Det blev inga inlägg, men jag har inte mått så bra, pga att jag slutade med en medicin nu i helgen. Men vi ses om en vecka! Kramizz på alla galna!!

..vara borta hela nästa vecka. Jag åker på måndag och kommer hem på fredag, så jag har absolut ingen möjlighet att blogga, utom från mobilen och jag vägrar skriva kapitel från den! Men jag tänker bombardera er med kapitel nu i helgen! ;D

Dagen för uttagningarna var klar och kall, det var ju höst nu, så. Jillian gick till kvastskåpet för att försäkra sig om att hon fick låna den allra bästa kvasten som fanns där. Det var en gammal komet som fångade hennes blick. Hon gick fram till den och lyfte upp den, den så lite sliten ut, men den kunde bara vart minst sex år gammal. Så hon tog den.

Hon gick ner till Quidditch-planen för att träna lite innan. Hon hade inte flugit på nästan två år. (Hennes kvast hade gått sönder, i något som skulle se ut som en olycka. Draco 'råkade' bryta av den.)

Hon hoppade upp på den gamla kometen och sparkade upp i luften. Hon steg nästan 20 meter upp i luften, och började sedan flyga framåt. Hon märkte att kvasten drog lite åt höger, men det kunde vart värre.

Hon flög omkring där tills Flint kom ner, då flög hon ner till marken och landade där.

”Va bra du flyger.” sa han och tog fram en lista med namn. ”Jag skriver 'flyger bra' på dig så länge.”

Jillian log. 'Flyger bra' var en början.

”Vad är det för kvast?” frågade Flint.

”En gammal komet från skolförrådet.” svarade hon. ”Den drar åt höger..”

”Det syns inte.” sa Flint och tittade upp i luften. ”Fin dag för Quidditch-uttagningar. Du skulle sätt förra året, det spöregnade och man såg ingenting.”

En liten stund senare hade en skara med Slytherinelever samlats på Quidditchplanen.

”Hej allihopa.” sa Flint. ”Vi börjar med Jagare och Vaktare. Ni andra kan sätta er på läktaren så att ni inte är i vägen.”

Jillian gick upp på läktaren och satte sig bredvid Amanda som hade kommit för att titta.

Flint tog fram Klonken (Bollen som man gör mål med) och lät de nya Jagarna försöka göra mål på den nya Vaktarna. De fick tre skott var, en pojke från fjärde årskursen började.

Han flög rakt mot Vaktaren och kastade, men missade med flera meter.

Nästa person som försökte var en flicka från femte året. Hon kastade och gjorde mål varje gång. Vaktaren var också ganska skicklig, men flickan var bättre. Därför fick inte pojken från sexan bli Vaktare.

Nästa person var en pojke från sjunde året. Han kastade väldigt bra, men Vaktaren som stod i mål då var för bra, så han fångade alla tre skotten.

De två som hade turen att få bli Jagare var pojken från sjätte, Adrian Pucey och en annan pojke från femte som hette nånting med efternamnet Jones.

Vaktaren blev en pojke vid namn Miles Bletchley, från andra året.

Sedan var det dags att ta ut två Slagmän. Flint släppte ut Dunkarna och lät alla spelarna (inklusive Jillian) flyga omkring och försöka undvika att bli träffade. Flint kunde på så sätt bedöma hur bra alla var på att flyga.

Jillian blev träffade en gång, och blev nästan nedslagen från sin kvast. Hon hängde med en hand i kvastens hals. Hon lyckades klättra upp igen, men precis då sköt en annan av dem iväg en Dunkare mot henne, och hon var tvungen att dyka, halvsittande på en Komet. Jillian upptäckte snart att kvasten inte bara drog åt höger; den drog åt alla håll på en gång. Det var som om fyra personer stod och drog i den åt varsitt håll.

Jillian försökte hålla sig så rak som möjligt och bestämde att hon skulle köpa en ny kvast så fort hon blivit sökare.

Just då drog kvasten iväg åt vänster, rakt emot en Dunkare, men Jillian lyckades dyka under den utan att falla av.

När Flint bestämt sig för två Slagmän var det äntligen dags att ta ut sökarna. Flint tog en hink med golfbollar (vad det nu var) och flög upp kanske.. 25 meter i luften. Alla som ville bli sökare flög upp i samma höjd. Han sa åt dem att de skulle sprida ut sig och vara beredda på att fånga bollarna som han kastade iväg.

Den första kastade han mot en flicka i tredje årskursen, som inte ens såg den. Han kastade några till och kastade plötsligt en mot Jillian.

Hon dök och fångade upp den några sekunder efter att han kastat den. Den andra han kastade mot Jillian var väldigt hög. Jillian flög inte upp, utan stannade där hon var och fångade den när den gled neråt mot henne.

En pojke i fjärde årskursen som hette Terence Higgs var också väldigt duktig på att fånga bollarna. Men han var inte lika smart;

Flint kastade en väldigt, väldigt högt. Higgs flög då uppåt som missade den, när den passerade honom på väg neråt. Nedanför dem hördes ett skrik, då nån elev nästan fått den på sig.

Jillian tittade ner, och då tog Flint tillfället i akt och kastade en till mot Jillian. Den flög rakt mot henne och hon upptäckte den inte förrän den var bara några meter ifrån henne. Hon fångade den precis framför sitt ansikte i ett hårt grepp.

Higgs tittade på när Jillian fångade sin, och tappade där med sin koncentration, så kastade Flint en mot honom, och han fick den rakt i ansiktet.

Jillian fnissade lite och hoppades att det skulle få Flint att välja henne istället för Higgs.

När uttagningarna var klara ställde alla upp sig framför Flint.

”De tre Jagarna i laget är; Jag, Pucey och Jones. Vaktaren blev Bletchley. Slagmännen är; Bole och Montageu. Sökaren blir..” Flint tittade ner i sina papper. ”Black.” sa han utan att ändra ansiktsuttryck en ända gång.

Jillian däremot log stort.

Det första hon gjorde när hon kom tillbaka till slottet den Lördagen var att skriva ett brev till Kvastbutiken i Diagongränden. Hon beställde en Nimbus 2000, även om den var dyr behövde hon en bra kvast, tyckte hon, och la ner pengarna i kuvertet.

Lite senare skickade hon iväg det.

Smallpaws vandrade då in i rummet. Jillian hade inte alls haft tid med honom, så ho lyfte upp honom och lade honom i knäet, för att ta igen lite av tiden som han inte fått.

”Lilla Smallpaws..” sa hon och kliade honom bakom örat. ”Har jag glömt bort dig?”

--------------------------------------------------------------------------------------------

Stackars Smallpaws!! D': Jag kom på att han fanns idag! Stackaren! 

Kommentera duktigt så kommer kapitel 16 idag! 

