Trollet stannade till vid en dörröppning och kikade in. Det ruskade på huvudet och fattade ett beslut med sin lilla hjärna och lufsade långsamt in i rummet.

 Jillian andades ut. Hon hade inte ens vågat andas under tiden trollet var där.

”Nyckeln sitter i låset” mumlade Harry bredvid Jillian. ”Vi kan låsa in det.”

”Bra idé” sa Ron nervöst.

”Vänta..!” sa Jillian men Harry tystade henne.

”Var tyst bara.” viskade han.

Jillian vågade inte säga nånting, men hon kände till något som det var ganska viktigt att de visste.

”Killar..” viskade hon tyst och såg sig omkring i korridoren. ”Ni måste lyssna.. det där är..”

”Vi vill inte höra!” fräste Ron.

”Men..”

”SCHH!” sa Ron och smög fram och smällde igen dörren och låste den.

”Ja!”

De började springa tillbaka längs korridoren.

”VÄNTA!” skrek Jillian efter dem. Hennes ansikte var skräckslaget och hon ville egentligen inte säga något men..

”Å, nej!” sa Ron och till och med i det mörka ljuset i korridoren kunde hon se att Ron var likblek i ansiktet, nästan lika blek som Blodige Baronen.

”Det där är flicktoaletten!” flämtade Harry.

”Hermione!” sa båda två samtidigt.

”Varför sa du ingenting Jillian!”

”JAG FÖRSÖKTE!” skrek hon, men slog sedan händerna för munnen. Hon kände hur hon började få tårar i ögonen. ”Ni.. Ni lyssnar ju inte på mig!” sa hon.

Men de lyssnade inte, såklart. De var fullt upptagna med att springa tillbaka, låsa upp dörren och rusade in på toaletten.

Jillian följde inte efter. Hon stannade på fläcken. Hon tänkte inte riskera livet för en smutsskalle.

Hon hörde Ron ropa något, och smög långsamt mot dörren med ett skräckslaget ansiktsuttryck. Hon stannade när hon hörde Harry ropa;

”Sätt igång, spring, spring!”

Plötsligt röt trollet och Jillian backade. Varför var hon tvungen att vara en sån typisk Slytherinare? Varför? Hon stängde ögonen och tog några djupa andetag. Kom igen nu, Jillian. Tänkte hon. Du måste hjälpa dem. Hon drog långsamt fram sin stav.

Det var fullt med ekon och skrik inuti rummet. Jillian stog fortfarande tryckt mot väggen utanför. Men när hon hörde ännu ett skrik tog hon ännu ett djupt andetag och rusade sedan raka vägen in på flicktoaletten.

En väldigt stor överraskning mötte henne. Harry satt uppe på trollets axlar och hade just tryckt in sin stav i trollets näsa.

Trollet vrålade av smärta och viftade med sin klubba i luften. Jillian duckade undan, ner på marken och fick då syn på Hermione, som satt tryckt mot väggen och stirrade gapande på trollet helt skräckslagen. Jillian ville gärna göra exakt samma sak, just nu, men hon höjde staven istället..

Men hon hann inte göra något. Ron hade lyft sin stav;

”Wingardium Leviosa!” ropade han.

Trollets klubba höjde sig i luften och svävade flera meter över trollets huvud. Plötsligt föll det ner med ett otrevligt brak ner i trollets huvud.

Trollet vacklade till på fläcken och föll sedan framstupa ner på golvet.

Harry reste sig upp. Han skakade och det såg ut som om han tappat andan.

Jillian stirrade skräckslaget på trollet som nu låg utslaget på golvet, med en trollstav uppkörd i näsan.

Hon öppnade munnen, men fick inte fram ett ljud. Hermione var den första som sa något.

”Är det … dött?”

”Jag tror inte det” sa Harry. ”jag tror att det bara har tuppat av.”

Han böjde sig ner över trollet och drog ut trollstaven som var täckt med något som såg ut som tjockt, grått klister.

”Isch … trollsnor.”

Jillian kände maten i magen igen. Men hon kämpade för att inte spy. Plötsligt hörde hon steg i korridoren utanför.

 Jillian insåg plötsligt hur mycket väsen de fört, med trollets vrål och allt buller.

Ett ögonblick senare kom professor McGonagall instörtande i rummet, tätt följd av professor Snape och Quirrell. Quirrell tittade på trollet och gav till ett svagt kvidande och tittade hastigt ner på en toalett medan han tog sig för hjärtat.

