Jag har inte hört av mig på flera dagar, förlåt! Men det har hänt lite saker som är ... upprörande. Mormor dog, kort sagt. Hela familjen bröt ihop helt enkelt. Men jag är "back on track" och ska försöka börja skriva lite igen.

Angående kapitel 2... jag ska nog börja om helt på det. Jag är inte nöjd. Hehe. Jaa, jag var nöjd men inte längre ... jag börjar om.

Det blir enklast så.

Och en sak till.. På den här datorn jag skriver på nu finns ingen "rättsstavningknapp" så om det är mycket stavfel .. skyll på mina fingrar. Jag är lite dålig på att skriva på dator egentligen, så klaga inte på mig. Jag erkänner det. Utan rättstavningsknapp är jag hjälplös.

Ni får Ursäkta stavningen och försöka förstå vad det står ändå! Jag ska se till att gå igenom det en gång ... så att jag ser det mästa menar jag...

Kram!

P.S Kapitel 2 kommer nog sen, vi får se hur det blir.

Tjoosanhejsan. Idag blir det text NOG inget kapitel. Vi får se hur det utvecklar sig, men just nu der det rätt omöjligt ut.
Kram!

Nu när novellen om Jillian Black är slut är det några jag vill tacka!

Tack till:

J.K Rowling, såklart, för att du skrev boken! 

Google, för bilderna.

Wikipedia, för lite extra information. 

Harry Potter Wikia, för ännu mer info. 

Paint, som hjälpte mig sätta ihop bilderna. (Jag vet, det suger, men jag har inget bättre program)

Och såklart, till er läsare, för att ni kommenterat och läst (ofc) och stöttat mig, och peppat mig att fortsätta skriva! 

Tack! 

Jag kommer att börja på Helevets hus snart, men först ska jag göra om bloggen! 

Kram ! Jag älskar er! 

Allt gick väldigt fort efter det. Jillian och Hermione sprang förbi trollet och in i schackrummet igen, där de väckte upp Ron, sedan sprang de så fort de kunde in i rummet med de förtrollade nycklarna. Ron hade lite huvudvärk, men inte så farligt att han inte kunde flyga kvast, så de flög på varsin kvast in i rummet med Djävulens Snara, som täckt hela rummet igen. 

Jillian skakade hela tiden, och försökte att inte tänka på vad som kunde hända med Harry just nu. 

När de lyckat ta sig förbi Fluffy igen hoppade de inte av kvastarna, utan flög genom korridoren hela vägen upp till uggleboet, där de snabbt skrev ett brev till Dumbledore, som de skickade iväg med Hedwig, Harrys uggla. 

Det var fortfarande natt, Så Jillian, Hermione och Ron satte sig utanför Stora Salen, utan att säga ett ord. Korridoren var helt tom, utom några spöken som seglade förbi ibland och vinkade lite. 

Jillian misstänkte att Hermione och Ron var lika oroliga för Harry som Jillian var, om inte mer. Hermione såg ut att börja gråta närsomhelst och Ron var bara tyst och visade inte en känsla. 

När de hade suttit där i ungefär en timma, slogs den stora porten i entrén plötsligt upp och Dumbledore  nästan rusade in. 

Jillian, Hermione och Ron for upp från sina platser på marken. 

"PROFESSOR DUMBLEDORE!" ropade alla tre på en gång.

"Fick du vårat brev?" 

"Harry är i fara!" 

"Ni måste hjälpa honom!" 

Alla tre pratade i mun på varandra, men Dumbledore höjde händerna och tystade dem. 
"Miss Black, kan ni vara snäll att berätta vad som hänt?" frågade han. 

"Öh ..." Jillian blev plötsligt tyst. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. 

"Harry är i fara!" sa Hermione i hennes ställe.

"Miss Granger, jag frågade Jillian här." sa Dumbledore. 

"Eh ... Jo ... Vi gick ner och försökte leta efter stenen, och när vi kom fram till Snapes fälla lämnade vi honom där, för den rätta drycken räckte inte åt alla. Jag och Hermione gick tillbaka genom den purpurröda elden, och vi hämtade Ron i Schackrummet, för han hade blivit slagen till marken av de vitas drottning. Sedan flög vi upp med kvastarna i nyckelrummet och ..." 

Professor McGonagall kom plötsligt gående i korridoren. 

"Miss Black Miss Granger och Mr Weasley, vad gör ni uppe?!"

"Tyst, Minerva." sa Dumbledore. "Var var du, lilla vän?" sa Dumbledore vänligt.

" ... och sedan skickade vi ett brev till er ... Vi vet inte vad som ... vad som ... hände med Harry ..." Jillian började snyfta.

Dumbledore skrynklade ihop ansiktet och rusade sedan iväg. Han försvann ur deras åsyn på bara några sekunder.

"Det är nog bäst att ni går och lägger er." sa McGonagall åt dem. "Jag ska inte dra av några poäng ... än."

McGonagall ledde dem till sina elevhem. De gick först till Slytherin, och lämnade av Jillian. Hon gick och lade sig, men hon somnade självklart inte. 

Jillian måste ha somnat, även om hon inte visst om det, för plötsligt var det morgon. Hon gick upp omedelbart och klädde på sig. Hon satte sig i det lilla fönstret och tittade ut över sjön. 

"Undra om Harry lever..." mumlade hon tyst. 

Någon timme senare vaknade alla andra i hennes sovsal. Amanda kramade henne, även om de bråkat tidigare, och sa att hon var glad att Jillian levde. 

Under frukosten fick Jillian ett brev. Hon slet omedelbart upp det. 

Harry Lever. Han är på sjukhusflygeln. Stenen är i säkerhet. Oroa dig inte. 

// Hermione. 

 

Jillian var glad att Hermione hade brytt sin om att meddela henne. 

