Jag hade visst fullt upp hela helgen, så det blev inga inlägg. Jag har massa prov nu också så.. men idag kan jag spamma inlägg på er! Jag ska stena er!! Med kapitel alltså. Jag kan iallafall hålla på tills klockan 18.
Kram på er! <3 ;)

”Jillian!”

Det var måndag och hon och Amanda satt i Stora Salen och åt sin frukost. Jillian vände sig om mot den som hade ropat. Det var Harry, såklart.

”Hej.” sa han och log mot henne. Hermione och Ron anslöt sig bakom honom. Jillian höjde sina ögonbryn. Hon var fortfarande sur över förlusten, ännu ett dåligt Slytherin-drag.
”Vad vill ni?” sa hon irriterat.

”Hagrid sa en grej igår, det är om..” sa Hermione och tittade på Harry.

”Hunden” viskade Ron och lutade sig fram för att hon skulle höra honom.

”Jaha?” sa Jillian. ”Varför skulle jag bry mig?” De såg förbryllade ut. ”Jag har ingenting med det att göra.”

”Det har du visst.” sa Hermione och tittade bedjande på henne. ”Snälla, följ med så att vi kan berätta.”

”Jaja..” sa hon, reste sig upp och tog sin skolväska. Amanda reste sig upp också men Jillian hejdade henne. ”Stanna här. Vi träffas..” hon tittade på Harry, han gav henne den där minen som sa att det var väldigt viktigt. ”..vid lektionen sen..”

Amanda satte sig ner igen och återgick till sin frukost.

Sen gick Harry, Hermione och Ron, följda av Jillian, till det där gömda rummet bakom en av tavlorna som de hade varit i när de jagades av Filch.

”Vad är det som är så viktigt?” frågade Jillian när de hade gått en bit in i korridoren.

”Hagrid sa att en person vid namn Nicolas Flamel var är inblandad i det där med det som hunden vaktar.” sa Harry.

”Hunden vaktar?” sa Jillian frågande. ”Va?”

”Hermione la märke till att hunden stod på en fallucka, så den måste vakta nånting. Vi frågade Hagrid om det. Och Harry berättade att han och Hagrid hade hämtat något på Gringotts samma dag som det var inbrott där, och nu tror vi att Hagrid hämtade det som är gömt där inne. Men vi vet inte vem Nicolas Flamel är, så vi behöver din hjälp.” sa Ron i ett andetag.

”Jag känner igen namnet, men jag vet inte var jag har hört det. Har ni kollat i biblioteket?” frågade Jillian.

De skakade på huvudet.

”Okej.. Men jag vet att jag har hört det förut.. Hm. Jag får kolla upp det.” svarade Jillian och log snabbt. ”Men jag vill gärna inte hjälpa till..”

”Varför?”

”Eh.. Jaa, ni är Gryffindorare och jag är Slytherinare, jag vet inte om ni bryr er om det, men jag skulle få ett dåligt ryckte, om folk såg mig ihop med er menar jag.”

”Om du inte hjälper till berättar vi varför du egentligen följde efter oss och mötte trollet.” sa Harry.

”Det var inte så snällt av er.” sa Jillian och höjde ögonbrynen. ”Jag trodde du var en Gryffindorare rakt igenom, Harry, men när jag hör dig nu skulle man kunna tro att du var en Slytherinare.”

Han gjorde en arg min. ”Hjälper du till eller inte?”

”Jaja, om jag måste.” sa hon. ”Men jag vill inte.”

Dagen fortsatte som vanligt efter det. Men när dagen var slut gick hon till biblioteket som de hade bestämt innan. Harry, Hermione och Ron var inte där än, så Jillian satte sig och läste lite läxor medan hon väntade.

Det gick en kvart och ingen kom … en kvart till … en timme. Hade hon förstått fel? Nej, de hade sagt ”Idag efter skolan i biblioteket”, det var hon säker på.

Efter en liten stund till kom de äntligen.

