Den där kommentaren kom, så här är kapitel 6 ;D 

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Cirka en timme senare satt Jillian, Draco och två av Draco's kompisar, plus en skum tjej som skrattade åt allt Draco sa, hopklämda i en kupé på tåget. Jillian satt närmast fönstret och försökte att inte lyssna på när Draco berättade om hur ”duktig” han var på att flyga kvast. Jillian orkade inte berätta hur dålig han var egentligen, så hon satt bara och tittade på när landskapet far förbi utanför fönstret.

En av Draco's kompisar, som tydligen hette Goyle, reste sig upp för att gå på toa. Malfoy tog då kontakt med Jillian.

”Ehj, Jilli, visst har du en katt?” sa han och pekade på den lilla buren som stod på hyllan ovanför där de satt.

”Ja” sa Jillian uttråkat.

”Vad heter den?” frågade flickan med en gnällig, pipig röst.

”Smallpaws.” sa Jillian utan att slita blicken från det som fanns utanför fönstret.

”Vad gulligt! Kan du inte släppa ut den? Får jag klappa?” sa flickan, och fortsatte bombardera Jillian med frågor ända tills Goyle kom tillbaka och sa:

”Harry Potter är på tåget!”

”Harry Potter?” sa Jillian som äntligen tittade upp. ”Var?”

”Jag vet inte, de visste inte var han var. Men några är ute i korridoren och letar nu.” svarade han.

”Coolt! Jag vill träffa honom!” sa Draco och reste sig upp. ”Jag ska hitta honom först! Kom Crabbe, Goyle” Goyle och hans andra vän, Crabbe, som reste sig upp från sätet bredvid Jillian lämnade kupén tillsammans och lämnade Jillian med den jobbiga flickan.

”Sååååå.. Du heter Jill?” sa flickan, som desperat försökte få igång ett samtal.

”Jillian. Jillian Black.” sa Jillian och tittade lite närmare på hur flickan såg ut. Hon hade ganska kort, svart hår, bruna ögon och ett tufft moppsliknande ansikte. 'Hon är säkert en mugglare' tänkte Jillian.

”Black?” sa flickan förvånat. ”Ooo, då är du släkt med Malfoy!”

”Nästan, ja” sa Jillian. Sen föll en djup, pinsam tystnad i rummet.

”Är du renblodig då?” frågade hon.

”Ja.” svarade Jillian och tittade upp på buren där hennes katt var. ”Du då?”

”Renblod.”

Det blev tyst igen. Jillian, som inte brydde sig om att tänka ut något nytt att prata om vände sig mot fönstret igen, men flickan kom upp med ett nytt samtalsämne.

”Är inte Draco fantastisk.”

”Nej.”

”Vad menar du?” frågade hon.

”Är det svårt att fatta? Jag tycker inte om honom. Han ljuger hela tiden, och är en tjockskallig idiot.”

”Eh..”

Men plötsligt öppnades dörren till kupén och Draco, Crabbe och Goyle steg in, till Jillian lättnad.

”Harry Potter.. Haha, vilket skämt.” sa Draco med ett överlägset leende.

”Vad hände?” frågade Jillian.

”Jag presenterade mig och killarna. Jag berättade för Potter om trollkarlsfamiljer, och erbjöd mig att hjälpa honom välja rätt vänner. Sedan gav han mig en kylig kommentar och antydde att jag tillhörde dem som var fel sort.”

Flickan stönade till och gjorde en tillgjord förvånad min. Draco gav henne en kylig blick och fortsatte:

”Jag gav honom så klart en kylig kommentar tillbaka. Och nämnde att Weasley och den där Hagrid är fel personer att umgås med.”

”Det var bra gjort!” sa flickan och log stort mot honom, men han gav henne bara ännu en kylig blick.

”Weasley blev helt knäpp, och fick för sig att han skulle slåss med oss om vi inte gick därifrån. Då sa jag att vi inte ville gå, och att våran mat var slut, och så kommenterade jag att de hade massor kvar. Goyle sträckte sig efter maten, och så kom en jäkla råtta och bet sig fast i hans finger!”

Jillian fick då syn på att Goyle höll för fingret och hade ett plågat uttryck i ansiktet.

”Mhm” sa hon och tittade på dem. ”Jag tycker att ni får skylla er själva.”

”Vad är det du säger!?” Utbrast flickan som såg hel chockad ut.

”Jaa, Jilli, vad är det du säger?” sa Draco retsamt.

”Haha, Jodu, jag säger att ni får skylla er själva” sa Jillian och log. ”Sprang ni iväg sen? Som små barn, och ropade efter mamma?”

”Nej!” fräste Draco.

”Mamma! Maammmaaa! Han sloog miiig!” ropade Jillian.

”Jilli.. Tyst!”

”Maammaa!!”

”Tyst!”

”Mammaa!!”

”TYST!” Dracos bleka ansikte hade blivit alldeles rött, och han såg jätteförbannad ut.

Jillian log belåtet.

”Vad gjorde ni då, Draco?” frågade hon.

”Vi..”

Men de avbröts av att kupédörren öppnades och en gammal häxa ropade:

”Godis?”