Senare gick hon upp till sjukhusflygeln, där Harry låg medvetslös i en av sängarna, och Madam Pomfrey sprang hit och dit och fixade olika saker hela tiden. Det stod massa godis vid sängkanten, som Harry fått av olika personer. 

Hermione och Ron satt också där varje dag de följande dagarna. Hermione grät nästan varje gång, och Ron mumlade alltid att allt var bra med honom, för det var det som Madam Pomfrey sa. 

 

Det hade nästan gått en vecka, och terminsslutet närmade sig. De skulle snart få sina betyg, men Harry hade inte vaknat än. Till och med Madam Pomfrey började bli lite orolig. Men dagen efter det kom ännu ett medelande från Hermione, där det stod att Harry hade vaknat! Men de fick inte besöka honom just nu, för Dumbledore var där inne. 

Hon möte Hermione och Hermione utanför, där de väntade på att få komma in. 

Tillslut öppnades dörren och Pomfrey ställde sig i vägen för dem. 

"Bara fem minuter!" sa hon, och släppte sedan in dem. 

"Harry!" 

Hermione var på väg att slå armarna om honom, men hejdade sig, och Harry såg väldigt lättad ut över det. 

"Å, Harry, vi var säkra på att du skulle ... Dumbledore var så orolig ..." 

"Hela skolan pratar om det" sa Ron. "Vad hände egentligen?" 

Alla tre lyssnade uppmärksamt när Harry berättade, han berättade att det var Quirrell som var där nere, och att Voldemorts ansikte var på Quirrells bakhuvud. Han berättade att Quirrell sa åt honom att titta in i Erised-spegeln som tydligen stod där nere, och att Harry hade sett sig själv ta ut Stenen ur fickan. Han hade stoppat ner handen där, och tagit upp den, och han hade ljugit för Quirrell om vad han sätt, men han hade inte trott honom, och fått honom att berätta sanningen. Harry hade då försökt sticka, men då hade Quirrell attackerat honom, och sedan hade Harry rört vid Quirrell, och då hade han börjat skrika, och sedan hade Voldemort lämnat Quirrells kropp, och dödat honom.

Harry var en mycket bra berättare, han fick dem att flämta på de rätta ställena, och när han berättat vad som fanns under Quirrells turban hade Hermione skrikit. 

"Så Stenen är alltså borta?" sa Ron. "Ska Flamel bara dö?" 

"Det var det jag sa, men Dumbledore tycket att, hur det nu var igen, 'för ett rationellt sinne är döden ingenting annat än nästa stora äventyr'."

"Jag har alltid sagt att han är lite vrickad." sa Ron och riktigt imponerad ut över hur tokig han hjälte var.

"Så vad hände med er tre?" frågade Harry.

"Ja, jag och Jillian tog oss tillbaka utan problem. Sedan fick vi liv i Ron - det tog en bra stund - sen tog vi oss upp till uggleboet för att kontakta Dumbledore, och sedan en liten stund senare mötte vi honom i entréhallen, där vi berättade för honom att du var nere för att hämta Stenen, sedan susade han iväg till tredje våningen." 

"Tror du det var hans avsikt att du skulle göra det?" sa Ron. "Eftersom han skickade dig din pappas mantel och så?" 

"Nej, vet du vad" röt Hermione, "om han gjorde det, vad jag menar är, det är ju hemskt - du kunde ju ha blivit dödad." 

"Hermione, tror du verkligen att Harry skulle dö där nere?" sa Jillian. "Jag förväntade mig som mest att han skulle bli skadad." 

"Nej, det är inte det." sa Harry eftertänksamt. "Han är en lustig man, Dumbledore. Jag tror att han ville ge mig en chans liksom. Jag tror att han mer eller mindre känner till allt som händer här på skolan, förstår ni. Han hade säkert ganska stor aning om att vi tänkte försöka, och istället för att hindra oss lärde han oss bara tillräckligt mycket för att det skulle vara till hjälp. Jag tror inte att det var av en händelse som han lärde mig hur spegeln fungerade. Det är nästan som om han tyckte att jag hade rätt att få möta Voldemort om jag kunde ..." 

Jillian nickade långsamt. Det lär helt galet, men ändå rätt på något vis. 

"Vet du vad," sa Ron. "du måste vara på benen till anslutningsfesten i morgon. Alla poängen är hopräknade och Slytherin vann förstås," Ron gav Jillian en underlig blick. "du missade den sista Quidditchmatchen, vi blev totalt mosade av Ravenclaw utan dig - men maten kommer att vara god." 

I samma ögonblick kom Madam Pomfrey inrusande. 

"Ni har haft nästan femton minuter, nu ska ni UT!" sa hon bestämt. 

Jillian, Hermione och Ron reste sig upp och lämnade Harry.

 

På avslutningskvällen gick Jillian, Amanda och Draco, följda av Crabbe och Goyle, tidigt upp till Stora Salen för att få bra platser tillsammans. Hela salen var prydd i Slytherins färger och det fanns en jättestor fana som visade Slytherinormen som hängde på väggen bakom honnörsbordet. 

När hela salen sedan var fylld med elever var det plötsligt väldigt liv där inne. Harry kom sent dit, och när han klev in i salen blev det helt tyst, och sedan började alla tala med väldigt höga röster. 

När Dumbledore steg in i salen blev det ännu en gång helt tyst. 

"Ännu ett år till ända!" sa han glatt. "Och jag måste besvära er med en gammal mans rossliga svammel innan vi sätter tänderna i vår läckra festmåltid. Vilket år det har varit! Förhoppningsvis har ni allesammans huvudet fyllt med lite mer saker än när ni började ... ni har hela sommaren på er att få det tomt och fint igen tills nästa läsår startar ...

Om jag har förstått det här rätt är det ni dags att dela ut elevhemspokalen och poängställningen är följande: på fjärde plats Gryffindor med trehundratolv poäng; på tredje Hufflepuff med trehundrafemtiotvå; Ravenclaw har fyrahundratjugosex och Slytherin fyrahundrasjuttiotvå." 

