Det sket sig med kapitel 16. Jag är inte alls nöjd, så jag ska börja om sen. Det kommer ut ikväll. Och det lovar jag! Annars får ni skälla på mig! ;D

Internet har varit dött i några dar, och jag har inte haft tid, men jag hoppas att jag lägger ut ett kapitel imorgon iallafall! Jag vet precis hur det känns när novellbloggsförfattaren plötsligt slutar, det är frustrerande. Men jag lägger nog ut ett kapitel imorgon på eftermiddagen!
Kramar från mig!

Nu är jag hemma igen! Jag är väldigt trött.. så jag lägger inte ut nått kapitel idag, men imorgon kanske det kommer ett! ;D 

Det blev inga inlägg, men jag har inte mått så bra, pga att jag slutade med en medicin nu i helgen. Men vi ses om en vecka! Kramizz på alla galna!!

..vara borta hela nästa vecka. Jag åker på måndag och kommer hem på fredag, så jag har absolut ingen möjlighet att blogga, utom från mobilen och jag vägrar skriva kapitel från den! Men jag tänker bombardera er med kapitel nu i helgen! ;D

Dagen för uttagningarna var klar och kall, det var ju höst nu, så. Jillian gick till kvastskåpet för att försäkra sig om att hon fick låna den allra bästa kvasten som fanns där. Det var en gammal komet som fångade hennes blick. Hon gick fram till den och lyfte upp den, den så lite sliten ut, men den kunde bara vart minst sex år gammal. Så hon tog den.

Hon gick ner till Quidditch-planen för att träna lite innan. Hon hade inte flugit på nästan två år. (Hennes kvast hade gått sönder, i något som skulle se ut som en olycka. Draco 'råkade' bryta av den.)

Hon hoppade upp på den gamla kometen och sparkade upp i luften. Hon steg nästan 20 meter upp i luften, och började sedan flyga framåt. Hon märkte att kvasten drog lite åt höger, men det kunde vart värre.

Hon flög omkring där tills Flint kom ner, då flög hon ner till marken och landade där.

”Va bra du flyger.” sa han och tog fram en lista med namn. ”Jag skriver 'flyger bra' på dig så länge.”

Jillian log. 'Flyger bra' var en början.

”Vad är det för kvast?” frågade Flint.

”En gammal komet från skolförrådet.” svarade hon. ”Den drar åt höger..”

”Det syns inte.” sa Flint och tittade upp i luften. ”Fin dag för Quidditch-uttagningar. Du skulle sätt förra året, det spöregnade och man såg ingenting.”

En liten stund senare hade en skara med Slytherinelever samlats på Quidditchplanen.

”Hej allihopa.” sa Flint. ”Vi börjar med Jagare och Vaktare. Ni andra kan sätta er på läktaren så att ni inte är i vägen.”

Jillian gick upp på läktaren och satte sig bredvid Amanda som hade kommit för att titta.

Flint tog fram Klonken (Bollen som man gör mål med) och lät de nya Jagarna försöka göra mål på den nya Vaktarna. De fick tre skott var, en pojke från fjärde årskursen började.

Han flög rakt mot Vaktaren och kastade, men missade med flera meter.

Nästa person som försökte var en flicka från femte året. Hon kastade och gjorde mål varje gång. Vaktaren var också ganska skicklig, men flickan var bättre. Därför fick inte pojken från sexan bli Vaktare.

Nästa person var en pojke från sjunde året. Han kastade väldigt bra, men Vaktaren som stod i mål då var för bra, så han fångade alla tre skotten.

De två som hade turen att få bli Jagare var pojken från sjätte, Adrian Pucey och en annan pojke från femte som hette nånting med efternamnet Jones.

Vaktaren blev en pojke vid namn Miles Bletchley, från andra året.