”Varför tog det sån tid?” frågade Jillian syrligt.

”Vi var hos Hagrid.” svarade Harry kort och sedan gick det in bland böckerna och började leta efter Nicolas Flamels namn. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett vääldigt kort kapitel idag, men jag har inte riktigt tid att skriva så mycket idag. Kommer ett längre imorgon. 

Det gick några veckor till och plötsligt var det november. Jillian hade kommit in i rutinerna och hade inga som helst problem med att hitta i slottet längre. Det blev kallare och kallare och bergen omkring skolan var isiga och gråa. Varenda morgon var gräset täckt av frost.

Men en sak var bra: Quidditchsäsongen hade börjat. På lördagen skulle Jillian spela sin första match som sökare efter flera veckors träning: Slytherin mot Gryffindor. Om Slyherin vann skulle de få behålla sin ledning i elevhemsmästerskapen, om Gryffindor vann skulle de få andra plats, alltså skulle Slytherin leda i vilket fall, men det är ju kul att vinna, såklart.

Dagen före matchen stod Jillian, Amanda och Daphne ute på skolgården. Harry, Ron och Hermione stod inte långt ifrån dem, de stod omkring en glasburk med en blå låga i. Hermione hade säkert trollat fram den.

Snape kom ut genom en dörr och gick raka vägen fram till dem.

”Vad är det du har där, Potter?” frågade han och tittade på boken som Harry höll upp. ”Biblioteksböcker får inte tas med utanför skolan.” sa Snape. ”Ge mig den. Fem poängs avdrag för Gryffindor.”

”Den regeln hittade han just på.” muttrade Harry när Snape var på väg därifrån. Jillian upptäckte att han haltade.

”Vad tror ni att det är för fel på hans ben?” frågade hon Amanda och Daphne och nickade mot Snape.

”Vet inte.” sa Daphne.

”Ingen aning.” svarade Amanda.

Jillian såg Harry, Ron och Hermione lämna skolgården.

”Var är min uniform då?” var orden som Jillian vaknade av nästa morgon. Det var Daphne som stod mitt i rummet och kokade av ilska. ”Någon av er måste ha tagit den!” sa hon argt.

”Varför skulle vi vilja ha dina uniformer?” frågade Jillian trött och satte sig upp. ”De är för stora för mig.”

”Men!” fräste hon. ”Jag har letat igenom hela rummet och jag vet att jag la dem precis här igår!”

Amanda stod vid sin säng iklädd sin uniform. Hon tittade på Daphne med en är min.

”Du är bara slarvig.” sa hon. ”Dom är säkert i din koffert.”

Hon gick fram till Daphnes koffert men stoppades av henne.

”Du rör inte mina grejer” sa Daphne hotfullt. ”Om du ens rör min koffert bryter jag nacken av dig.”

”Men håll käften!” sa Jillian och tryckte ansiktet mot kudden. ”Det är till och med lördag idag, ni behöver inte ha era jäkla uniformer!”

Det blev tyst, men stämningen var inte den bästa.

”Jag tror ändå att någon av er tog dem.”

Jillian blängde ilsket på Daphne.

Hon kom på något sätt upp ur sängen och insåg just då att det var lördag. Den lördagen. Den lördagen de skulle spela sin första Quidditch match! Jillian drog fram kvasten som hade blivit skickad till henne för några veckor sedan. En Nimbus 2000, såklart.

”Juste, det är match idag.” sa Amanda och log snällt mot Jillian. ”Lycka till.”

”Tack. Jag tror att jag behöver det..” svarade Jillian.

Sedan gick hon och Amanda ner till frukosten medan Daphne fortsatte leta efter sina uniformer i rummet.

Klockan elva hade hela skolan samlats på läktaren på Quidditchplanen. Vädret var klart och kallt, ”Ett bra väder för Quidditch” som Flint skulle sagt. Det fanns nästan inga dåliga väder enligt honom, utom regn och stark vind eller snö och stark vind, då och endast då var det dåligt väder.

