Amanda tvingade Jillian att gå till sjukhusflygeln, även om nästan var helt återställd. Jillian gick dit och lämnade den kort där efter (Madam Pomfrey kunde inte förstå vad som var fel), så hon skickade iväg henne.

Jillian gick tillbaka till sällskapsrummet och satte sig ner med de högar av läxor som de fått av lärarna. Hon började med historieuppsatsen som de fått av professor Binns, ett spöke, som dött en dag när han somnat framför brasan och vaknat upp nästa morgon, och gick till jobbet som vanligt.

Amanda anslöt sig senare till Jillian, och de skrev klart uppsatsen tillsammans.

Nästa morgon fann Slytherins förstaårselever ett anslag i Slytherins sällskapsrum.

Flyglektionerna som ska hållas nästa vecka på Torsdag ska ni

ha tillsammans med eleverna i Gryffindor. Lektionen börjar klockan

halv fyra på eftermiddagen på gårdsplanen som är närmast förbjudna skogen.

Många av Slytherineleverna suckade. Ingen i Slytherin tyckte om Gryffindoreleverna, det var inget speciellt med det, men det var lite jobbigt att behöva ha flyglektioner ihop med dem.

Klockan halv fyra den veckan gick Amanda och Jillian och de andra Slytherineleverna nerför yttertrappan och ut på skolområdet. Jillian kände sig så där uppspelt igen, hon skulle äntligen få bevisa att hon var bättre än Draco på att flyga!

Det var en klar, blåsig dag och gräset gick i vågor under dem när de gick ner för slänterna mot en slät gräsmatta lite längre ner.

”Gryffindorarna syns inte till någonstans.” sa Draco och kikade ut över markerna. ”Vi kan väll börja utan dem?” frågade han och såg sig omkring. Men läraren syntes inte heller till. Det ända som fanns var tjugo kvastkäppar prydligt uppradade på marken.

”Vi kan nog börja utan dem” sa Draco och sträckte sig efter en kvast, men just då anlände Gryffindors förstaårselever, och läraren, Madam Hooch, som var en ganska lång, smal häxa, med kort grått hår och gula ögon, som en hök.

Draco backade hastigt och låtsades om ingenting.
”Nå, vad väntar ni på allesammans?” röt Madam Hooch åt dem. ”Ställ upp er bredvid var sitt kvastskaft. Sätt igång nu, skynda på.”

Jillian ställde sig hastigt bredvid en av kvastarna, med Amanda till höger om sig. Jillian tittade ner på sin kvast, den var gammal och krokig, inte alls lik den hon hade hemma.

”Håll ut er högra hand över kvasten och säg 'Upp'!”

”UPP!” skrek alla eleverna.

Jillians kvast flög omedelbart upp i hennes hand, hon var ju ganska van, så hon såg sig omkring lita grand. Det var bara hon och Harry Potter som hade lyckats få upp sin kvast på första försöket. Draco däremot försökte 'befalla' sin kvast att flyga upp i hans hand.

”Upp nu då, din dumma gamla skolkvast!” morrade han, men kvasten låg orörlig kvar på marken.

”Du kanske borde vara lite artig?” frågade Jillian retsamt, det ända svar hon fick var en mörk blick från hans håll. ”Jag är seriös” sa hon och log retsamt mot honom också, men han låtsades inte om henne.

Madam Hooch visade dem sedan hur de skulle sitta upp på kvastarna utan att glida av från änden, och gick ut med ledet och rättade allas grepp.

Gryffindorarna såg stormförtjusta ut när Hooch talade om för Draco att han hade gjort fel i åratal.

”Och nu, när jag blåser i visselpipan, sparkar ni i gång från marken med all er kraft.” sade Hooch. ”Håll kvastarna stadigt, höj er nån meter upp i luften och kom sen raka vägen tillbaka ner genom att böja er lätt framåt. På min visselsignal … tre … två …”

Men där Gryffindoraren som smält kitteln sparkade ifrån marken innan visselpipan ens nuddat vid Hooch läppar.

”Kom tillbaka, pojk!” ropade hon, men pojken steg raka vägen uppåt som en kork skjuten ur en flaska … fyra meter … sex meter. PANG! Pojken låg plötsligt på marken i en hög. Hans kvast steg fortfarande högre och högre och började flyga iväg mot den förbjudna skogen, utom synhåll.

Hooch stod lutad över den klantiga Gryffindoreleven.

”Bruten Handled..” hörde Jillian, och antagligen resten av gruppen också, henne säga.

”Ingen av er rör så mycket som en fena medan jag tar den här pojken till sjukhusflygeln! Ni lämnar kvastarna där de är, annars kommer ni att vara ute från Hogwarts innan ni hinner säga 'Quidditch'. Kom nu, lille vän.” Madam Hooch och pojken lämnade elevskaran.

När de var utom hörhåll började Malfoy gapskratta, och flera av Slytherinarna stämde in, inklusive Amanda och Jillian.

”Såg ni ansiktet på honom, den stora klumpedunsen?”

Jillian fnissade medan hon nickade långsamt.

”Håll mun, Malfoy.” fräste en flicka från Gryffindor som hette Parvati Patil.

”Ååå, tar du Longbottom i försvar?” sa Pansy Parkinson. ”Trodde väl aldrig att du skulle gilla tjocka små lipsillar, Parvati.”

”Titta!” ropade Draco och rusade fram och snappade åt sig något som låg i gräset. ”Det är den där fåniga saken som Nevilles mormor skickade honom.”

”Vadå förnått?” frågade Jillian och gick närmare.

”En Minnsallt. Löjligt att man ska behöva något sådant.” sa Draco och sträckte fram det så att Jillian kunde titta.

”Ge hit den, Malfoy.” sa Potter med låg röst.

”Jag tror jag ska låta Longbottom hämta den nånstans – uppe i ett träd – vad sägs om det?”

”Ge hit den!” vrålade Potter.

”Kan du ta den, Jilli?” frågade Draco Jillian i en viskning.

”Nej! Jag vill inte bli relegerad!” viskade Jillian tillbaka. ”Gör det själv!”

Draco höjde ögonbrynen och hoppade upp på kvasten och flög snabbt iväg.

Jillian blev lite sur, nu fick Draco visa hur duktig han var, men hon hade tackat nej.. Hon ångrade det nu.

”Kom och ta den, Potter!” ropade Malfoy från sin kvast som nu var i jämnhöjd med en de översta grenarna på en ek.

Harry grep tag i en kvast.
”Nej!” skrek Hermione Granger. ”Madam Hooch sa att vi inte fick röra oss – du kommer att sätta oss alla i klistret.”

Jillian höjde ögonbrynen.

Harry brydde sig inte om henne, han hoppade upp på sin kvast och sparkade iväg. En liten stund stod han stilla i luften, men sedan flög han ännu högre. Några av flickorna i Gryffindor skrek till och det kom hejarop från Weasley.

Plötsligt vred han runt kvasten så han stod öga mot öga med Malfoy, som såg förbluffad ut.

”Ge hit den! Annars slår jag ner dig från din kvast!” ropade Harry.

”Jaså, det tror du?” sa Draco, med ett försök till ett hånleende, men han såg mest orolig ut.

Harry lutade sig framåt och störtade mot Draco, som lyckades dyka undan i sista ögonblicket. Harry gjorde en helomvändning, och några (från Gryffindor såklart) applåderade.

”Här uppe har du ingen Crabbe eller Goyle som kan rädda skinnet på dig, Malfoy!” ropade Harry.

Dracos Perspektiv

Draco kände en släng av ren panik. Han trodde inte att Potter skulle hoppa upp på kvasten och faktiskt vara bra. Draco hade hoppats att han skulle falla av, men Potter satt lika stadigt som på en stol. Tanken slog honom, när Potter nämnde Crabbe och Goyle, att han var tvungen att klara det här själv.

”Fånga den då, om du kan!” ropade Draco och kastade iväg Minnsallt-kulan så långt och högt han kunde.

