Amanda tvingade Jillian att gå till sjukhusflygeln, även om nästan var helt återställd. Jillian gick dit och lämnade den kort där efter (Madam Pomfrey kunde inte förstå vad som var fel), så hon skickade iväg henne.

Jillian gick tillbaka till sällskapsrummet och satte sig ner med de högar av läxor som de fått av lärarna. Hon började med historieuppsatsen som de fått av professor Binns, ett spöke, som dött en dag när han somnat framför brasan och vaknat upp nästa morgon, och gick till jobbet som vanligt.

Amanda anslöt sig senare till Jillian, och de skrev klart uppsatsen tillsammans.

Nästa morgon fann Slytherins förstaårselever ett anslag i Slytherins sällskapsrum.

Flyglektionerna som ska hållas nästa vecka på Torsdag ska ni

ha tillsammans med eleverna i Gryffindor. Lektionen börjar klockan

halv fyra på eftermiddagen på gårdsplanen som är närmast förbjudna skogen.

Många av Slytherineleverna suckade. Ingen i Slytherin tyckte om Gryffindoreleverna, det var inget speciellt med det, men det var lite jobbigt att behöva ha flyglektioner ihop med dem.

Klockan halv fyra den veckan gick Amanda och Jillian och de andra Slytherineleverna nerför yttertrappan och ut på skolområdet. Jillian kände sig så där uppspelt igen, hon skulle äntligen få bevisa att hon var bättre än Draco på att flyga!

Det var en klar, blåsig dag och gräset gick i vågor under dem när de gick ner för slänterna mot en slät gräsmatta lite längre ner.

”Gryffindorarna syns inte till någonstans.” sa Draco och kikade ut över markerna. ”Vi kan väll börja utan dem?” frågade han och såg sig omkring. Men läraren syntes inte heller till. Det ända som fanns var tjugo kvastkäppar prydligt uppradade på marken.

”Vi kan nog börja utan dem” sa Draco och sträckte sig efter en kvast, men just då anlände Gryffindors förstaårselever, och läraren, Madam Hooch, som var en ganska lång, smal häxa, med kort grått hår och gula ögon, som en hök.

Draco backade hastigt och låtsades om ingenting.
”Nå, vad väntar ni på allesammans?” röt Madam Hooch åt dem. ”Ställ upp er bredvid var sitt kvastskaft. Sätt igång nu, skynda på.”

Jillian ställde sig hastigt bredvid en av kvastarna, med Amanda till höger om sig. Jillian tittade ner på sin kvast, den var gammal och krokig, inte alls lik den hon hade hemma.

”Håll ut er högra hand över kvasten och säg 'Upp'!”

”UPP!” skrek alla eleverna.

Jillians kvast flög omedelbart upp i hennes hand, hon var ju ganska van, så hon såg sig omkring lita grand. Det var bara hon och Harry Potter som hade lyckats få upp sin kvast på första försöket. Draco däremot försökte 'befalla' sin kvast att flyga upp i hans hand.

”Upp nu då, din dumma gamla skolkvast!” morrade han, men kvasten låg orörlig kvar på marken.

”Du kanske borde vara lite artig?” frågade Jillian retsamt, det ända svar hon fick var en mörk blick från hans håll. ”Jag är seriös” sa hon och log retsamt mot honom också, men han låtsades inte om henne.

Madam Hooch visade dem sedan hur de skulle sitta upp på kvastarna utan att glida av från änden, och gick ut med ledet och rättade allas grepp.

Gryffindorarna såg stormförtjusta ut när Hooch talade om för Draco att han hade gjort fel i åratal.

”Och nu, när jag blåser i visselpipan, sparkar ni i gång från marken med all er kraft.” sade Hooch. ”Håll kvastarna stadigt, höj er nån meter upp i luften och kom sen raka vägen tillbaka ner genom att böja er lätt framåt. På min visselsignal … tre … två …”

Men där Gryffindoraren som smält kitteln sparkade ifrån marken innan visselpipan ens nuddat vid Hooch läppar.

”Kom tillbaka, pojk!” ropade hon, men pojken steg raka vägen uppåt som en kork skjuten ur en flaska … fyra meter … sex meter. PANG! Pojken låg plötsligt på marken i en hög. Hans kvast steg fortfarande högre och högre och började flyga iväg mot den förbjudna skogen, utom synhåll.

Hooch stod lutad över den klantiga Gryffindoreleven.

”Bruten Handled..” hörde Jillian, och antagligen resten av gruppen också, henne säga.