Jillian hade fått höra att Gryffindors lagkapten alltid höll ett tal innan matcherna och att Flint bara gjorde det om de hade en chans att vinna, innan finalen. Innan sa han bara:

”Spela bra och lycka till.” Det var allt. Sedan vandrade de ut på Quidditchplanen i sina gröna Quidditchklädnader (Gryffindor spelade i rött).

Det första Jillian såg när de vandrade ut var en plansch som blinkade i olika färger, med ett stort Gryffindor-lejon och med texten: ”Potter till President”.

Det fanns några utspridda planscher i Slytherinpubliken, där det stod ”Heja Slytherin!” eller ”Slytherin är bäst!” eller en där det stod: ”Heja renbloden och slakta de andra!”, men den togs bort av en lärare, för att den var ”kränkande”. Inte för att Jillian höll med, Amanda var ju halvblod, men det fanns ju dem som inte borde vara på skolan, både mugglarblod och renblod faktiskt, till exempel Neville Longbottom, Jillian var säker på att han inte hade godkänt i något ämne, utom örtlära.

Madam Hooch var domare. Hon stod mitt på planen med en kvast i handen.

”Nu vill jag se en fin och just match, hör ni det allesammans” Hon verkade vända sig speciellt mot Flint, som log slugt mot henne. ”Var snälla och sitt upp på era kvastar.”

Jillian satt upp på sin Nimbus. Hon fick syn på Harry, som kravlade sig upp på sin kvast.

Madam Hooch blåste med sin silvervisselpipa och 15 kvastar steg upp i luften.

Jillian drog sig omedelbart upp högt över spelplanen, så att hon fick en bra utsikt över hela, och hon såg till att hamna lite högre upp än Harry, som verkade ha samma taktik, så att hon kunde se honom också.

Harry kastade inte ens en blick på Jillian, utan höll ögonen på matchen där nere, istället för att spana efter kvicken.

”Och Klonken uppfångas omedelbart av Angelina Johnson från Gryffindor – en sån duktig Jagare den flickan är, och snygg är hon också …”

”JORDAN!”

”Förlåt, professorn.”

En pojke från Gryffindor refererade matchen, han hette Lee Jordan och var nogrant övervakad av professor McGonagall.

”Och hon susar verkligen iväg där uppe, en snygg passning till Alicia Spinnet, ett strålande fynd av Oliver Wood, bara reserv förra året … tillbaka till Johnson och … nej, Slytherin har tagit Klonken …” Men efter det slutade Jillian att lyssna, hon stirrade omkring på planen och hoppades få syn på Kvicken före Potter. Det skulle vara skit om hon misslyckades på sin första match …

”MÅL FÖR GRYFFINDOR!” hörde hon Jordan ropa, och tittade ner och fick se Potter göra några loopar i luften. Jillian suckade. Hoppas Slytherin gör mål snart …

En stund senare hade Gryffidor gjort två mål, och hade där med 20 poäng, mot Slytherins än så länge noll.

Hon började lyssna på Jordan igen:

”Slytherin har hand om spelet … Flint har Klonken … tar sig förbi Spinnet … tar sig förbi Bell …”

”Kom igen nu, Flint …” viskade hon för sig själv.

”… får en hård smäll i ansiktet av en Dunkare, hoppas den krossade näsan på honom … jag skämtade bara, professorn … Slytherin gör mål … å nej …”

Jillian flög ner en bit och gjorde loopar, precis som Harry hade gjort tidigare.

Plötsligt verkade det som om Harry tappade kontrollen över sin kvast. Han flög högre och högre upp i luften, bort från spelet, och den ryckte och svängde omkring väldigt mycket.

”Harry..?” ropade Jillian till honom, men han hörde inte, för kvasten började plötsligt att rulla runt, och han tappade nästan greppet om halsen på kvasten.