Under vägen tillbaka till Slytherin hörde Jillian plötsligt ett ljud. Det var Harry, Ron, Hermione och Pojken.

”Jillian! Hjälp!” ropade Harry.

Jillian fick då syn på Peeves, spöket som de andra spökena sa inte var nått spöke.

”ELEVER UPPE UR SÄNGEN!” vrålade Peeves. ”ELEVER UPPE OCH GÅR I TROLLKONSTKORRIDOREN!”

Peeves fick plötsligt syn på den Blodige Baronen, men Jillian hann inte se vad som hände, för hon sprang efter de andra, som nu rusade längs korridoren. Jillian kom ikapp dem när de stannat framför en dörr.

”Nu är det färdigt!” stönade Ron och försökte knuffa upp dörren, som uppenbarligen var låst.

”Flytta på dig!” morrade Jillian och knuffade sig fram till dörren. Hon drog snabbt fram staven och riktade den mot dörren. ”Alohomora!”

Det hördes ett klick i låset, och dörren svängde upp. De kilade snabbt in genom den och Jillian tryckte örat mot nyckelhållet.

”Vilken väg tog de, Peeves?” frågade Filch som plötsligt befann sig utanför dörren. ”Fort, tala om det för mig.”

”Säg 'snälla du'”

”Håll inte på och tjafsa med mig, Peeves, säg nu vart de tog vägen?”

”Jag säger inte ingenting, om du inte säger snälla du till mig” sa Peeves, och det lät som om han nästan inte kunde hålla sig för skratt.

”Okej då – snälla du.”

”INGENTING! Hahaha! Sa ju att jag inte skulle säga ingenting om du inte sa snälla du! Hahahaaaaa!” Det hörde ljudet av Peeves som svischade iväg och Filch som svor av ursinne.

”Han tror att den här dörren är låst” viskade Harry i Jillians öra. ”Jag tror vi klarar oss. Släpp mig, Neville!” Jillian vände sig om och fick se Neville stå och rycka i Harrys ärm. ”Vad är det?”

Harry vände sig om, och hans ögon blev stora och blanka. Jillian tittade upp och fick också se det. Hon trodde plötsligt att hon var inne i en mardröm. De befann sig inte i ett rum, som de trodde från början, utan i en korridor. De befann sig i den förbjudna korridoren på tredje våningen. Och Jillian förstod plötsligt varför den var förbjuden.

De tittade rakt i ögonen på en fruktansvärd hund, en hund som fyllde hela utrymmet mellan taket och golvet. Den hade tre huvuden, tre par rullande, galna ögon; tre nosar, som ryckte och darrade i riktning mot dem; tre dreglande munnar med saliv som hängde i klibbiga trådar från gulaktiga huggtänder.

Jillians hjärna gick på högvarv, hon tänkte så snabbt att hon inte ens kunde uppfatta vad det var hon tänkte; så hon grep tag i dörrhandtaget, slängde upp dörren och rusade iväg längs korridoren, och stannade inte fören hon var utanför ingången till Slytherin.

Nästa morgon vaknade hon av att någon skakade om henne i sängen.

”Jillian! Vakna! Vi kommer försent!” det var Amandas röst.

Hon slog upp ögonen.

”Förbaskade Gryffindorare!” morrade Jillian och steg långsamt upp ur sängen.

”Vad är det med dem?”

”Jag gick ut, jag fick dåligt samvete, för att Draco lurade dem, så jag mötte dem i Troférummet och sedan satte de mig i knipa, självklart!”

”Vad hände?” frågade Amanda nyfiket.

”Filch kom, och jagade oss flera kilometer ifrån troférummet, till en hemlig korridor någonstans. Sedan mötte jag Blodiga Baronen som visade mig vägen tillbaka, men så mötte jag dem igen, och de var jagade av Peeves. Jag räddade dem, och de ledde mig rakt in i det förbjudna rummet på tredje våningen. Sen stack jag, utan ett ord.”

Amanda bara gapade.

”Rummet på tredje..” hon stirrade förbluffat på Jillian. ”Vad var det där inne?”

”En hund med tre huvuden, den var jätte läskig.” sa Jillian medan hon drog uniformen över huvudet. ”Den dreglade och stirrade på oss, med jätte stora ögon.” hon tittade sig i spegeln och flätade ihop sitt tjocka hår i en fläta. ”Sen sprang jag hela vägen därifrån och till Slytherin, utan att möra någon.”

”Vilken tur du har.” sa Amanda. ”Jag bara låg här och sov medan allt hände! Varför väckte du inte mig?”

”För att du skulle skrika för mycket.” sa Jillian .”De sa att du var rädd för mörker?”

”Ja, men..”

”Det var bläcksvart i vissa korridorer.” Sa Jillian medan hon slängde ner böcker i väskan. ”Vi har Trolldryckskonst idag?”

”Ja, men ...”

”Amanda, det var lika bra att jag gick själv.” Hon slängde ner sina trolldrycksingreddienser i väskan. ”Kom nu, jag är vrålhungrig.”

”Jaja..” sa Amanda och tog upp sin väska. ”Vilka Gryffindorare var det?”

”Harry Potter, Ronald Weasley, Hermione Granger och den där tjockisen Neville Longbottom, eller vad han heter.”

”Mhm..”

Den morgonen när Ugglorna strömmade in i Stora Salen, vid frukosten, vändes allas uppmärksamhet mot ett långt, smalt paket som bars av sex tornugglor. Jillian undrade vem det stora paketet var till, men fick snart svar på det, när tornugglorna släppte ner det framför Harry Potter.

Draco kom en liten stund senare och talade om för Jillian och Amanda vad det var i paketet:

”Jag mötte Potter i korridoren.” sa han. ”Han bar på ett paket, så jag ryckte det från honom, och ni kan aldrig gissa vad det var inuti.” Han såg väldigt bekymrad ut när han sa det.
”Öppnade du det?” frågade Jillian och höjde ögonbrynen.

”Nej! Det är väl klart jag inte gjorde!” fräste han. ”Man kände genom pappret. Det var en kvast.”

”Va?” sa Jillian och Amanda i kör.

”Ja, det är sant.” sa han och sänkte rösten ännu mer. ”Jag sa att förstaårselever inte fick ha kvastkäppar, så klart, för det får vi ju inte.” Han såg sig om för att försäkra sig om att ingen lyssnade. ”Och då kom Flitwick. Han frågade Potter vilken modell det var, Potter sa att det var en Nimbus tvåtusen!”

”Va?!” sa Jillian och Amanda, igen.

”Ja, det är sant!” sa Draco och tystnade snabbt när han märkte att han höjt rösten. ”Potter klämde ur sig en onödig kommentar, såklart; 'Det är faktiskt tack vare Malfoy här som jag fått den'. Såå Onödigt!”

Jillian log och tittade upp på honom. ”Du tror väl inte att han ska spela för Gryffindor i Quidditchlaget?” frågade hon honom.

