Esther kände att Archer kastade blickar på henne, men hon försökte att inte bry sig om det. Hon hoppades att hon inte skaffat sig en ovän det första hon gjorde, från sitt eget land dessutom. Hur skulle det då gå med folk från andra länder?

De två som kom och hämtade dem var två medelåldersgubbar. Den ena hade ett stort ärr över ena kinden, han presenterade sig som Nolan Abadi, han var lite mörkare än den andra, som presenterade sig som Hjalmar Ljunggren, och när de brittiska stackarna försökte säga det fick han väldigt roligt åt det (den som kom närmast var Archer, som lyckades få fram ”Halmr Jun-gren”, Esthers bästa var ”Jlamr Djunern”)  

En kille till, som presenterade sig som Aaron Evans, hade dykt upp på plats några minuter efter att den VDKR-märkta bilen dykt upp. Han hade ganska runt ansikte, men resten av kroppen var smal. Han såg ut att vara i toppform. Till skillnad från Archer hade Aaron ljust hår, men han hade också ljusa, blåa ögon.

Bilen hade börjat rulla ganska hastigt efter att Aaron dykt upp. Hjalmar hade slängt in hans saker i bagaget och föst in honom i bilen. Sedan hade han hoppat in, och efter det hade Nolan kört i väg. De körde mot utkanten av London, en sida av staden som Esther aldrig sett.

Aaron harklade sig plötsligt, och både Archer och Esther tittade på honom.

”Så det var bara tre kandidater från England i år?” sa han. Han tittade sedan på Esther och Archer.

”Skottland.”

”Wales.” 

De sade det samtidigt, och det resulterade i att de stirrade på varandra.

”Aha… Så det är viktigt för er?” sa Aaron, som om han försökte få igång ett samtal. ”Jag tycker inte det gör någon vidare skillnad. Jag menar… Det är ju samma ö liksom… Samma språk… ni vet.”

Esther nickade och lade märke till att Archer gjorde det också.

”Ryssland och Kina är på samma ö. USA och Australien har samma språk.” sa Esther spydigt. ”Storbritannien är okej att säga.”

”Det är inte många britter som har den åsikten, vet du.” sa Archer till honom. ”De flesta tycker att det är viktigt.” han tittade på Esther. ”I alla fall många jag känner i Wales.”

Esther nickade långsamt. ”Samma i Skottland.” svarade hon enkelt.

Aaron verkade tröttna på att försöka få igång något samtal, och Archer plockade fram en bok, så Esther tittade ut genom fönstret som var på hennes sida. Hon började fundera på det Archer hade sagt förut. Hon hade inte fått tid att svara.

”Archer.” suckade hon. Han tittade upp och höjde frågande sina ögonbryn. ”Förlåt.”

Han behöll ögonbrynen uppe en liten stund innan han nickade och log snällt mot henne.

”Ursäkten godtagen.” sa han och leendet försvann inte när han fortsatte: ”ingen fara. Det är många som frågar.” han slog ner blicken i boken igen, och läste färdigt sidan han var på. ”Du är nog en av de få som bett om ursäkt.” sa han sedan och tittade upp igen. ”Vi kan börja om?”

Esther nickade. ”Visst.” Hon hoppade över till sätet bredvid honom. ”Så du kommer från Wales?”

Archer visade sig vara en riktigt trevlig kille, och Esther och han hade väldigt roligt på väg till vart de nu skulle. Resan tog ca 20 minuter, men när de hade börjat prata kändes det som mycket kortare, och för stackars Aaron, som de andra verkat glömma bort, gick tiden väldigt långsamt.

När de kom fram stod en helikopter redo för dem. Esther stannade ett ögonblick och stirrade tvivlande på helikoptern.

”Vad är det?” frågade Archer, som gick bredvid henne.

”Jag har aldrig flugit med helikopter förut.” sa hon och tittade nyfiket på den.

”Inte jag heller.” sa Archer. ”Tänk på det som … en utflykt.” han log mot henne. ”Kom nu. Du kommer inte dö av det precis.”

Det var en väldigt liten helikopter. Det fanns bara plats för Esther, Archer och Aaron, plus Nolan och Hjalmar. Alla fick var sitt par hörlurar som de hade på sig. Där instruerade Nolan hur de skulle ta på sig säkerhetsbältena.

”… och sen drar ni åt så hårt det går, men så att ni fortfarande kan andas.”

”Behöver man andas?” Archer dolde sarkasmen genom att forma sin mun till ett O, och spärra upp ögonen. Hjalmar, som kunde se honom i en skärm Archer speglades i, skrattade gott. Hans skratt var så där mörkt och bubblande. (Han lät ungefär ”Håhåhåhå”). Esther och Aaron tyckte också det var roligt, men inte Nolan. Han kastade en nedlåtande blick åt den gamle Hjalmar.

Resan dit gick väldigt långsamt. Nolan sa att det blåste mycket i Tyskland, så de skulle stanna där och byta till bil istället. De skulle ändå plocka upp några tyskar.

”Tyskar?” sa Esther och höjde ögonbrynen. ”Hur många då?”

”Tolv.” svarade Hjalmar och log när Esther spärrade upp ögonen. ”Vi ska åka buss från en skola i Tyskland, sen ska vi åka flygplan från Polen.”

”Åh.” sa Aaron. ”Flygplan.”

”Flygrädd kan du inte vara.” sa Nolan. ”Vi flyger ju nu.”

”Jag får alltid lock för öronen.” sa Aaron och grimaserade.

”Skärp dig. Vi är militärer nu.” sa Archer skämtsamt, men Hjalmar log retsamt åt honom.

”Inte än, pöjk.” sa han. ”Inte på ett ganska långt tag.”

Resan fortsatte i många timmar, och tillslut somnade Esther. När de väl nådde Tyskland, väckte de henne inte, utan bar över henne till bussen.

”Vad händer?” sa hon när hon vaknade. Archer satt bredvid henne fortfarande. Hon hörde dova röster från olika ställen i bussen.

”Vi sitter i bussen, och är halvvägs till Polen.” sa Archer. ”Du har sovit i nästan åtta timmar.”

”Oj.” sa Esther trött. ”Halvvägs till Polen? Vad är klockan?”

”I England är den i alla fall sju på morgonen.” svarade han. ”Men här vet jag inte. De har liksom inte sagt något om tidsskillnader än. Jag skulle tro att de gör det när vi kommer till Ryssland.”

”Okej.” suckade hon och blundade, medan hon lyssnade på rösterna bakom henne.

”Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen*.”

Esther, som läst lite tyska i skolan förstod nästan allt de sade. Det hon förstod var något i stil med ’jag läste en blogg, inga tjejer’. Hon förstod inte varför killarna gjorde så stor affär av att det inte fanns några tjejer, och det var ju inte ens sant längre.

*’Ich lese ein blog, das sagte, dass es keine Mädchen’ betyder ’Jag läste en blogg där det stod att det inte fanns några tjejer'

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...