Potter riktade kvasten rakt neråt, och flög som ett spjut mot marken, vissa skrek, och Draco kände sig ganska nöjd. Potter kunde inte klara det där.

Men.. Han fångade den. Han fångade den och styrde kvasten till rakt läge. Han föll av kvasten och höll upp Minssallt-kulan i ett fast grepp. Draco svor från sin plats på kvasten och flög sedan ner mot marken.

”HARRY POTTER!”

Draco tittade upp och fick se Professor McGonagall komma springande mot dem. Potter reste sig och Draco lyste plötsligt upp.

”Aldrig – under hela min tid på Hogwarts …”

McGonagall såg chockad ut, men hennes glasögon blixtrade ursinnigt.

”… hur vågar du, du kunde ha brutit nacken av dig …”

”Det var inte hans fel, professorn …”

”Var tyst, miss Patil …”

”Men Malfoy …”

”Det räcker mr Weasley. Potter, följ med mig, nu på ögonblicket.”

Harry tittade bort mot Draco, Crabbe och Goyle som lyste av triumf, sedan vände han sig om och följde med Professor McGonagall, och Draco var helt säker på att aldrig behöva se Potter mer. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såå.. Jag bytte perspektiv idag! Vad tyckte ni om det?  Är det:Eller:  

Hm.. Lite konstiga alternativ..  Men jaja.. säg vad ni tycker! 

 Trolldryckslektionerna hölls nere i en av fängelsehålorna, Jillian och Amanda gick förbi den varje dag när de skulle till frukosten, så det var inte svårt för dem att hitta den. Det var mycket kallare i fängelsehålorna än vad det är i slottet, men Slytheirnarna var ganska vana vid det. Det var ju inte kallt i elevhemmet, men i korridoren dit var det svinkallt!

 Jillian, Amanda och Daphne var de första som väntade utanför professor Snapes klassrum. Klassrummet var väldigt kusligt, det fanns bland annat djur som simmade omkring i konserveringsvätska i glasburkar runt väggarna.

Snape började lektionen med att titta i klassburken, han hejdade sig vid Potters namn.

”Javisst ja” sa han dämpat. ”Harry Potter. Vår nya … berömdhet.”

Några av Slytherineleverna, bland annat Jillian och Draco, fnissade förstulet.

Snapes svarta ögon utstrålade kyla och tomhet, de fick en att tänka på mörka tunnlar. Han såg väldigt läskig ut med sina flottiga, svarta gardiner till hår som ramade in hans ansikte och den krokiga näsan och sin gulbleka hy.

”Ni är här för att lära er trolldryckstillverkningens hårfina vetenskap och exakta konst” började han. Han talade i en knapp viskning, men man hörde tydligt varje ord han sa, och klassen satt helt tyst, utan att Snape ens ansträngde sig. ”Och hos mig förekommer det just inget löjligt svängande med trollstavar, många av er kommer knappt att tro att det här är magi.”

Jillian hade redan svårt att föreställa sig hur trolldryckskonst kunde vara magi, men hon hoppades förstå det snart.

”Jag väntar mig inte att ni på allvar ska förstå skönheten i den sakta sjudande kitteln med dess skimrande ångor eller den utsökta kraften i vätskor som smyger sig genom mänskliga ådror och förhäxar förståndet, förleder sinnena … jag kan lära er hur man buteljerar ryktbarhet, brygger ära, till och med korkar igen döden – om ni inte är en lika stor samling tjockskallar som jag brukar få lov att undervisa.” Snape tystnade och tittade ut över klassen med sina kalla ögon. Jillian tittade bort på Hermione Granger, som såg ut att brinna av iver att få bevisa att hon inte var någon tjockskalle.

”Potter!” sa Snape plötsligt och hälften av klassen hoppade till och föll nästan av sina stolar. ”Vad får jag om jag tillsätter smulad rot av afodill i en dekokt på malört?”

Harry som såg förvirrad ut kastade en blick på Ron, som satt bredvid honom. Ron Weasley såg precis lika förvirrad ut som Harry. Men Grangers hand hade flugit upp luften.

”Jag vet inte, sir” sa Potter och tittade upp på Snape, vars läppar kröktes i ett hånleende.

”Ser man på, berömmelse är visst inte allt.” sa han och brydde sig inte om Grangers hand.

”Vi försöker igen, Potter, var skulle du leta om jag sa åt dig att finna en besoar åt mig?”

Granger räckte upp handen så högt hon kunde utan att lyfta sig från stolen, och Jillian som satt precis bakom henne, såg inte Snape längre.

”Jag ser inget!” fräste hon tyst åt Hermione, som ryckte till och vände på huvudet.

”Vad har du att se?” fräste hon tillbaka.

”Jag vill se Snapes ansiktsuttryck!” sa Jillian och lade hastigt till: ”Smutsskalle!”

Hermione sjönk då ihop på sin stol, men fortsatte hålla handen uppe.

Jillian log belåtet.

”Det föll dig väl aldrig in att öppna en bok innan du kom hit, Potter?”

Snape brydde sig fortfarande inte om Hermione.

”Vad är skillnaden, Potter, mellan munkluva och stormhatt?”

Nu reste sig Hermione från stolen och sträckte sin hand så högt hon kunde upp mot taket.

”Jag vet inte,” sa Harry tyst. ”Men jag tror att Hermione gör det, varför försöker inte professorn med henne?”

Några skrattade, men ingen från Slytherin. Snape såg förbannad ut.

”Sitt ner!” fräste han åt Granger.

Jillian kunde också svaren på åtminstone två av frågorna. Hon visste inte den första, men de andra två var hon ganska säker på, för hon hade varit med när Narcissa bryggt trolldrycker, det är ganska spännande och hon lärde sig mycket.

”Upplysningsvis, Potter, kan jag tala om för dig att afrodill och malört frambringar en sömndryck som är så stark att den kallas för Den Levande Dödens Saft. En besoar är en sten som man tar ur magen på en get och den kan rädda en från de flesta gifter. Vad munkluva och stormhatt beträffar är det samma växt, som också går under namnet akonit. Nåå? Varför antecknar ni inte det här nu?”

Jillian höjde ögonbrynen och tittade på Amanda, som gav henne en likadan blick tillbaka. Sedan började hon rota efter pergament och fjäderpenna.

”Och en poäng kommer att dras av från Gryffindor för sin näsvishet, Potter.”

Jillian log smått medan hon skrev ner det Snape hade sagt.

Jillian och Amanda parades sedan ihop när de fick i uppgift att blanda ihop en enkel dryck som botade bölder. Snape svepte omkring i sin svarta mantel och såg på hur de vägde torkade nässlor och malde gifttänder från ormar, och han kritiserade alla utom Malfoy och Jillian, som han tycktes gilla, fast Jillian visste att Lucius och Snape var vänner, så Snape vågade nog inte bråka med dem.

Just när Snape sa åt dem att titta hur perfekt Malfoy hade kokat sina hornförsedda sniglar, fylldes fängelsehålan med ett surt grönt moln av rök och ett högt fräsande. En klumpig pojke i Gryffindor hade lyckats smälta ner en annan pojkes kittel, och deras trolldryck rann ut på stengolvet och brände hål i folks skor. Inom några sekunder hade alla elever flugit upp på sina pallar, utom pojken, och dränktes i dekokten och jämrade sig av smärta då röda bölder slog t på både armar och ben.

”Idiotiska pojke!” morrade Snape bakom Jillian, som ryckte till och nästan ramlade av sin stol. ”Ni satte väl till piggsvinsspiggarna innan ni tog kitteln från elden, kan jag tro?”

Pojken började gnälla ännu mer då bölder började slå upp på hans näsa.

Snape städade upp den utspillda trolldrycken med ett enda sving med trollstaven.