En storm av hurrarop och stampningar kom från Slytherinbordet, och Draco dunkade sin bägare i bordet. Jillian och Amanda hade ställt sig upp med alla andra och jublat högt. 

"Ja, ja, bra gjort Slytherin." sa Dumbledore . "Emellertid måste nyligen inträffade händelser också tas med i beräkningen." 

Det blev så tyst i Stora Salen, att man kunnat tro att det var helt tomt där inne. Slytherinarnas leende bleknade lite. 

"Ähum" sa Dumbledore. "Jag har några sistaminuten poäng att dela ut. Låt mig se. Ja ... för det första - till Miss Jillian Black, för att ha (även fast hon inte ville), stöttat sina vänner igenom viktiga och jobbiga händelser ... tilldelar jag tjugo poäng för Slytherins räkning." 

Slytherinarna bröt ut i hurrarop igen, och de såg lika glada ut igen. De som satt närmast dunkade Jillian i ryggen. 

"För det andra - till mr Ronald Weasley ..." Jillian sträckte på sig och fick se att Ron hade blivit helt knallröd i ansiktet. 

"... för det bäst spelade schackparti Hogwarts har sätt på många år, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning."

Gryffindorarna jublade så högt att de skulle kunnat lyfta de förtrollade taket. Slytherinarna såg ganska oroliga ut, de visste att det skulle komma mer. 

"För det tredje - till miss Hermione Granger ... för hennes bruk av kylig logik i mötet med eld, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning." 

Jillian sträckte på igen, Hermione hade begrav ansiktet i armarna och Jillian misstänkte att hon grät. 

"För det fjärde - till mr Harry Potter ..." sa Dumbledore, och det blev helt knäpptyst i rummet. " ... för hans stora sinnesnärvaro och enastående mod, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning." 

Jublet var så högt att det kändes som att det gick lock för öronen. Men Slytherinarna satt helt tysta. Gryffindor hade fyrahundranittiotvå poäng - precis som Slytherin. Om Dumbledore öppnade sin mun och gav någon av dem bara en ynka poäng skulle de vinna. 

"Det finns alla möjliga sorters mod" sa Dumbledore och log, som Slytherinarna inte gjorde - de förstod vad som skulle komma. "Det behövs en hel del tapperhet för att vi ska våga göra motstånd mot våra fiender, men precis lika mycket för att våga göra motstånd mot våra vänner. Därför tilldelar jag mr. Neville Longbottom tio poäng." 

En person som stod utanför salen skulle kunna tro att det skedde en explosion i rummet. Både Gryffindor, Ravenclaw och Hufflepuff hade börjat jubla så högt att det såg ut som att stjärnorna i det förtrollade taket gungade. 

"Vilket innebär" ropade Dumbledore över applåderna. "att vi behöver en liten förändring av dekorationerna." 

Han klappade händerna, och fick Slytherinarnas huvuden att hänga ännu mer, när de gröna draperierna blev röda, och silvret blev till guld; den jättelika Slytherinormen blev till ett Gryffindorlejon. 

Alla hade glömt bort de tjugo poäng Jillian tjänat. 

När betygen kom lyftes Jillians humör lite grann. Hon hade klarat sig jättebra. Nästan lika bra som Hermione, men hon hade lite sämre betyg i några av ämnena. 

Amanda och Jillian hjälptes åt att packa, och bestämde att de skulle träffas någon gång under sommaren. Hagrid kom och tog ner dem till flottan och de seglade ännu en gång över sjön, och när Jillian kastade en sista blick på Hogwarts såg hon en blek skepnad av en flicka stå i ett av fönstren, men när hon tittade tillbaka igen var den borta...

 

Jillian och Amanda delade kupé med Draco och Pansy på tåget tillbaka till London. De satt och pratade om allt som hänt under året medan landskapet förändrades långsamt och de åkte förbi flera mugglarstäder. Snart var de framme i London och tåget stannade på King's Cross, där de mötte Narcissa och Lucius.

"Har ni haft ett bra år?" frågade Narcissa.

"Bästa året nånsin." sa Jillian och Draco samtidigt och log.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Där var det slut. :)  

Men nästa person som kom ner var inte Ron, utan Harry. Han landade precis bredvid Jillian, efter honom kom Ron, men Harry höll fast henne, så att hon inte kunde slå ihjäl honom. 

"Släpp mig!" fräste Jillian och försökte rycka sig loss, men både Harry och Ron höll fast henne nu. 

"Vad är det här för nånting?" frågade Ron när Jillian slutat kämpa emot och de äntligen vågade släppa henne. 

"Det är nån slags växtliknande grej. Den är nog här för att mildra fallet. Kom nu, Hermione!" 

Musiken upphörde. Det kom ett högt skall från hunden, men Hermione hade redan hoppat och landade vid Harrys sida. 

"Vi måste vara många kilometer under skolan." sa hon och försökte titta efter taket. 

"Det är verkligen tur att den här växtgrejen finns här." sa Ron. 

"Tur!" skrek Hermione. "Titta bara på er!" 

Jillian tittade ner på sin kropp och fann den täckt av rankor av växten. Hon gav till ett högt tjut och började slingra sig, men växten hade slingrat sig fast för hårt omkring hennes ben, hon kunde inte röra sig. 

"Sluta röra er!" ropade Hermione som lyckats ta sig loss och in till väggen. Hon stod nu där med ett skräckslaget ansiktsuttryck och såg på när de övriga tre blev allt hårdare inslingrade i växten. "Jag vet vad det här är - det är Djävulens Snara!" 

"Å, jag är så glad att vi vet vad den heter, det är till stor hjälp." muttrade Ron ilsket och lutade sig bakåt för att växten inte skulle slingra sig om hans hals. 

"Håll mun, jag försöker komma ihåg hur man dödar den!" sa Hermione. 