”Öh.. Nej tack.” sa Draco, vars röst hade förändrats på en sekund.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nu ska jag sova! Gó natt! ;D;D

De sista veckorna hemma på herrgården var ovanligt lugna. Inget bråk, inget slagsmål.. Jillian och Draco satt mest på sina rum läste sina intressanta skolböcker. De kom bara ner när det var mat, eller när Narcissa tvingade dem att gå ut. Lucius Malfoy var inte hemma så mycket mer, det hade tydligen hänt något på Gringotts samma dag som Jillian och familjen Malfoy vart där.

En kväll när Jillian precis skulle somna hörde hon hur någon skrek nerifrån hallen. Hon reste sig upp ur sängen och smög ner för trappen, där hon stötte på Draco, som stod där i morgonrock och lyssnade till när Narcissa och Lucius bråkade om någonting, men Jillian kom försent, de slutade bråka och lämnade hallen, så hon smög upp igen. När hon lade sig i sängen somnade hon direkt.

Nästa morgon, innan hon och Draco gick ner till frukost frågade hon vad han hade hört.

”Jag tror att det handlade om Du-Vet-Vem.” viskade Draco.

Du-Vet-Vem, eller Voldemort, var en av de största, och ondaste trollkarlarna genom tiderna. Ingen ville nämna hans namn, de var rädda för bara namnet. Han hade dödat massa folk, både trollkarlar och mugglare. En liten pojke, vid namn Harry Potter, hade stoppat honom, ingen vet hur, för tio år sedan. Alla trollkarlar kände till Potter nu.

”Vad sa de då?” frågade Jillian i en viskning.

”Jag tror att de sa att han skulle komma tillbaka i år, och att pappa borde göra nånting”

”Va!?”

”Ja! De sa...”

Men han hann inte säga mer, för Narcissa kom gående i trappan.

”Vad viskar ni om?” frågade hon och tittade på de båda.

”Jo..” sa Draco fundersamt.

Jillian fick plötsligt en idé:

”Draco läste någon väldigt spännande i en av böckerna, och ville berätta för mig!”

”Jaha, varför viskar ni om det?” frågade Narcissa och tittade genomskådande på dem.

”Jo.. vi ville inte att ni skulle höra, för vi skulle berätta om det vid frukosten.” sa Draco snabbt och gav Jillian en snabb blick.

Narcissa fick plötsligt ett nytt uttryck i ansiktet, ett leende

”Jaha, då ska jag inte förstöra för er. Spring och lek!” Och sedan gick hon vidare.

”Det var för nära.” sa Jillian och pustade ut. ”Du kan ju inte berätta här förstår du väl?” fräste hon. ”Vem som helst kunde ju höra!”

Draco höjde ögonbrynen.

”Det var ju du som frågade.” sa han enkelt.

”Men du kunde ju ha väntat till ett bättre tillfälle.”

Narcissa gick förbi dem igen, och tittade på dem en gång, med den där genomskådande blicken.

Jillian suckade.

”Skitsamma” sen gick hon ner, för att äta frukost.

Morgonen de skulle åka tillbaka till London packade Jillian och Draco sina koffertar. De gick igenom listan flera gånger för att se till att det inte glömt något. Jillian stängde in Smallpaws i sin bur och Draco stängde in sin fula uggla i sin.

Några timmar senare, klockan 9 am, tog de en bil från ministeriet in till London. Klockan 10 am var de framme, och hade exakt en timma innan tåget skulle gå från King's Cross. Familjen Malfoy och Jillian gick in på stationen, medan många mugglare stirrade på dem, och fram till stolpen mellan perrong 9 och perrong 10.

”Vi måste åka hem” sa Narcissa. ”Vi har saker att uträtta” hon gav Lucius en skarp blick. ”Ni vet var ni ska.”

Sen gick de.

Jillian och Draco tittade på varandra.

”Eh..?” sa Draco och tittade på stolpen.

”Vet du..?” frågade Jillian och såg förvirrad ut.

”Nej, du..?”

”Nope” Hon tittade upp på stolpen igen. Sedan såg hon sig omkring efter andra som såg ut som Hogwartselever, men utan framgång.

Plötsligt fick hon syn på pojken hon träffat i klädaffären. Han såg precis lika förvirrad ut som Draco och Jillian. Han tittade om och om igen på sin tågbiljett.

”Jag vet.” sa Jillian plötsligt. ”9 3/4, är nästan mitt i mellan 9 och 10, vi ska gå rakt igenom stolpen.”

”Va..?” sa Draco och stirrade på henne.

”Äh, följ efter mig bara.” sa hon och drog sin vagn med kofferten och kattburen bakåt, sedan tog hon fart, stolpen kom närmare.. och närmare.. Hon stängde ögonen hårt och föreställa sig smällen. Men, den kom inte. Hon stannade och öppnade ögonen igen.

Framför sig såg hon ett långt mörkrött tåg och vid sidan av det stod massor med folk som bar på koffertar, överallt hörde man katter som jamade, ugglor som hoade och föräldrar som tog adjö av sina barn.

Draco kom upp vid hennes sida.

”Smart där.” sa han och klappade henne på axeln innan han halvsprang in i folkmassan och försvan.

Jillian suckade och började köra sin vagn mot tåget. 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå! Nu är de där snart!! Woho! Kommentera duktigt så kanske kapitel 6 kommer redan ikväll!