”Jag är rädd för det.” sa han och lämnade dem.

På lunchen sedan sökte Ron och Harry upp Jillian.

”Vad vill ni?” frågade hon trött.

”Vi ville bara säga att vi är tacksamma för att du kom och...”

”SCHH!” utbrast Jillian och hoppade upp från sin plats vid bordet. ”Är du dum i hela huvudet!?” fräste hon.

”Vad?” sa Ron och tittade på de övriga runt Slytherinbordet, som nu blängde på Gryffindoreleverna som stod där.

”Jag vill inte...” hon avbröt sig och gick lite närmare Harry och Ron, så att hon kunde viska; ”Jag vill inte att alla ska veta att jag räddade er.” sa hon och blängde lätt på dem.

”Jahaa” sa Harry och nickade. ”Varför?”

”Draco sa igår att han skulle strunta i er, så att ni två skulle bli relegerade eller nåt, och om han får veta om att jag ville varna er kommer han att reta mig i resten av mitt liv.” sa Jillian och tittade allvarligt på dem. ”Gå nu!”

De tittade på varandra med höjda ögonbryn och gick sedan.

Jillian satte sig ner vid bordet igen och åt upp sin lunch.

En dag fick Jillian ett meddelande på morgonen. Det var från Snape.

 J. Black,

Kom till mitt kontor när lektionerna är slut. Jag behöver prata med dig.

S. Snape.

”Amanda..” sa Jillian och räckte brevet till Amanda.

”Oj” sa hon när hon läst. ”Det låter allvarligt.”

”Ja, men jag måste nog gå..”

”Mm”

Jillian gick mot Snapes kontor i fängelsehålan bredvid trolldryckskonstklassrummet. Hon knackade på dörren och Snape svarade;

”Kom in.”

Jillian öppnade långsamt dörren och steg in i rummet. Om man ens kunde kalla det ett rum; det såg mer ut som en fängelsehåla, blandat med ett förråd, det fanns ett skrivbord, där Snape satt och skrev; runt väggarna, var det, precis som i klassrummet, fullt med burkar med konstigt innehåll; väggarn, taket och golvet var helt gjort av sten, och det var smutsigt och det fanns en tjock, unken lukt i luften.

”Sitt ner.” sa Snape och nickade mot stolen framför skrivbordet. ”Jag har hört,” Snape tittade genomskådande på Jillian och hon tänkte att han kanske hört att hon vart ute natten innan..

”Jag har hört att du flyger kvastkäpp väldigt bra.” sa han och en sten föll från Jillians hjärta.

Hon trodde att han verkligen visste att hon vart ute, hans ansikte var hårt och såg argt ut, men det var tydligen alltid så.

”Har jag fel, eller har du även spelat Quidditch?” frågade Snape.

”Ähum.. Jo, jag har spelat Quidditch, när jag var mindre, men det var mot småungar.. eftersom jag även var en..”
”Jo, jag förstod det så, ja.”

Det var tyst i ett ögonblick.

”Mr. Flint här, letar efter någon som kan spela sökare för Slytherin-laget.”

Jillians ögon vidgades plötsligt. Skulle hon få spela i Slytherins Quidditchlag? Hon ryckte även till, för hon hade inte sätt Marcus Flint sitta där i en stol, i ett hörn av rummet.

”Vem var det som sade..?” började Jillian, men hon fick plötslig ett svar i huvudet. ”Var det Amanda?”

”Ja, det var faktiskt Amanda Goldwell som gav oss den här informationen.” sa Snape och nickade. ”Är du intresserad?”

”Absolut!” sa Jillian och sken upp. ”När började träningarna?”

”På nästa vecka är första.” sa Flint. ”Ses där.” Han lämnade rummet.

”Var det något mer?” frågade Jillian.

”Nej. Jag är klar.” sa han och återvände till sina papper.

Jillian lämnade honom. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Långt kapitel denhär gången.. Säg vad ni tycker om nya Headern! ;D Jag ansträngde mig med den. Owo Jag gjorde den i Paint. O_O men jag tycker att den blev bra! 

Säg vad ni tycker som vanligt!

13 :O

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Skoldagen tog slut, och de såg inte mer av Potter. Jillian och Amanda tillbringade resten av skoldagen i biblioteket, som en prefekt hade visat dem tidigare i veckan. (Det var ett jättestort Bibliotek fullt med bokhyllor upp till taket, precis som på Flourich and Blotts, och det vaktades av en sur gammal tant vid namn Irma Pince, som såg ut som en gam.) Jillian och Amanda gillade inte sättet som hon cirklade runt dem och höll sina svarta ögon på dem.

De hade fått en läxa av Professor Flitwick, läraren i Formellära. De skulle skriva en två pergamentrullar om en formel.

När Jillian och Amanda sedan skulle gå ner till sällskapsrummet mötte de något oväntat; Harry Potter.

”Ä-är du kvar?” sa Jillian. ”Du är inte … relegerad?”

”Nej..” sa Harry och tittade ner på henne.

Jillian höjde sina ögonbryn. ”Vad fick du för straff då?”

”Jag fick inget straff. ” sa Harry, och sedan gick han och Ron iväg.

Jillian tittade på Amanda.

”Det var konstigt.” sa hon.

Amanda nickade. ”Madam Hooch sa ju att vi skulle bli relegerade om vi rörde på oss.”

”Ja, precis.”

När de sedan gick upp för att äta middag såg de Draco, Crabbe och Goyle vara på väg mot Gryffindor bordet.

”Draco!” ropade Jillian och han stannade.

”Vad?” frågade han och tittade på henne.

”Potter är inte relegerad tydligen.” sa hon.

Han höjde ögonbrynen långsamt. ”Jag ska i alla fall fråga.” sa han och började gå mot bordet igen. Jillian följde tätt efter dem.

”Äter du en sista måltid, Potter? När ska du ta tåget tillbaka till Mugglarna?”

”Du är bra mycket modigare nu när du är nere på marken igen och har dina små vänner med dig” sa Harry kyligt.

Crabbe och Goyle knöt nävarna så att det knakade. Jillian tittade upp mot honnörsbordet där alla lärarna satt. De kunde inte göra någonting.

”Jag ställer gärna upp mot dig när som helst alldeles ensam” sa Draco och log hånfullt. ”I kväll, om du vill. Trollkarlsduell. Bara trollstavar, ingen kroppskontakt.”

”Draco..” började Jillian. ”Gör inget dumt..”

”Tyst Jilli.” fräste han. ”Vad är det med dig? Du har väl aldrig hört talas om en trollkarlsduell förut, antar jag?”

”Det är klart han har” sa Ron och svängde runt. ”Jag är hans sekundant, vem är din?”

Malfoy tittade upp på Crabbe och Goyle och sedan fastnade hans blick på Jillian i en millisekund.