"Men skynda på då! Jag kan inte andas!" tjöt Jillian som nu var nästan helt inslingrad i växtens tentakler. 

"Djävulens Snara ... Djävulens Snara ... Vad var det professor Sprout sa? ... Den tycker om mörker och fukt ..." 

"Tänd eld då!" sa Harry med kvävd röst. 

"Ja, naturligtvis, men det finns ingen ved!" ropade Hermione nervöst. 

"HAR DU BLIVIT TOKIG?" vrålade Jillian som nästan inte kunde andas alls. "ÄR DU EN HÄXA ELLER BARA EN DUM MUGGLARE?" 

"Å, javisst ja!" sa hon och slet äntligen fram sitt trollspö, mumlade någonting och skickade iväg en stråle mot växten. Växten började brinna. Jillian kände nästan omedelbart hur växten lossade sitt grepp och drog sig undan från värmen och ljuset. Jillian reste sig hastigt upp och stirrade hatiskt på växten som nu hastigt försvann in i mörkret. Elden slockande. 

"Tur att du lyssnar uppmärksamt på lektionerna i Örtlära, Hermione." sa Harry och torkade svetten ur pannan. 

"Visst" sa Ron. "Tur att Harry inte tappar huvudet vid kristillfällen - 'det finns ingen ved', nej, vet du vad."

Jillian var nära inpå att skratta, men försökte hålla tillbaka det, och log bara. Det var tur att det var så mörkt, så att de andra inte såg det.

"Den här vägen." sa Harry och pekade på en stentrappa som ledde dem vidare. Det ända ljudet de kunde höra utom sina egna steg var set sipprande vattnet som hela tiden rann ner längs väggarna.

"Kan ni höra nånting?" viskade Ron, och mycket riktigt hördes ett lågt klirrande långt framför dem.

"Tror ni det är ett spöke?"

"Nej" mumlade Jillian, men ingen hörde henne.
"Jag vet inte ... det låter som vingar tycker jag."

"Det är ljust där framme - jag kan se nånting som rör sig." 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var här som jag började idag, och allt jag skrev härifrån är borta, så jag tänker "rusa" igenom det.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De kom fram till ett klart upplyst rum, där det vimlade av glittrande fåglar. På andra sidan fanns en dörr. 

"Tror ni de anfaller om vi går igenom?" frågade Hermione. 

"Förmodligen." sa Harry. "Men det kan inte hjälpas. Jag springer nu." 

Jillian såg på medan Harry slog händerna över huvudet och rusade genom hela rummet och fram till dörren - fåglarna reagerade inte ens. 

"Dörren är låst" sa Harry som precis hade ryckt i dörren. 

De tre gick fram till honom och kastade hela tiden blickar på fåglarna. 

"Det är inre fåglar!" utbrast Jillian plötsligt. "Det är nycklar!" 

Alla tittade då upp och granskade dem noga. 

"Du har rätt!" sa Hermione förvånat. "Det är bevingade nycklar!" 

"Vi måste nog fånga rätt nyckel för att komma igenom här." sa Harry. "Ja, titta! Kvastar!" 

"Men det finns ju hundratals av dem!" 

Ron undersökte låset noga. 

"Den är ganska stor och gammaldags - förmodligen av silver, precis som låset." 

De tre hoppade upp på varsin kvast. 

"Jillian, ska du inte hjälpa till?" 

Jillian hade stått stilla och lyssnat på vad de sagt, och backade nu undan. 
"Eh ... nej ... jag vill inte ... ta några risker." 

"Du är ju nästan bäst på att flyga här?" sa Harry och stirrade frågande på henne. 

"Ja, men ..." hon tvekade. "Jag vill inte." 

"Jaja, skyll dig själv." sa Ron och susade upp i nyckelsvärmen. 

De hade susade blint omkring en liten stund utan att hitta rätt nyckel, när Harry ropade: 

"Den där!" han pekade några meter över sig. "Den där stora ... där ... nej, där ... med klarblå vingar ... fjädrarna är alldeles tillrufsade på ena sidan." 

Jillian tittade på när de försökte omringa nyckeln, och susade från sida till sida flera gånger. 

"Vi måste omringa den!" ropade Harry utan att ta blicken från nyckeln med skadad vinge. "Ron dyker mot den uppifrån, Hermione du stannar under den och hindrar den från att flyga ner, och jag försöker fånga den. Okej, NU!" 

Ron dök, Hermione for rakt upp som en raket och Harry for rakt fram och pilade efter mot väggen. Han fångade den och landade hastigt på marken. Han sprang fram till dörren och tryckte in nyckeln i låset och vred om. Dörren slogs upp. 

"Det var rätt!" ropade han när de andra kom springande mot honom. 

Jillian kikade in i nästa rum, men kunde inte se någonting - det var helt kolsvart. Men då de klev in i det, badade det plötsligt i ljus. De stod vid kanten av ett jättestort schackbräde, bakom de svarta pjäserna, som allesammans var högre än de och såg ut att vara utskurna i någon slags svart sten. På andra sidan stod de vita, som var lika stora som de svarta. Men en sak med de vita fick Jillian att rysa - de hade inga ansikten. 

"Vad ska vi göra nu då?" viskade Harry. 

"Det är väl tydligt, eller hur? sa Ron. "Vi måste spela oss igenom rummet." 

Bakom de vita pjäserna fanns ännu en dörr. 

"Hur då?" sa Hermione nervöst.

"Jag tror vi måste vara schackpjäser." sa Jillian plötsligt och de andra hoppade till. Hon hade ju inte sagt något på en stund. 

Ron gick fram till en av de svarta riddarna och petade på riddarens häst. Stenen väcktes omedelbart ill liv, och hästen skrapade otåligt med hoven i marken. 

"Måste vi ... ähum ... förena oss med er för att komma till andra sidan?" 

Riddaren nickade. Ron vände sig till de andra. 