Sedan var det dags att ta ut två Slagmän. Flint släppte ut Dunkarna och lät alla spelarna (inklusive Jillian) flyga omkring och försöka undvika att bli träffade. Flint kunde på så sätt bedöma hur bra alla var på att flyga.

Jillian blev träffade en gång, och blev nästan nedslagen från sin kvast. Hon hängde med en hand i kvastens hals. Hon lyckades klättra upp igen, men precis då sköt en annan av dem iväg en Dunkare mot henne, och hon var tvungen att dyka, halvsittande på en Komet. Jillian upptäckte snart att kvasten inte bara drog åt höger; den drog åt alla håll på en gång. Det var som om fyra personer stod och drog i den åt varsitt håll.

Jillian försökte hålla sig så rak som möjligt och bestämde att hon skulle köpa en ny kvast så fort hon blivit sökare.

Just då drog kvasten iväg åt vänster, rakt emot en Dunkare, men Jillian lyckades dyka under den utan att falla av.

När Flint bestämt sig för två Slagmän var det äntligen dags att ta ut sökarna. Flint tog en hink med golfbollar (vad det nu var) och flög upp kanske.. 25 meter i luften. Alla som ville bli sökare flög upp i samma höjd. Han sa åt dem att de skulle sprida ut sig och vara beredda på att fånga bollarna som han kastade iväg.

Den första kastade han mot en flicka i tredje årskursen, som inte ens såg den. Han kastade några till och kastade plötsligt en mot Jillian.

Hon dök och fångade upp den några sekunder efter att han kastat den. Den andra han kastade mot Jillian var väldigt hög. Jillian flög inte upp, utan stannade där hon var och fångade den när den gled neråt mot henne.

En pojke i fjärde årskursen som hette Terence Higgs var också väldigt duktig på att fånga bollarna. Men han var inte lika smart;

Flint kastade en väldigt, väldigt högt. Higgs flög då uppåt som missade den, när den passerade honom på väg neråt. Nedanför dem hördes ett skrik, då nån elev nästan fått den på sig.

Jillian tittade ner, och då tog Flint tillfället i akt och kastade en till mot Jillian. Den flög rakt mot henne och hon upptäckte den inte förrän den var bara några meter ifrån henne. Hon fångade den precis framför sitt ansikte i ett hårt grepp.

Higgs tittade på när Jillian fångade sin, och tappade där med sin koncentration, så kastade Flint en mot honom, och han fick den rakt i ansiktet.

Jillian fnissade lite och hoppades att det skulle få Flint att välja henne istället för Higgs.

När uttagningarna var klara ställde alla upp sig framför Flint.

”De tre Jagarna i laget är; Jag, Pucey och Jones. Vaktaren blev Bletchley. Slagmännen är; Bole och Montageu. Sökaren blir..” Flint tittade ner i sina papper. ”Black.” sa han utan att ändra ansiktsuttryck en ända gång.

Jillian däremot log stort.

Det första hon gjorde när hon kom tillbaka till slottet den Lördagen var att skriva ett brev till Kvastbutiken i Diagongränden. Hon beställde en Nimbus 2000, även om den var dyr behövde hon en bra kvast, tyckte hon, och la ner pengarna i kuvertet.

Lite senare skickade hon iväg det.

Smallpaws vandrade då in i rummet. Jillian hade inte alls haft tid med honom, så ho lyfte upp honom och lade honom i knäet, för att ta igen lite av tiden som han inte fått.

”Lilla Smallpaws..” sa hon och kliade honom bakom örat. ”Har jag glömt bort dig?”

--------------------------------------------------------------------------------------------

Stackars Smallpaws!! D': Jag kom på att han fanns idag! Stackaren! 

Kommentera duktigt så kommer kapitel 16 idag! 

Under vägen tillbaka till Slytherin hörde Jillian plötsligt ett ljud. Det var Harry, Ron, Hermione och Pojken.

”Jillian! Hjälp!” ropade Harry.

Jillian fick då syn på Peeves, spöket som de andra spökena sa inte var nått spöke.

