De sista veckorna hemma på herrgården var ovanligt lugna. Inget bråk, inget slagsmål.. Jillian och Draco satt mest på sina rum läste sina intressanta skolböcker. De kom bara ner när det var mat, eller när Narcissa tvingade dem att gå ut. Lucius Malfoy var inte hemma så mycket mer, det hade tydligen hänt något på Gringotts samma dag som Jillian och familjen Malfoy vart där.

En kväll när Jillian precis skulle somna hörde hon hur någon skrek nerifrån hallen. Hon reste sig upp ur sängen och smög ner för trappen, där hon stötte på Draco, som stod där i morgonrock och lyssnade till när Narcissa och Lucius bråkade om någonting, men Jillian kom försent, de slutade bråka och lämnade hallen, så hon smög upp igen. När hon lade sig i sängen somnade hon direkt.

Nästa morgon, innan hon och Draco gick ner till frukost frågade hon vad han hade hört.

”Jag tror att det handlade om Du-Vet-Vem.” viskade Draco.

Du-Vet-Vem, eller Voldemort, var en av de största, och ondaste trollkarlarna genom tiderna. Ingen ville nämna hans namn, de var rädda för bara namnet. Han hade dödat massa folk, både trollkarlar och mugglare. En liten pojke, vid namn Harry Potter, hade stoppat honom, ingen vet hur, för tio år sedan. Alla trollkarlar kände till Potter nu.

”Vad sa de då?” frågade Jillian i en viskning.

”Jag tror att de sa att han skulle komma tillbaka i år, och att pappa borde göra nånting”

”Va!?”

”Ja! De sa...”

Men han hann inte säga mer, för Narcissa kom gående i trappan.

”Vad viskar ni om?” frågade hon och tittade på de båda.

”Jo..” sa Draco fundersamt.

Jillian fick plötsligt en idé:

”Draco läste någon väldigt spännande i en av böckerna, och ville berätta för mig!”

”Jaha, varför viskar ni om det?” frågade Narcissa och tittade genomskådande på dem.

”Jo.. vi ville inte att ni skulle höra, för vi skulle berätta om det vid frukosten.” sa Draco snabbt och gav Jillian en snabb blick.

Narcissa fick plötsligt ett nytt uttryck i ansiktet, ett leende

”Jaha, då ska jag inte förstöra för er. Spring och lek!” Och sedan gick hon vidare.

”Det var för nära.” sa Jillian och pustade ut. ”Du kan ju inte berätta här förstår du väl?” fräste hon. ”Vem som helst kunde ju höra!”

Draco höjde ögonbrynen.

”Det var ju du som frågade.” sa han enkelt.

”Men du kunde ju ha väntat till ett bättre tillfälle.”

Narcissa gick förbi dem igen, och tittade på dem en gång, med den där genomskådande blicken.

Jillian suckade.

”Skitsamma” sen gick hon ner, för att äta frukost.

Morgonen de skulle åka tillbaka till London packade Jillian och Draco sina koffertar. De gick igenom listan flera gånger för att se till att det inte glömt något. Jillian stängde in Smallpaws i sin bur och Draco stängde in sin fula uggla i sin.

Några timmar senare, klockan 9 am, tog de en bil från ministeriet in till London. Klockan 10 am var de framme, och hade exakt en timma innan tåget skulle gå från King's Cross. Familjen Malfoy och Jillian gick in på stationen, medan många mugglare stirrade på dem, och fram till stolpen mellan perrong 9 och perrong 10.

”Vi måste åka hem” sa Narcissa. ”Vi har saker att uträtta” hon gav Lucius en skarp blick. ”Ni vet var ni ska.”

Sen gick de.

Jillian och Draco tittade på varandra.

”Eh..?” sa Draco och tittade på stolpen.

”Vet du..?” frågade Jillian och såg förvirrad ut.

”Nej, du..?”

”Nope” Hon tittade upp på stolpen igen. Sedan såg hon sig omkring efter andra som såg ut som Hogwartselever, men utan framgång.

Plötsligt fick hon syn på pojken hon träffat i klädaffären. Han såg precis lika förvirrad ut som Draco och Jillian. Han tittade om och om igen på sin tågbiljett.

”Jag vet.” sa Jillian plötsligt. ”9 3/4, är nästan mitt i mellan 9 och 10, vi ska gå rakt igenom stolpen.”

”Va..?” sa Draco och stirrade på henne.