"Det här måste vi tänka igenom ordentligt." sa han. "Jag skulle tro att vi måste överta fyra av pjäsernas platser." 

De tre andra såg på när Ron tänkte. Plötsligt sa han: 

"Ta inte illa upp nu, men ingen av er är särskilt bra på schack ..." 

"Vi tar inte illa upp." sa Harry. "Säg bara vad vi ska göra." 

"Ja, då kan du, Harry, ta den där löparens plats och Hermione, du ställer dig bredvid honom i stället för tornet." 

"Jag då?" frågade Jillian. 

"Eh ... du får vara det andra tornet." 

"Och du då?" frågade Hermione. 

"Jag ska vara riddare." 

Schackpjäserna tycktes ha lyssnat, för vid hans ord vände sig en riddare, en löpare och båda tornen om och lämnade schackbrädet. Jillian studsade iväg och ställde sig i ena hörnet av schackbrädet, på tornets plats. 

"De vita spelar allttid först i schack" sa Ron och kikade över till andra sidan brädet. "Ja ... titta ..." 

En vit bonde hade flyttat sig två steg framåt. 

Ron började genast dirigera de svarta pjäserna. De flyttade sig tyst dit han sände dem. Jillian kände sig lite nervös. Vad skulle hända om de förlorade?

"Jillian, flytta dig fyra steg framåt." 

De fick sin första riktiga chock när deras riddare blev tagen. Den vita drottningen slog honom till golvet, och släpade honom sedan åt sidan. Han låg alldeles stilla med ansiktet ner i golvet. 

"Jag var tvungen att låta det ske" sa Ron och såg skakad ut. "Det lämnar dig fri att ta den där löparen, Hermione, sätt igång." 

Efter en liten stund låg flera svarta pjäser livlösa vid sidan av brädet. Det hände flera gånger att Ron inte upptäckte att någon av de andra var i fara fören i sista ögonblicket, och det verkade hända Jillian oftare än med Hermione och Harry. Själv pilade han omkring och tog nästan lika många vita som de förlorade svarta. 

"Vi är nästan där." sa Ron plötsligt. "Låt mig tänka ... låt mig tänka ..." 

Den vita drottningen vände sitt vände sitt tomma ansikte mot Ron. 

"Ja ..." sa Ron. "Det är enda sättet ... jag måste låta mig tas." 

"NEJ!" skrek Hermione och Harry samtidigt, men Jillian var tyst. Hon bara betraktade dem. 

"Så är det schack!" fräste Ron. "Man måste göra en del uppoffringar! Jag flyttar mig ett steg framåt så tar hon mig - det lämnar dig fri att göra schack matt." 

"Men ..." 

"Vill du stoppa Snape eller inte?" 

"DET ÄR INTE SNAPE!" skrek Jillian igen. 

"MEN KAN DU INTE BARA VAR TYST?" skrek Hermione tillbaka. Deras röster ekade länge i rummet innan det blev tyst igen. 

"Ron ..." 

"Om du inte skyndar dig på nu, så hinner han ta Stenen!" 

"Kan ni inte bara låta honom göra det?" mumlade Jillian argt. 

"Är ni beredda?" sa Ron med blekt, men beslutsamt ansikte. "Ni sätter jag igång, och dröj inte kvar för länge när ni väl har vunnit." 

Han tog ett steg framåt och den vita drottningen slog till honom i huvudet med sin arm. Hermione skrek när han föll i golvet, sedan drog drottningen även honom åt sidan. 

Harry flyttade sig tre rutor åt vänster. 

Den vite kungen kastade sin krona vid hans fötter. De hade vunnit. De vita schackpjäserna flyttade bugande på sig och lämnade vägen till dörren fri. Och med en sista blick tillbaka på den medvetslösa Ron sprang de in i nästa rum. 

De sprang genom ännu en korridor. 

"Vad tror du kommer nu?" frågade Jillian Hermione. 

"Vi har haft Sprouts påfund, det var Djävulens Snara - Flitwick måste ha förvandlat nycklarna - MGonagall gjorde nog schackspelet - då är det bara Quirrells och Snapes förtrollningar kvar." 

"Snape har säkert gjort nånting med trolldrycker." sa Jillian. "Det är ju liksom självklart." 

I nästa rum mötte de en avskyvärd lukt, som gjorde att de drog upp klädnaderna för näsan. Det var ett jättelikt troll, men det var medvetslöst. Det var betydligt större än det som de hade mött på Halloweenkvällen. 

Jillian kände hela tiden för att vända om, och sticka därifrån, men försökte att skuta undan den frestande tanken. 

"Jag är glad att vi slapp slåss mot det här." viskade Harry när han klev över trollet väldiga ben. "Skynda på nu, jag kan inte andas." 

De sköt upp nästa dörr och det var knappt någon av dem som vågade titta vad som väntade - men när Jillian försiktigt kikade in, blev hon helt lugn helt plötsligt. 
"Det är bara ett bord  med massa flaskor på." 

De gick långsamt in i rummet. 

"Snapes trick." sa Harry. "Vad är det vi måste göra här?" 

Alla flaskorna var olikformade, och hade olika färger på innehållet. När de allesammans gått över tröskeln in i rummet flammade en eld upp bakom dörröppningen. Det var inte en vanlig eld - den var purpurröd. Och i samma ögonblick flammade en svart eld upp i den andra dörröppningen, på andra sidan rummet. De var fångade. 