”Jilli.” sa han.

Jillian öppnade munnen för att protestera, men ångrade sig och stängde den igen.

”Vid midnatt, blir det bra? Vi möter er i troférummet, det är alltid olåst.”

När de vände sig om för att gå hörde hon Harry fråga Ron:

”Vad är en trollkarlsduell?”

Draco, Crabbe, Goyle, Jillian och Amanda återvände till sällskapsrummet.

”Du protesterade inte?” sa Draco när de slagit sig ner framför en av brasorna.

”Nej, jag räknade ut att du inte skulle göra det.” svarade Jillian honom.

”Jaså, du tror inte jag vågar?”

”Nope. Jag vet att du inte vågar – plus att du sade det med blicken du gav mig.”

Amanda fnissade lite.

”Så du ska inte gå dit?” frågade Jillian sedan.

”Nej, det gör att Potter och Weasley gör bort sig.” sa Draco och sedan gick Draco, Crabbe och Goyle in på sitt rum.

När klockan närmade sig midnatt gick Jillian upp ur sin säng. Hon var tvungen att hitta Potter och Weasley och säga åt dem att de skulle gå och lägga sig. Hennes skuldkänslor tog över och hon tog bestämt på sig morgonrocken. Hon smög ut ur sitt sovrum och öppnade tyst dörren ut ur elevhemmet. Sedan smög hon upp till tredje våningen där troférummet fanns.

De hade inte kommit ännu, men hon hoppades att de inte skulle göra det över huvud taget.

Jillian gick omkring och tittade på troféerna, som gnistrade i månljuset.

”Han är sen, kanske han blev rädd och backade ur” hördes en viskning från andra sidan rummet.

Jillian snodde runt.

De hade inte sätt henne än.

”Potter!” väste hon i en tyst viskning.

”Jillian?” sa han förbryllat. ”Var är Malfoy?”

”Han lurade er.” sa hon och smög närmre dem. ”Han kommer inte.” Hon fick nu se att det inte bara var Harry och Ron, det var även Hermione Granger, och den fete, klumpige pojken, som Jillian inte kunde komma ihåg namnet på.

”Nosa omkring, lilla sötnos, de kan sitta gömda i nåt hörn” Det var Filch, vaktmästaren, som pratade med sin katt, Mrs Norris.

”Han tipsade uppenbarligen Filch om det också!” fräste Ron, medan de så tyst som möjligt smög mot den andra dörren, bort från Filch röst. De hade nätt och jämnt försvunnit runt hörnet när de hörde Filch komma in i troférummet.

”De är här inne nånstans..” hörde de honom mumla. ”..och de gömmer sig nog.”

”Den här vägen” formade Harry ljudlöst med sina läppar.

”Men jag måste till Slytherin!” viskade Jillian.

”Skit i det!” viskade Ron och började smyga efter Harry.

Den klumpiga pojken gav plötsligt ifrån sig ett skrämt pip och satte av i något som skulle likna spring, men det såg mer ut som nån slags galen dans. Han snavade och högg tag runt Weasleys midja och båda föll handlöst rakt på en rustning.

Skramlet och braket var nog högt nog att väcka halva slottet.

”SPRING!” skrek Harry, och alla fem rusade genom pelargången utan att titta bakåt för att se om Filch följde efter dem.

De sprang länge, upp och ner för trappor, genom korridorer, höger, vänster.. Tillslut tog de sig igenom en gobeläng som de rev isär och befann sig sedan i en slags undangömd gång.

”Jag tror vi har skakat av oss honom.” flämtade Harry.

”Hur jäkla klumpig får man vara?” fräste Jillian mellan flämtningarna åt pojken.

”Jillian..”

”Tyst!” fräste hon och sedan slängde hon ur sig en hel rad med svordomar och elaka kommentarer om hur klumpig pojken var.

”Jag … sa det ju … åt er” flämtade Hermione och höll sig för hållet i sidan. ”Jag … sa det ju … åt er.”

”Vi måste ta oss tillbaka till Gryffindortornet.” sa Ron. ”så fort som möjligt.”

”Malfoy lurade dig.” sa Hermione till Harry.

”Det var ju set jag sa!” fräste Jillian. ”Jag går nu, jag ska tillbaka till Slytherin.”

”Varför kom du?” frågade Harry plötsligt.

”Va?”

”Varför kom du till troférummet om du visste att Malfoy lurade oss?” upprepade Harry.

”För att varna er, men det hjälpte ju inte mycket, se var jag hamna! Flera kilometer från min säng! Jag går nu.” sa Jillian och började gå ut ur den gömda korridoren.

”Varför ville du varna oss?” frågade Hermione.

”Jag ville kanske vara snäll?” sa Jillian och blängde på dem. ”Jag är inte helt hjärtlös, om du trodde det.”

Jillian snodde runt och lämnade dem där, åt sitt öde.

När Jillian gick genom en korridor helt utan fönster hörde hon plötsligt ett ljud bakom sig.

”Vem där?” sa en rosslig, mörk röst. Det var den Blodige Baronen, Slytherins spöke..

Jillian svarade inte.

”Jag vet att du är där!” sa han och Jillian fick syn på hans vita, lysande skepnad. ”Om det är en Slytherinare lovar jag att inte sätta dig i klistret.”

Jillian rynkade ihop ansiktet och sa sedan:

”Det är jag, Jillian.”

”Jaha. Vad gör du här?” frågade han och hans ansikte mörknade.

”Eh.. Jo..”

”Äh, det spelar ingen roll. Vart är du på väg?”

”Till Slytherin...”

”Ja, självklart. Följ mig.” sa han och seglade iväg längs den mörka korridoren.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå.. där var det. I boken heter det "Midnattsduellen" jag vet inte riktigt om det kan kallas det men.. haha.. Hoppas det var bra! 

Amanda tvingade Jillian att gå till sjukhusflygeln, även om nästan var helt återställd. Jillian gick dit och lämnade den kort där efter (Madam Pomfrey kunde inte förstå vad som var fel), så hon skickade iväg henne.

Jillian gick tillbaka till sällskapsrummet och satte sig ner med de högar av läxor som de fått av lärarna. Hon började med historieuppsatsen som de fått av professor Binns, ett spöke, som dött en dag när han somnat framför brasan och vaknat upp nästa morgon, och gick till jobbet som vanligt.

Amanda anslöt sig senare till Jillian, och de skrev klart uppsatsen tillsammans.

Nästa morgon fann Slytherins förstaårselever ett anslag i Slytherins sällskapsrum.

Flyglektionerna som ska hållas nästa vecka på Torsdag ska ni

ha tillsammans med eleverna i Gryffindor. Lektionen börjar klockan

halv fyra på eftermiddagen på gårdsplanen som är närmast förbjudna skogen.

