Michael visste att det var nästan en timme kvar tills de sista kom, men han var ändå på väg till basens flygplats. Han visste att det skulle vara helt tomt där, så han kunde samla tankarna lite. Han hade kommit till Ryssland från USA. Han hade bott i San Francisco, Kalifornien hela sitt liv, och det var första gången han åkte utanför USA. Han hade aldrig upplevt klimatet som fanns i norra Ryssland.

Snön låg djupt, och man såg inte marken framför sig. Var man för nertryckt i djupa tankar kunde man gå ner sig i snön. Det fanns diken vad sidan av vägen, men man såg dem inte alls. Michael följde vägen så gått det gick och kom tillslut fram till basens flygplats. Som han hade hoppats var den helt tom, så han slog sig ner på en av de stenhårda bänkarna och slöt ögonen.

”Du är tidig.”

Michael hoppade högt av förvåning och kom på fötter på en millisekund. Han satte ena handen mot pannan och vände sig om mot sin befälhavare.

”Ja, Major, jag tänkte…”

”Förklara dig inte. Du kom hit för att tänka? Ingen fara. Det är alltid öppet här.”

Den gamle schweiziska mannen slog sig stelt ner på samma bänk som Michael just suttit. ”Sett dig ner pöjk.”

Cédric Abele var hans namn. Han var nära sjuttio år gammal och hans engelska var stapplig. Michael vågade inget annat än att sätta sig där, bredvid den gamle mannen.

”Det går ett rykte nu, vetu.” sa Cédric.

Michael vaknade till. ”Vadå?”

”Ett rykte.” sa han och log så där busigt som gamla gubbar alltid gör på film. ”Det sägs och att det kommer en flicka.”

”En?” sa Michael och höjde ett ögonbryn. ”Från..?”

”Jag vet inte.” svarade han och behöll det busiga leendet. ”Från antingen Storbritannien, Polen eller Tyskland.” sa han och reste sig upp. ”Berätta inte för menig Taylor.”

”Varför?”

”Han har sett så hängig ut ända sedan han kom hit. Jag tror att han saknar sällskapet av damer.” Cédric log igen. ”Det blir en överraskning.” sedan försvann leendet. Han såg ut som den stränga majoren igen. ”Jag förväntar mig att se dig här sedan, menig Hunter.”

Michael nickade förvirrat och tittade sedan ut genom närmaste fönster. Han lyssnade på majorens steg när de klickade ut ur rummet medan han log för sig själv.  

Minuterna passerade långsamt, och Michael funderade hela tiden på det som Major Abele hade sagt.

”Det sägs att det kommer en flicka.” Det hade inte varit några tjejer på den basen på mer än 10 år. Det var inte så konstigt att folk blev uppspelta. Michael kunde slå vad om att majoren inte sett en tjej på en väldigt lång tid.

”En tjej…” sa Michael långsamt. Han hade inte hunnit få ”brudabstinens” som Taylor. Han hade varit där i hela två veckor redan och Michael hade bara varit där i fyra dagar.

Då hörde han plötsligt det svischande ljudet av ett landande plan. Han reste sig upp och gick mot den stora porten vid den norra väggen. Landningsbanan var som vanligt tänd, och ett plan slog elegant i backen när han öppnade dörren och kikade ut.  Det saktade långsamt av farten i den isande kylan och det visslade fortfarande i vinden när planet stannade framför den stora porten.

Det tog en stund och sedan slogs flygets enda dörr upp. Den första som kom ut var Sergeant Ljunggren. Efter honom kom en kille ut. Han såg ut att vara ganska stor och kraftig. Sedan kom en kille till, och han var lite mindre. De hade så mycket ytterkläder på sig, så man såg inte hur de verkligen såg ut. Michael kunde bara bedöma, inte verkligen se. Sedan kom hon. Det såg man tydligt. Jackan nådde henne till knäna. Spinkiga ben, långt mörkt hår, en stor mössa, som nästan täckte hennes ögon och en halsduk som täckte munnen och näsan.