”Ta med honom till sjukhusflygeln” fräste Snape ilsket åt den andra pojken. ”Du, Potter, varför sa du inte åt honom att han inte skulle tillsätta piggarna? Du trodde väl att det skulle få dig att verka duktig om han gjorde fel, va? Det här blir ytterligare en poängs avdrag för Gryffindor för sin skull.”

Jillian log belåtet igen, medan hon gick ner från pallen och lugnt fortsatte med sin trolldryck, som såg ut precis som boken beskrev att den skulle se ut vid det här laget.

En timma senare lämnade Slytherineleverna fängelsehålorna med ett leende på läpparna, Gryffindor hade förlorat två poäng, och det var jättebra för dem.

Den första veckan var nu slut och Amanda och Jillian gick ut, för att njuta av sensommarsolen, då de fick syn på Potter och Weasley. Jillian ropade på dem, och de stannade.

”Vart är ni på väg?” frågade hon och log mot Harry.

”Till Hagrid, nyckelväktaren.”

”Mhm” sa Amanda. ”Vem är det?”

”Jätten” Viskade Jillian till henne och hon sa:

”Jaahaaaa!! Han där som ledde oss till båtarna över sjön?”

”Ja, precis.” fräste Weasley.

”Var inte så sur, Weasley, du borde vara glad, jag har hört att eran familj är så fattig att den inte har råd med kläder, men du har ju en uniform” sa Jillian och log elakt.

Ron bara gapade.

”Kom nu Amanda, vi går till sällskapsrummet.”

De vände om, men plötsligt kastade sig Ron över Jillian och slog till henne i ansiktet.

”RON!” Utbrast Harry, och drog bort honom från Jillian, som nu blödde från näsan.

”Jag ska se till att lärarna får veta om det här!” ropade Amanda och hjälpte Jillian upp.

”Nejdå, Amanda, det går bra.” sa Jillian och tog fram sin stav. ”Episkey” näsan slutade blöda. ”Hur ser det ut?” frågade hon Amanda.

”Helt normalt.” sa hon medan hon blängde på Weasley.

”Du borde akta dig!” fräste Ron och tog ett steg mot Amanda, som omedelbart gav till ett skrik och bakade undan.

”Kom, Amanda, nu går vi.” sa Jillian och de vände sig mot slottet. ”Hejdå Harry”

Han svarade inte. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad tycks? ;D 

 Hon vaknade först nästa morgon. Solen hade knappt gått upp än, men hon gick upp ändå och satte sig i fönstret. Hon var nervös inför sin första skoldag, och kunde absolut inte somna om igen.

Hon satt där i fönstret, och upptäckte efter en stund att deras fönster satt perfekt för att titta på soluppgången. Solen gick långsamt upp och Jillians rumskamrater fortsatte sova. Tillslut tröttnade Jillian på att sitta i fönstret, (hon hade börjat få lite ont i baken), och sysselsatte sig med att ta på sig sin skoluniform istället. Hon tog på sig allt och började sedan packa sin väska. Hon lade i alla böcker som hon behövde enligt schemat på deras dörr. Första lektionen de skulle ha var Trollformellära, så hon packade ner den boken i väskan, sedan skulle de ha Förvandlingskonst, Örtlära, Trollkonsthistoria och Svartkonster.

När hon packat klar väskan vaknade en av de andra tjejerna i rummet.

”Gó morron” sa flickan och sträckte på sig innan hon reste sig upp. ”Vakna tidigt?”

”Ja, kunde inte somna om..” svarade Jillian.

”Mhm..” sa flickan. ”Var det du som var Pansy?”

”Nej, Jillian. Jillian Black.”

”Ja, så var det. Jag heter Daphne Greengrass.”

Jillian nickade långsamt som svar.

”Såå.. Vad tycker du om Slytherin?”

”Bra, antar jag” sa Jillian, utan att bry sig om att starta ett nytt samtalsämne. Hon var för trött för att prata.

”Du var släkt med Draco Malfoy?” frågade Daphne.

”Ja.” hon tittade upp på Daphne. ”Men på långt håll.”

”Hur långt?”
”Hans mamma och min pappa är kusiner.” svarade Jillian och lyfte upp sin väska över axeln. Daphne började ta på sig sin uniform, och pratade inte mer. Så Jillian lämnade rummet och gick istället ner i sällskapsrummet, där hon slog sig ner på golvet framför en av de två brasorna. Det var helt tomt där inne, alla sov nog fortfarande, men hon tyckte att hon hörde lite ljud från några av rummen ibland.

Efter en knapp halvtimme började lite folk komma ut från sin sovsalar.

Draco kom gående och satte sig bredvid henne.

”Hittat några vänner än?” frågade han.

”Nope.” svarade Jillian och tittade upp på honom. ”Varför bryr du dig?”

”Jo..” sa han. ”Jaa, jag vet inte.”

Jillian sa ingenting, utan fortsatte stirra in i den knastrande brasan.

”Har du hittat några vänner, utom Crabbe och Goyle då?” frågade Jillian efter en stund.

”Nej, alla verkar vara idioter.” sa han och fnyste. ”Smutsskallar eller Halvblod hela högen” Smutsskallar var de renblodigas sätt att säga Mugglarfödda på. Mugglarfödda var dem som hade fått magiska krafter men varit födda i en mugglarfamilj.

”Men halvblod är väll okej? Crabbe var väll halv?” frågade Jillian och tittade Draco i ögonen.

”Nej, han är bara lite 'Mugglig'”

”Mhm”

De lämnade sedan sällskapsrummet tillsammans med en prefekt som visade dem vägen till Stora Salen igen, där de åt frukost. En flicka som sov i samma rum som Jillian, slog sig ner bredvid henne.

”Hej!” sa flickan och log stort mot henne. Hennes utseende var lite annorlunda; det var som om hennes färger ville inte riktigt ville bestämma sig; Hon hade ganska kort, rödblont hår, blågröna ögon och värken ljus eller mörk hy. Hennes drag var ganska tydliga i ansiktet, och hon var lång och smal. Hennes röst var ljus och mjuk på samma gång.

”Hejhej..” sa Jillian.

”Vad heter du då?” frågade hon.

”Jillian.”

”Okej, Hej, Jillian. Jag heter Amanda Goldwell!”

”Mugglare, halvblod, renblod?”

”Pappa var renblod, från Frankrike, och mamma ett halvblod från Wales.” sa Amanda och log snällt mot Jillian.

”Mhm, då är du alltså 3/4 renblod?”

”Japp..m Mormor är mugglare.” sa Amanda. ”Hon är den närmaste mugglaren i min släkt”

Amanda tog lite mat, och gjorde där med en paus.

”Så, du är renblod va?” sa hon efter en liten stund.

”Ja.” sa Jillian och tog ett bett i sin macka. ”100%”

”Coolt” sa Amanda och tittade rakt in i Jillians mörkgröna ögon.

”Så...” Amanda tog en paus för att äta lite. ”Första dagen på Hogwarts. Det är coolt”

”Antar det.” sa Jillian och såg sig om i salen. Det var mycket tystare idag, men det var väll för att alla var trötta.

”Hittar du här?” frågade hon.

”Nja.. Haha.. Nej” sa Jillian och log roat.

”Då kanske du och jag kan leta oss fram tillsammans? Vi kommer ju att ha samma lektioner och så..”

”Ja, det kan vi göra.” sa Jillian.

Hon och Amanda Goldwell letade sig sedan fram till Trollformel klassrummet. På Hogwarts fanns etthundrafyrtiotvå trappor: breda, svepande trappor; smala, skangliga; några ledde någon annanstans på fredagar; några hade ett förvinnande steg halvvägs upp som man måste komma ihåg att hoppa över. Jillian och Amanda hittade tillslut klassrummet, och kom inte försent, som vissa andra.