"Titta!"  Hermione grep tag i en rulle papper som låg vid sidan av flaskorna. Jillian och Harry tittade över axlarna på henne för att se vad det stod:

 

Bakom er det säkert är, framför er lurar fara,

Två av oss ska hjälpa er, om ni finner vilken bara,

En utav oss sju er släpper fram att målet nå,

Och dricker ni en annan hjälps ni att tillbaka gå,

Blott nässelvin ur två av oss ni tömmer,

Tre mördare bland de andra gömmer,

Välj nu, om inte ni vill stanna för evigt kvar,

Som hjälp i valet fyra ledtrådar ni har: 

Den första: hur lömskt än giftet söker undan glida,

Ni finner alltid nåt på nässelvinets vänstra sida;

Den andra: helt olika är de som ytters i var ände stå,

Vill ni gå vidare, är ingendera att lita på;

Den tredje: ni tydligt ser att alla ojämnt stora är,

men varken jätte eller dvärg er död inom sig bär;

Den fjärde: flaskor nummer två som ni ömse sidor ser

Är tvillingar i smak, fast vid en första blick de olika sig ter. 

 

Hermione suckade djupt och till Jillians förvåning log hon. 

"Genialt" sa hon. "Det här är inte magi - det är logik - en gåta. Många av de främsta trollkarlarna har inte en gnutta logik, de skulle fastna här inne för evigt." 

"Men det kommer vi också att göra, eller hur?" sa Jillian oroligt. 

"Självfallet inte." sa Hermione. "Allt vi behöver finns här, på det här pappret. Sju flaskor: tre är gift; två är vin; en kommer ta oss oskadda genom den svarta elden och en kommer att ta oss tillbaka genom den purpurröda." 

"Men hur et vi vilken vi ska dricka?" frågade Harry. 

"Ge mig en minut bara." 

Hermione lästa pappret flera gånger. Sedan gick hon fram och tillbaka utmed raden av flaskor, medan hon pekade och mumlade för sig själv. 

Till sist slog hon ihop händerna. 

"Jag har det" sa hon. "Den minsta flaskan kommer att ta oss genom den svarta elden - mot stenen." 

Jillians och Harrys blickar riktades mot den pyttelilla flaskan. 

"Det finns bara så det räcker till en av oss där." sa Jillian. "Det är knappt en klunk i den." 

Hermione såg bekymrad ut för en sekund, men det försvann nästan direkt. 

"Vilken kan ta den tillbaka genom den purpurröda?" frågade Harry. 

Hermione pekade på en lite större flaska. 

"Drick den ni." sa Harry. "Nej, hör på mig nu, gå tillbaka och hämta Ron, ta kvastar från rummet med de flygande nycklarna, de för er genom falluckan och förbi Fluffy, gå raka vägen till uggleboet och skicka Hedwig till Dumbledore - vi behöver honom. Jag kanske kan hålla stånd mot Snape ett tag, men i själv verket är jag en lätt match för honom." 

"Men Harry ... tänk om Du-Vet-Vem är med honom?"

"Ja, men jag hade ju tur en gång, eller ur?" sa Harry och pekade på sitt ärr. "Jag kanske har tur igen." 

Hermione sprang plötsligt fram och slog armarna om Harry. 

"Hermione!" 

"Harry - Du är en stor trollkarl, ska du veta." 

"Jag är inte lika bra som du och Jillian."

"Jag!" sa båda flickorna på en gång. 

"Böcker! Och läshuvud!" 

"Formler och Förtrollningar!" sa Jillian. 

"Det finns viktigare saker, Harry ... vänskap  och mod och ... å Harry .. var försiktig!" sa Hermione. 

"Drick du först" sa Harry. "Du är väl säker på vilken flaska som är vilken?" 
"Absolut säker." sa Hermione och drack en djup klunk av den runda flaskan i änden och ryste till. 

"Underskatta aldrig en Hermione." sa Jillian och tog en klunk av samma flaska. Hon rös hon också, hon blev alldeles kall, som om hon fyllts av is. 

"Det är väl inte gift?" frågade Harry ängsligt. 

"Nej, men det är som is." sa Hermione. 

"Fort, ge er av innan det förlorar sin verkan."

"Lycka till ... var rädd om dig ..." sa Hermione. 

"GÅ!" 

Flickorna vände sig om och gick igenom den purpurröda elden, och lämnade Harry på andra sidan. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett riktigt långt kapitel idag! Förlåt för att det tog så lång tid! Men allt försvann ju, som ni vet! 

Kram på alla galna! 

Jaa, nu har det hänt igen. Jag var nästan klar med ett inlägg, och kom inte på vad jag skulle skriva. Jag tryckte på "Spara som utkast" och jag blir utloggad. SÅ JÄVLA FÖRBANNAD! JAG HADE FAN SKRVIT HUR JÄVLA MYCKET SOM HELST OCH NU FINNS INGENTING! JAG HATAR BLOGGPLATSEN IBLAND! >:O 

Jag orkar fan inte börja om nu, gör det senare. 

Ursäkta Svordommarna, ännu en gång. 

"O-Okej?" sa Jillian förvånat. "Får jag följa med?" 

"Ja." svarade Hermione och tittade ner i marken. 

"När ... när går ni?"

"Vid midnatt." svarade Harry. 

"Hur kunde du veta att vi skulle efter ..." Ron såg sig omkring. "Du-vet-vad?" 

"Kände på mig det. Men jag måste gå nu. Var ses vi?" 

"Vid dörren in till Fluffy." svarade Harry. 
"Okej." Hon lämnade dem utan ett ord till. Hon var väldigt nervös nu. Skulle de klara det, eller skulle de bli relegerade?

"Hur kunde du göra så!?" skrek Amanda när Jillian berättade vad hon skulle iväg på. "Hur?" 

"Jag gör Jag gör väl som jag vill?" fräste Jillian åt henne. "Jag bryr mig inte om ifall jag blir relegerad, Amanda. Tänk om Voldemort faktiskt kommer tillbaka? Då finns det ingen skola längre! Han skulle förstöra den eller göra den till en skola för svartkonster! Tror du att han kommer ta hänsyn till oss, bara för att vi vann elevhemspokalen?" 

Amanda hade börjat se förskräckt ut redan när Jillian hade uttalat namnet. "Men ..." sa hon. 