Snape böjde sig över trollet, efter att ha gett Jillian en underlig blick. McGonagall tittade på Harry och Ron. Hon såg förbannad ut.

”Vad i all världen tänkte ni på?” sa McGonagall till dem. Hon verkade inte bry sig om Jillian. Ron stod fortfarande med trollstaven i luften. ”Ni hade tur som inte blev dödade. Varför är ni inte i er sovsal?”

Snape gav Harry en genomträngande blick och sedan en till Jillian, såklart.

”Snälla professor McGonagall – de sökte efter mig.”

”Miss Granger!”

 Jillian tittade upp på henne. Hon stod nu upprätt på golvet.

”Jag gav mig ut för att leta efter trollet för jag … jag trodde att jag kunde klara av det på egen hand … för jag har ju läst allt om dem.”

Ron tappade sin stav. Jillian tappade sin haka. Hon stirrade på Hermione med förvånade ögon.

”Om de inte hade hittat mig, skulle jag vara död nu. Harry stack upp sin trollstav i näsan på trollet och Ron slog det medvetslöst med klubban det hade med sig. De hade inte tid att gå och hämta nån. Trollet var på väg att ta död på mig när de kom.”

 Jillian såg hur Harry och Ron försökte få det att se ut som om den här historien var helt ny för dem, hon själv genomskådade det direkt. Jillian försökte inte hålla på som om det var sant. Varför skulle hon det? Hon hade ingen anledning att skydda dem.

”Och Miss Black, vad gör du här?” sa McGonagall och vände sig mot henne.

”Ähum.. Jo.. Jag såg Harry och Ron rusa iväg.. så jag följde efter dem.. för att se till att de.. inte skulle råka illa ut..” man såg på Snape att han inte trodde på henne, men eftersom hon tillhörde Slytherin och att Snape favoriserade henne lite grann gjorde det inget. McGonagall däremo såg övertygad ut.

”Jaa … i så fall …” sa hon och stirrade på alla fyra. ”Hermione Granger, duma flicka, hur kunde du bara komma på idén att ge dig i kast med ett bergatroll på egen hand?”

Hermione hängde med huvudet. Jillian kunde inte förstå hur Hermione, lilla miss duktig, som aldrig i sitt liv skulle bryta mot reglerna, kunde stå där och ljuga om att hon hade gjort det. Det var lika otänkbart som att Snape skulle börja dela ut karameller. Jillian försökte att dölja det roade leendet vid den tanken.

”Hermione, Gryffindor kommer att få fem poängs avdrag för det här.” sa McGonagall. ”Jag är mycket besviken på dig. Om du inte är skadad alls, är det bäst att du ger dig i väg till Gryffindortornet. Eleverna hålller på att avsluta festen i sina olika elevhem.”

Hermione gick.

”Jillian, jag förstår inte riktigt varför du är här, men eftersom dina avsikter att gå hit var goda kommer jag att ge Slytherin fem poäng. Ge dig iväg.” fortsatte hon. Jillian gick då ut, men hon stannade utanför dörren, hon ville veta vad som hände med Harry och Ron. Av ren nyfikenhet.

”Ja, jag säger fortfarande att ni hade tur, men det är inte många förstaårselever som hade kunnat ställa upp mot ett fullvuxet bergatroll. Ni vinner fem poäng vardera år Gryffindor. Jag ska informera professor Dumbledore om det. Ni kan gå.”

Efter att McGonagall nämnt deras poäng rusade Jillian iväg mot Slytherin. Jillian undrade om detta skulle förändra något mellan henne och Gryffindorarna. Men hennes beslut blev att detta inte hade någon betydelse. Hon hade ju inte gjort något.. eller?

När hon kom till Slytherin var det första hon mötte ett oroligt ansikte som tillhörde Amanda.

”Vad hände?” frågade hon hastigt i en viskning.

”Jag ska berätta..” De gick in i sovsalen, och Jillian berättade allt som hänt. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så.. Jillian fick fem poäng idag!

Vad tycker ni? 

Jillian visste inte om det berodde på att hon hade så mycket att göra eller om hon bara hade väldigt roligt, för tiden verkade gå fasligt fort. Ovanpå Quidditchträningen tre dagar i veckan hade hon också en massa läxläsning. Jillian insåg en dag att hon hade varit på Hogwarts i hela två månader redan, och att det snart var Allahelgonaafton. Några äldre elever berättade att de skulle bli en buffé i Stora Salen och att det alltid var jättefint pynt. Hogwarts började bli som ett hem och Amanda började bli som en syster för henne, och att Draco och hon var i samma elevhem störde henne inte så mycket som hon trott att det skulle göra. Faktiskt så tyckte hon mer om Draco som han var nu på Hogwarts. Han hade andra personer att vara med och Jillian var liksom bara en i mängden för honom nu. De ända ögonblicken som de ens lade märke till varandra var på Historielektionerna, då de var tvungna att jobba tillsammans med en uppgift, men det gjorde bara att det blev ännu enklare att stå ut med honom.