Efter henne kom Sergeant Abadi, som också bar tunga ytterkläder. De vadade i snö, som gick henne till midjan. Hon var nog inte mer än 1,60. De gick rakt mot dörren där Michael stod. Han smällde igen den och skyndade sig att sitta ner på bänken han satt på innan. De fem kom in genom dörren och Michael vände nyfiket sin blick mot dem. Då slogs den andra dörren upp och major Abele steg in, följd av några meniga, bland annat Taylor.

”Dean!” ropade Michael och vinkade. Dean Taylor var lång, mager, men ändå muskulös. Han hade mörkt hår och mörka ögon, som alltid var lysande och glada. Han hade lyckats odla fram lite skäggstubb under sina två veckor på basen, och han tittade hela tiden nyfiket på tjejen.

Dean kastade ännu en blick på tjejen. Michael misstänkte att han inte riktigt såg om det var en tjej under alla jackor och mössor. Hon hade killarna på var sin sida om sig, och hon var minst 20 cm kortare än den längsta. Hon kastade en misstänksam blick på var och en av dem. Sedan slogs den stora porten upp igen och cirka två dussin människor till steg in i salen. De mumlade tyst till varandra, och Michael uppfattade några ord på tyska. Några andra mumlade på något annat språk. Tyskar och Polacker var det ju såklart. Tjejen kastade en sista blick på Michael, och sedan vände hon sig mot Abadi. Hon mumlade något så tyst att han inte kunde höra vad de sade. Dean såg ut att försöka höra, men Michael misstänkte att han inte hörde något heller.

”Evans, hus 23. Hathaway, Gray och Schmidt hus 34.” sedan ropade han bara upp massa folk och hus. Ljunggren vände sig mot Dean, och bad honom visa Hathaway, Gray och Schmidt till huset som både Dean och Michael bodde i.

Det var två skitsnygga killar som visade Esther vägen till hennes rum. Hon kastade hela tiden blickade på de båda. Den ena hette, slumpmässigt och kanske roligt nog, Dean Taylor och den andra hette Michael Hunter, och båda var mördande snygga. Hon och Archer skulle lyckligtvis bo i samma hus, nummer 34.

När de lämnade den första byggnaden hade Dean Taylor erbjudit sig att bära hennes väska, men hon hade bara skakat på huvudet. Hon ville inte verka mesig inför killarna, och samtidigt så misstänkte hon att han skulle tycka att hennes väska var tung. Han såg väldigt spinkig ut. Han var väldigt lång, i alla fall i jämförelse med sig själv. Och han hade också mörkt hår, men gröna ögon, och när han pratade lät det som att han kom från Australien.

De hade gått från den ena byggnaden till den andra. De steg in i en lång korridor, och Esther hade inte hunnit se så mycket av hur det såg ut utanför.

”Det är mycket finare på sommaren, har jag hört.” sa Dean och visade hastigt med handen över den lilla gården som var mellan flygplatsen och den andra byggnaden. ”Det här är matsalen. Här får vi hyfsad mat varje dag, plus hur jäkla mycket frukt vi vill.” De steg in i ett stort rum. Det var en tom disk på höger sida av rummet, och hela andra sidan var fyllt med bänkar och stolar i mörkt trä. Golvet var av ett ljusare trä, såg ut som ek, och väggarna var klädda i något slags vinrödfärgat tyg. Det såg väldigt mysigt ut.

”Nice.”, sa Esther och log. Kombinationen av mörkt och ljust trä och den mörka tapeten gjorde att det såg lyxigt ut. Det var inte vad man väntade sig av en militärbas precis.