Kvasten ryckte till, och Harry blev hängande i en hand, precis som Jillian gjort under uttagningarna, men de var betydligt högre upp nu. Det verkade som om kvasten försökte göra sig av med Harry, den ryckte och svängde och Jillian var tvungen att flyga flera meter ifrån för att inte bli sparkad i huvudet av Harrys fötter som svängdes omkring överallt.

Plötsligt slutade kvasten att skaka och Harry kravlade sig upp igen.

”Va i …?” sa Jillian men Harry bara ryckte på axlarna och började flyga ner mot marken. Plötsligt slog han händerna för munnen och ramlade ner den sista halvmetern till marken. Jillian tittade ner och fick se honom nästan kräkas upp något litet och guldfärgat …

”Jag har Kvicken!” hojtade han och viftade med den i luften, och matchen slutade i total förvirring, och Jillian flög ner till marken med huvudet hängande.

”Jag misslyckades på min första match!” sa hon argt på eftermiddagen, när Flint stod och argumenterade med några andra elever om att det var fusk att Harry hade svalt den istället för att fånga den.

”Det gör ingenting Jilli” sa Draco som satt bredvid henne i en soffa framför en av brasorna. ”Vi leder ju fortfarande.”

”Men …”

”Det gör inget.” upprepade han.

Hon blängde ner på sina händer och slutade lyssna på dem. För det gjorde faktiskt något. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Håller ni med Jillian? ;) 

Trollet stannade till vid en dörröppning och kikade in. Det ruskade på huvudet och fattade ett beslut med sin lilla hjärna och lufsade långsamt in i rummet.

 Jillian andades ut. Hon hade inte ens vågat andas under tiden trollet var där.

”Nyckeln sitter i låset” mumlade Harry bredvid Jillian. ”Vi kan låsa in det.”

”Bra idé” sa Ron nervöst.

”Vänta..!” sa Jillian men Harry tystade henne.

”Var tyst bara.” viskade han.

Jillian vågade inte säga nånting, men hon kände till något som det var ganska viktigt att de visste.

”Killar..” viskade hon tyst och såg sig omkring i korridoren. ”Ni måste lyssna.. det där är..”

”Vi vill inte höra!” fräste Ron.

”Men..”

”SCHH!” sa Ron och smög fram och smällde igen dörren och låste den.

”Ja!”

De började springa tillbaka längs korridoren.

”VÄNTA!” skrek Jillian efter dem. Hennes ansikte var skräckslaget och hon ville egentligen inte säga något men..

”Å, nej!” sa Ron och till och med i det mörka ljuset i korridoren kunde hon se att Ron var likblek i ansiktet, nästan lika blek som Blodige Baronen.

”Det där är flicktoaletten!” flämtade Harry.

”Hermione!” sa båda två samtidigt.

”Varför sa du ingenting Jillian!”

”JAG FÖRSÖKTE!” skrek hon, men slog sedan händerna för munnen. Hon kände hur hon började få tårar i ögonen. ”Ni.. Ni lyssnar ju inte på mig!” sa hon.

Men de lyssnade inte, såklart. De var fullt upptagna med att springa tillbaka, låsa upp dörren och rusade in på toaletten.

Jillian följde inte efter. Hon stannade på fläcken. Hon tänkte inte riskera livet för en smutsskalle.

Hon hörde Ron ropa något, och smög långsamt mot dörren med ett skräckslaget ansiktsuttryck. Hon stannade när hon hörde Harry ropa;

”Sätt igång, spring, spring!”

Plötsligt röt trollet och Jillian backade. Varför var hon tvungen att vara en sån typisk Slytherinare? Varför? Hon stängde ögonen och tog några djupa andetag. Kom igen nu, Jillian. Tänkte hon. Du måste hjälpa dem. Hon drog långsamt fram sin stav.

Det var fullt med ekon och skrik inuti rummet. Jillian stog fortfarande tryckt mot väggen utanför. Men när hon hörde ännu ett skrik tog hon ännu ett djupt andetag och rusade sedan raka vägen in på flicktoaletten.