Några lektioner senare hade de förvandlingskonst. De hade den tillsammans med Gryffindor, och där med fröken besserwisser; Hermione Granger. Hon räckte upp handen och skuttade upp och ner så fort läraren ställde en fråga, och hon var den ända som lyckats med uppdraget de fått på lektionen;

Professor McGonagall var lärare i Förvandlingskonst, men hon var också Gryffindors föreståndare. Därför såg Jillian inte fram emot att ha lektion för henne ihop med dem.

Men det visade sig att McGonagall inte favoriserade Gryffinodrarna. Det märkte alla.

”Förvandlingskonst är något av den mest invecklade och farliga magi ni kommer att få lära er på Hogwarts” inledde McGonagall med. ”Den som ställer till med trassel på mina lektioner får lämna dem och aldrig mer komma tillbaka. Så nu har jag varnat er.”

Sedan förvandlade hon katedern till en gris och tillbaka igen. Jillian blev inte så imponerad, hon hade sätt förvandlingskonst förut, men man blev ändå otålig, och vill sätta igång själv. Men eleverna insåg snart att förvandla möbler till djur, var låångt borta.

De fick börja med att göra invecklade anteckningar, och sedan fick de varsin tändsticka som de skulle förvandla till en nål.

Och det var då Hermione Granger, flickan med tänderna, fick glänsa, när lektionen var slut höll professor McGonagall upp Grangers tändsticka, som blivit silverfärgad och spetsig, och sedan gav hon Granger ett av sin sällsynta leenden.

Jillian hade sätt fram emot lektionerna i Försvar Mot Svartkonster, men som visade sig var lite av ett skämt, Slytherineleverna hade svartkonst ihop med Hufflepuff, och båda elevhemmen nästan höll för näsan inne i Professor Quirrells klassrum. Det luktade starkt av vitlök, och Quirrell bar en slags turban, som det gick ett rykte om: Att den var fullproppad med vitlök. Quirrell sa att han var rädd för att några vampyrer han stött på i Rumänien, och trodde att de när som helst skulle komma och ta honom, därför hade han massa vitlök överallt.

Jillian och Amanda misstänkte att han ljög lite om sin turban; han hade fått den som gåva av en afrikansk prins, för att han befriat honom från en gengångare, men ett rykte nådde dem; en i Gryffindor hade frågat honom hur han blivit av med gengångaren, så började han rodna och började tala om vädret.

Jillian och Amanda blev goda vänner. Amanda var en sån som följer efter någon och pratar en massa, men det var något med henne som Jillian tyckte om, och det gjorde dem till vänner.

Fredagen första veckan lyckades Amanda och Jillian hitta till Stora Salen, helt utan att gå vilse. Den morgonen satt Harry Potter och hans vän Ron och pratade om dagens schema:

”Vad har vi för lektioner idag?” frågade Harry Ron.

”Dubbeltimme i Trolldryckskonst tillsammans med eleverna i Slytherin.” sade Ron. ”Snape är föreståndare för Slytherinhemmet. Det sägs att han alltid favoriserar dem – vi får se om det stämmer”

Jillian log.

”Hörde du det Amanda?”

”Vadå?” frågade Amanda och tittade upp från sin gröt.

”Vi ska ha Trolldryckskonst med Gryffindor, och Snape favoriserar oss.”

Amanda lyste upp till sitt vanliga glada jag.

”Wow, va kul!” sa hon och åt snabbt upp sin gröt.

Posten kom kort där efter. Jillian hade fått ett brev från Narcissa, och ett till, som det inte stod något namn på utsidan på. Jillian öppnade det först:

Kära Jillian,

 Hoppas att du trivs på Hogwarts och att du har många vänner.

 Jag är ledsen att jag inte kunde vara med när du började.. Men

 Jag hoppas få träffa dig snart.

Om du skriver tillbaka vill jag gärna veta vilket elevhem du

hamnade i, inte för att det spelar någon roll.. Bara lite..

 Jag mår ganska bra, med tanke på att jag är i Azkaban,

hoppas att du också gör det.

Saknar dig,

Sirius Black.

P.S Om Draco stör dig, slå till honom.

Jillian stirrade tomt framför sig. Hur hade han kunnat skicka ett brev? Han satt ju i fängelse! Men här var det, ett brev från hennes pappa. Hon log. Han brydde sig fortfarande om henne, även om han var en mördare. Men hon oroade sig lite över 'Jag hoppas få träffa dig snart'. Tänk om han tänkte rymma?

Hon lade ner brevet i sin väska och fortsatte äta. 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, men det blev ett ganska händelselöst kapitel. Men Jillian fick iaf en kompis nu! Kapitel 11 kommer så fort jag är klar!

Det är besökar rekord idag! mer än 180 sidvisningar! Herrejävlar. Det trodde jag inte! Men tack till alla som besöker min blogg! Hoppas ni kommer tillbaka! Saknar er annars :* 

Tack så mycket!! ;D 

Jag känner mig så elak nu! Fyyy! Men nu får ni iallafall veta! Förlååt! Men här kommer det! 

-----------------------------------------------------------------------------------------------

 ”Det är nog bäst att du blir..”

Det var tyst en sekund.

”SLYTHERIN!”

Jillian hoppade upp från pallen och lade hatten på den med ett leende. Hennes mamma hade varit Slytherin, precis som hon blev nu! Hon gick snabbt mot bordet där de applåderande, jublande Slytherinarna satt. En flicka från en annan årskurs flyttade på sig så hon kunde sätta sig där.

Sorteringen höll på, och alla eleverna blev utsorterade till sina hem, tillslut kom de fram till.. ”Draco Malfoy” ropade McGonagall.

Hatten behövde knappt röra vid Draco's huvud innan den ropade..

”SLYTHERIN!”

Jillian svor för sig själv, men lite för högt, för flickan bredvid, som hade rest sig upp för att applådera till det nya tillskottet i Slytherin, tittade ner på henne.

”Eh.. Jag är släkt med honom..” sa Jillian till flickan, och hon log snabbt mot henne.

Det var inte många kvar nu.

Moon …, Nott …, Parkinson …, sedan ett par tvillingsystrar, Patil och Patil, Perks.. och sedan..

”Harry Potter”

Nästan alla blev helt chockade och började viska hysteriskt.

”Var det Potter hon sa?”

”Den Harry Potter?”

Hatten föll ner över Harrys huvud, och tystnaden föll över salen. Den här gången var det en mycket djup, och nervös tystnad. Alla ville ha den berömda Harry Potter i sitt elevhem. Det tig riktigt lång tid innan hatten sade något. Men tillslut ropade den:

”GRYFFINDOR!” och två pojkar i Gryffindor, som tydligen var tvillingar, började ropa:

”Vi fick Potter! Vi fick Potter!”

Det var väldigt mycket applåder den här gången från Gryffindorbordet.

Den sista som blev placerad var Blaise Zabini, som blev en Slytherinare. Professor McGonagall rullade ihop pergamentrullen och lyfte upp Sorteringshatten och gick därifrån.

Precis i mitten av honnörsbordet satt Albus Dumbledore, som reste sig upp. Han strålade mot och slog ut med armarna mot eleverna som om inget kunde göra honom gladare än att se dem alla där.

”Välkomna!” sade han. ”Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! Innan vi börjar på vår festmåltid, skulle jag vilja säga ett par ord. Och så här lyder de: Dumbom! Lipsill! Stolle! Tokskalle!

Tack ska ni ha!”

Han satte sig ner igen. Jillian höjde ögonbrynen och tittade upp mot bordet medan hon applåderande som alla andra elever.

Jillian vände sig mot flickan bredvid sig.

”Är han inte lite.. tokig?” frågade hon.

”Tokig? Ja, han är helknäpp! Men han är den avgjort bästa trollkarlen genom tiderna. Folk säger att han är ett geni! Potatis, Jillian?” svarade flickan.

Jillian bara gapade. Faten som varit tomma för bara en sekund, dignade nu av mat. Det fanns rostbiff, stekt kyckling, fläskkotletter, lammkotletter, korvar, bacon och stekt kött, kokt potatis, stekt potatis, pommes frites, Yorkshirepuddingar, ärtor, morötter, köttsås, ketchup (vad det nu var) och av någon konstig anledning, (Jillian misstänkte att det var Dumbledores idé) pepparmintskarameller.