”ELEVER UPPE UR SÄNGEN!” vrålade Peeves. ”ELEVER UPPE OCH GÅR I TROLLKONSTKORRIDOREN!”

Peeves fick plötsligt syn på den Blodige Baronen, men Jillian hann inte se vad som hände, för hon sprang efter de andra, som nu rusade längs korridoren. Jillian kom ikapp dem när de stannat framför en dörr.

”Nu är det färdigt!” stönade Ron och försökte knuffa upp dörren, som uppenbarligen var låst.

”Flytta på dig!” morrade Jillian och knuffade sig fram till dörren. Hon drog snabbt fram staven och riktade den mot dörren. ”Alohomora!”

Det hördes ett klick i låset, och dörren svängde upp. De kilade snabbt in genom den och Jillian tryckte örat mot nyckelhållet.

”Vilken väg tog de, Peeves?” frågade Filch som plötsligt befann sig utanför dörren. ”Fort, tala om det för mig.”

”Säg 'snälla du'”

”Håll inte på och tjafsa med mig, Peeves, säg nu vart de tog vägen?”

”Jag säger inte ingenting, om du inte säger snälla du till mig” sa Peeves, och det lät som om han nästan inte kunde hålla sig för skratt.

”Okej då – snälla du.”

”INGENTING! Hahaha! Sa ju att jag inte skulle säga ingenting om du inte sa snälla du! Hahahaaaaa!” Det hörde ljudet av Peeves som svischade iväg och Filch som svor av ursinne.

”Han tror att den här dörren är låst” viskade Harry i Jillians öra. ”Jag tror vi klarar oss. Släpp mig, Neville!” Jillian vände sig om och fick se Neville stå och rycka i Harrys ärm. ”Vad är det?”

Harry vände sig om, och hans ögon blev stora och blanka. Jillian tittade upp och fick också se det. Hon trodde plötsligt att hon var inne i en mardröm. De befann sig inte i ett rum, som de trodde från början, utan i en korridor. De befann sig i den förbjudna korridoren på tredje våningen. Och Jillian förstod plötsligt varför den var förbjuden.

De tittade rakt i ögonen på en fruktansvärd hund, en hund som fyllde hela utrymmet mellan taket och golvet. Den hade tre huvuden, tre par rullande, galna ögon; tre nosar, som ryckte och darrade i riktning mot dem; tre dreglande munnar med saliv som hängde i klibbiga trådar från gulaktiga huggtänder.

Jillians hjärna gick på högvarv, hon tänkte så snabbt att hon inte ens kunde uppfatta vad det var hon tänkte; så hon grep tag i dörrhandtaget, slängde upp dörren och rusade iväg längs korridoren, och stannade inte fören hon var utanför ingången till Slytherin.

Nästa morgon vaknade hon av att någon skakade om henne i sängen.

”Jillian! Vakna! Vi kommer försent!” det var Amandas röst.

Hon slog upp ögonen.

”Förbaskade Gryffindorare!” morrade Jillian och steg långsamt upp ur sängen.

”Vad är det med dem?”

”Jag gick ut, jag fick dåligt samvete, för att Draco lurade dem, så jag mötte dem i Troférummet och sedan satte de mig i knipa, självklart!”

”Vad hände?” frågade Amanda nyfiket.

”Filch kom, och jagade oss flera kilometer ifrån troférummet, till en hemlig korridor någonstans. Sedan mötte jag Blodiga Baronen som visade mig vägen tillbaka, men så mötte jag dem igen, och de var jagade av Peeves. Jag räddade dem, och de ledde mig rakt in i det förbjudna rummet på tredje våningen. Sen stack jag, utan ett ord.”

Amanda bara gapade.

”Rummet på tredje..” hon stirrade förbluffat på Jillian. ”Vad var det där inne?”