”Äh, följ efter mig bara.” sa hon och drog sin vagn med kofferten och kattburen bakåt, sedan tog hon fart, stolpen kom närmare.. och närmare.. Hon stängde ögonen hårt och föreställa sig smällen. Men, den kom inte. Hon stannade och öppnade ögonen igen.

Framför sig såg hon ett långt mörkrött tåg och vid sidan av det stod massor med folk som bar på koffertar, överallt hörde man katter som jamade, ugglor som hoade och föräldrar som tog adjö av sina barn.

Draco kom upp vid hennes sida.

”Smart där.” sa han och klappade henne på axeln innan han halvsprang in i folkmassan och försvan.

Jillian suckade och började köra sin vagn mot tåget. 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå! Nu är de där snart!! Woho! Kommentera duktigt så kanske kapitel 6 kommer redan ikväll!  

Jillian gick nu mot den sista affären hon behövde besöka; Trollstavsaffären. Hon kom till slutet av gatan där en liten förfallen byggnad låg. I flagnande guldbokstäver ovanför dörren stod det: Ollivanders: Tillverkare av fina trollspön och trollstavar sedan 382 f.Kr En ensam stav log på en urblekt purpurröd kudde i det dammiga skyltfönstret.

När Jillian klev in i butiken hördes ett pinglande från en klocka någonstans djupt inne i rummet. Jillian såg sig omkring, och fick känslan av ett mycket allvarsamt bibliotek. Det log tusentals smala små askar staplade ända upp till taket. Jillian rös till, själva dammet och den djupa tystnade verkade skälva av någon hemlig magi.

”Godmiddag” sa en mjuk röst. Jillian hoppade till, och vände sig omedelbart åt de håll som rösten kommit ifrån.

En gammal man stod framför henne, hans stora bleka ögon lyste som månar i det dunkla ljuset i butiken.

”H-Hej” sa Jillian och tittade ännu en gång på alla små lådor som stod staplade på varandra.

”Jillian Black, ser jag.” sa han drömmande och Jillian undrade hur han kunde veta vem hon var, men hon fick omedelbart svar på sin fråga;

”Du är väldigt lik din far” sa han och titta närmare på henne genom det dunkla ljuset. ”Samma drag i ansiktet.. Samma ögon..” han tittade intensivt på henne, och Jillian rös till igen. ”Jag kommer ihåg när unge Sirius klev in här och köpte sin första trollstav.. tio och en halv tum, långt, lätt att svänga.. tillverkat av björk.. Ett fint spö att använda vid förtrollningar.. men även förvandling..”

Jillian tittade upp på den gamla mannen, ingen hade pratat så öppet om hennes pappa förut. Han tog plötsligt fram ett långt måttband med silvermarkeringar.

”Vilken är er trollstavsarm?”

Jillian höll ut sin högra arm. Han mätte först från axeln till långfingret, sen från handleden till armbågen, från knät till armhålan och runt huvudet. Medan han mätte från från axeln till golvet sa han:

”Varenda Ollivanderstav har en kärna av en kraftfull magisk substans. Vi använder enhörningshår, fågel Fenixstjärtfjädrar och hjärtesträngar från drakar. Det finns inte två Ollivanderstavar som är lika varandra, lika lite som det finns två enhörningar, drakar eller Fenixar som är exakt lika varandra. Och ni får naturligtvis aldrig lika goda resultat med nån annans trollkarls stav.”

Jillian visste egentligen allt det han just berättade, men hon lyssnade ändå på hans ord. Jillian upptäckte att måttbandet, som nu mätte avståndet mellan hennes näsborrar, gjorde det på egen hand.

”Eh...” sa Jillian, och Ollivander, som flaxade runt bland hyllorna, vände sig mot henne.

”Åh, det räcker nu” sa han, och måttbandet krympte ihop till en hög på golvet.

Ollivander kom tillbaka igen med en liten avlång ask. Han öppnade den och sträckte fram den mot Jillian.

”Sådär, ebenholts och fågel Fenix-fjäder. Böjlig och fin, åtta och en halv tum. Sväng den i luften lite bara..”

Jillian höjde ögonbrynen snabbt och svängde till med staven, men inget hände.

”Hm..” sa Ollivander och vände sig åter åt hyllorna. Han kom tillbaka igen med en ny liten låda.

”Lönnträ, enhörningshår, Behaglig och smidig, tio tum.”

Jillian svängde staven i luften. Inget hände.