En väldigt stor överraskning mötte henne. Harry satt uppe på trollets axlar och hade just tryckt in sin stav i trollets näsa.

Trollet vrålade av smärta och viftade med sin klubba i luften. Jillian duckade undan, ner på marken och fick då syn på Hermione, som satt tryckt mot väggen och stirrade gapande på trollet helt skräckslagen. Jillian ville gärna göra exakt samma sak, just nu, men hon höjde staven istället..

Men hon hann inte göra något. Ron hade lyft sin stav;

”Wingardium Leviosa!” ropade han.

Trollets klubba höjde sig i luften och svävade flera meter över trollets huvud. Plötsligt föll det ner med ett otrevligt brak ner i trollets huvud.

Trollet vacklade till på fläcken och föll sedan framstupa ner på golvet.

Harry reste sig upp. Han skakade och det såg ut som om han tappat andan.

Jillian stirrade skräckslaget på trollet som nu låg utslaget på golvet, med en trollstav uppkörd i näsan.

Hon öppnade munnen, men fick inte fram ett ljud. Hermione var den första som sa något.

”Är det … dött?”

”Jag tror inte det” sa Harry. ”jag tror att det bara har tuppat av.”

Han böjde sig ner över trollet och drog ut trollstaven som var täckt med något som såg ut som tjockt, grått klister.

”Isch … trollsnor.”

Jillian kände maten i magen igen. Men hon kämpade för att inte spy. Plötsligt hörde hon steg i korridoren utanför.

 Jillian insåg plötsligt hur mycket väsen de fört, med trollets vrål och allt buller.

Ett ögonblick senare kom professor McGonagall instörtande i rummet, tätt följd av professor Snape och Quirrell. Quirrell tittade på trollet och gav till ett svagt kvidande och tittade hastigt ner på en toalett medan han tog sig för hjärtat.

Snape böjde sig över trollet, efter att ha gett Jillian en underlig blick. McGonagall tittade på Harry och Ron. Hon såg förbannad ut.

”Vad i all världen tänkte ni på?” sa McGonagall till dem. Hon verkade inte bry sig om Jillian. Ron stod fortfarande med trollstaven i luften. ”Ni hade tur som inte blev dödade. Varför är ni inte i er sovsal?”

Snape gav Harry en genomträngande blick och sedan en till Jillian, såklart.

”Snälla professor McGonagall – de sökte efter mig.”

”Miss Granger!”

 Jillian tittade upp på henne. Hon stod nu upprätt på golvet.

”Jag gav mig ut för att leta efter trollet för jag … jag trodde att jag kunde klara av det på egen hand … för jag har ju läst allt om dem.”

Ron tappade sin stav. Jillian tappade sin haka. Hon stirrade på Hermione med förvånade ögon.

”Om de inte hade hittat mig, skulle jag vara död nu. Harry stack upp sin trollstav i näsan på trollet och Ron slog det medvetslöst med klubban det hade med sig. De hade inte tid att gå och hämta nån. Trollet var på väg att ta död på mig när de kom.”

 Jillian såg hur Harry och Ron försökte få det att se ut som om den här historien var helt ny för dem, hon själv genomskådade det direkt. Jillian försökte inte hålla på som om det var sant. Varför skulle hon det? Hon hade ingen anledning att skydda dem.

”Och Miss Black, vad gör du här?” sa McGonagall och vände sig mot henne.

”Ähum.. Jo.. Jag såg Harry och Ron rusa iväg.. så jag följde efter dem.. för att se till att de.. inte skulle råka illa ut..” man såg på Snape att han inte trodde på henne, men eftersom hon tillhörde Slytherin och att Snape favoriserade henne lite grann gjorde det inget. McGonagall däremo såg övertygad ut.

”Jaa … i så fall …” sa hon och stirrade på alla fyra. ”Hermione Granger, duma flicka, hur kunde du bara komma på idén att ge dig i kast med ett bergatroll på egen hand?”