Det blev inte mycket till rundtur, (bland annat för Dean ansåg att matsalen var det enda viktiga), för efter det så gick de ut ur det stora huset, som Michael kallade för huvudbyggnaden, vilket man förstod, för när det kom ut på en stor gårdsplan på andra sidan huset så var resten av husen inte större än ett halvt bostadshus. De var många också. Varje stuga stod cirka en meter från nästa, och vägen var säkert 200 meter lång, men det visade sig att Esther hade fel i det. De började gå, och nära en kvart senare stod de mitt i en skog, framför ett hus, och vägen fortsatte ännu längre in i skogen. Siffrorna som hängde på vänster sida av den tunga trädörren hängde på snedden, färgen på huset flagnade, men man kunde se att det skulle föreställa svart. Dean grävde i fickan en sekund och drog upp en liten nyckel, tryckte in den i låset och drog om. Dörren gick upp med ett litet klick och när han sköt upp den var det som att man färdades tillbaka till ett modernt hus i centrala London. Från att ha sett ett gamalt murket hus som var mint 50 år gammalt, var det inte riktigt vad man väntade sig, ännu en gång. Esther släpade in sin väska genom dörren efter Archer och Michael drog igen den efter dem. 

Jag måste bara lägga till att det som tog så lång tid med det här kapitlet var att komma på vad jag skulle döpa det till ...  

Esther kände att Archer kastade blickar på henne, men hon försökte att inte bry sig om det. Hon hoppades att hon inte skaffat sig en ovän det första hon gjorde, från sitt eget land dessutom. Hur skulle det då gå med folk från andra länder?

De två som kom och hämtade dem var två medelåldersgubbar. Den ena hade ett stort ärr över ena kinden, han presenterade sig som Nolan Abadi, han var lite mörkare än den andra, som presenterade sig som Hjalmar Ljunggren, och när de brittiska stackarna försökte säga det fick han väldigt roligt åt det (den som kom närmast var Archer, som lyckades få fram ”Halmr Jun-gren”, Esthers bästa var ”Jlamr Djunern”)  

En kille till, som presenterade sig som Aaron Evans, hade dykt upp på plats några minuter efter att den VDKR-märkta bilen dykt upp. Han hade ganska runt ansikte, men resten av kroppen var smal. Han såg ut att vara i toppform. Till skillnad från Archer hade Aaron ljust hår, men han hade också ljusa, blåa ögon.

Bilen hade börjat rulla ganska hastigt efter att Aaron dykt upp. Hjalmar hade slängt in hans saker i bagaget och föst in honom i bilen. Sedan hade han hoppat in, och efter det hade Nolan kört i väg. De körde mot utkanten av London, en sida av staden som Esther aldrig sett.

Aaron harklade sig plötsligt, och både Archer och Esther tittade på honom.

”Så det var bara tre kandidater från England i år?” sa han. Han tittade sedan på Esther och Archer.

”Skottland.”

”Wales.” 

De sade det samtidigt, och det resulterade i att de stirrade på varandra.

”Aha… Så det är viktigt för er?” sa Aaron, som om han försökte få igång ett samtal. ”Jag tycker inte det gör någon vidare skillnad. Jag menar… Det är ju samma ö liksom… Samma språk… ni vet.”

Esther nickade och lade märke till att Archer gjorde det också.

”Ryssland och Kina är på samma ö. USA och Australien har samma språk.” sa Esther spydigt. ”Storbritannien är okej att säga.”

”Det är inte många britter som har den åsikten, vet du.” sa Archer till honom. ”De flesta tycker att det är viktigt.” han tittade på Esther. ”I alla fall många jag känner i Wales.”

Esther nickade långsamt. ”Samma i Skottland.” svarade hon enkelt.

Aaron verkade tröttna på att försöka få igång något samtal, och Archer plockade fram en bok, så Esther tittade ut genom fönstret som var på hennes sida. Hon började fundera på det Archer hade sagt förut. Hon hade inte fått tid att svara.

”Archer.” suckade hon. Han tittade upp och höjde frågande sina ögonbryn. ”Förlåt.”

Han behöll ögonbrynen uppe en liten stund innan han nickade och log snällt mot henne.