”En hund med tre huvuden, den var jätte läskig.” sa Jillian medan hon drog uniformen över huvudet. ”Den dreglade och stirrade på oss, med jätte stora ögon.” hon tittade sig i spegeln och flätade ihop sitt tjocka hår i en fläta. ”Sen sprang jag hela vägen därifrån och till Slytherin, utan att möra någon.”

”Vilken tur du har.” sa Amanda. ”Jag bara låg här och sov medan allt hände! Varför väckte du inte mig?”

”För att du skulle skrika för mycket.” sa Jillian .”De sa att du var rädd för mörker?”

”Ja, men..”

”Det var bläcksvart i vissa korridorer.” Sa Jillian medan hon slängde ner böcker i väskan. ”Vi har Trolldryckskonst idag?”

”Ja, men ...”

”Amanda, det var lika bra att jag gick själv.” Hon slängde ner sina trolldrycksingreddienser i väskan. ”Kom nu, jag är vrålhungrig.”

”Jaja..” sa Amanda och tog upp sin väska. ”Vilka Gryffindorare var det?”

”Harry Potter, Ronald Weasley, Hermione Granger och den där tjockisen Neville Longbottom, eller vad han heter.”

”Mhm..”

Den morgonen när Ugglorna strömmade in i Stora Salen, vid frukosten, vändes allas uppmärksamhet mot ett långt, smalt paket som bars av sex tornugglor. Jillian undrade vem det stora paketet var till, men fick snart svar på det, när tornugglorna släppte ner det framför Harry Potter.

Draco kom en liten stund senare och talade om för Jillian och Amanda vad det var i paketet:

”Jag mötte Potter i korridoren.” sa han. ”Han bar på ett paket, så jag ryckte det från honom, och ni kan aldrig gissa vad det var inuti.” Han såg väldigt bekymrad ut när han sa det.
”Öppnade du det?” frågade Jillian och höjde ögonbrynen.

”Nej! Det är väl klart jag inte gjorde!” fräste han. ”Man kände genom pappret. Det var en kvast.”

”Va?” sa Jillian och Amanda i kör.

”Ja, det är sant.” sa han och sänkte rösten ännu mer. ”Jag sa att förstaårselever inte fick ha kvastkäppar, så klart, för det får vi ju inte.” Han såg sig om för att försäkra sig om att ingen lyssnade. ”Och då kom Flitwick. Han frågade Potter vilken modell det var, Potter sa att det var en Nimbus tvåtusen!”

”Va?!” sa Jillian och Amanda, igen.

”Ja, det är sant!” sa Draco och tystnade snabbt när han märkte att han höjt rösten. ”Potter klämde ur sig en onödig kommentar, såklart; 'Det är faktiskt tack vare Malfoy här som jag fått den'. Såå Onödigt!”

Jillian log och tittade upp på honom. ”Du tror väl inte att han ska spela för Gryffindor i Quidditchlaget?” frågade hon honom.

”Jag är rädd för det.” sa han och lämnade dem.

På lunchen sedan sökte Ron och Harry upp Jillian.

”Vad vill ni?” frågade hon trött.

”Vi ville bara säga att vi är tacksamma för att du kom och...”

”SCHH!” utbrast Jillian och hoppade upp från sin plats vid bordet. ”Är du dum i hela huvudet!?” fräste hon.

”Vad?” sa Ron och tittade på de övriga runt Slytherinbordet, som nu blängde på Gryffindoreleverna som stod där.

”Jag vill inte...” hon avbröt sig och gick lite närmare Harry och Ron, så att hon kunde viska; ”Jag vill inte att alla ska veta att jag räddade er.” sa hon och blängde lätt på dem.

”Jahaa” sa Harry och nickade. ”Varför?”

”Draco sa igår att han skulle strunta i er, så att ni två skulle bli relegerade eller nåt, och om han får veta om att jag ville varna er kommer han att reta mig i resten av mitt liv.” sa Jillian och tittade allvarligt på dem. ”Gå nu!”