"Inga men! Jag ska iväg inatt, vad som än händer, och du kan inte stoppa mig. Jag är renblod, det kan vara det ända han tar hänsyn till, men du är inte renblod, eller hur? Du kommer bli mördad av honom!" 

Amanda såg nu helt vettskrämd ut. 

"T-tar han hänsyn till det?" frågade Amanda och stirrade skräckslaget på Jillian. 

"Jag vet inte." svarade hon. "Men om han gör det skulle jag tro att han bara gör det om man går med honom." 

"Men ... DU TÄNKER GÅ MED ..." 

Jillian hade slagit handen för hennes mun. 

"Är du helt från vettet?" fräste hon åt Amanda. "Alla i hela skolan hör dig om du håller på så här. Om du inte håller klaffen om det här ska jag förvandla dig till en groda!" fräste Jillian i en viskning. "och det är väl klart att jag inte tänker gå med honom!" la hon ilsket till. 

Amanda vred sig loss ur hennes grepp. "Hur kan du veta det nu?" fräste Amanda tillbaka. "Du är ju renblod, och Dracos föräldrar är säkert anhängare till honom!" 

"Och hur mycket tycker jag om dem?" frågade Jillian nedlåtande. 

Amanda blängde ilsket på henne, reste sig upp och gick ut ur rummet. 

"Perfekt!" sa Jillian när Amanda drämt igen dörren. "Helt och hållet perfekt!" hon var förbannad. Hur kunde Amanda tro att hon skulle gå med Voldemort? Hon var ju snäll, eller? 

Efter middagen, som Jillian fått äta med Draco, Crabbe och Goyle, satte hon sig ensam i ett hörn av sällskapsrummet. Hon hade mycket att tänka igenom innan hon skulle ge sig av. Hon försökte skriva ner alla formler som kunde vara bra att kunna, och repeterade dem flera gånger. Hon undrade om de ens skulle överleva det här. Fluffy kanske åt upp dem, innan de ens kommit igenom falluckan? Det skulle hon snart få redan på iallafall. Klockan närmade sig midnatt och sällskapsrummet tömdes långsamt. Tillslut var det bara Amanda, Daphne och Pansy Parkinson som satt kvar i där och blängde argt på Jillian. Hon kunde inte förstå att de tre gaddat ihop sig emot henne.

När de äntligen gick var Jillian ensam kvar. Klockan var halv tolv på natten, så hon bestämde sig för att gå. Hon gick in i sovsalen och tog sin trollstav som låg på hennes nattduksbord. 

"Ska du verkligen göra det?" frågade en röst bakom henne. Jillian snodde runt och fick se Amanda sitta i sin säng och titta frågande på henne. "Jag menar ... verkligen?" 

"Varför bryr du dig?" fräste Jillian åt henne. 

Amanda skakade på huvudet. Hon var den enda som var vaken utom Jillian, så de fick ännu en gång tala ifred. 

"Är du verkligen säker på att du vill göra det här?" frågade Amanda igen. 

"Jag gör precis vad jag vill, och jag vill inte att du lägger dig i!" Jillian började gå mot dörren. 

"Lycka till!" ropade Amanda efter henne när hon smällde igen dörren. 

Ännu en gång gick hon ensam genom den mörka korridoren, men den här gången skulle hon göra någonting mycket farligare än hon gjort hela sitt liv. Hon började faktiskt tvivla på att hon gjort rätt val. Var det här verkligen vad hon ville göra? Men det var iallafall försent. Hon var framme vid trappan som ledde upp till tredje våningen. Hon gick långsamt upp medan hon tänkte igenom allt som kunde gå fel. Hon hade plötsligt blivit nervös, men det kanske inte var så konstigt. 

Plötsligt var hon framme vid dörren in till Fluffy. Hon slog sig ner vid sidan av dörren och hoppades att inga lärare skulle komma, och letade hela tiden efter ställen som hon kunde gömma sig på om det skulle komma någon. 

Hon väntade ganska länge, och hon kunde slå vad om att det var över midnatt när hon äntligen hörde ljud från korridoren. Hon visste inte om de skulle använda osynlighetsmanteln eller inte, men när hon inte såg någon i korridoren antog hon att det var dem. 
"Harry?" viskade hon så tyst hon kunde, men det ekade ändå genom korridoren som ett väsande från en orm. 

Hon fick inget svar. 
"Hallå?" sa hon högt, och det ekade högt. "Någon där?" 

Plötsligt kände hon ett hårt slag i huvudet och allt blev svart. 

"Jillian?" någon skakade om henne. "Jillian?" 

Hon slog upp ögonen och fick se Hermione sitta hukad bredvid henne, och Harry och Ron stod på varsin sida. 

"Vad har hänt?" frågade Hermione. 

"Jag vet inte ..." sa Jillian misstänksamt. "När kom ni?" frågade hon. "Och vad är klockan?" 

"Vi kom precis nu, och klockan är nästan ett" svarade Harry.

"Ni skulle ju komma vid midnatt?"

"Jag vet, men vi blev försenade." sa Hermione ursäktande. "Förlåt." 

"Jag hörde ett ljud i korridoren, och jag trodde att det var ni som kom, så jag viskade 'Harry', men det var tydligen inte ni. Nån slog till mig i huvudet." 

"Kunde du se någon?" frågade Harry. 
"Nej, denna 'någon' var typ osynlig." 

"Okej. Men vi måste gå in nu." sa Harry. 

Jillian reste sig upp på staplande fötter. 

"Nämen!" sa Jillian förvånat. "Dörren är öppen!" 

Hermione flämtade och samma gjorde Harry och Ron. 

"Jaha, där ser ni" sa Harry tyst. "Snape har redan tagit sig förbi Fluffy." 

"Det är inte Snape!"  fräste Jillian åt honom. 

De stod nu alla fyra under Harrys osynlighetsmantel. 

