Esther vaknade mitt i natten. Michael hade lagt sin hand på hennes huvud. Panikartad knuffade hon bort den och tryckte sig mot väggen igen. Omedvetet hade hon givit ifrån sig ett skräckslaget, men kort skrik. Michael slog omedelbart upp ögonen och tittade sömnigt på henne.

”Vad är det?” sa han trött och kisade mot hennes skräckslagna ansikte.
”Inget. Inget.”

”Det här funkar inte.” sa han och försökte gnugga bort sömnen ur ögonen. ”Vi måste komma på något.”

Hon nickade långsamt och tittade lite lugnare på honom. Just när hon tänkte att det var skönt att han ville fixa problemet kastade sig Michael fram och grep tag i henne. Hon blev så chockad att hon inte gjorde något först. Det skulle hon inte ha gjort, det gjorde bara att han kunde hålla fast henne ännu hårdare. Då började hon kämpa emot, men Michael var för stark för att hon skulle kunna brotta sig bort från greppet.

”Släpp mig!” skrek hon gällt. Hon försökte ännu en gång brotta sig ur hans grepp, men misslyckades, igen. Istället slappnade hon av i en sekund. Det lurade honom, så han lättade sitt grepp.

”Det var väll inte så …” han fick inte avsluta meningen innan hon armbågade honom i magen och ryckte sig ur hans grepp. Hon ryckte sig hårt mot väggen med kroppen vänt mot honom. Han höll plågat handen på magen. ”Jävlar.” sa han med en höjning i rösten på slutet. ”Är jag så hemsk?” Han lät skämtsam.

Esther skakade tydligt på huvudet. ”Det är inte du” sa hon tunt.

”Inte?” sa han och höjde ögonbrynen. ”Du väcker mig mitt i natten för att jag råkar nudda dig när jag sover, sedan armbågar du mig i magen, skriker hysteriskt åt mig att släppa dig, och sedan säger du att det inte är jag? Det känns inte särskilt trovärdigt.”

”Förlåt. Det är inte du, jag lovar. Det är inte killar överhuvudtaget. Det är jag och en kille i den här situationen.” hon var lugnare nu. Michael flyttade sig längre ifrån henne.

”Vad tusan menar du?” frågade han med sin entoniga amerikanska röst.

”Jag vill inte prata om det.”

”Hepp. Skit iett då.” Han var sur, det var väldigt tydligt.

”Michael, jag känner inte ens dig.” sa Esther samtidigt som han vände sig om, så han låg med ryggen mot henne. ”Jag träffade dig för …” hon lutade sig fram så hon kunde se klockan. ”… ca tre timmar sen. Jag tänker inte berätta något så alvarligt för dig.”

”Jag fattar. Jag bryr mig inte.” Han vände sig om igen och såg henne i ögonen. ”Sov nu.”

När gång hon vaknar är hon alldeles varm. Hon får för sig att hon är Aberdeen och ska upp till skolan. Hon försöker vrida sig om för att kunna sätta sig upp, men stoppas av armen som ligger över hennes bröstkorg. Då är hon tillbaka i Ryssland. Michael hade lagt armen över henne och tryckt sig mot hennes rygg. Han låg tätt intill henne. Att hon inte vaknade tidigare?

”Michael!”

Han vaknar, och öppnar ögonen lika långsamt som förra gången. ”Vad?”

”För fan. Flytta på dig!” paniken bubblade upp i henne igen. ”Bort, bort, BORT!”

Men han rörde sig inte. Då snurrade hon hastigt runt så hon hamnade ansikte mot ansikte med honom. ”Släpp mig!”

”Nopp” han lade handen på hennes huvud och tvingade henne att vila huvudet på hans axel. Han drog henne närmare sig och lade den andra armen runt hennes midja, sedan snurrade han hastigt runt så hon hamnade ovanpå honom. ”Nu för du för fan berätta var som är ditt jävla problem.”

”Jag vill inte!” tårar började rinna ner över hennes kinder igen. Hon försökte tvinga upp huvudet från hans axel, men lyckades inte. ”Snälla … släpp mig!”