Ollivander var tillbaka på en sekund med en ny stav.

”Järnek, drakhjärtesträng, Sju tum, Väldigt elastisk, prova den”

”Jaja,” sa Jillian och svängde till med den i luften. Ingenting.

”Den här.. Bokträ, elva tum, fenixfjäder.. böjlig och smidig.. pröva den.”

Jillian tog den och plötsligt kände hon värme i fingrarna. Hon höjde staven och lät den svischa ner genom den dammiga luften, en skur av röda, gyllene gnistor for ut från änden av staven.

Ollivander log och tog tillbaka staven.

”Det här är rätt stav, Miss Black”

Jillian log tillbaka. Sedan gav hon Ollivander sju galleoner för staven, och lämnade butiken.

Efter en liten stund mötte hon familjen Malfoy i baren, där de sen lämnade London och åkte hem till Wiltshire. 

-------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev ett ganska kort kapitel den här gången.. men hoppas det var bra ändå! Snart åker de till Hogwarts! 

Pojken tittade bort mot henne. Han såg henne rakt i ögonen och då såg hon att han hade på sig ett par trasiga glasögon, och hans kläder var väldigt stora och säckiga, Jillian hade aldrig sätt honom förut, han såg ut som en mugglarfödd, tyckte hon.

Det var något med mugglarfödda som gjorde att renblodiga drog sig ifrån dem, så hon låtsades att hon inte såg dem, och gick förbi dem med huvudet riktat rakt fram, mot Madam Malkins kläder för alla tillfällen. Den affären låg närmast Gringotts, och det var lika bra att börja med Uniformerna. Men till Jillians besvikelse började pojken och jätten också gå mot butiken. Jillian svor lågt för sig själv och gick sedan in i butiken. Madam Malkin var en liten tjock, leende häxa klädd i lila från topp till tå.

”Hogwarts, lilla vän?” sa hon när Jillian inte sa någonting.

Jillian nickade långsamt.

”Jag har allting framme – en annan ung man är faktiskt här och ekiperar sig just nu.”

Jillian följde efter häxan lite längre in i butiken. Hon suckade.

”Hej, Draco” sa hon, Malfoy stod uppflugen på en fotpall medan en annan häxa nålade upp hans långa svarta klädnad. Hans bleka, spetsiga ansikte såg uttråkat ut.

Madam Malkin ställde Jillian på en pall bredvid, drog en lång klädnad över hennes huvud, och började nåla upp rätt längd.

”Hej, Jilli” svarade han med uttråkad, släpig röst.

Den magra pojken med glasögon kom in i butiken nu. Han såg ganska förvirrad ut när Madam Malkin gick ifrån Jillian och lämnade en annan häxa till henne, för att hjälpa honom. Malkin sa, som Jillian gissade (Man kunde inte höra dem så bra) ungefär samma sak som hon sagt till henne.

Madam Malkin kom fram till Draco och henne och ställde pojken på andra sidan av Draco

”Hej” sa Draco till pojken som studerade honom noga. ”Ska du också till Hogwarts?”

”Ja” sa Pojken.

”Min pappa är i affären intill och köper böcker och mamma är längre bort och tittar på trollstavar” sa Draco, och hans röst lät ännu mer uttråkad och släpig än vanligt. (Lucius hade anslutit sig till dem efter sitt möte på trolldomsministeriet) ”Sen ska jag släpa iväg dem båda och titta på racerkvastar. Jag fattar inte varför förstaårselever inte kan få ha sina egna. Jag tror jag ska tvinga pappa att köpa en åt mig och sen smuggla in den på nåt vis.”

Jillian tittade på Draco och höjde ögonbrynen.
”Draco..”

”Tyst Jill.” sa han och vände sig mot pojken igen. ”Har du en egen kvast?” frågade han pojken.

”Nej” svarade han.

”Spelar du Quidditch?”

”Nej” sa pojken och såg jätteförvirrad ut.

”Det gör jag – pappa säger att det vore brottsligt om jag inte tas ut för att spela för mitt elevhem, och jag måste säga att jag håller med honom”

Jillian fnissade till lite, Draco var urdålig på att flyga om man jämförde med Jillian. Han kunde inte ens störtdyka.

”Tyst Jilli” sa Draco och blängde på henne. ”Vet du vilket elevhem du kommer tillhöra?” frågade han pojken som såg förvirrad och uttråkad ut.

”Nej” svarade han och såg ut som att han redan tröttnat på Draco.