Jillian upptäckte att det satt ett spöke en liten bit bort från henne. Han såg ganska läskig ut, han hade tomma stirrande ögon, ihåligt ansikte och en klädnad fläckad av silverfärgat blod. Jillian frågade flickan bredvid sig vem spöket var.

”Det är Slytherins elevhems spöke, han heter Blodige Baronen.”

”Han ser ganska läskig ut..” sa Jillian medan hon tog en potatis till.

”Ja.. Men när man har lärt känna honom är han ganska trevlig!” sa flickan och log.

”Vilken årskurs går du egentligen?” frågade Jillian henne.

”Tracey Davis, fjärde årskursen.”

”Mhm” sa Jillian och åt upp sin mat.

När alla hade ätit så mycket de orkade, försvann resterna av maten från tallrikarna och lämnade dem skinande rena, som innan. Ett ögonblick senare dök efterrätterna upp. Glass i alla smaker man kunde tänka sig, äppelpajen, sirapstårtor, chokladbakelser och syltmunkar, sockerkaka med vaniljkräm och grädde, jordgubbar, brylépudding, rispudding …

Det första Jillian tog var sirapstårta. Tracey hade uppmuntrat henne att smaka på den, 'Den är godast' hade hon sagt.

Jillian började känna sig varm och trött och hon var jätte mätt nu.

Till sist försvann även efterrätterna och professor Dumbledore reste sig upp igen. Det blev omedelbart tyst i salen.

”Ähum … bara ett par ord till nu när vi alla fått näring och blivit vattnade. Jag har några saker att meddela er inför terminsstarten. Nybörjarna bör lägga märke till att skogen på området är förbjuden mark för alla elever. Och det skulle inte skada några av våra äldre elever att också komma ihåg det.”

Dumbledores gnistrande ögon blixtrade till bakom de halvmåneformade glasögonen i riktning mot Gryffindor bordet.

”Jag har också blivit ombedd av vaktmästaren, mr Filch, att påminna er alla om att inga trollkonster bör utövas i korridorerna på rasterna.

Uttagningarna till Quidditchmatcherna kommer att göras under andra veckan på terminen. Alla som är intresserade av att spela för sitt elevhem kontaktar madam Hooch.

Och till sist måste jag tala om för er att i år är tredje våningens korridor på höger sida förbjudet område för alla som inte vill dö en mycket plågsam död.”

Man hörde några spridda skratt från salen, Jillian var inte en av dem. Hon kände sig ganska rädd för det. Hon hade ingen lust att dö.

”Menar han allvar?” frågade Jillian Tracey.

”Ja, jag tror det. Men det är lite konstigt, han brukar alltid ge oss ett skäl till varför vi inte får gå någonstans, skogen är fylld med farliga djur och sådant, det vet ju alla. Han kunde ju i alla fall ha sagt någonting om varför vi inte fick gå dit..” svarade Tracey.

”Och låt oss nu, innan vi går och lägger oss, sjunga skolsången!” ropade Dumbledore, han svängde lätt med sin trollstav, och ett gyllene band flög ut från den. Det höjde sig i luften ovanför borden och snodde sig som en orm till ord.

”Alla väljer sin älsklingsmelodi” sa Dumbledore. ”och så sätter vi igång!”

Skolan skrålade:

Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts,

Vare sig vi är gamla och flintis

Eller unga med skrubbsår på knäna,

Var snäll och se till att vi nånting oss lär.

Med saker som är intressanta för oss

Behöver vi fylla vårt huvud och sinne

För nu är där tomt, ja, mest bara luft

Och fluglik och tussar av damm där inne.

Ge oss tillbaka allt det som vi glömt

Och lär oss sånt som till nytta kan bli,

Så ska vi plugga tills ögonen blöder.

Gör bara ditt bästa, och resten gör vi.

Alla avslutade sången olika fort, tillslut var det bara de där tvillingarna i Gryffindor som sjöng, och Dumbledore dirigerade till de sista raderna de sjöng med sin trollstav, och när de slutat, var det han som applåderade högst.

”Å, musik” sa han och torkade sig i ögonen. ”En förtrollning som går utanpå allt annat vi gör här. Och nu är det dags för sängen. Kila iväg med er!”

Slytherins nybörjarelever följde efter Slytherins ena prefekt till Slytherins elevhem. De gick ner för en trappa ner i fängelsehålorna, de kom fram till en tom stenvägg, i slutet av en korridor, där prefekten stannade.

”Rent Blod” sa prefekten rakt ur mot stenväggen.

Jillian höjde ögonbrynen, ingenting hände. Men plötsligt öppnades stenväggen och en liten ingång uppenbarade sig där.

De steg in i ett rum som var helt gjort av sten. Det var gröna lampor i taket som fick stengolvet att skifta i grönt, rummet var fult av små soffor och bord, och det fanns två öppna spisar där välkomnande eldar knastrade. Det var ganska högt i tak, och längst bak i rummet fanns en trappa, som ledde till flera olika dörrar.

”Välkomna till Slytherin.” sa Prefekten. ”Det här är sällskapsrum, där nu kan göra era läxor eller bara tillbringa tid. Flickor bor där uppe, pojkar bor under trappan där.” Prefekten pekade på dörrarna som var under den altanliknande plattformen som dörrarna till flickornas elevhem var på. ”God natt” sa han och lämnade eleverna i sällskapsrummet.

Jillian var det första som skilde sig ur gruppen och gick upp mot rummen. Hon hittade en dörr där det stod:

Flickor, år 1.

Jillian öppnade dörren och fann ett mysigt rum, med smaragdgröna väggar och mattor. Det stod fem himmelssängar längs väggarna, och i mellan två av sängarna fanns ett litet fönster. Jillian undrade hur det kunde finnas ett fönster när de var i källaren, men Hogwarts verkade vara lite konstigt. Hon gick fram till fönstret och tittade ut, och såg sjön som de åkt över. Hon log. Det var faktiskt en väldigt fin utsikt, den var säkert ännu finare på dagen.

Hon hittade sin koffert framför en av sängarna, en av dem som var närmast fönstret, och samtidigt som hon öppnade den slogs dörren upp, och fyra tjejer, som också var förstaårselever, steg in i rummet.

Jillian drog på sig sin pyjamas, lade sig i sängen och föll in i en drömlös sömn.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå! Varsågoda! Kommentera duktigt ;D

Porten öppnades genast. Där stod en lång silverhårig häxa i en smaragdgrön klädnad. Hon hade mycket strängt ansikte och Jillians första tanke var att hon var en sur, sträng tant som man inte skulle bråka med.

”Förstaårseleverna, Professor McGonagall” sa Jätten.

”Tack, Hagrid. Jag för dem vidare härifrån”

Hon sköt upp porten vid gavel. Entréhallen var så stor att ett helt mugglarhus hade sått plats i det. Stenväggarna lystes upp av flammande facklor, och taket var så högt att man inte ens kunde urskilja det. En ståtlig marmortrappa mittemot dem ledde upp till de övre våningarna.

De följde Professor McGonagall över de stenlagda golvet. Jillian kunde höra hundratals röster som surrade från en dörr till vänster – resten av skolan måste vara där redan. Professor McGonagall visde in förstaårseleverna i ett tomt litet rum intill hallen.

Alla trängde sig in och stod närmare varandra än de vanligt vis skulle ha gjort, Jillian stod tätt hopklämd mellan Crabbe och Goyle, som var dubbelt så stora som henne själv.

”Välkomna till Hogwarts”, började Professor McGonagall. ”Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i Stora Salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer att ha lektioner tillsammans med övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets sällskapsrum.

De fyra elevhemmen heter Gryffindor, Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin. Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart elevhem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng. I slutet av året belönas det elevhem som har flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att ni var och en ska bli en heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir.

Sorteringsceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar.”

Jillians blick fastnade omedelbart på Pansy Parkinson som desperat försökte borsta bort all lera som hon hade på rumpan. Draco försökte få bort det som fanns på hans mantel, och när Crabbe och Goyle fixade till sig knuffade de till Jillian fler gånger. Hon knuffade tillbaka, med mening, och de gav henne kyliga blickar.

”Vad är dit problem?” frågade Draco när Jillian klämde sig bort från Crabbe och Goyle och hamnade mellan honom och Pansy istället.

”De knuffade mig” sa Jillian och blängde på Pansy som såg helt förbannad ut för att Jillian hade ställt sig i vägen för henne, så att hon inte kunde glo på Malfoy.

Jillian fick plötsligt syn på Ron och Harry, de stod ganska nära Jillian, Draco och Pansy.

”Exakt hur går det till att sortera in oss i elevhemmen?” frågade Harry Ron.

”Nåt slags prov, tror jag. Fred sa att det gör väldigt ont, men jag tror han skojade.”

Harry såg helt förskräckt ut. Jillian visste att det inte var svårt, Lucius hade berättat för henne och Draco en gång, han sa att man bara behövde sitta där.

Det var nästan helt tyst i rummet, utom en flicka med fluffigt hår och stora framtänder som viskade alla trollformler hon lärt sig.

Sedan hände någonting som fick både Jillian, Draco och Harry att hoppa högt upp i luften – fler elever i rummet började skrika.

”Vad f...” Jillian vände sig om och fick syn på det som fått dem att skrika. Ett tjugotal spöken hade seglat in i rummet genom väggarna. Pärlvita och lätt genomskinliga gled de över skaran med elever, utan att ens kasta en blick på dem. De verkade bråka om något. En av dem såg ut som en tjock liten munk sa:

”Förlåt och glömma, tycker jag, vi borde ge honom en ny chans...”

”Min käre munkbroder, har vi inte gett Peeves alla chanser har förtjänar? Han ger oss alla dåligt rykte och ni vet ju att han inte ens är ett riktigt spöke – vad gör ni här föresten?”

Ett spöke med pipkrage och åtsittande byxor hade precis lagt märke till förstaårseleverna..

Ingen svarade, alla bara stirrade på spökena.

”Nya elever!” sade den tjocke munkbrodern. Och log brett mot dem allesammans. ”Ni väntar på att bli sorterade, antar jag?”

Jillian blev en av dem som nickade.

”Hoppas få se er i Hufflepuff!” sa han. ”Mitt gamla elevhem.”

”Raska på och kom med nu” sa Professor McGonagall som precis hade kommit in i rummet. ”Sorteringsceremonin ska just börja.”

Spöken flög iväg igen.

”Ställ upp er på led” sa McGonagall till eleverna. ”och följ mig.”

Jillian blev plötsligt alldeles uppspelt och nästan sprang in i ledet bakom Draco.

”Hoppas du hamnar i Hufflepuff” viskade Draco till henne.

”Nej, Hoppas du hamnar i Hufflepuff.” viskade hon tillbaka.

De tågade ut ur rummet och tvärs över hallen genom ett par dubbeldörrar in i Stora Salen.

Det första man la märke till var ljusen som lyste upp allt, de svävade över fyra bord. Borden var dukade med glänsande guldtallrikar och guldbägare. Längs upp i salen fanns ännu ett bord där alla lärarna satt.

Professor McGonagall ledde förstaårseleverna fram mot lärarbordet, de hamnade så att de stod öga mot öga med de andra eleverna och lärarna i ryggen. De hundratals ansiktena som stirrade på dem såg spöklikt bleka ut i skenet från de levande ljusen. Spökena som satt utspridda bland eleverna lyste som matt silver. Jillian försökte undvika allas blickar genom att titta uppåt, då hon tappade andan. Det fanns inget tak, det var en stor himmel som reste sig över eleverna. Precis då hörde hon flickan med tänderna viska:

”Det är förtrollat, så att det ska se ut som himlen utanför. Jag har läst om det i Hogwarts, en historisk beskrivning. Jillian tittade upp på taket igen, efter att ha vänt sig mot flickan. Hon undrade om hon någonsin skulle vänja sig vid att himlen var där, eller om det alltid skulle vara svårt att slita blicken från det.

Jillian fick syn på Professor McGonagall som tyst placerade en fyrbent pall framför förstaårseleverna. Ovanpå pallen ställde hon en spetsig trollkarlshatt. Hatten var väldigt lagad och förfärligt smutsig. Alla i salen stirrade på hatten, så Jillian följde deras exempel och stirrade på den hon också. Under ett ögonblick var det helt knäpptyst i salen. Sedan ryckte hatten till. En lång reva nära mitten öppnades vid gavel, som en mun – och hatten (konstigt nog) började sjunga.

Ni tycker kanske inte jag är vacker,

Men döm ej efter vad ni ser idag,

Jag lovar äta upp mig själv om ni

Kan finna en hatt mer klok än jag.

Behåll ni gärna era svarta plommonstop,

Och höga hattar som ser fina ut

För jag är Hogwartshatten som sorterar

Och därför slår jag alla andra med prut.

Det finns ej något dolt i era tankar

Som inte jag genast kan uppenbara,

Sätt mig på huvudet, och jag skall säga

I vilket hem ni helst bör vara.

Ni kanske passa bäst i Gryffindor,

Där folk med mod i bröstet lever,

Vars djärvhet, kraft och tapperhet

Dem skiljer ut från mängden av elever;

Ni kanske hemma hör i Hufflepuff,

Där rättvisa och sanning styr,

Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala

Och aldrig någon möda skyr;

Måhända är ert hem det visa Ravenclaw,

Ty den som lärd och kvicktänkt är

Och har ett gott och klart förstånd

Skall alltid sina likar finns där;

Eller måhända ni i Slytherin

Skall era sanna vänner finna,

Där sluga rävar nyttjar alla knep

Att sina mål och syften vinna.

Så sätt nu hatten på! Förfäras ej!

Grips ej av frossa! Ty jag kan lova

Att (fast jag inga har) ni är i säkra händer,

För jag, jag är en Hatt med tankegåva!

Hela salen bröt ut i smattrande applåder då hatten avslutade sin sång. Den bugade så gått den kunde för var och ett av de fyra borden och blev sedan alldeles stilla igen.

Jillian stirrade på hatten och hoppades att den skulle röra sig igen, så att hon skulle få veta att hon inta hade inbillat sig att den var levande.

Professor McGonagall steg upp och ställde sig bredvid hatten med en lång pergamentrulle i handen.

”När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli sorterad.” sa hon. ”Hannah Abbot!” En flicka med rosigt ansikte och blonda tofsar snubblade fram ur ledet. Hon tog på sig hatten och slog sig ner på pallen. Det blev helt tyst i salen igen...

”HUFFLEPUFF!” ropade hatten.

Hufflepuffarna vid bordet till höger jublade och klappade i händerna då Hannah gick och satte sig hos dem.

”Jillian Black!”

Jillian blev nästan som förlamad, när någon knuffade fram henne ur ledet. Det var Draco.

”Gå fram nu, Jillian.” viskade han, han lät faktiskt uppskattande, och log snällt mot henne när hon vände sig mot honom.

Hon gick fram och tog på sig hatten, och satte sig på pallen. Hatten gled ner över hennes ögon.
”Hmm” sa en tunn röst i hennes öra. ”Du var svår..”

Jillian tänkte att det måste vara en mycket gammal hatt, och att han kanske var lite utsliten.

”Utsliten? Säger du det?” sa hatten, och Jillian blev helt förskräckt. Hatten kunde läsa alla hennes tankar! ”Det är nog bäst att du blir..” 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nu var jag liiiiite elak.. men (xD) Ni får vänta till ikväll! Kommenter duktigt! 