Hon grät verkligen på riktigt nu. Michael blundade en stund och fortsatte hålla fast henne. Hon fick mer och mer panik. Han ville bara att hon skulle berätta vad som var fel. För honom kändes det som att det var han som hon hade så mycket emot, även om hon hade sagt att det inte var så. Han ville få veta sanningen.

”Slappna av!” sa han argt och tryckte den vilt viftande Esther ännu närmare mot sig själv. Hon slutade kämpa emot, men han gick inte på hennes knep igen. Hon låg stilla och andades långsamt. Han kunde känna hennes hjärta slå fort och hårt. ”Lugna ner dig. Jag tänker inte precis våldta dig.”

Då reagerade hon. Hon ryckte hastigt till och tryckte sig upp för att se honom i ögonen. Hon spärrade upp sina bruna ögon och det bruna håret hängde tjockt vid båda sidorna av hennes ansikte. Hon såg ut som ett skrämt litet troll.

”Jag vill inte berätta om det.”

”Jag sa bara …”

”Jag menar allvar. Jag tänker inte berätta.”

”Och jag tänker inte släppa dig förrän du gör det.”

Plötsligt for hon rakt ner i bröstkorgen på honom. Han tappade andan, men hämtade den snabbt. Hon lade kinden mot hans bröstkorg.
”Fan ta dig.” sa hon och överdrev sin brittiska så att han nästan inte fattade var hon sade.

Han svarade inte, utan tittade bara fundersamt ner i hennes huvud.

”Jag undrar jag, vad som rör sig i detta huvud.” sa han mer till sig själv än till henne och försökte låta gammaldags. Han log för sig själv, och han kände att hon gjorde en förändring i sitt ansiktsuttryck. Han lutade sig långsamt ner och försökte se om hon log, men han hann inte, för hon tittade upp på honom när han rörde sig. Hon log inte. Hon såg alvarlig och sorgsen ut, mycket sorgsen. Michael höjde frågande ögonbrynen och skrotade leendet som hade tagit plats på hans läppar innan. Hon såg nästan för alvarlig ut. Hon öppnade tvekande munnen och Michael lutade frågade huvudet en aning. Hon andades in och sa en liten mening, som var så svår för henne att säga att Michael inte trodde att hon skulle kunna fortsätta berätta:

”Min mamma är en hora.” 

Michael suckade tungt och började gå längs den långa gångvägen från huvudbyggnaden. Vägen var oupplyst, det enda som gjorde att man såg något över huvudtaget var det dova ljuset som kom från fönstren på husen bredvid vägen. Han hade fått gå hela vägen tillbaka från hus 34 precis efter att han stängt igen dörren efter de andra. Han hade glömt bort att han var tvungen att befinna sig på flygplatsen efter att de sista kommit. Med tunga steg släpade han sig fram förbi husen. Ett efter ett släcktes, när de som bodde i dem bestämde sig för att det var dags att sova. När han nästan var framme såg han att det fortfarande lyste i hus 34. Då kom han på att de inte gjort upp vem som skulle dela rum med vem. Han hade haft ett rum för sig själv i de fyra dagarna han varit där, men nu var det inte möjligt längre. Han hade precis tänkt gräva fram nyckeln ur fickan, men det behövdes inte. Dörren var redan upplåst. Han öppnade den och gick in, och smällde sedan igen dörren efter sig.

Han slog upp dörren till sitt rum, men blev stående med uppspärrade ögon. Hon stirrade också förvånat på honom först, men sedan fick hon ett upprört och irriterat uttryck istället. Där stod hon, helt naken med en ljusbrun tröja i ena handen och en svart bh i den andra. Hon tryckte hastigt den stora tröjan mot bröstet.

”Jävla skit.” sa hon högt, och Michael som undrat var hon kom ifrån behövde inte undra längre.  Det var ingen tvekan alls – Skottland. ”Jävla, jävla, jävla, jävla skit!”

”Mitt rum.” sa Michael, utan att tänka efter. ”Det här är mitt rum.”

”Jag lovar, jag hade hellre delat rum med Archer.” hon lät riktigt arg. ”Men tydligen så ville Dean dela rum med Archer. Den bitchen.”

”Archer?”

”Den andra brittiska.”

”Jaha.” han stirrade fortfarande frågande på henne. ”Du menar att ni redan gjort upp om rummen?”