De tittade på varandra med höjda ögonbryn och gick sedan.

Jillian satte sig ner vid bordet igen och åt upp sin lunch.

En dag fick Jillian ett meddelande på morgonen. Det var från Snape.

 J. Black,

Kom till mitt kontor när lektionerna är slut. Jag behöver prata med dig.

S. Snape.

”Amanda..” sa Jillian och räckte brevet till Amanda.

”Oj” sa hon när hon läst. ”Det låter allvarligt.”

”Ja, men jag måste nog gå..”

”Mm”

Jillian gick mot Snapes kontor i fängelsehålan bredvid trolldryckskonstklassrummet. Hon knackade på dörren och Snape svarade;

”Kom in.”

Jillian öppnade långsamt dörren och steg in i rummet. Om man ens kunde kalla det ett rum; det såg mer ut som en fängelsehåla, blandat med ett förråd, det fanns ett skrivbord, där Snape satt och skrev; runt väggarna, var det, precis som i klassrummet, fullt med burkar med konstigt innehåll; väggarn, taket och golvet var helt gjort av sten, och det var smutsigt och det fanns en tjock, unken lukt i luften.

”Sitt ner.” sa Snape och nickade mot stolen framför skrivbordet. ”Jag har hört,” Snape tittade genomskådande på Jillian och hon tänkte att han kanske hört att hon vart ute natten innan..

”Jag har hört att du flyger kvastkäpp väldigt bra.” sa han och en sten föll från Jillians hjärta.

Hon trodde att han verkligen visste att hon vart ute, hans ansikte var hårt och såg argt ut, men det var tydligen alltid så.

”Har jag fel, eller har du även spelat Quidditch?” frågade Snape.

”Ähum.. Jo, jag har spelat Quidditch, när jag var mindre, men det var mot småungar.. eftersom jag även var en..”
”Jo, jag förstod det så, ja.”

Det var tyst i ett ögonblick.

”Mr. Flint här, letar efter någon som kan spela sökare för Slytherin-laget.”

Jillians ögon vidgades plötsligt. Skulle hon få spela i Slytherins Quidditchlag? Hon ryckte även till, för hon hade inte sätt Marcus Flint sitta där i en stol, i ett hörn av rummet.

”Vem var det som sade..?” började Jillian, men hon fick plötslig ett svar i huvudet. ”Var det Amanda?”

”Ja, det var faktiskt Amanda Goldwell som gav oss den här informationen.” sa Snape och nickade. ”Är du intresserad?”

”Absolut!” sa Jillian och sken upp. ”När började träningarna?”

”På nästa vecka är första.” sa Flint. ”Ses där.” Han lämnade rummet.

”Var det något mer?” frågade Jillian.

”Nej. Jag är klar.” sa han och återvände till sina papper.

Jillian lämnade honom. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Långt kapitel denhär gången.. Säg vad ni tycker om nya Headern! ;D Jag ansträngde mig med den. Owo Jag gjorde den i Paint. O_O men jag tycker att den blev bra! 

Säg vad ni tycker som vanligt!

13 :O

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Skoldagen tog slut, och de såg inte mer av Potter. Jillian och Amanda tillbringade resten av skoldagen i biblioteket, som en prefekt hade visat dem tidigare i veckan. (Det var ett jättestort Bibliotek fullt med bokhyllor upp till taket, precis som på Flourich and Blotts, och det vaktades av en sur gammal tant vid namn Irma Pince, som såg ut som en gam.) Jillian och Amanda gillade inte sättet som hon cirklade runt dem och höll sina svarta ögon på dem.

De hade fått en läxa av Professor Flitwick, läraren i Formellära. De skulle skriva en två pergamentrullar om en formel.

När Jillian och Amanda sedan skulle gå ner till sällskapsrummet mötte de något oväntat; Harry Potter.

”Ä-är du kvar?” sa Jillian. ”Du är inte … relegerad?”