På allhelgonaaftonens morgon vaknade de till din ljuvliga doften av stekt pumpa som kom svävande genom korridorerna. Ännu bättre var att Professor Flitwick sa att han tyckte att det var dags för dem att lära sig att få saker att flyga, men olyckligt nog hade Ravenclaw, som det brukade han sina Trollformellektioner med var tvungna att byta tid av någon anledning, så Slytherin hade nu sina lektioner i Trollformler med Gryffindor. Professor Flitwick delade in klassen i par, och Jillian hamnade olyckligtvis tillsammans med Hermione Granger, för att hon var den ända som var kvar.. Amanda hade hamnat med Pansy Parkinson.

”Glöm nu inte den fina handrörelsen vi övat!” pep Flitwick, som vanligt uppflugen på en trave böcker. ”Sväng lätt och vrid på handleden, kom ihåg det, sväng lätt och vrid. Och att uttala de magiska orden rätt är också mycket viktigt – glöm aldrig trollkarlen Baruffio, som sa 's' istället för 'f' och fann sig själv på golvet med en buffel på bröstkorgen.”

Jillian svängde lätt och vred med handleden, men den lilla fjädern som de skulle skicka upp i skyn ville inte röra på sig.

”Wingardium Leviosa!” sa Jillian och gjorde handrörelsen, men inget hände, ännu en gång.

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT"> ”Du uttalar fel!” fräste Hermione. ”Det är Win-gar-dium Levi-o-sa, dra ut på 'gar' så blir det långt och fint.”

”Gör det själv då!” fräste Jillian. ”Du som är så duktig!”

”Nej, du får göra det först.” sa Hermione och blängde.

”Du vill bara att jag ska göra det så att du kan göra likadant sen.” sa Jillian. ”Därför får du göra det först.”

”Jaja.” sa Hermione och rullade upp ärmarna på sin uniform, vred hastigt på sitt trollspö och sade:

”Wingardium Leviosa.” Deras fjäder höjde sig upp i luften från bänken och svävade ungefär en meter ovanför deras huvuden.

”Å, bra gjort!” ropade Flitwick och klappade händerna. ”Titta hit allihop, miss Granger lyckades göra det!”

Jillian blängde då värre än nånsin på Hermione. Hon tog tag i fjädern och tvingade den att ligga nere på bänken igen.

”Wingardium Leviosa!” sa Jillian på sitt eget sätt som Hermione sa var fel, och fjädern höjde sig då ända upp till taket. ”HA!” sa hon rakt i ansiktet på Hermione. ”Där fick du! 'Du uttalar fel'. HA!”

Hon blev inte mycket mer vän med Hermione vid det tillfället. Hermione hade desperat försökt få ner fjädern från taket igen, men Jillian viskade formeln om och om igen, för att få fjädern att klistra sig mot taket.

Efter lektionen när eleverna strömmade ut ur klassrummet hamnade Jillian och Amanda bakom Harry och Ron.

”Det är inte konstigt att ingen kan tåla henne” sa Ron till Harry. Jillian förstod att de pratade om Hermione. ”Uppriktigt sagt är hon en riktig mara.”

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT"> Någon stötte till Jillian och upptäckte att det var Hermione. Hon stötte till Harry också, efteråt. Hennes ansikte var fyllt av tårar, och Jillian kände ett stygn av medlidande och dåligt samvete igen. Nej, nej, nej, tänkte hon, Granger är dum i huvudet, hon förtjänar inget medlidande.

På vägen upp till Allhelgonafesten hörde Jillian Pansy tala om för en av sina väninnor att Granger satt på flicktoaletten och grät, och ville bli lämnad ifred.

En liten stund senare steg de in i Stora Salen, och det fick dem att glömma alla tankar på Hermione;

Tusentals levande fladdermöss flaxade från väggarna och taket medan ytterligare tusen svepte över borden i låga svarta moln och fick ljusen i pumporna att fladdra. Festmaten dök upp plötsligt på de gyllene serveringsfaten, som den hade gjort på banketten vid terminsstarten.