”Ursäkten godtagen.” sa han och leendet försvann inte när han fortsatte: ”ingen fara. Det är många som frågar.” han slog ner blicken i boken igen, och läste färdigt sidan han var på. ”Du är nog en av de få som bett om ursäkt.” sa han sedan och tittade upp igen. ”Vi kan börja om?”

Esther nickade. ”Visst.” Hon hoppade över till sätet bredvid honom. ”Så du kommer från Wales?”

Archer visade sig vara en riktigt trevlig kille, och Esther och han hade väldigt roligt på väg till vart de nu skulle. Resan tog ca 20 minuter, men när de hade börjat prata kändes det som mycket kortare, och för stackars Aaron, som de andra verkat glömma bort, gick tiden väldigt långsamt.

När de kom fram stod en helikopter redo för dem. Esther stannade ett ögonblick och stirrade tvivlande på helikoptern.

”Vad är det?” frågade Archer, som gick bredvid henne.

”Jag har aldrig flugit med helikopter förut.” sa hon och tittade nyfiket på den.

”Inte jag heller.” sa Archer. ”Tänk på det som … en utflykt.” han log mot henne. ”Kom nu. Du kommer inte dö av det precis.”

Det var en väldigt liten helikopter. Det fanns bara plats för Esther, Archer och Aaron, plus Nolan och Hjalmar. Alla fick var sitt par hörlurar som de hade på sig. Där instruerade Nolan hur de skulle ta på sig säkerhetsbältena.

”… och sen drar ni åt så hårt det går, men så att ni fortfarande kan andas.”

”Behöver man andas?” Archer dolde sarkasmen genom att forma sin mun till ett O, och spärra upp ögonen. Hjalmar, som kunde se honom i en skärm Archer speglades i, skrattade gott. Hans skratt var så där mörkt och bubblande. (Han lät ungefär ”Håhåhåhå”). Esther och Aaron tyckte också det var roligt, men inte Nolan. Han kastade en nedlåtande blick åt den gamle Hjalmar.

Resan dit gick väldigt långsamt. Nolan sa att det blåste mycket i Tyskland, så de skulle stanna där och byta till bil istället. De skulle ändå plocka upp några tyskar.

”Tyskar?” sa Esther och höjde ögonbrynen. ”Hur många då?”

”Tolv.” svarade Hjalmar och log när Esther spärrade upp ögonen. ”Vi ska åka buss från en skola i Tyskland, sen ska vi åka flygplan från Polen.”

”Åh.” sa Aaron. ”Flygplan.”

”Flygrädd kan du inte vara.” sa Nolan. ”Vi flyger ju nu.”

”Jag får alltid lock för öronen.” sa Aaron och grimaserade.

”Skärp dig. Vi är militärer nu.” sa Archer skämtsamt, men Hjalmar log retsamt åt honom.

”Inte än, pöjk.” sa han. ”Inte på ett ganska långt tag.”

Resan fortsatte i många timmar, och tillslut somnade Esther. När de väl nådde Tyskland, väckte de henne inte, utan bar över henne till bussen.

”Vad händer?” sa hon när hon vaknade. Archer satt bredvid henne fortfarande. Hon hörde dova röster från olika ställen i bussen.

”Vi sitter i bussen, och är halvvägs till Polen.” sa Archer. ”Du har sovit i nästan åtta timmar.”

”Oj.” sa Esther trött. ”Halvvägs till Polen? Vad är klockan?”

”I England är den i alla fall sju på morgonen.” svarade han. ”Men här vet jag inte. De har liksom inte sagt något om tidsskillnader än. Jag skulle tro att de gör det när vi kommer till Ryssland.”

”Okej.” suckade hon och blundade, medan hon lyssnade på rösterna bakom henne.

”Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen*.”

Esther, som läst lite tyska i skolan förstod nästan allt de sade. Det hon förstod var något i stil med ’jag läste en blogg, inga tjejer’. Hon förstod inte varför killarna gjorde så stor affär av att det inte fanns några tjejer, och det var ju inte ens sant längre.