Många av Slytherineleverna suckade. Ingen i Slytherin tyckte om Gryffindoreleverna, det var inget speciellt med det, men det var lite jobbigt att behöva ha flyglektioner ihop med dem.

Klockan halv fyra den veckan gick Amanda och Jillian och de andra Slytherineleverna nerför yttertrappan och ut på skolområdet. Jillian kände sig så där uppspelt igen, hon skulle äntligen få bevisa att hon var bättre än Draco på att flyga!

Det var en klar, blåsig dag och gräset gick i vågor under dem när de gick ner för slänterna mot en slät gräsmatta lite längre ner.

”Gryffindorarna syns inte till någonstans.” sa Draco och kikade ut över markerna. ”Vi kan väll börja utan dem?” frågade han och såg sig omkring. Men läraren syntes inte heller till. Det ända som fanns var tjugo kvastkäppar prydligt uppradade på marken.

”Vi kan nog börja utan dem” sa Draco och sträckte sig efter en kvast, men just då anlände Gryffindors förstaårselever, och läraren, Madam Hooch, som var en ganska lång, smal häxa, med kort grått hår och gula ögon, som en hök.

Draco backade hastigt och låtsades om ingenting.
”Nå, vad väntar ni på allesammans?” röt Madam Hooch åt dem. ”Ställ upp er bredvid var sitt kvastskaft. Sätt igång nu, skynda på.”

Jillian ställde sig hastigt bredvid en av kvastarna, med Amanda till höger om sig. Jillian tittade ner på sin kvast, den var gammal och krokig, inte alls lik den hon hade hemma.

”Håll ut er högra hand över kvasten och säg 'Upp'!”

”UPP!” skrek alla eleverna.

Jillians kvast flög omedelbart upp i hennes hand, hon var ju ganska van, så hon såg sig omkring lita grand. Det var bara hon och Harry Potter som hade lyckats få upp sin kvast på första försöket. Draco däremot försökte 'befalla' sin kvast att flyga upp i hans hand.

”Upp nu då, din dumma gamla skolkvast!” morrade han, men kvasten låg orörlig kvar på marken.

”Du kanske borde vara lite artig?” frågade Jillian retsamt, det ända svar hon fick var en mörk blick från hans håll. ”Jag är seriös” sa hon och log retsamt mot honom också, men han låtsades inte om henne.

Madam Hooch visade dem sedan hur de skulle sitta upp på kvastarna utan att glida av från änden, och gick ut med ledet och rättade allas grepp.

Gryffindorarna såg stormförtjusta ut när Hooch talade om för Draco att han hade gjort fel i åratal.

”Och nu, när jag blåser i visselpipan, sparkar ni i gång från marken med all er kraft.” sade Hooch. ”Håll kvastarna stadigt, höj er nån meter upp i luften och kom sen raka vägen tillbaka ner genom att böja er lätt framåt. På min visselsignal … tre … två …”

Men där Gryffindoraren som smält kitteln sparkade ifrån marken innan visselpipan ens nuddat vid Hooch läppar.

”Kom tillbaka, pojk!” ropade hon, men pojken steg raka vägen uppåt som en kork skjuten ur en flaska … fyra meter … sex meter. PANG! Pojken låg plötsligt på marken i en hög. Hans kvast steg fortfarande högre och högre och började flyga iväg mot den förbjudna skogen, utom synhåll.

Hooch stod lutad över den klantiga Gryffindoreleven.

”Bruten Handled..” hörde Jillian, och antagligen resten av gruppen också, henne säga.

”Ingen av er rör så mycket som en fena medan jag tar den här pojken till sjukhusflygeln! Ni lämnar kvastarna där de är, annars kommer ni att vara ute från Hogwarts innan ni hinner säga 'Quidditch'. Kom nu, lille vän.” Madam Hooch och pojken lämnade elevskaran.

När de var utom hörhåll började Malfoy gapskratta, och flera av Slytherinarna stämde in, inklusive Amanda och Jillian.

”Såg ni ansiktet på honom, den stora klumpedunsen?”

Jillian fnissade medan hon nickade långsamt.

”Håll mun, Malfoy.” fräste en flicka från Gryffindor som hette Parvati Patil.

”Ååå, tar du Longbottom i försvar?” sa Pansy Parkinson. ”Trodde väl aldrig att du skulle gilla tjocka små lipsillar, Parvati.”

”Titta!” ropade Draco och rusade fram och snappade åt sig något som låg i gräset. ”Det är den där fåniga saken som Nevilles mormor skickade honom.”

”Vadå förnått?” frågade Jillian och gick närmare.

”En Minnsallt. Löjligt att man ska behöva något sådant.” sa Draco och sträckte fram det så att Jillian kunde titta.

”Ge hit den, Malfoy.” sa Potter med låg röst.

”Jag tror jag ska låta Longbottom hämta den nånstans – uppe i ett träd – vad sägs om det?”

”Ge hit den!” vrålade Potter.

”Kan du ta den, Jilli?” frågade Draco Jillian i en viskning.

”Nej! Jag vill inte bli relegerad!” viskade Jillian tillbaka. ”Gör det själv!”

Draco höjde ögonbrynen och hoppade upp på kvasten och flög snabbt iväg.

Jillian blev lite sur, nu fick Draco visa hur duktig han var, men hon hade tackat nej.. Hon ångrade det nu.

”Kom och ta den, Potter!” ropade Malfoy från sin kvast som nu var i jämnhöjd med en de översta grenarna på en ek.

Harry grep tag i en kvast.
”Nej!” skrek Hermione Granger. ”Madam Hooch sa att vi inte fick röra oss – du kommer att sätta oss alla i klistret.”

Jillian höjde ögonbrynen.

Harry brydde sig inte om henne, han hoppade upp på sin kvast och sparkade iväg. En liten stund stod han stilla i luften, men sedan flög han ännu högre. Några av flickorna i Gryffindor skrek till och det kom hejarop från Weasley.

Plötsligt vred han runt kvasten så han stod öga mot öga med Malfoy, som såg förbluffad ut.

”Ge hit den! Annars slår jag ner dig från din kvast!” ropade Harry.

”Jaså, det tror du?” sa Draco, med ett försök till ett hånleende, men han såg mest orolig ut.

Harry lutade sig framåt och störtade mot Draco, som lyckades dyka undan i sista ögonblicket. Harry gjorde en helomvändning, och några (från Gryffindor såklart) applåderade.

”Här uppe har du ingen Crabbe eller Goyle som kan rädda skinnet på dig, Malfoy!” ropade Harry.

Dracos Perspektiv

Draco kände en släng av ren panik. Han trodde inte att Potter skulle hoppa upp på kvasten och faktiskt vara bra. Draco hade hoppats att han skulle falla av, men Potter satt lika stadigt som på en stol. Tanken slog honom, när Potter nämnde Crabbe och Goyle, att han var tvungen att klara det här själv.