Hermione hängde med huvudet. Jillian kunde inte förstå hur Hermione, lilla miss duktig, som aldrig i sitt liv skulle bryta mot reglerna, kunde stå där och ljuga om att hon hade gjort det. Det var lika otänkbart som att Snape skulle börja dela ut karameller. Jillian försökte att dölja det roade leendet vid den tanken.

”Hermione, Gryffindor kommer att få fem poängs avdrag för det här.” sa McGonagall. ”Jag är mycket besviken på dig. Om du inte är skadad alls, är det bäst att du ger dig i väg till Gryffindortornet. Eleverna hålller på att avsluta festen i sina olika elevhem.”

Hermione gick.

”Jillian, jag förstår inte riktigt varför du är här, men eftersom dina avsikter att gå hit var goda kommer jag att ge Slytherin fem poäng. Ge dig iväg.” fortsatte hon. Jillian gick då ut, men hon stannade utanför dörren, hon ville veta vad som hände med Harry och Ron. Av ren nyfikenhet.

”Ja, jag säger fortfarande att ni hade tur, men det är inte många förstaårselever som hade kunnat ställa upp mot ett fullvuxet bergatroll. Ni vinner fem poäng vardera år Gryffindor. Jag ska informera professor Dumbledore om det. Ni kan gå.”

Efter att McGonagall nämnt deras poäng rusade Jillian iväg mot Slytherin. Jillian undrade om detta skulle förändra något mellan henne och Gryffindorarna. Men hennes beslut blev att detta inte hade någon betydelse. Hon hade ju inte gjort något.. eller?

När hon kom till Slytherin var det första hon mötte ett oroligt ansikte som tillhörde Amanda.

”Vad hände?” frågade hon hastigt i en viskning.

”Jag ska berätta..” De gick in i sovsalen, och Jillian berättade allt som hänt. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.. Jillian fick fem poäng idag!

Vad tycker ni? 

Jillian visste inte om det berodde på att hon hade så mycket att göra eller om hon bara hade väldigt roligt, för tiden verkade gå fasligt fort. Ovanpå Quidditchträningen tre dagar i veckan hade hon också en massa läxläsning. Jillian insåg en dag att hon hade varit på Hogwarts i hela två månader redan, och att det snart var Allahelgonaafton. Några äldre elever berättade att de skulle bli en buffé i Stora Salen och att det alltid var jättefint pynt. Hogwarts började bli som ett hem och Amanda började bli som en syster för henne, och att Draco och hon var i samma elevhem störde henne inte så mycket som hon trott att det skulle göra. Faktiskt så tyckte hon mer om Draco som han var nu på Hogwarts. Han hade andra personer att vara med och Jillian var liksom bara en i mängden för honom nu. De ända ögonblicken som de ens lade märke till varandra var på Historielektionerna, då de var tvungna att jobba tillsammans med en uppgift, men det gjorde bara att det blev ännu enklare att stå ut med honom.

På allhelgonaaftonens morgon vaknade de till din ljuvliga doften av stekt pumpa som kom svävande genom korridorerna. Ännu bättre var att Professor Flitwick sa att han tyckte att det var dags för dem att lära sig att få saker att flyga, men olyckligt nog hade Ravenclaw, som det brukade han sina Trollformellektioner med var tvungna att byta tid av någon anledning, så Slytherin hade nu sina lektioner i Trollformler med Gryffindor. Professor Flitwick delade in klassen i par, och Jillian hamnade olyckligtvis tillsammans med Hermione Granger, för att hon var den ända som var kvar.. Amanda hade hamnat med Pansy Parkinson.

”Glöm nu inte den fina handrörelsen vi övat!” pep Flitwick, som vanligt uppflugen på en trave böcker. ”Sväng lätt och vrid på handleden, kom ihåg det, sväng lätt och vrid. Och att uttala de magiska orden rätt är också mycket viktigt – glöm aldrig trollkarlen Baruffio, som sa 's' istället för 'f' och fann sig själv på golvet med en buffel på bröstkorgen.”