”Jepp.”

”Utan mig?”
”Jepp.”

”Fan.”

”Håller med.” sa hon och tittade på honom med huvudet på snedden. ”Michael?”

”Ja, du?”

”Esther.” sa hon och lade hastigt till: ”Hathaway.” Hon vände sig mot rummet och drog på sig tröjan hon hade i handen. ”Jag har inte hittat någon extrasäng. Var är den?”

”Du skojar!” Michael hade just sagt att det inte fanns någon extrasäng. ”Ingen extrasäng? Ska någon sova på golvet menar du?”

”Nej.”

”Vadå nej?” hon visste att hon var på vippen att börja låta hysterisk, men hon kunde inte hjälpa det. Det gick inte. ”Menar du … menar du att man ska dela säng?” rösten var tunn nu. Hon nästan viskade.

Michael nickade långsamt. ”Det är kallt på natten.”

”Du skojar med mig va?” den desperata tonen tog över och hon skrynklade plågat ihop ansiktet för att inte börja gråta.

”Säg att du skojar.” sa hon som om livet hängde på det.

”Vad är det för fel på dig?” sa utbrast han plötsligt. Esther kunde inte hålla tillbaka tårarna då. Hon släppte förtvivlat ut dem och snyftade plågat. ”Nej … fan … förlåt.” sa Michael och kliade sig nacken. ”Hördu, nej men … snälla du…”

Esther snyftade upprepade gånger och slog händerna för ansiktet. ”Det går inte.” sa hon förtvivlat. ”Jag kan inte.”

”Va?” Michael stirrade frågande på henne och fortsatte klia sig i nacken. ”Jag fattar ingenting.”

Michael blev helt överrumlad när Esther började gråta. Han fattade alvarligt talat inte ett dugg. Där stod en av de snyggaste brudarna han någonsin sett och stortjöt för att hon var tvungen att sova i samma säng som honom. Hon grät inte så där hysteriskt och snorigt som vissa tjejer gjorde heller. Det var sån där irriterande, hjärtskärande gråt som gjorde att man ville hålla om henne, men han hejdade sig. Vad tusan skulle han göra nu?

Han funderade stint när hon plötsligt slutade gråta och gnuggade sig i ögonen.

”Skärp dig nu, Esther.” sa hon tyst till sig själv. ”Okej.” sa hon till honom, men inte särskilt övertygande. ”Jag ska försöka. Men på ett villkor: Jag sover vid väggen.”

Michael blev överrumplad över hennes enkla krav. ”Va, visst, självklart.” sa han förvirrat.

”Bra.” sa hon och vände sig om igen. Hon drog av sig tröjan igen för att sätta på sig bh. Sedan letade hon igenom sig väska efter en annan tröja. Hon drog på sig den och satte sig sedan på sängen. ”Ska du bara stå där och stirra på mig?”

”Eh … nej … nejnej …” Michael var fortfarande förvirrad. Han mumlade bara orden, och Esther stirrade hela tiden konstigt på honom.

Esther gjorde sitt bästa för att inte vidröra Michael när han väl hade lagt sig bredvid henne. Hon låg tätt tryckt mot väggen och han låg med ryggen mot henne på andra sidan sängen. Hon kunde inte somna, så hon låg bara och betraktade honom när han tog lugna, sovande andetag. Plötsligt rullade han runt och vände sig mot henne. Han sov djupt, men den hastiga rörelsen hade överraskat henne, så hon ryckte till.

”Herregud.” viskade hon den amerikanaren låg stilla igen. Hon ville berätta för honom varför hon hade blivit så upprörd, han hade sett helt förstörd ut när hon börjat gråta. Men det var inte bara det som gjorde att hon inte kunde sova. Det var också uppspeltheten av att det var första dagen på basen dagen efter. Snart skulle utbildningen börja på riktigt … snart skulle hon få visa de andra att hon inte bara var en liten brittisk tjej. 

Ni får gärna kommentera och gilla, då blir man lite mer motiverad.. :) 

Esther hade bara dumpat sin väska och sina ytterkläder i hallen, och rusat direkt in i duschen, utan att ens ta redan på vilket rum hon skulle ha. Hon hade inte ens sagt något till killarna än. Hon var inte ens säker på att killarna hade sett hur hon såg ut utan en tjock jacka och en alldeles för stor mössa. När hon steg ur duschen hörde hon killarna prata en bit in i huset.