*’Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen’ betyder ’Jag läste en blogg där det stod att det inte fanns några tjejer'

Esther hade fått ett mejl från militärbasen sen hon skickade sin ansökan: nämligen att hon hade blivit fullständigt antagen till utbildningen. Annabelle hade inte varit överförtjust i det. De hade haft en ganska högljud ”konversation” (det slutade med att en granne knackade på dörren och frågade vad som stod på) och Annabelle hade fått acceptera att hennes dotter skulle till Ryssland tillslut.

I mejlet hade även en lista över saker som Esther behövde ha med sig, och konstigt nog inte ha med sig, bifogats:

Tillåten packning:

·         En uppsättning finare kläder

·         Två uppsättningar vardagskläder

·         Eventuell laptop – ingen stationär dator

·         Mobiltelefon

·         Smycken – annat än halsband är inte nödvändigt

·         Underkläder

·         Kamera

·         Småsaker hemifrån tillåts (inte fler än 4)

·         Böcker, filmer, brädspel, kortlekar är tillåtna

·         Eventuell hårborste

Om något annat önskas tas med, skicka gärna ett mejl.

Följande föremål delas ut vid ankomst:

·         Sängkläder

·         Uniformer – inkl. skor

·         Träningskläder – inkl. skor

·         Vapen av många sorter

·         Schampo, tvål

·         Tandkräm, tandborste

Vatten och el finns inte tillgängligt dygnet runt.

Mat och föremål ingår i priset.

Hjälp för eventuella skador ingår i priset.

Godsaker ingår inte (köps i caféet för alla sorters pengar).

Det ända som fick Esther att rynka på näsan var det att det inte skulle finnas el och vatten dygnet runt. Hon antog (hoppades för sitt liv) att det var när de inte var hemma.

Just nu höll hon på att packa. Hon gick igenom listan en gång till och såg till att hon fått med allt, innan hon stängde den. Hon drog iväg den över sitt sovrumsgolv och stängde dörren efter sig.

”Mamma? Kör du mig till tågstationen nu?” ropade hon rakt ut.

Ett svar kom ekande från andra sidan huset.

”Ja, snart. Jag ska bara starta tvättmaskinen!” Annabelle lät fortfarande ganska arg, men hon hade ju i alla fall gått med på att göra det.

Esther släpade på sin väska ut i hallen, där hon drog på sig sina skor och sin jacka. Sedan öppnade hon dörren, steg ut, och tittade kikade in i lägenheten för sista gången på ganska länge.

Esther kastade ännu en blick på klockan hon hade runt handleden. Klockan var 18.07 och inte en själ syntes på hela King’s Cross parkeringen. Hon hade varit där enda sedan klockan 17.45, och ingen hade synts till. Hon började bli rädd att hon tagit fel på dagen, men det hade kommit en påminnelse dagen innan och hon var helt säker på att det var idag.

Äntligen kom en bil körande, och stannade ca 20 meter bort från henne. En kille steg ur den. Han såg ut att var i hennes ålder ungefär. Han var lång och såg ganska vardaglig ut, med mörkt hår och ljusa ögon. Han såg sig omkring och fick sedan syn på den enda bänken vid parkeringen, som Ester satt på. Han började gå mot henne och när han kom närmare upptäckte hon att han var ganska snygg. Han satte sig sedan bredvid henne. Han hade en väska med sig, som han satte på bänken bortanför sig.

”Du vet väl att tågstationen är stängd idag, va?” frågade han henne när det hade gått en stund. Hon lade märke till att han lät väldigt brittisk.

”Ja, jag vet. Jag väntar på någon.” svarade hon. Och kastade en blick på honom. ”Vad gör du här då?” frågade hon efter ytterligare en liten stund.

”Jag ska på utbildning i Ryssland.”

”Vid Reka Lena*?”

”Hur visste du det?” han lät förbryllad.

Hon ignorerade frågan och fortsatte ställa sina egna. ”VDKR?”

”Jag tänker inte svara förrän du svara på min fråga.” svarade han bara. Sedan var han tyst.