Jillian svängde lätt och vred med handleden, men den lilla fjädern som de skulle skicka upp i skyn ville inte röra på sig.

”Wingardium Leviosa!” sa Jillian och gjorde handrörelsen, men inget hände, ännu en gång.

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT"> ”Du uttalar fel!” fräste Hermione. ”Det är Win-gar-dium Levi-o-sa, dra ut på 'gar' så blir det långt och fint.”

”Gör det själv då!” fräste Jillian. ”Du som är så duktig!”

”Nej, du får göra det först.” sa Hermione och blängde.

”Du vill bara att jag ska göra det så att du kan göra likadant sen.” sa Jillian. ”Därför får du göra det först.”

”Jaja.” sa Hermione och rullade upp ärmarna på sin uniform, vred hastigt på sitt trollspö och sade:

”Wingardium Leviosa.” Deras fjäder höjde sig upp i luften från bänken och svävade ungefär en meter ovanför deras huvuden.

”Å, bra gjort!” ropade Flitwick och klappade händerna. ”Titta hit allihop, miss Granger lyckades göra det!”

Jillian blängde då värre än nånsin på Hermione. Hon tog tag i fjädern och tvingade den att ligga nere på bänken igen.

”Wingardium Leviosa!” sa Jillian på sitt eget sätt som Hermione sa var fel, och fjädern höjde sig då ända upp till taket. ”HA!” sa hon rakt i ansiktet på Hermione. ”Där fick du! 'Du uttalar fel'. HA!”

Hon blev inte mycket mer vän med Hermione vid det tillfället. Hermione hade desperat försökt få ner fjädern från taket igen, men Jillian viskade formeln om och om igen, för att få fjädern att klistra sig mot taket.

Efter lektionen när eleverna strömmade ut ur klassrummet hamnade Jillian och Amanda bakom Harry och Ron.

”Det är inte konstigt att ingen kan tåla henne” sa Ron till Harry. Jillian förstod att de pratade om Hermione. ”Uppriktigt sagt är hon en riktig mara.”

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT"> Någon stötte till Jillian och upptäckte att det var Hermione. Hon stötte till Harry också, efteråt. Hennes ansikte var fyllt av tårar, och Jillian kände ett stygn av medlidande och dåligt samvete igen. Nej, nej, nej, tänkte hon, Granger är dum i huvudet, hon förtjänar inget medlidande.

På vägen upp till Allhelgonafesten hörde Jillian Pansy tala om för en av sina väninnor att Granger satt på flicktoaletten och grät, och ville bli lämnad ifred.

En liten stund senare steg de in i Stora Salen, och det fick dem att glömma alla tankar på Hermione;

Tusentals levande fladdermöss flaxade från väggarna och taket medan ytterligare tusen svepte över borden i låga svarta moln och fick ljusen i pumporna att fladdra. Festmaten dök upp plötsligt på de gyllene serveringsfaten, som den hade gjort på banketten vid terminsstarten.

Jillian var just på väg att ta sin andra portion med stekt kött och pumpasås när Professor Quirrell kom inrusande i salen, med turbanen på sned och ett skräckslaget uttryck i ansiktet.

Alla stirrade tyst då han sjönk ihop på bordet och flämtade;

”Ett troll … i fängelsehålorna … tyckte ni borde få veta det.”

Sen sjönk han ihop avsvimmad på golvet.

Alla började plötsligt att prata, vissa skrek, men ett par purpurröda smällare från Dumbledores trollstav fick alla att tystna.

”Prefekter” mullrade han, ”led genast tillbaka eleverna i era elevhem till sovsalarna!”

En av Slytherins prefekter ropade omedelbart på dem.

”Följ mig! Förstaårselever efter mig! Håll ihop! Var inte rädda!”

”Hur kunde ett troll komma in?” viskade hon till Amanda när de trängdes in i ett led efter prefekten.

”Jag har ingen aning..” sa hon och såg sig förskräckt omkring.

Jillian fick plötsligt syn på Harry och Ron, som smet iväg in i Hufflepuffledet.