”Jag vill inte dela rum med henne.” hörde hon Archer säga när hon stod precis utanför rummet. ”Jag menar … jag har inget emot henne, hon verkar jättesnäll, men jag vill inte dela rum med henne.”

Esther log när hon hörde Archers bortförklaring. Nej, det var väl klart att han inte ville dela rum med henne. De skulle behöva stå ut med bh-ar på golvet och tamponger i soptunnan en gång i månaden, att behöva dela rum med henne också … nja – hon förstod precis vad han menade. 

”Jag kan dela rum med henne.” sa Dean. Esther kunde nästan höra det kaxiga leendet han hade på läpparna. Då kände hon att det var rätt tillfälle att gå in.

”Har inte jag något att säga till om?” frågade hon och steg in i rummet. Dean, Archer och den tyske killen Dirk Schmidt stod och tittade på henne. Hon höjde frågande ögonbrynen. ”Nå?”

”Eh …” Dean var den första som tog till orda efter en ganska lång tystnad. ”Jo.” han lät väldigt osäker och man hörde tydligt att han var Australiensisk. ”Självklart.” Han log kaxigt. ”Hathaway?”

”Esther Hathaway.” sa hon.”Dean Taylor?”

“Jepp, hur visste du?”

”Läste din blogg.” sa Esther. ”Brudabstinens?”

Han svarade inte på det, och Esther bara log. Han bet sig i läppen och tittade bort.

”Dirk Schmidt.” sa den andra killen med tysk brytning.

”Var är Michael?” frågade hon och tittade på Archer.

”Han skulle gå nånstans.” svarade han osäkert. ”Han sa inte vart.”

Dean kunde inte låta bli att titta på Esther hela tiden. Hur mycket han än försökte så kunde han inte sluta kasta förstulna blickar på henne. Hennes långa hår hängde ner över axlarna och droppade små vattenpärlor som sedan sipprade ner över den alldeles förstora ljusbruna tröjan. Hon hade bara, pinnsmala ben och hennes ansikte kunde han inte ens beskriva. Det var bara så vackert att titta på. För en sekund glömde Dean bort den kaxiga fasaden och stirrade bara, men när hon gav honom en sträng blick fann han den igen.

”Jag tycker att jag borde få han ett eget rum.” sa Esther sedan med sin brittiska engelska. Ibland pratade hon så otydligt (eller bara mer brittiska än han var van vid) att man inte förstod vad hon sade.

”Det går inte.” svarade tysken, som Dean redan hade glömt bort namnet på. ”Det finns bara tre rum.”

”Och vi är fem.” sa Esther nedlåtande.

”Sex.” sa Dean hastigt.

”Va?”

”Vi är sex stycken.”

”Vem mer?”

”Melvin Roux från Frankrike. Han är på träning.”

”Jaha.” sa Esther besviket. ”Jaja. Jag vill inte dela rum med dig, Dean. Ta inte illa upp.” Hennes ointresserade ton gjorde dock att han gjorde det. ”Förlåt, men jag vill inte dela rum med dig heller, Dirk.”

”Gör inget.” sa han och log dumt.

”Bara Michael, Archer och Melvin kvar.”

”Jag vill inte dela rum med någon jag inte ens träffat.” sa hon. ”Bort med Melvin.”

”Mig och Michael kvar då, vem väjer du?” sa Archer och tittade frågande på henne. Dean gjorde det samma.

”Hm… jag tar nog…”

Michael visste att det var nästan en timme kvar tills de sista kom, men han var ändå på väg till basens flygplats. Han visste att det skulle vara helt tomt där, så han kunde samla tankarna lite. Han hade kommit till Ryssland från USA. Han hade bott i San Francisco, Kalifornien hela sitt liv, och det var första gången han åkte utanför USA. Han hade aldrig upplevt klimatet som fanns i norra Ryssland.