Cirka en timme senare satt Jillian, Draco och två av Draco's kompisar, plus en skum tjej som skrattade åt allt Draco sa, hopklämda i en kupé på tåget. Jillian satt närmast fönstret och försökte att inte lyssna på när Draco berättade om hur ”duktig” han var på att flyga kvast. Jillian orkade inte berätta hur dålig han var egentligen, så hon satt bara och tittade på när landskapet far förbi utanför fönstret.

En av Draco's kompisar, som tydligen hette Goyle, reste sig upp för att gå på toa. Malfoy tog då kontakt med Jillian.

”Ehj, Jilli, visst har du en katt?” sa han och pekade på den lilla buren som stod på hyllan ovanför där de satt.

”Ja” sa Jillian uttråkat.

”Vad heter den?” frågade flickan med en gnällig, pipig röst.

”Smallpaws.” sa Jillian utan att slita blicken från det som fanns utanför fönstret.

”Vad gulligt! Kan du inte släppa ut den? Får jag klappa?” sa flickan, och fortsatte bombardera Jillian med frågor ända tills Goyle kom tillbaka och sa:

”Harry Potter är på tåget!”

”Harry Potter?” sa Jillian som äntligen tittade upp. ”Var?”

”Jag vet inte, de visste inte var han var. Men några är ute i korridoren och letar nu.” svarade han.

”Coolt! Jag vill träffa honom!” sa Draco och reste sig upp. ”Jag ska hitta honom först! Kom Crabbe, Goyle” Goyle och hans andra vän, Crabbe, som reste sig upp från sätet bredvid Jillian lämnade kupén tillsammans och lämnade Jillian med den jobbiga flickan.

”Sååååå.. Du heter Jill?” sa flickan, som desperat försökte få igång ett samtal.

”Jillian. Jillian Black.” sa Jillian och tittade lite närmare på hur flickan såg ut. Hon hade ganska kort, svart hår, bruna ögon och ett tufft moppsliknande ansikte. 'Hon är säkert en mugglare' tänkte Jillian.

”Black?” sa flickan förvånat. ”Ooo, då är du släkt med Malfoy!”

”Nästan, ja” sa Jillian. Sen föll en djup, pinsam tystnad i rummet.

”Är du renblodig då?” frågade hon.

”Ja.” svarade Jillian och tittade upp på buren där hennes katt var. ”Du då?”

”Renblod.”

Det blev tyst igen. Jillian, som inte brydde sig om att tänka ut något nytt att prata om vände sig mot fönstret igen, men flickan kom upp med ett nytt samtalsämne.

”Är inte Draco fantastisk.”

”Nej.”

”Vad menar du?” frågade hon.

”Är det svårt att fatta? Jag tycker inte om honom. Han ljuger hela tiden, och är en tjockskallig idiot.”

”Eh..”

Men plötsligt öppnades dörren till kupén och Draco, Crabbe och Goyle steg in, till Jillian lättnad.

”Harry Potter.. Haha, vilket skämt.” sa Draco med ett överlägset leende.

”Vad hände?” frågade Jillian.

”Jag presenterade mig och killarna. Jag berättade för Potter om trollkarlsfamiljer, och erbjöd mig att hjälpa honom välja rätt vänner. Sedan gav han mig en kylig kommentar och antydde att jag tillhörde dem som var fel sort.”

Flickan stönade till och gjorde en tillgjord förvånad min. Draco gav henne en kylig blick och fortsatte:

”Jag gav honom så klart en kylig kommentar tillbaka. Och nämnde att Weasley och den där Hagrid är fel personer att umgås med.”

”Det var bra gjort!” sa flickan och log stort mot honom, men han gav henne bara ännu en kylig blick.

”Weasley blev helt knäpp, och fick för sig att han skulle slåss med oss om vi inte gick därifrån. Då sa jag att vi inte ville gå, och att våran mat var slut, och så kommenterade jag att de hade massor kvar. Goyle sträckte sig efter maten, och så kom en jäkla råtta och bet sig fast i hans finger!”

Jillian fick då syn på att Goyle höll för fingret och hade ett plågat uttryck i ansiktet.

”Mhm” sa hon och tittade på dem. ”Jag tycker att ni får skylla er själva.”

”Vad är det du säger!?” Utbrast flickan som såg hel chockad ut.

”Jaa, Jilli, vad är det du säger?” sa Draco retsamt.

”Haha, Jodu, jag säger att ni får skylla er själva” sa Jillian och log. ”Sprang ni iväg sen? Som små barn, och ropade efter mamma?”

”Nej!” fräste Draco.

”Mamma! Maammmaaa! Han sloog miiig!” ropade Jillian.

”Jilli.. Tyst!”

 Jillian reste sig upp och lämnade kupén. Hon tänkte fråga Harry Potter själv vad som hade hänt.

”Hej!” sa Jillian när hon sköt upp kupédörren och steg in.

”Hej …” svarade en svarthårig pojke som satt närmast fönstret.

”Vem är du?” frågade han.

”Jag är Jillian. Jillian Black.”

”Nej.. Säg inte att du är släkt med Malfoy?” sa den andra pojken, som hade eldrött hår och var lång, mager och gänglig. En Weasley.

”Joo.. lite.” sa Jillian och tittade ner på Weasley pojken. ”Våra föräldrar är kusiner.”

”Mhm.” sa Harry. ”Jag heter Harry Potter i alla fall.”

”Mm.. Jag vet.” sa Jillian ”Jag har en snabb fråga bara.”

Killarna nickade.

”Hur såg det ut när Malfoy, Crabbe och Goyle flydde härifrån?”

”De försvan som om de hade transfererat sig iväg.” sa den rödhåriga pojken. ”Varför frågar du?”

Jillian log. ”Jo, Draco vill inte berätta för mig, så jag tänkte fråga de andra vittnena.”

”Jag heter Ron Weasley.” sa den rödhåriga pojken och sträckte fram sin hand.

Jillian tog den och skakade den snabbt. ”Kul att träffas Ron Weasley. Men jag ska nog gå tillbaka till min kupé nu.”

”Nej, du kan stanna om du vill.” sa Harry.

”Nej, jag måste gå tillbaka. Jag har min katt där, jag vill inte lämna den hos den galna flickan som sitter där.”

”Haha, okej” sa Harry. ”Ses på Hogwarts sen då?”

”Ja det hoppas jag.” sa Jillian innan hon stängde kupédörren och gick tillbaka mot sin egen kupé.

”Nu är ni snart framme!” ropade en röst från korridoren, ”Alla måste ta på sig sina uniformer!”

Jillian misstänkte att det var en prefekt som stod och ropade, han lät väldigt befallande när han ropade instruktioner.

”Så.. Snart är vi på Hogwarts.” sa Draco. ”Då kommer vi snart att bli sorterade till olika elevhem.”

”Ja! Va kul!” sa flickan.

”Pansy, måste du kommentera precis allt jag säger?”

”Eh..”

”Var tyst bara.”

”Pansy?” sa Jillian och höjde ögonbrynen. ”Heter du Pansy?”

”Ja, Pansy Parkinson.” fräste flickan.

Jillian tittade ut genom fönstret igen.

En röst ekade genom tåget:

”Vi kommer fram till Hogwarts om fem minuter. Vill ni vara så vänliga att lämna ert bagage på tåget, det transporteras för sig till skolan.”

Jillian tittade på sin koffert som låg på hyllan ovanför sätena. Jaha, tänkte hon.

Plötsligt fick hon syn på ljus. Det var en stad! De var framme! Tåget började skaka och farten minskade snabbt. Tillslut stannade det.

Alla elever strömmade ut ur tåget, ut på en perrong. Det var mörkt ute, man kunde se berg och skogar under en djupröd himmel.

”Förstaårselever hitåt!” ropade en röst från en jättestor man. ”E allt som de ska, Harry?” sa mannen och log ner mot Harry Potter.