Det gick en stund och Ester funderade på om han skulle till samma utbildning som hon. Det var ju inte omöjligt att det fanns andra baser vid floden.

”Du ska också dit, eller hur?” sa han plötsligt, efter att det varit total tystnad i en ganska lång stund. Hans röst bröt tystnaden på ett sätt som fick Esther att rycka till.

”Ja, jag ska dit.” sa hon och sneglade på honom.

Han suckade och tittade bort mot parkeringens ena infart.

”Något fel i det?” frågade hon, men han svarade inte. Han suckade bara igen och sneglade på henne tillbaka. ”Bara för att jag är tjej betyder det inte…”

”Inte för att du är tjej.” sa han och suckade. Det gick en liten stund till och sedan sade han: ”För att du ser vältränad ut.”

”Vaaaa?” sa hon.

”Du ser vältränad ut.  Jag är inte det.” han suckade. ”Det är mitt problem.”

Hon svarade inte, utan lät blicken glida över hans kropp. Nej. Han såg inte vältränad ut kom hon fram till.

”Vad spelar det för roll?” frågade hon utan att tänka sig för.

”Skojar du?” sa han och avfyrade ett kaxigt leende. ”Det är en militärutbildning vet du väl?”

”Ja, men varför anmälde du dig då?” frågade hon kaxigt, men när hon hört svaret önskade hon att hon inte hade gjort det. Kaxigheten i hans röst som han haft innan försvann i ett svep och han tittade inte på henne när han pratade. Han lät väldigt sorgsen.

”När jag anmälde mig var jag frisk och stark väldigt vältränad, men sedan mådde jag dåligt en dag, och åkte till ett sjukhus. Jag hade väldigt ont i magen. En doktor tittade på det och skickade mig vidare till London där de röntgade och de hittade en tumör i min mage. En cancertumör. Jag var tvungen att mejla VDKR och berätta att jag inte kunde komma det året. De sa att jag fick anmäla mig igen när jag kände att jag kunde. Sedan fick jag inte träna under två år, där jag bara låg på sjukhus från och till och blev opererad, men tumören växte tillbaka hela tiden. Jag var nära att dö flera gånger, och när jag väl fick första tumören sa de att jag bara hade 10 % chans att överleva. Sedan, för fyra månader sedan hittade de en till, liten tumör som de tog bort. Då försvann cancern helt och hållet och jag kunde börja leva som vanligt igen. För två månader sedan anmälde jag mig till utbildningen för andra gången, och jag har tränat så gått det går, men det är inte precis lätt att återställa sin kondition på så kort tid. Läkarna sa för ett tag sedan, att om jag inte tog det lugnt de första månaderna hade cancern större chans att komma tillbaka, men så jag anmälde mig till VDKR igen ändå, så döm mig inte.”

Ester visste inte riktigt vad hon skulle svara på det, men hon slapp, för han bytte ämne.

”Vad heter du förresten?” sa han.

”Esther Hathaway.” svarade hon, med en röst som var så tunn att hon inte trodde att den var hennes egen. Hon försökte låta lite säkrare när hon ställde motfrågan. ”Du?”

”Archer Gray.”

Just då kom bilen som de båda väntat på och Ester slapp tänka mer på sin dumma fråga som hon ställt.

*Reka Lena är en flod som rinner genom Ryssland. 

”Voyennaya dva krasnykh Rossiya* är den enda militärutbildningsbasen i nordvästra ryssland.”

”Det var fasligt jobbigt att säga.”

”Ja, men den sägs vara bra.” sa Esther Hathaway, som satt i soffan med laptoppen i knäet. ”De har väldigt bra rykte.” sa hon för att förtydliga att det var bra. ”Ett forum sa att det var den bästa militärutbildningen man kunde välja, och en rankning satte den på en sjätteplats.”

”Vilken ligger på första plats?” frågade hennes mamma, Annabelle Hathaway.

”En i USA såklart.” sa Esther och rynkade på näsan.

