade så att de stod öga mot öga med de andra eleverna och lärarna i ryggen. De hundratals ansiktena som stirrade på dem såg spöklikt bleka ut i skenet från de levande ljusen. Spökena som satt utspridda bland eleverna lyste som matt silver. Jillian försökte undvika allas blickar genom att titta uppåt, då hon tappade andan. Det fanns inget tak, det var en stor himmel som reste sig över eleverna. Precis då hörde hon flickan med tänderna viska:

”Det är förtrollat, så att det ska se ut som himlen utanför. Jag har läst om det i Hogwarts, en historisk beskrivning. Jillian tittade upp på taket igen, efter att ha vänt sig mot flickan. Hon undrade om hon någonsin skulle vänja sig vid att himlen var där, eller om det alltid skulle vara svårt att slita blicken från det.

Jillian fick syn på Professor McGonagall som tyst placerade en fyrbent pall framför förstaårseleverna. Ovanpå pallen ställde hon en spetsig trollkarlshatt. Hatten var väldigt lagad och förfärligt smutsig. Alla i salen stirrade på hatten, så Jillian följde deras exempel och stirrade på den hon också. Under ett ögonblick var det helt knäpptyst i salen. Sedan ryckte hatten till. En lång reva nära mitten öppnades vid gavel, som en mun – och hatten (konstigt nog) började sjunga.

Ni tycker kanske inte jag är vacker,

Men döm ej efter vad ni ser idag,

Jag lovar äta upp mig själv om ni

Kan finna en hatt mer klok än jag.

Behåll ni gärna era svarta plommonstop,

Och höga hattar som ser fina ut

För jag är Hogwartshatten som sorterar

Och därför slår jag alla andra med prut.

Det finns ej något dolt i era tankar

Som inte jag genast kan uppenbara,

Sätt mig på huvudet, och jag skall säga

I vilket hem ni helst bör vara.

Ni kanske passa bäst i Gryffindor,

Där folk med mod i bröstet lever,

Vars djärvhet, kraft och tapperhet

Dem skiljer ut från mängden av elever;

Ni kanske hemma hör i Hufflepuff,

Där rättvisa och sanning styr,

Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala

Och aldrig någon möda skyr;

Måhända är ert hem det visa Ravenclaw,

Ty den som lärd och kvicktänkt är

Och har ett gott och klart förstånd

Skall alltid sina likar finns där;

Eller måhända ni i Slytherin

Skall era sanna vänner finna,

Där sluga rävar nyttjar alla knep

Att sina mål och syften vinna.

Så sätt nu hatten på! Förfäras ej!

Grips ej av frossa! Ty jag kan lova

Att (fast jag inga har) ni är i säkra händer,

För jag, jag är en Hatt med tankegåva!

Hela salen bröt ut i smattrande applåder då hatten avslutade sin sång. Den bugade så gått den kunde för var och ett av de fyra borden och blev sedan alldeles stilla igen.

Jillian stirrade på hatten och hoppades att den skulle röra sig igen, så att hon skulle få veta att hon inta hade inbillat sig att den var levande.

Professor McGonagall steg upp och ställde sig bredvid hatten med en lång pergamentrulle i handen.

”När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli sorterad.” sa hon. ”Hannah Abbot!” En flicka med rosigt ansikte och blonda tofsar snubblade fram ur ledet. Hon tog på sig hatten och slog sig ner på pallen. Det blev helt tyst i salen igen...

”HUFFLEPUFF!” ropade hatten.

Hufflepuffarna vid bordet till höger jublade och klappade i händerna då Hannah gick och satte sig hos dem.

”Jillian Black!”

Jillian blev nästan som förlamad, när någon knuffade fram henne ur ledet. Det var Draco.

”Gå fram nu, Jillian.” viskade han, han lät faktiskt uppskattande, och log snällt mot henne när hon vände sig mot honom.

Hon gick fram och tog på sig hatten, och satte sig på pallen. Hatten gled ner över hennes ögon.
”Hmm” sa en tunn röst i hennes öra. ”Du var svår..”

Jillian tänkte att det måste vara en mycket gammal hatt, och att han kanske var lite utsliten.

”Utsliten? Säger du det?” sa hatten, och Jillian blev helt förskräckt. Hatten kunde läsa alla hennes tankar! ”Det är nog bäst att du blir..” 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nu var jag liiiiite elak.. men (xD) Ni får vänta till ikväll! Kommenter duktigt! 

 

yolanda

4 maj 2013 14:28

Nej vad taskigt! Jag vill veeeeta!!!!!!!!

http://hpstorys.bloggplatsen.se

Hon som skriver

4 maj 2013 14:38

Förlåt! Men du får veta ikväll! Vill dra ut på stämningen! ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...