Jillian var just på väg att ta sin andra portion med stekt kött och pumpasås när Professor Quirrell kom inrusande i salen, med turbanen på sned och ett skräckslaget uttryck i ansiktet.

Alla stirrade tyst då han sjönk ihop på bordet och flämtade;

”Ett troll … i fängelsehålorna … tyckte ni borde få veta det.”

Sen sjönk han ihop avsvimmad på golvet.

Alla började plötsligt att prata, vissa skrek, men ett par purpurröda smällare från Dumbledores trollstav fick alla att tystna.

”Prefekter” mullrade han, ”led genast tillbaka eleverna i era elevhem till sovsalarna!”

En av Slytherins prefekter ropade omedelbart på dem.

”Följ mig! Förstaårselever efter mig! Håll ihop! Var inte rädda!”

”Hur kunde ett troll komma in?” viskade hon till Amanda när de trängdes in i ett led efter prefekten.

”Jag har ingen aning..” sa hon och såg sig förskräckt omkring.

Jillian fick plötsligt syn på Harry och Ron, som smet iväg in i Hufflepuffledet.

”Jag kommer snart..” viskade hon till Amanda och började sedan följa efter dem. De hade smitit in i en sidokorridor och satte fart mot flicktoaletten.

Jillian fick plötsligt tanken på Hermione. Hon satt på flicktoaletten. Så hon började springa efter dem, och som tur var lade de inte märke till henne. Jillian hade just kommit runt hörnet när ett par snabba steg ekade mot stengolvet i korridoren.

Hon skyndade sig snabbt in bakom en jättelik stengrip. Hon stötte emot ett hårt huvud där bakom.

Hon skulle just öppna munnen när Harry satte sin hand över hennes mun och höll fast henne så att hon inte kunde röra sig. Harry Potter och Ron Weasley kikade ut från gömstället och pojkarna fick ett frågande uttryck i ansiktet.

”Vad håller han på med?” viskade Harry. ”Varför är han inte nere i fängelsehålorna tillsammans med de andra lärarna?”

”Inte vet jag.” svarade Ron och tittade ner på Jillian som nu satt på knä för att Harry böjde hennes huvud bakåt.

Hon började skruva sig och försökte ta sig loss. Harry släppte henne och hon flämtade till.

”Vad gör ni? Är ni galna?” fräste Jillian in en viskning.

”Vad gör du är frågan.” sa Ron och stirrade på henne.

”Jag följde efter er för att ni är idioter som måste räddas hela tiden! Tänk om trollet kommer!” sa Jillian och kikade ut. ”Vem var det ni såg?”

”Snape” sa båda två samtidigt.

Så tyst som möjligt smög de genom nästa korridor efter Snapes försvinnande steg.

”Han är på tredje våningen” sa Harry, men Ron höll upp handen.

”Känner du lukten av nånting?”

Jillian drog in lukten och en så otäck stank nådde hennes näsborrar så att hon nästan spydde upp maten hon just ätit.

”Vad är..”

”SCHH!” sa Harry.

De hörde plötsligt ett lågt grymtande och det hasande ljudet av väldiga fötter. Ron pekade – i änden av en gång till vänster rörde sig någonting jättelikt mot dem. De drog sig in i skuggorna och betraktade det när det blev synligt i en fläck av månljus.

Jillian flämtade till igen. Nära fyra meter högt, med matt, granitgrå hud och en enorm klumpig kropp som liknade ett stenblock och med det lilla kala huvudet tronande allra överst likt en kokosnöt. Det hade korta tjocka ben, som liknade trädstammar och fula, stora och smutsiga fötter. Jillian var säker på att hon såg den förskräckliga lukten i moln över dem. Det höll i en jättestor träklubba, som släpades i marken, eftersom den hade så långa armar.

”Ett Bergatroll” viskade Jillian.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Äntligen! Nu är jag tillbaka igen! Det var inte en lång paus tycker jag.. men ändå! Nu är jag här iallafall och ska försöka lägga ut kapitel åtminstone varannan dag. 

Kommentera duktigt nu! 

Och ni slapp skälla på mig! Det kanske tillochmed kommer ett kapitel till idag :O Vi får se.. :) 

Kommenteraaa!! Jag blir så glad då och blir ännu mer motiverad att fortsätta! Jag blir så här glad: :D!

Puss på er! 

Det sket sig med kapitel 16. Jag är inte alls nöjd, så jag ska börja om sen. Det kommer ut ikväll. Och det lovar jag! Annars får ni skälla på mig! ;D