”Fånga den då, om du kan!” ropade Draco och kastade iväg Minnsallt-kulan så långt och högt han kunde.

Potter riktade kvasten rakt neråt, och flög som ett spjut mot marken, vissa skrek, och Draco kände sig ganska nöjd. Potter kunde inte klara det där.

Men.. Han fångade den. Han fångade den och styrde kvasten till rakt läge. Han föll av kvasten och höll upp Minssallt-kulan i ett fast grepp. Draco svor från sin plats på kvasten och flög sedan ner mot marken.

”HARRY POTTER!”

Draco tittade upp och fick se Professor McGonagall komma springande mot dem. Potter reste sig och Draco lyste plötsligt upp.

”Aldrig – under hela min tid på Hogwarts …”

McGonagall såg chockad ut, men hennes glasögon blixtrade ursinnigt.

”… hur vågar du, du kunde ha brutit nacken av dig …”

”Det var inte hans fel, professorn …”

”Var tyst, miss Patil …”

”Men Malfoy …”

”Det räcker mr Weasley. Potter, följ med mig, nu på ögonblicket.”

Harry tittade bort mot Draco, Crabbe och Goyle som lyste av triumf, sedan vände han sig om och följde med Professor McGonagall, och Draco var helt säker på att aldrig behöva se Potter mer. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såå.. Jag bytte perspektiv idag! Vad tyckte ni om det?  Är det:Eller:  

Hm.. Lite konstiga alternativ..  Men jaja.. säg vad ni tycker! 

 Trolldryckslektionerna hölls nere i en av fängelsehålorna, Jillian och Amanda gick förbi den varje dag när de skulle till frukosten, så det var inte svårt för dem att hitta den. Det var mycket kallare i fängelsehålorna än vad det är i slottet, men Slytheirnarna var ganska vana vid det. Det var ju inte kallt i elevhemmet, men i korridoren dit var det svinkallt!

 Jillian, Amanda och Daphne var de första som väntade utanför professor Snapes klassrum. Klassrummet var väldigt kusligt, det fanns bland annat djur som simmade omkring i konserveringsvätska i glasburkar runt väggarna.

Snape började lektionen med att titta i klassburken, han hejdade sig vid Potters namn.

”Javisst ja” sa han dämpat. ”Harry Potter. Vår nya … berömdhet.”

Några av Slytherineleverna, bland annat Jillian och Draco, fnissade förstulet.

Snapes svarta ögon utstrålade kyla och tomhet, de fick en att tänka på mörka tunnlar. Han såg väldigt läskig ut med sina flottiga, svarta gardiner till hår som ramade in hans ansikte och den krokiga näsan och sin gulbleka hy.

”Ni är här för att lära er trolldryckstillverkningens hårfina vetenskap och exakta konst” började han. Han talade i en knapp viskning, men man hörde tydligt varje ord han sa, och klassen satt helt tyst, utan att Snape ens ansträngde sig. ”Och hos mig förekommer det just inget löjligt svängande med trollstavar, många av er kommer knappt att tro att det här är magi.”

Jillian hade redan svårt att föreställa sig hur trolldryckskonst kunde vara magi, men hon hoppades förstå det snart.

”Jag väntar mig inte att ni på allvar ska förstå skönheten i den sakta sjudande kitteln med dess skimrande ångor eller den utsökta kraften i vätskor som smyger sig genom mänskliga ådror och förhäxar förståndet, förleder sinnena … jag kan lära er hur man buteljerar ryktbarhet, brygger ära, till och med korkar igen döden – om ni inte är en lika stor samling tjockskallar som jag brukar få lov att undervisa.” Snape tystnade och tittade ut över klassen med sina kalla ögon. Jillian tittade bort på Hermione Granger, som såg ut att brinna av iver att få bevisa att hon inte var någon tjockskalle.

”Potter!” sa Snape plötsligt och hälften av klassen hoppade till och föll nästan av sina stolar. ”Vad får jag om jag tillsätter smulad rot av afodill i en dekokt på malört?”

Harry som såg förvirrad ut kastade en blick på Ron, som satt bredvid honom. Ron Weasley såg precis lika förvirrad ut som Harry. Men Grangers hand hade flugit upp luften.

”Jag vet inte, sir” sa Potter och tittade upp på Snape, vars läppar kröktes i ett hånleende.

”Ser man på, berömmelse är visst inte allt.” sa han och brydde sig inte om Grangers hand.

”Vi försöker igen, Potter, var skulle du leta om jag sa åt dig att finna en besoar åt mig?”

Granger räckte upp handen så högt hon kunde utan att lyfta sig från stolen, och Jillian som satt precis bakom henne, såg inte Snape längre.

”Jag ser inget!” fräste hon tyst åt Hermione, som ryckte till och vände på huvudet.

”Vad har du att se?” fräste hon tillbaka.

”Jag vill se Snapes ansiktsuttryck!” sa Jillian och lade hastigt till: ”Smutsskalle!”

Hermione sjönk då ihop på sin stol, men fortsatte hålla handen uppe.

Jillian log belåtet.

”Det föll dig väl aldrig in att öppna en bok innan du kom hit, Potter?”

Snape brydde sig fortfarande inte om Hermione.

”Vad är skillnaden, Potter, mellan munkluva och stormhatt?”

Nu reste sig Hermione från stolen och sträckte sin hand så högt hon kunde upp mot taket.

”Jag vet inte,” sa Harry tyst. ”Men jag tror att Hermione gör det, varför försöker inte professorn med henne?”

Några skrattade, men ingen från Slytherin. Snape såg förbannad ut.

”Sitt ner!” fräste han åt Granger.

Jillian kunde också svaren på åtminstone två av frågorna. Hon visste inte den första, men de andra två var hon ganska säker på, för hon hade varit med när Narcissa bryggt trolldrycker, det är ganska spännande och hon lärde sig mycket.

”Upplysningsvis, Potter, kan jag tala om för dig att afrodill och malört frambringar en sömndryck som är så stark att den kallas för Den Levande Dödens Saft. En besoar är en sten som man tar ur magen på en get och den kan rädda en från de flesta gifter. Vad munkluva och stormhatt beträffar är det samma växt, som också går under namnet akonit. Nåå? Varför antecknar ni inte det här nu?”

Jillian höjde ögonbrynen och tittade på Amanda, som gav henne en likadan blick tillbaka. Sedan började hon rota efter pergament och fjäderpenna.

”Och en poäng kommer att dras av från Gryffindor för sin näsvishet, Potter.”

Jillian log smått medan hon skrev ner det Snape hade sagt.