"Om ni vill gå tillbaka klandrar jag er inte." sa Harry som hade stannat. "Ni kan ta manteln, jag kommer inte att behöva den nu." 

"Vart inte dum" sa Ron. 

"Vi kommer med." 

Jillian skruvade lite oroligt på sig, men sade inget. Hon ville inte backa ur nu, men hon ville egentligen inte stanna. 

Harry sköt upp dörren och de möttes av lågt morrningar, Fluffy var vaken. Vid hans fötter låg en harpa. 

"Snape måste ha lämnat den här."

Jillian fnös. "Det är inte Snape!" 
"Men håll klaffen!" fräste Ron åt henne och hon förblev tyst. 

Harry drog fram en liten flöjt. Han tittade på den och sade: 

"Den vaknar säkert i samma ögonblick som man slutar spela. Ja, då sätter jag igång då." Han började spela några toner som inte alls hängde ihop, men den trehövdade hundens ögonlock blev ändå tyngre, och efter bara en sekund föll den snarkande ihop på marken. 

"Fortsätt spela" mumlade Ron och gled ut ur manteln. Han smög långsamt fram till falluckan. "Jag tror vi kan dra upp luckan" sa Ron och kikade över hundens rygg. "Vill du gå först, Hermione?" 

"Nej, det vill jag inte!" 

"Okej." sa Ron och klev försiktigt över benen på hunden. När hon kom fram tog han tag i ringen till luckan oh drog upp den. 

"Vad ser du?" frågade Hermione ängsligt. 

"Ingenting, bara svart." svarade han. "Det finns inget att klättra i, vi får helt enkelt hoppa." 

"Vem går först?" frågade Jillian tyst.

Allas blickar vändes mot henne. 

"Nej! Inte en chans!" väste hon. Jillian gick långsamt fram till falluckan och tittade ner i det som såg ut som ett ändlöst mörker. 

Plötsligt fick hon en hård knuff i ryggen och föll ner genom falluckan med ett väldigt ljust skrik. 

"Ron!" utbrast Hermione gällt när Jillian försvunnit ner i mörkret. "Jillian, är du okej?" ropade hon. 

Jillian hade landat i något mjukt. Hennes ögon hade inte vant sig vid mörkret än, så hon kunde inte se vad det var för någonting hon satt på. 

"Jillian?" ropade Hermione igen. Harrys flöjtspel hördes också där nere. 

"Vad?" ropade hon argt. 

"Gick det bra?" 

"Ja, man landar mjukt." muttrade hon. "Och fallet är inte långt. Kan nån vara snäll och knuffa ner Ron, så att jag kan slå ihjäl honom?" 

Först vill jag bara säga att jag redan skrivit det här kapitlet, men när jag skulle trycka på "spara inlägg" blev jag plötsligt utloggad, hela jävla skiten försvann, så jag är helt jävla förbannad just nu. Orkar fan inte skriva om allt! >:( (Ursäkta svordomarna) 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter en liten stund slutade Jillian följa efter Hermione när hon upptäckte att hon var på väg mot Gryffindortornet. Hon gick istället ut igen och letade upp Amanda som fortfarande låg under trädet, där hon lämnat henne, men hon hade somnat. 

Jillian gick fram till henne och skakade om henne. 

"Amanda? Amandaaaa? AMANDAAAA?" 

"Va, va, va?" sa hon förvirrat och satte sig upp. "Vad är det?" hon stirrade trött på Jillian efter att har gnuggat sig nyvaket i ögonen. "Var har du varit?" 

"Jag följde efter Hermione, Harry och Ron. De gick först ner till Hagrid, och sedan gick de in, de tror att Snape vill stjäla De vises sten. Hermione gick och ställde sig utanför lärarrummet och Harry och Ron sprang iväg och ställde sig utanför rummet på tredje våningen. Jag själv följde efter Hermione, men jag hann inte fråga klart, för hon blev ivägskrämd av Snape." 

"Oj." sa Amanda. "Jag gillar inte den där minen" sa Amanda plötsligt. 

"Vilken min?" 
"Den minen du har just nu. Den betyder att du tänker göra nånting." 

"Ja, jag tänker nog göra det ..." 

Jillian hade gått strax efter hon sagt det. Hon hade gått in och hela vägen upp till Gryffindor, där hon nu knackade på. 

"Är du helt från vettet?" tjöt Den Tjocka Damen. "Du får inte vara här!"  

"Men håll tyst!" sa Jillian argt och just då öppnades porträtthålet och Percy Weasley stirrade förvånat på henne. 

"Vad gör du här?" sa han. "Du får inte vara här! Jag tänker inte släppa in dig!" han började stänga porträttet igen. 

"Nej!" sa Jillian och han hejdade sig. "Jag vill inte komma in." 

"Vad vill du då?" 

"Jag vill bara prata med Harry Potter." sa hon kort. 

"Tänker du berömma honom för att han gjorde så att ni vinner?" 
"Nej!" fräste Jillian argt. 

"POTTER, DET ÄR NÅN SOM VILL PRATA MED DIG!" Harry kom springande och stod nu framför henne. "Släpp inte in henne." sa Percy innan han gick. 

"Vad vill du?" frågade Harry. 

"Jag vet vad ni tänker göra, och jag tänkte bara säga att jag tycker att det är jäkligt dumt, och att jag vill följa med." 

"Hur kan du ..." 

"Jag bara vet." avbröt Jillian honom med. 

"Men ..." 

"Snälla Harry." 

"Vänta." han slog igen porträtthålet igen och lämnade Jillian utanför. Jillian hade insätt att de skulle försöka få tag på De vises sten och att hon vill följa med, även om hon trodde att hon inte ville det. 

Efter en liten stund öppnades porträtthålet igen och Harry stod där med Hermione och Ron bakom sig. 

"Okej." sa han. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vet, jättekort. Men det är ganska jobbigt att behöva skriva om ett helt kapitel. 

Kram!