”Kom me här, följ efter mej – nåra fler förstaåringar? Se opp var ni går nu! Förstaårselever följer efter mej!”

Alla förstaårselever följde efter mannen, Draco halkade flera gånger, och även Pansy, som ramlade och hamnade i lera. Jillian log retsamt mot Draco när Pansy bad honom att hjälpa henne upp. De gick ner för en brant, smal stig och det verkade som att det var genom en skog, för det var mörkt på båda sidorna av vägen. Ingen sa något, innan den stora mannen ropade:

”Ni får strax se er första skymt av Hogwarts, bara runt kröken här.”

Draco halkade precis i kröken och hamnade så att han absolut inte kunde se det fantastiska som var framför dem.

De hördes ett högljutt: ”Ååååå!”

Stigen hade plötsligt mynnat ut vid kanten av en stor sjö. På toppen av en hög klippa på andra sidan reste sig ett väldigt slott, med fönster som gnistrade mot stjärnorna. Det hade jätte många torn och tinnar, och ett av tornen var verkligen jättehögt.

”Inte fler än fyra i varje båt!” ropade mannen och pekade på en flotta av små båtar som låg i vattnet vid stranden.

”E alla i båtarna?” skrek mannen, som hade en hel båt för sig själv. ”Då så – FRAMÅT!”

Jillian hamnade i samma båt som Malfoy, Pansy och Goyle, såklart, och Pansy pratade oavbrutet om hur vackert slottet var.

De små båtarna började röra sig framåt. Jillian kunde inte slita blicken från skolan. Var det verkligen en skola?

När de första båtarna nådde klippan ropade jätten:

”Ner me huvet!” Alla böjde sig ner, och dem små båtarna förde dem genom en ridå av järnek som dolde en bred öppning i klippytan. De åkte fram genom en mörk tunnel som verkade föra dem under slottet, tills de kom till en underjordisk hamn.

”Hörru du där! E de här din padda?” frågade jätten och lyfte upp en liten padda ur en av båtarna.

”Trevor!” skrek en tjock pojke som greppade tag i paddan. Jillian rös. Hur kan man ha en padda? Tänkte hon.

Sedan klättrade de upp för en gång i klippan efter det ända ljuset: Jättens lyckta. Och kom tillsist ut på en slätt, fuktigt gräs och i skuggan av slottet.

De gick upp för en stentrappa och samlades runt en stor port av ek.

”E alla här?” ropade jätten. ”Du där, har du din padda kvar?”

Jillian himlade med ögonen, kan han inte hålla koll på sin padda själv?

Jätten lyfte sen sin hand och knackade på porten tre gånger.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Tack för alla kommentarer och frågor! Fortsätt så! Jag svarar alltid med nöje och ett smile i facet!! :D

Den där kommentaren kom, så här är kapitel 6 ;D 

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Cirka en timme senare satt Jillian, Draco och två av Draco's kompisar, plus en skum tjej som skrattade åt allt Draco sa, hopklämda i en kupé på tåget. Jillian satt närmast fönstret och försökte att inte lyssna på när Draco berättade om hur ”duktig” han var på att flyga kvast. Jillian orkade inte berätta hur dålig han var egentligen, så hon satt bara och tittade på när landskapet far förbi utanför fönstret.

En av Draco's kompisar, som tydligen hette Goyle, reste sig upp för att gå på toa. Malfoy tog då kontakt med Jillian.

”Ehj, Jilli, visst har du en katt?” sa han och pekade på den lilla buren som stod på hyllan ovanför där de satt.

”Ja” sa Jillian uttråkat.

”Vad heter den?” frågade flickan med en gnällig, pipig röst.

”Smallpaws.” sa Jillian utan att slita blicken från det som fanns utanför fönstret.

”Vad gulligt! Kan du inte släppa ut den? Får jag klappa?” sa flickan, och fortsatte bombardera Jillian med frågor ända tills Goyle kom tillbaka och sa:

”Harry Potter är på tåget!”

”Harry Potter?” sa Jillian som äntligen tittade upp. ”Var?”

”Jag vet inte, de visste inte var han var. Men några är ute i korridoren och letar nu.” svarade han.

”Coolt! Jag vill träffa honom!” sa Draco och reste sig upp. ”Jag ska hitta honom först! Kom Crabbe, Goyle” Goyle och hans andra vän, Crabbe, som reste sig upp från sätet bredvid Jillian lämnade kupén tillsammans och lämnade Jillian med den jobbiga flickan.

”Sååååå.. Du heter Jill?” sa flickan, som desperat försökte få igång ett samtal.

”Jillian. Jillian Black.” sa Jillian och tittade lite närmare på hur flickan såg ut. Hon hade ganska kort, svart hår, bruna ögon och ett tufft moppsliknande ansikte. 'Hon är säkert en mugglare' tänkte Jillian.

”Black?” sa flickan förvånat. ”Ooo, då är du släkt med Malfoy!”

”Nästan, ja” sa Jillian. Sen föll en djup, pinsam tystnad i rummet.

”Är du renblodig då?” frågade hon.

”Ja.” svarade Jillian och tittade upp på buren där hennes katt var. ”Du då?”

”Renblod.”

Det blev tyst igen. Jillian, som inte brydde sig om att tänka ut något nytt att prata om vände sig mot fönstret igen, men flickan kom upp med ett nytt samtalsämne.

”Är inte Draco fantastisk.”

”Nej.”

”Vad menar du?” frågade hon.

”Är det svårt att fatta? Jag tycker inte om honom. Han ljuger hela tiden, och är en tjockskallig idiot.”

”Eh..”

Men plötsligt öppnades dörren till kupén och Draco, Crabbe och Goyle steg in, till Jillian lättnad.

”Harry Potter.. Haha, vilket skämt.” sa Draco med ett överlägset leende.

”Vad hände?” frågade Jillian.

”Jag presenterade mig och killarna. Jag berättade för Potter om trollkarlsfamiljer, och erbjöd mig att hjälpa honom välja rätt vänner. Sedan gav han mig en kylig kommentar och antydde att jag tillhörde dem som var fel sort.”

Flickan stönade till och gjorde en tillgjord förvånad min. Draco gav henne en kylig blick och fortsatte:

”Jag gav honom så klart en kylig kommentar tillbaka. Och nämnde att Weasley och den där Hagrid är fel personer att umgås med.”

”Det var bra gjort!” sa flickan och log stort mot honom, men han gav henne bara ännu en kylig blick.

”Weasley blev helt knäpp, och fick för sig att han skulle slåss med oss om vi inte gick därifrån. Då sa jag att vi inte ville gå, och att våran mat var slut, och så kommenterade jag att de hade massor kvar. Goyle sträckte sig efter maten, och så kom en jäkla råtta och bet sig fast i hans finger!”

Jillian fick då syn på att Goyle höll för fingret och hade ett plågat uttryck i ansiktet.

”Mhm” sa hon och tittade på dem. ”Jag tycker att ni får skylla er själva.”

”Vad är det du säger!?” Utbrast flickan som såg hel chockad ut.

”Jaa, Jilli, vad är det du säger?” sa Draco retsamt.

”Haha, Jodu, jag säger att ni får skylla er själva” sa Jillian och log. ”Sprang ni iväg sen? Som små barn, och ropade efter mamma?”

”Nej!” fräste Draco.

”Mamma! Maammmaaa! Han sloog miiig!” ropade Jillian.

”Jilli.. Tyst!”

”Maammaa!!”

”Tyst!”

”Mammaa!!”

”TYST!” Dracos bleka ansikte hade blivit alldeles rött, och han såg jätteförbannad ut.

Jillian log belåtet.

”Vad gjorde ni då, Draco?” frågade hon.

”Vi..”

Men de avbröts av att kupédörren öppnades och en gammal häxa ropade:

”Godis?”

”Öh.. Nej tack.” sa Draco, vars röst hade förändrats på en sekund.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nu ska jag sova! Gó natt! ;D;D