Jillian och Amanda parades sedan ihop när de fick i uppgift att blanda ihop en enkel dryck som botade bölder. Snape svepte omkring i sin svarta mantel och såg på hur de vägde torkade nässlor och malde gifttänder från ormar, och han kritiserade alla utom Malfoy och Jillian, som han tycktes gilla, fast Jillian visste att Lucius och Snape var vänner, så Snape vågade nog inte bråka med dem.

Just när Snape sa åt dem att titta hur perfekt Malfoy hade kokat sina hornförsedda sniglar, fylldes fängelsehålan med ett surt grönt moln av rök och ett högt fräsande. En klumpig pojke i Gryffindor hade lyckats smälta ner en annan pojkes kittel, och deras trolldryck rann ut på stengolvet och brände hål i folks skor. Inom några sekunder hade alla elever flugit upp på sina pallar, utom pojken, och dränktes i dekokten och jämrade sig av smärta då röda bölder slog t på både armar och ben.

”Idiotiska pojke!” morrade Snape bakom Jillian, som ryckte till och nästan ramlade av sin stol. ”Ni satte väl till piggsvinsspiggarna innan ni tog kitteln från elden, kan jag tro?”

Pojken började gnälla ännu mer då bölder började slå upp på hans näsa.

Snape städade upp den utspillda trolldrycken med ett enda sving med trollstaven.

”Ta med honom till sjukhusflygeln” fräste Snape ilsket åt den andra pojken. ”Du, Potter, varför sa du inte åt honom att han inte skulle tillsätta piggarna? Du trodde väl att det skulle få dig att verka duktig om han gjorde fel, va? Det här blir ytterligare en poängs avdrag för Gryffindor för sin skull.”

Jillian log belåtet igen, medan hon gick ner från pallen och lugnt fortsatte med sin trolldryck, som såg ut precis som boken beskrev att den skulle se ut vid det här laget.

En timma senare lämnade Slytherineleverna fängelsehålorna med ett leende på läpparna, Gryffindor hade förlorat två poäng, och det var jättebra för dem.

Den första veckan var nu slut och Amanda och Jillian gick ut, för att njuta av sensommarsolen, då de fick syn på Potter och Weasley. Jillian ropade på dem, och de stannade.

”Vart är ni på väg?” frågade hon och log mot Harry.

”Till Hagrid, nyckelväktaren.”

”Mhm” sa Amanda. ”Vem är det?”

”Jätten” Viskade Jillian till henne och hon sa:

”Jaahaaaa!! Han där som ledde oss till båtarna över sjön?”

”Ja, precis.” fräste Weasley.

”Var inte så sur, Weasley, du borde vara glad, jag har hört att eran familj är så fattig att den inte har råd med kläder, men du har ju en uniform” sa Jillian och log elakt.

Ron bara gapade.

”Kom nu Amanda, vi går till sällskapsrummet.”

De vände om, men plötsligt kastade sig Ron över Jillian och slog till henne i ansiktet.

”RON!” Utbrast Harry, och drog bort honom från Jillian, som nu blödde från näsan.

”Jag ska se till att lärarna får veta om det här!” ropade Amanda och hjälpte Jillian upp.

”Nejdå, Amanda, det går bra.” sa Jillian och tog fram sin stav. ”Episkey” näsan slutade blöda. ”Hur ser det ut?” frågade hon Amanda.

”Helt normalt.” sa hon medan hon blängde på Weasley.

”Du borde akta dig!” fräste Ron och tog ett steg mot Amanda, som omedelbart gav till ett skrik och bakade undan.

”Kom, Amanda, nu går vi.” sa Jillian och de vände sig mot slottet. ”Hejdå Harry”

Han svarade inte. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad tycks? ;D 

 Hon vaknade först nästa morgon. Solen hade knappt gått upp än, men hon gick upp ändå och satte sig i fönstret. Hon var nervös inför sin första skoldag, och kunde absolut inte somna om igen.

Hon satt där i fönstret, och upptäckte efter en stund att deras fönster satt perfekt för att titta på soluppgången. Solen gick långsamt upp och Jillians rumskamrater fortsatte sova. Tillslut tröttnade Jillian på att sitta i fönstret, (hon hade börjat få lite ont i baken), och sysselsatte sig med att ta på sig sin skoluniform istället. Hon tog på sig allt och började sedan packa sin väska. Hon lade i alla böcker som hon behövde enligt schemat på deras dörr. Första lektionen de skulle ha var Trollformellära, så hon packade ner den boken i väskan, sedan skulle de ha Förvandlingskonst, Örtlära, Trollkonsthistoria och Svartkonster.

När hon packat klar väskan vaknade en av de andra tjejerna i rummet.

”Gó morron” sa flickan och sträckte på sig innan hon reste sig upp. ”Vakna tidigt?”

”Ja, kunde inte somna om..” svarade Jillian.

”Mhm..” sa flickan. ”Var det du som var Pansy?”

”Nej, Jillian. Jillian Black.”

”Ja, så var det. Jag heter Daphne Greengrass.”

Jillian nickade långsamt som svar.

”Såå.. Vad tycker du om Slytherin?”

”Bra, antar jag” sa Jillian, utan att bry sig om att starta ett nytt samtalsämne. Hon var för trött för att prata.

”Du var släkt med Draco Malfoy?” frågade Daphne.

”Ja.” hon tittade upp på Daphne. ”Men på långt håll.”

”Hur långt?”
”Hans mamma och min pappa är kusiner.” svarade Jillian och lyfte upp sin väska över axeln. Daphne började ta på sig sin uniform, och pratade inte mer. Så Jillian lämnade rummet och gick istället ner i sällskapsrummet, där hon slog sig ner på golvet framför en av de två brasorna. Det var helt tomt där inne, alla sov nog fortfarande, men hon tyckte att hon hörde lite ljud från några av rummen ibland.

Efter en knapp halvtimme började lite folk komma ut från sin sovsalar.

Draco kom gående och satte sig bredvid henne.

”Hittat några vänner än?” frågade han.

”Nope.” svarade Jillian och tittade upp på honom. ”Varför bryr du dig?”

”Jo..” sa han. ”Jaa, jag vet inte.”

Jillian sa ingenting, utan fortsatte stirra in i den knastrande brasan.

”Har du hittat några vänner, utom Crabbe och Goyle då?” frågade Jillian efter en stund.

”Nej, alla verkar vara idioter.” sa han och fnyste. ”Smutsskallar eller Halvblod hela högen” Smutsskallar var de renblodigas sätt att säga Mugglarfödda på. Mugglarfödda var dem som hade fått magiska krafter men varit födda i en mugglarfamilj.

”Men halvblod är väll okej? Crabbe var väll halv?” frågade Jillian och tittade Draco i ögonen.

”Nej, han är bara lite 'Mugglig'”

”Mhm”

De lämnade sedan sällskapsrummet tillsammans med en prefekt som visade dem vägen till Stora Salen igen, där de åt frukost. En flicka som sov i samma rum som Jillian, slog sig ner bredvid henne.