”Nej..” sa Harry och tittade ner på henne.

Jillian höjde sina ögonbryn. ”Vad fick du för straff då?”

”Jag fick inget straff. ” sa Harry, och sedan gick han och Ron iväg.

Jillian tittade på Amanda.

”Det var konstigt.” sa hon.

Amanda nickade. ”Madam Hooch sa ju att vi skulle bli relegerade om vi rörde på oss.”

”Ja, precis.”

När de sedan gick upp för att äta middag såg de Draco, Crabbe och Goyle vara på väg mot Gryffindor bordet.

”Draco!” ropade Jillian och han stannade.

”Vad?” frågade han och tittade på henne.

”Potter är inte relegerad tydligen.” sa hon.

Han höjde ögonbrynen långsamt. ”Jag ska i alla fall fråga.” sa han och började gå mot bordet igen. Jillian följde tätt efter dem.

”Äter du en sista måltid, Potter? När ska du ta tåget tillbaka till Mugglarna?”

”Du är bra mycket modigare nu när du är nere på marken igen och har dina små vänner med dig” sa Harry kyligt.

Crabbe och Goyle knöt nävarna så att det knakade. Jillian tittade upp mot honnörsbordet där alla lärarna satt. De kunde inte göra någonting.

”Jag ställer gärna upp mot dig när som helst alldeles ensam” sa Draco och log hånfullt. ”I kväll, om du vill. Trollkarlsduell. Bara trollstavar, ingen kroppskontakt.”

”Draco..” började Jillian. ”Gör inget dumt..”

”Tyst Jilli.” fräste han. ”Vad är det med dig? Du har väl aldrig hört talas om en trollkarlsduell förut, antar jag?”

”Det är klart han har” sa Ron och svängde runt. ”Jag är hans sekundant, vem är din?”

Malfoy tittade upp på Crabbe och Goyle och sedan fastnade hans blick på Jillian i en millisekund.

”Jilli.” sa han.

Jillian öppnade munnen för att protestera, men ångrade sig och stängde den igen.

”Vid midnatt, blir det bra? Vi möter er i troférummet, det är alltid olåst.”

När de vände sig om för att gå hörde hon Harry fråga Ron:

”Vad är en trollkarlsduell?”

Draco, Crabbe, Goyle, Jillian och Amanda återvände till sällskapsrummet.

”Du protesterade inte?” sa Draco när de slagit sig ner framför en av brasorna.

”Nej, jag räknade ut att du inte skulle göra det.” svarade Jillian honom.

”Jaså, du tror inte jag vågar?”

”Nope. Jag vet att du inte vågar – plus att du sade det med blicken du gav mig.”

Amanda fnissade lite.

”Så du ska inte gå dit?” frågade Jillian sedan.

”Nej, det gör att Potter och Weasley gör bort sig.” sa Draco och sedan gick Draco, Crabbe och Goyle in på sitt rum.

När klockan närmade sig midnatt gick Jillian upp ur sin säng. Hon var tvungen att hitta Potter och Weasley och säga åt dem att de skulle gå och lägga sig. Hennes skuldkänslor tog över och hon tog bestämt på sig morgonrocken. Hon smög ut ur sitt sovrum och öppnade tyst dörren ut ur elevhemmet. Sedan smög hon upp till tredje våningen där troférummet fanns.

De hade inte kommit ännu, men hon hoppades att de inte skulle göra det över huvud taget.

Jillian gick omkring och tittade på troféerna, som gnistrade i månljuset.

”Han är sen, kanske han blev rädd och backade ur” hördes en viskning från andra sidan rummet.

Jillian snodde runt.

De hade inte sätt henne än.

”Potter!” väste hon i en tyst viskning.

”Jillian?” sa han förbryllat. ”Var är Malfoy?”