”Varför ryssland då?” frågade Annabelle ängsligt. ”Det är så långt bort. Kunde du inte tagit något som var närmare?”

”Nej, jag vill gå i Ryssland.”

”Varför?”

”För att.” Esther tittade irriterat ner på dataskärmen igen och surfade in på hemsidan. Hon klickade på fliken som ledde en till ansökningar.

”Esther, snälla. Jag vill inte att du är så långt bort från Skottland. Kan du inte gå i Frankrike istället? Det fanns väl en bra utbildning där också?”

”Men den i Ryssland är bättre. Har inte du någon gubbe du måste underhålla?” Esther tittade inte ens upp från datorn när hon sade det, och det gjorde modern ännu mer förnärmad. Annabelle lämnade rummet utan ett ord till. Man hörde tydligt från vardagsrummet när Annabelle smällde igen dörren till sitt rum.

Esther tittade inte upp den gången heller. Hon var för upptagen med att skriva en ansökan till utbildningen i Ryssland.

ANSÖKAN TILL VDKR AVANCERAD MILITÄRUTBILDNING I RYSSLAND

Namn (för-, mellan- och efternamn): Esther Judith Leah Hathaway

Födelsedatum (dag, månad, år): 29 december 1992

Kön: Kvinna

Land: Storbritannien (Skottland)

Stad: Aberdeen

Tidigare utbildning: Lumpen

Land: Sverige

År: 2008

E-mail: esther.juleha@gmail.com*

DU GÅR NU MED PÅ ATT BETALA 279 PUND FÖR EN UTBILDNING I RYSSLAND. VI KOMMER OCH HÄMTAR DIG I ENGLAND, LONDON, UTANFÖR KINGS CROSS DEN 15 JANUARI 2014, KL 18:00. VIDARE INFORMATION ELLER EVENTUELLA ÄNDRINGAR SKICKAS TILL DIN E-MAIL.

TACK FÖR ATT DU VALDE VDKR.

Hon tryckte på OK och ansökan skickades iväg. Hon log smått och slog igen laptoppen.

”MAAAMMAAA, JAG HAR ANMÄLT MIG NU!” skrek hon innan hon reste sig upp och gick in i sitt rum.

Det bästa med utbildningen i Ryssland, tyckte hon, var att man bara betalade för resan dit. Man skickade 279 pund till utbildningen och sedan kom de och hämtade en, och sedan var allt gratis, utom resan hem. Hon surfade in på en blogg som en på utbildningen skrev. Han hette Dean Taylor.

”Idag var en av de tråkigaste dagarna någonsin. Vi ’väntar’ på de nya, så idag fick vi inte skjuta, inte gymma, utan vi skulle springa. Springa, springa och springa. Usch. Jag önskar att det i alla fall hade vart några snygga tjejer att glo på medan man sprang. Det finns inte en enda tjej här just nu. Fy fan. Jag får brudabstinens.”

Esther spärrade upp ögonen och bara stirrade på inlägget.

”Jävla skit.” mumlade hon. Inte en enda tjej? Hur skulle hon kunna gå där? Tänkte hon. Men ansökan var redan skickad, så det fanns inget att göra. Hon var tvungen att åka dit nu. Dean Taylor skulle i alla fall bli glad.

* Voyennaya dva krasnykh Rossiya har jag hittat på. Det finns inte i verkligheten. Det betyder Militärbas 2, röd, Ryssland.

* esther.juleha@gmail.com finns inte heller i verkligheten. Det är en person jag fullständigt hittat på.

(räkna inte med att det jag skriver är baserat på verkligheten. Jag har ingen som helst erfarenhet av militärer och det jag skriver som är sant har jag tagit från någon webbplats på google. All ryska (och alla andra språk) som finner plats i min novell kommer inte heller att vara helt korrekt. Jag har tagit allt från google translate, och alla vet vi att det inte är riktigt rätt J)

Esther Judith Leah Hathaway är en Brittisk tjej som drömmer om att bli militär och när hon väl kommer till militärutbildningsbasen visar det sig att hon är den enda tjejen som anmält sig till utbildningen. Ett smått kaos uppstår i hennes hjärna när gömda rädslor bryter sig fram och hennes första månader blir riktigt kämpiga, och hon ställs inför nya utmaningar varje dag. Hur ska det gå för stackars Esther? 