”Jag kommer snart..” viskade hon till Amanda och började sedan följa efter dem. De hade smitit in i en sidokorridor och satte fart mot flicktoaletten.

Jillian fick plötsligt tanken på Hermione. Hon satt på flicktoaletten. Så hon började springa efter dem, och som tur var lade de inte märke till henne. Jillian hade just kommit runt hörnet när ett par snabba steg ekade mot stengolvet i korridoren.

Hon skyndade sig snabbt in bakom en jättelik stengrip. Hon stötte emot ett hårt huvud där bakom.

Hon skulle just öppna munnen när Harry satte sin hand över hennes mun och höll fast henne så att hon inte kunde röra sig. Harry Potter och Ron Weasley kikade ut från gömstället och pojkarna fick ett frågande uttryck i ansiktet.

”Vad håller han på med?” viskade Harry. ”Varför är han inte nere i fängelsehålorna tillsammans med de andra lärarna?”

”Inte vet jag.” svarade Ron och tittade ner på Jillian som nu satt på knä för att Harry böjde hennes huvud bakåt.

Hon började skruva sig och försökte ta sig loss. Harry släppte henne och hon flämtade till.

”Vad gör ni? Är ni galna?” fräste Jillian in en viskning.

”Vad gör du är frågan.” sa Ron och stirrade på henne.

”Jag följde efter er för att ni är idioter som måste räddas hela tiden! Tänk om trollet kommer!” sa Jillian och kikade ut. ”Vem var det ni såg?”

”Snape” sa båda två samtidigt.

Så tyst som möjligt smög de genom nästa korridor efter Snapes försvinnande steg.

”Han är på tredje våningen” sa Harry, men Ron höll upp handen.

”Känner du lukten av nånting?”

Jillian drog in lukten och en så otäck stank nådde hennes näsborrar så att hon nästan spydde upp maten hon just ätit.

”Vad är..”

”SCHH!” sa Harry.

De hörde plötsligt ett lågt grymtande och det hasande ljudet av väldiga fötter. Ron pekade – i änden av en gång till vänster rörde sig någonting jättelikt mot dem. De drog sig in i skuggorna och betraktade det när det blev synligt i en fläck av månljus.

Jillian flämtade till igen. Nära fyra meter högt, med matt, granitgrå hud och en enorm klumpig kropp som liknade ett stenblock och med det lilla kala huvudet tronande allra överst likt en kokosnöt. Det hade korta tjocka ben, som liknade trädstammar och fula, stora och smutsiga fötter. Jillian var säker på att hon såg den förskräckliga lukten i moln över dem. Det höll i en jättestor träklubba, som släpades i marken, eftersom den hade så långa armar.

”Ett Bergatroll” viskade Jillian.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Äntligen! Nu är jag tillbaka igen! Det var inte en lång paus tycker jag.. men ändå! Nu är jag här iallafall och ska försöka lägga ut kapitel åtminstone varannan dag. 

Kommentera duktigt nu! 

Och ni slapp skälla på mig! Det kanske tillochmed kommer ett kapitel till idag :O Vi får se.. :) 

Kommenteraaa!! Jag blir så glad då och blir ännu mer motiverad att fortsätta! Jag blir så här glad: :D!

Puss på er! 

Det sket sig med kapitel 16. Jag är inte alls nöjd, så jag ska börja om sen. Det kommer ut ikväll. Och det lovar jag! Annars får ni skälla på mig! ;D

Internet har varit dött i några dar, och jag har inte haft tid, men jag hoppas att jag lägger ut ett kapitel imorgon iallafall! Jag vet precis hur det känns när novellbloggsförfattaren plötsligt slutar, det är frustrerande. Men jag lägger nog ut ett kapitel imorgon på eftermiddagen!
Kramar från mig!

Nu är jag hemma igen! Jag är väldigt trött.. så jag lägger inte ut nått kapitel idag, men imorgon kanske det kommer ett! ;D