Snön låg djupt, och man såg inte marken framför sig. Var man för nertryckt i djupa tankar kunde man gå ner sig i snön. Det fanns diken vad sidan av vägen, men man såg dem inte alls. Michael följde vägen så gått det gick och kom tillslut fram till basens flygplats. Som han hade hoppats var den helt tom, så han slog sig ner på en av de stenhårda bänkarna och slöt ögonen.

”Du är tidig.”

Michael hoppade högt av förvåning och kom på fötter på en millisekund. Han satte ena handen mot pannan och vände sig om mot sin befälhavare.

”Ja, Major, jag tänkte…”

”Förklara dig inte. Du kom hit för att tänka? Ingen fara. Det är alltid öppet här.”

Den gamle schweiziska mannen slog sig stelt ner på samma bänk som Michael just suttit. ”Sett dig ner pöjk.”

Cédric Abele var hans namn. Han var nära sjuttio år gammal och hans engelska var stapplig. Michael vågade inget annat än att sätta sig där, bredvid den gamle mannen.

”Det går ett rykte nu, vetu.” sa Cédric.

Michael vaknade till. ”Vadå?”

”Ett rykte.” sa han och log så där busigt som gamla gubbar alltid gör på film. ”Det sägs och att det kommer en flicka.”

”En?” sa Michael och höjde ett ögonbryn. ”Från..?”

”Jag vet inte.” svarade han och behöll det busiga leendet. ”Från antingen Storbritannien, Polen eller Tyskland.” sa han och reste sig upp. ”Berätta inte för menig Taylor.”

”Varför?”

”Han har sett så hängig ut ända sedan han kom hit. Jag tror att han saknar sällskapet av damer.” Cédric log igen. ”Det blir en överraskning.” sedan försvann leendet. Han såg ut som den stränga majoren igen. ”Jag förväntar mig att se dig här sedan, menig Hunter.”

Michael nickade förvirrat och tittade sedan ut genom närmaste fönster. Han lyssnade på majorens steg när de klickade ut ur rummet medan han log för sig själv.  

Minuterna passerade långsamt, och Michael funderade hela tiden på det som Major Abele hade sagt.

”Det sägs att det kommer en flicka.” Det hade inte varit några tjejer på den basen på mer än 10 år. Det var inte så konstigt att folk blev uppspelta. Michael kunde slå vad om att majoren inte sett en tjej på en väldigt lång tid.

”En tjej…” sa Michael långsamt. Han hade inte hunnit få ”brudabstinens” som Taylor. Han hade varit där i hela två veckor redan och Michael hade bara varit där i fyra dagar.

Då hörde han plötsligt det svischande ljudet av ett landande plan. Han reste sig upp och gick mot den stora porten vid den norra väggen. Landningsbanan var som vanligt tänd, och ett plan slog elegant i backen när han öppnade dörren och kikade ut.  Det saktade långsamt av farten i den isande kylan och det visslade fortfarande i vinden när planet stannade framför den stora porten.

Det tog en stund och sedan slogs flygets enda dörr upp. Den första som kom ut var Sergeant Ljunggren. Efter honom kom en kille ut. Han såg ut att vara ganska stor och kraftig. Sedan kom en kille till, och han var lite mindre. De hade så mycket ytterkläder på sig, så man såg inte hur de verkligen såg ut. Michael kunde bara bedöma, inte verkligen se. Sedan kom hon. Det såg man tydligt. Jackan nådde henne till knäna. Spinkiga ben, långt mörkt hår, en stor mössa, som nästan täckte hennes ögon och en halsduk som täckte munnen och näsan.

Efter henne kom Sergeant Abadi, som också bar tunga ytterkläder. De vadade i snö, som gick henne till midjan. Hon var nog inte mer än 1,60. De gick rakt mot dörren där Michael stod. Han smällde igen den och skyndade sig att sitta ner på bänken han satt på innan. De fem kom in genom dörren och Michael vände nyfiket sin blick mot dem. Då slogs den andra dörren upp och major Abele steg in, följd av några meniga, bland annat Taylor.

”Dean!” ropade Michael och vinkade. Dean Taylor var lång, mager, men ändå muskulös. Han hade mörkt hår och mörka ögon, som alltid var lysande och glada. Han hade lyckats odla fram lite skäggstubb under sina två veckor på basen, och han tittade hela tiden nyfiket på tjejen.