Min nya novell ska bli så där lång :) Jag har planerat den här ganska länge, men jag har inte börjat skriva första kapitlet för än idag. Hoppas ni gillar det :)

Juliette gick längs den dimmiga gatan en våt höstkväll. Det hade regnat hela dagen, men slutat när det börjat mörkna. Hon hade varit hemma hos sin kompis, Giovanna hela dagen och var på väg hem. Gatan var mörk och det fanns inga lyktor på sidan av vägen i den här delen av staden. Hon skymtade kyrktornet i mörkret, eftersom himlen fortfarande var en aning ljusare än det övriga mörkret. Hon genade alltid över kyrkogården när hon var på väg hem från Giovanna, men det var mörkt då, så hon tvekade. I och för sig frös hon, så hon ville komma hem fort. När hon kom fram till den lilla stigen som hon själv trampat upp bestämde hon sig för att gå över kyrkogården ändå. 

Hon hade kommit ungefär halvvägs när hon plötsligt hörde löv som rasslade en bit bort. Hon vände sig hastigt om, men det fanns inget att se. Det var ju kolsvart ute. Rasslandet hördes igen, och den här gången var det närmare. Juliette backade några steg och gick rakt på en gravsten. Hon föll handlöst över den och hamnade i en buske bakom. Hon satt helt stilla i busken och brydde sig om att hon blev blöt i baken. Ett ljus bröt plötsligt natten. Juliette spärrade upp ögonen och stirrade rakt in i siluetten som verkade lysa av ett inre sken.  Vinden, som börjat blåsa precis nu, visslade mot skogens träd. 

Siluetten kom närmare, men den benen rörde inte på sig. Juliette insåg att den svävade en meter ovanför marken. Hon var stel av skräck, men lyckades ändå resa på sig och sedan, när hon väl stod på benen, rusa iväg mot grinden, medan hon skrek i högan sky. Vinden viskade hennes namn. Hennes skräckslagna ögon lystes upp av siluetten när hon tittade över axeln. Hennes blonda hår blåste över hennes ansikte och för ett ögonblick kunde hon inte se någonting. Grinden kom närmare. Hon kikade över axeln igen och fick se siluetten sträcka sig efter henne. Hon skrek igen och fick plötsligt ny energi som fick henne att springa ytterligare lite fortare. Grinden närmade sig. Hon såg lamporna. Hon sprang för sitt liv och kikade över axeln ännu en gång när hon grep tag i grinden och kastade sig ut på gatan. Det underliga dimmiga skenet från siluetten sögs in i natten och försvann. Vinden avtog på en sekund. Hennes svettiga ansikte lystes upp av gatlyktorna. Hon reste sig upp och borstade bort det våta gruset från jackan. Hon hade skrapat knäet, men det brydde hon sig inte om. Hon tittade ännu en gång in på kyrkogården, och tyckte sig se siluetten i fönstret på kyrkan, men försökte att inte bry sig om det när hon tittade bort igen och började gå hem. 

Insåg imorse att jag inte bloggat på 1000 år.. okej.. Jag menar inte 1000 år, men inte på länge iallafall. Det har varit så mycket nu. Jag fick problem med magen.. blev smådeprimerad.. osv. Jag har helt tappat bort mig helt enkelt. Jag kommer inte ens ihåg vad det var jag höll på att skriva.. Hehe. 

Vad jag har tänkt nu är att istället för att göra långa saker som jag tröttnar på, kommer jag skriva korta berättelser: riktiga noveller :] 

Jag är jätteledsen att jag tappat bort mig så, men jag har verkligen inte mått bra. Ska försöka komma igång igen!