”Hej!” sa flickan och log stort mot henne. Hennes utseende var lite annorlunda; det var som om hennes färger ville inte riktigt ville bestämma sig; Hon hade ganska kort, rödblont hår, blågröna ögon och värken ljus eller mörk hy. Hennes drag var ganska tydliga i ansiktet, och hon var lång och smal. Hennes röst var ljus och mjuk på samma gång.

”Hejhej..” sa Jillian.

”Vad heter du då?” frågade hon.

”Jillian.”

”Okej, Hej, Jillian. Jag heter Amanda Goldwell!”

”Mugglare, halvblod, renblod?”

”Pappa var renblod, från Frankrike, och mamma ett halvblod från Wales.” sa Amanda och log snällt mot Jillian.

”Mhm, då är du alltså 3/4 renblod?”

”Japp..m Mormor är mugglare.” sa Amanda. ”Hon är den närmaste mugglaren i min släkt”

Amanda tog lite mat, och gjorde där med en paus.

”Så, du är renblod va?” sa hon efter en liten stund.

”Ja.” sa Jillian och tog ett bett i sin macka. ”100%”

”Coolt” sa Amanda och tittade rakt in i Jillians mörkgröna ögon.

”Så...” Amanda tog en paus för att äta lite. ”Första dagen på Hogwarts. Det är coolt”

”Antar det.” sa Jillian och såg sig om i salen. Det var mycket tystare idag, men det var väll för att alla var trötta.

”Hittar du här?” frågade hon.

”Nja.. Haha.. Nej” sa Jillian och log roat.

”Då kanske du och jag kan leta oss fram tillsammans? Vi kommer ju att ha samma lektioner och så..”

”Ja, det kan vi göra.” sa Jillian.

Hon och Amanda Goldwell letade sig sedan fram till Trollformel klassrummet. På Hogwarts fanns etthundrafyrtiotvå trappor: breda, svepande trappor; smala, skangliga; några ledde någon annanstans på fredagar; några hade ett förvinnande steg halvvägs upp som man måste komma ihåg att hoppa över. Jillian och Amanda hittade tillslut klassrummet, och kom inte försent, som vissa andra.

Några lektioner senare hade de förvandlingskonst. De hade den tillsammans med Gryffindor, och där med fröken besserwisser; Hermione Granger. Hon räckte upp handen och skuttade upp och ner så fort läraren ställde en fråga, och hon var den ända som lyckats med uppdraget de fått på lektionen;

Professor McGonagall var lärare i Förvandlingskonst, men hon var också Gryffindors föreståndare. Därför såg Jillian inte fram emot att ha lektion för henne ihop med dem.

Men det visade sig att McGonagall inte favoriserade Gryffinodrarna. Det märkte alla.

”Förvandlingskonst är något av den mest invecklade och farliga magi ni kommer att få lära er på Hogwarts” inledde McGonagall med. ”Den som ställer till med trassel på mina lektioner får lämna dem och aldrig mer komma tillbaka. Så nu har jag varnat er.”

Sedan förvandlade hon katedern till en gris och tillbaka igen. Jillian blev inte så imponerad, hon hade sätt förvandlingskonst förut, men man blev ändå otålig, och vill sätta igång själv. Men eleverna insåg snart att förvandla möbler till djur, var låångt borta.

De fick börja med att göra invecklade anteckningar, och sedan fick de varsin tändsticka som de skulle förvandla till en nål.

Och det var då Hermione Granger, flickan med tänderna, fick glänsa, när lektionen var slut höll professor McGonagall upp Grangers tändsticka, som blivit silverfärgad och spetsig, och sedan gav hon Granger ett av sin sällsynta leenden.

Jillian hade sätt fram emot lektionerna i Försvar Mot Svartkonster, men som visade sig var lite av ett skämt, Slytherineleverna hade svartkonst ihop med Hufflepuff, och båda elevhemmen nästan höll för näsan inne i Professor Quirrells klassrum. Det luktade starkt av vitlök, och Quirrell bar en slags turban, som det gick ett rykte om: Att den var fullproppad med vitlök. Quirrell sa att han var rädd för att några vampyrer han stött på i Rumänien, och trodde att de när som helst skulle komma och ta honom, därför hade han massa vitlök överallt.

Jillian och Amanda misstänkte att han ljög lite om sin turban; han hade fått den som gåva av en afrikansk prins, för att han befriat honom från en gengångare, men ett rykte nådde dem; en i Gryffindor hade frågat honom hur han blivit av med gengångaren, så började han rodna och började tala om vädret.

Jillian och Amanda blev goda vänner. Amanda var en sån som följer efter någon och pratar en massa, men det var något med henne som Jillian tyckte om, och det gjorde dem till vänner.

Fredagen första veckan lyckades Amanda och Jillian hitta till Stora Salen, helt utan att gå vilse. Den morgonen satt Harry Potter och hans vän Ron och pratade om dagens schema:

”Vad har vi för lektioner idag?” frågade Harry Ron.

”Dubbeltimme i Trolldryckskonst tillsammans med eleverna i Slytherin.” sade Ron. ”Snape är föreståndare för Slytherinhemmet. Det sägs att han alltid favoriserar dem – vi får se om det stämmer”

Jillian log.

”Hörde du det Amanda?”

”Vadå?” frågade Amanda och tittade upp från sin gröt.

”Vi ska ha Trolldryckskonst med Gryffindor, och Snape favoriserar oss.”

Amanda lyste upp till sitt vanliga glada jag.

”Wow, va kul!” sa hon och åt snabbt upp sin gröt.

Posten kom kort där efter. Jillian hade fått ett brev från Narcissa, och ett till, som det inte stod något namn på utsidan på. Jillian öppnade det först:

Kära Jillian,

 Hoppas att du trivs på Hogwarts och att du har många vänner.

 Jag är ledsen att jag inte kunde vara med när du började.. Men

 Jag hoppas få träffa dig snart.

Om du skriver tillbaka vill jag gärna veta vilket elevhem du

hamnade i, inte för att det spelar någon roll.. Bara lite..

 Jag mår ganska bra, med tanke på att jag är i Azkaban,

hoppas att du också gör det.

Saknar dig,

Sirius Black.

P.S Om Draco stör dig, slå till honom.

Jillian stirrade tomt framför sig. Hur hade han kunnat skicka ett brev? Han satt ju i fängelse! Men här var det, ett brev från hennes pappa. Hon log. Han brydde sig fortfarande om henne, även om han var en mördare. Men hon oroade sig lite över 'Jag hoppas få träffa dig snart'. Tänk om han tänkte rymma?

Hon lade ner brevet i sin väska och fortsatte äta. 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, men det blev ett ganska händelselöst kapitel. Men Jillian fick iaf en kompis nu! Kapitel 11 kommer så fort jag är klar!