Dean kastade ännu en blick på tjejen. Michael misstänkte att han inte riktigt såg om det var en tjej under alla jackor och mössor. Hon hade killarna på var sin sida om sig, och hon var minst 20 cm kortare än den längsta. Hon kastade en misstänksam blick på var och en av dem. Sedan slogs den stora porten upp igen och cirka två dussin människor till steg in i salen. De mumlade tyst till varandra, och Michael uppfattade några ord på tyska. Några andra mumlade på något annat språk. Tyskar och Polacker var det ju såklart. Tjejen kastade en sista blick på Michael, och sedan vände hon sig mot Abadi. Hon mumlade något så tyst att han inte kunde höra vad de sade. Dean såg ut att försöka höra, men Michael misstänkte att han inte hörde något heller.

”Evans, hus 23. Hathaway, Gray och Schmidt hus 34.” sedan ropade han bara upp massa folk och hus. Ljunggren vände sig mot Dean, och bad honom visa Hathaway, Gray och Schmidt till huset som både Dean och Michael bodde i.

Det var två skitsnygga killar som visade Esther vägen till hennes rum. Hon kastade hela tiden blickade på de båda. Den ena hette, slumpmässigt och kanske roligt nog, Dean Taylor och den andra hette Michael Hunter, och båda var mördande snygga. Hon och Archer skulle lyckligtvis bo i samma hus, nummer 34.

När de lämnade den första byggnaden hade Dean Taylor erbjudit sig att bära hennes väska, men hon hade bara skakat på huvudet. Hon ville inte verka mesig inför killarna, och samtidigt så misstänkte hon att han skulle tycka att hennes väska var tung. Han såg väldigt spinkig ut. Han var väldigt lång, i alla fall i jämförelse med sig själv. Och han hade också mörkt hår, men gröna ögon, och när han pratade lät det som att han kom från Australien.

De hade gått från den ena byggnaden till den andra. De steg in i en lång korridor, och Esther hade inte hunnit se så mycket av hur det såg ut utanför.

”Det är mycket finare på sommaren, har jag hört.” sa Dean och visade hastigt med handen över den lilla gården som var mellan flygplatsen och den andra byggnaden. ”Det här är matsalen. Här får vi hyfsad mat varje dag, plus hur jäkla mycket frukt vi vill.” De steg in i ett stort rum. Det var en tom disk på höger sida av rummet, och hela andra sidan var fyllt med bänkar och stolar i mörkt trä. Golvet var av ett ljusare trä, såg ut som ek, och väggarna var klädda i något slags vinrödfärgat tyg. Det såg väldigt mysigt ut.

”Nice.”, sa Esther och log. Kombinationen av mörkt och ljust trä och den mörka tapeten gjorde att det såg lyxigt ut. Det var inte vad man väntade sig av en militärbas precis.

Det blev inte mycket till rundtur, (bland annat för Dean ansåg att matsalen var det enda viktiga), för efter det så gick de ut ur det stora huset, som Michael kallade för huvudbyggnaden, vilket man förstod, för när det kom ut på en stor gårdsplan på andra sidan huset så var resten av husen inte större än ett halvt bostadshus. De var många också. Varje stuga stod cirka en meter från nästa, och vägen var säkert 200 meter lång, men det visade sig att Esther hade fel i det. De började gå, och nära en kvart senare stod de mitt i en skog, framför ett hus, och vägen fortsatte ännu längre in i skogen. Siffrorna som hängde på vänster sida av den tunga trädörren hängde på snedden, färgen på huset flagnade, men man kunde se att det skulle föreställa svart. Dean grävde i fickan en sekund och drog upp en liten nyckel, tryckte in den i låset och drog om. Dörren gick upp med ett litet klick och när han sköt upp den var det som att man färdades tillbaka till ett modernt hus i centrala London. Från att ha sett ett gamalt murket hus som var mint 50 år gammalt, var det inte riktigt vad man väntade sig, ännu en gång. Esther släpade in sin väska genom dörren efter Archer och Michael drog igen den efter dem. 

Jag måste bara lägga till att det som tog så lång tid med det här kapitlet var att komma på vad jag skulle döpa det till ...