”Nåja, ingen vet väl riktigt säkert förren man kommer dit, men jag vet att jag kommer tillhöra Slytherin, hela vår familj har gjort det..”

Jillian avbröt honom. ”Utom min pappa” sa hon och log. ”Han var Gryffindor.”

”Han räknas inte. Och jag sa att du ska va tyst Jillian”

”Jag säger vad jag vill” sa hon.

”Jaja, var var jag? Just det. Tänka sig att hamna i Hufflepuff. Då skulle jag nog lämna skolan, skulle inte du?” frågade Draco pojken.

”Mmm” sa pojken och såg trött ut.

”Nej, men titta på den där mannen!” sa Draco plötsligt och nickade mot fönstret på framsidan. Där stod den jättelika mannen och flinade mot pojken.

Men Jillian hann inte höra mer av deras samtal, för häxan sa:

”Nu är du klar, lilla vän” Och Jillian gick ner från pallen. Hon tog sina saker och lämnade affären efter att ha betalat Madam Malkin.

Hon gick vidare för att köpa pergament och fjäderpennor, Jillian köpte likadant smaragdgrönt bläck som vart på brevet från Hogwarts, hon tyckte att det var väldigt fint. Sedan gick hon vidare till Flourish and Blotts Bokbutiken, där bokhyllorna gick ända upp till taket, och var fyllda med högar av böcker stora som gatstenar och inbundna i läder; böcker stora som frimärken inbundna i sidenpärmar; böcker fulla med besynnerliga symboler och böcker med ingenting alls inuti. Sedan köpte hon en kittel, även om det fanns av silver, som hellre velat ha, tog hon en vanlig av tenn (som det stod på listan). Hon köpte en fin hopfällbar stjärnkikare, och en lite finare våg att väga trolldrycksingredienser på, än vad en fattig person skulle ha köpt. Kommer man från en rik familj så gör man..

Hon gick vidare till Apotekarboden; där hon bad mannen vid disken om ett basförråd av trolldrycksingredienser, hon kunde inte låta bli att titta på alla märkliga saker om fanns där inne; Det stod tunnor med slemmigt innehåll på golvet, krukor med örter, torkade rötter och pulver i klara färger stod uppradade utmed väggarna, snören med huggtänder och hoptrasslade klor hängde från taket. Det fanns enhörningshorn i silver (21 Galleoner styck) och svartglittrande skalbaggsögon (fem knutingar för en skopa).

När hon fått sina ingredienser lämnade hon affären och tog fram sin lista.

”Bara trollstaven kvar” viskade hon för sig själv och log nöjt. Hon hade väntat på att få köpa sin trollstav.

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT">Hon började gå mot butiken. Men på vägen gick hon förbi djurbutiken och kunde inte låta bli att stanna. Hon hade helt glömt att man fick ta med sig ett djur. Hon gick in i butiken. Det fanns tusentals med olika sorters möss, ugglor, paddor och katter där inne. Jillian tittade på katterna, och fick syn på en brun liten kattunge med gröna ögon. Den lade sig på mage och lät henne klia den på sin vita, långhåriga mage, dess hår var ovänligt långa, och den såg ut som en liten boll där den låg och skruvade sig på marken.

”Vad kostar den?” frågade Jillian kvinnan som stod i kassan.

”10 Galleoner.” svarade hon och log mot henne. ”Den har redan ett namn.. Fluffen brukar vi kalla honom, men han heter Smallpaws.”

Jillian såg i samma sekund som hon sade det att katten hade väldig små tassar.

”Vad gulligt, man jag vill nog döpa om honom.” sa Jillian utan att ta blick från den håriga lilla katten.

”Så du tar honom?” frågade kassörskan. ”Han är ganska ilsken, utom mot dig verkar det som.”

”Det går bra.” sa Jillian. ”Jag tar honom”

Hon fiskade upp 10 Galleoner och gav dem till kassörskan, och lyfte sedan upp Smallpaws, som inte verkade ha något emot det.

Sedan lämnade hon affären med sin nya lilla katt.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Det blev ett väldigt långt kapitel den här gången.

Jag har en liten länk den här gången!

www.pottermore.com  ! 

En jättebra hemsida för alla Harry Potterfans! 

Love from me, och kommentera duktigt ;D

Jag har inte riktigt haft tid att skriva kapitel 3, men jag har i alla fall börjat. Lägger nog ut det idag. 

Tjo så länge ! ;D