”Han lurade er.” sa hon och smög närmre dem. ”Han kommer inte.” Hon fick nu se att det inte bara var Harry och Ron, det var även Hermione Granger, och den fete, klumpige pojken, som Jillian inte kunde komma ihåg namnet på.

”Nosa omkring, lilla sötnos, de kan sitta gömda i nåt hörn” Det var Filch, vaktmästaren, som pratade med sin katt, Mrs Norris.

”Han tipsade uppenbarligen Filch om det också!” fräste Ron, medan de så tyst som möjligt smög mot den andra dörren, bort från Filch röst. De hade nätt och jämnt försvunnit runt hörnet när de hörde Filch komma in i troférummet.

”De är här inne nånstans..” hörde de honom mumla. ”..och de gömmer sig nog.”

”Den här vägen” formade Harry ljudlöst med sina läppar.

”Men jag måste till Slytherin!” viskade Jillian.

”Skit i det!” viskade Ron och började smyga efter Harry.

Den klumpiga pojken gav plötsligt ifrån sig ett skrämt pip och satte av i något som skulle likna spring, men det såg mer ut som nån slags galen dans. Han snavade och högg tag runt Weasleys midja och båda föll handlöst rakt på en rustning.

Skramlet och braket var nog högt nog att väcka halva slottet.

”SPRING!” skrek Harry, och alla fem rusade genom pelargången utan att titta bakåt för att se om Filch följde efter dem.

De sprang länge, upp och ner för trappor, genom korridorer, höger, vänster.. Tillslut tog de sig igenom en gobeläng som de rev isär och befann sig sedan i en slags undangömd gång.

”Jag tror vi har skakat av oss honom.” flämtade Harry.

”Hur jäkla klumpig får man vara?” fräste Jillian mellan flämtningarna åt pojken.

”Jillian..”

”Tyst!” fräste hon och sedan slängde hon ur sig en hel rad med svordomar och elaka kommentarer om hur klumpig pojken var.

”Jag … sa det ju … åt er” flämtade Hermione och höll sig för hållet i sidan. ”Jag … sa det ju … åt er.”

”Vi måste ta oss tillbaka till Gryffindortornet.” sa Ron. ”så fort som möjligt.”

”Malfoy lurade dig.” sa Hermione till Harry.

”Det var ju set jag sa!” fräste Jillian. ”Jag går nu, jag ska tillbaka till Slytherin.”

”Varför kom du?” frågade Harry plötsligt.

”Va?”

”Varför kom du till troférummet om du visste att Malfoy lurade oss?” upprepade Harry.

”För att varna er, men det hjälpte ju inte mycket, se var jag hamna! Flera kilometer från min säng! Jag går nu.” sa Jillian och började gå ut ur den gömda korridoren.

”Varför ville du varna oss?” frågade Hermione.

”Jag ville kanske vara snäll?” sa Jillian och blängde på dem. ”Jag är inte helt hjärtlös, om du trodde det.”

Jillian snodde runt och lämnade dem där, åt sitt öde.

När Jillian gick genom en korridor helt utan fönster hörde hon plötsligt ett ljud bakom sig.

”Vem där?” sa en rosslig, mörk röst. Det var den Blodige Baronen, Slytherins spöke..

Jillian svarade inte.

”Jag vet att du är där!” sa han och Jillian fick syn på hans vita, lysande skepnad. ”Om det är en Slytherinare lovar jag att inte sätta dig i klistret.”

Jillian rynkade ihop ansiktet och sa sedan:

”Det är jag, Jillian.”

”Jaha. Vad gör du här?” frågade han och hans ansikte mörknade.

”Eh.. Jo..”

”Äh, det spelar ingen roll. Vart är du på väg?”

”Till Slytherin...”

”Ja, självklart. Följ mig.” sa han och seglade iväg längs den mörka korridoren.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå.. där var det. I boken heter det "Midnattsduellen" jag vet inte riktigt om det kan kallas det men.. haha.. Hoppas det var bra!