”Ingen av er rör så mycket som en fena medan jag tar den här pojken till sjukhusflygeln! Ni lämnar kvastarna där de är, annars kommer ni att vara ute från Hogwarts innan ni hinner säga 'Quidditch'. Kom nu, lille vän.” Madam Hooch och pojken lämnade elevskaran.

När de var utom hörhåll började Malfoy gapskratta, och flera av Slytherinarna stämde in, inklusive Amanda och Jillian.

”Såg ni ansiktet på honom, den stora klumpedunsen?”

Jillian fnissade medan hon nickade långsamt.

”Håll mun, Malfoy.” fräste en flicka från Gryffindor som hette Parvati Patil.

”Ååå, tar du Longbottom i försvar?” sa Pansy Parkinson. ”Trodde väl aldrig att du skulle gilla tjocka små lipsillar, Parvati.”

”Titta!” ropade Draco och rusade fram och snappade åt sig något som låg i gräset. ”Det är den där fåniga saken som Nevilles mormor skickade honom.”

”Vadå förnått?” frågade Jillian och gick närmare.

”En Minnsallt. Löjligt att man ska behöva något sådant.” sa Draco och sträckte fram det så att Jillian kunde titta.

”Ge hit den, Malfoy.” sa Potter med låg röst.

”Jag tror jag ska låta Longbottom hämta den nånstans – uppe i ett träd – vad sägs om det?”

”Ge hit den!” vrålade Potter.

”Kan du ta den, Jilli?” frågade Draco Jillian i en viskning.

”Nej! Jag vill inte bli relegerad!” viskade Jillian tillbaka. ”Gör det själv!”

Draco höjde ögonbrynen och hoppade upp på kvasten och flög snabbt iväg.

Jillian blev lite sur, nu fick Draco visa hur duktig han var, men hon hade tackat nej.. Hon ångrade det nu.

”Kom och ta den, Potter!” ropade Malfoy från sin kvast som nu var i jämnhöjd med en de översta grenarna på en ek.

Harry grep tag i en kvast.
”Nej!” skrek Hermione Granger. ”Madam Hooch sa att vi inte fick röra oss – du kommer att sätta oss alla i klistret.”

Jillian höjde ögonbrynen.

Harry brydde sig inte om henne, han hoppade upp på sin kvast och sparkade iväg. En liten stund stod han stilla i luften, men sedan flög han ännu högre. Några av flickorna i Gryffindor skrek till och det kom hejarop från Weasley.

Plötsligt vred han runt kvasten så han stod öga mot öga med Malfoy, som såg förbluffad ut.

”Ge hit den! Annars slår jag ner dig från din kvast!” ropade Harry.

”Jaså, det tror du?” sa Draco, med ett försök till ett hånleende, men han såg mest orolig ut.

Harry lutade sig framåt och störtade mot Draco, som lyckades dyka undan i sista ögonblicket. Harry gjorde en helomvändning, och några (från Gryffindor såklart) applåderade.

”Här uppe har du ingen Crabbe eller Goyle som kan rädda skinnet på dig, Malfoy!” ropade Harry.

Dracos Perspektiv

Draco kände en släng av ren panik. Han trodde inte att Potter skulle hoppa upp på kvasten och faktiskt vara bra. Draco hade hoppats att han skulle falla av, men Potter satt lika stadigt som på en stol. Tanken slog honom, när Potter nämnde Crabbe och Goyle, att han var tvungen att klara det här själv.

”Fånga den då, om du kan!” ropade Draco och kastade iväg Minnsallt-kulan så långt och högt han kunde.

Potter riktade kvasten rakt neråt, och flög som ett spjut mot marken, vissa skrek, och Draco kände sig ganska nöjd. Potter kunde inte klara det där.

Men.. Han fångade den. Han fångade den och styrde kvasten till rakt läge. Han föll av kvasten och höll upp Minssallt-kulan i ett fast grepp. Draco svor från sin plats på kvasten och flög sedan ner mot marken.

”HARRY POTTER!”

Draco tittade upp och fick se Professor McGonagall komma springande mot dem. Potter reste sig och Draco lyste plötsligt upp.

”Aldrig – under hela min tid på Hogwarts …”

McGonagall såg chockad ut, men hennes glasögon blixtrade ursinnigt.

”… hur vågar du, du kunde ha brutit nacken av dig …”

”Det var inte hans fel, professorn …”

”Var tyst, miss Patil …”

”Men Malfoy …”

”Det räcker mr Weasley. Potter, följ med mig, nu på ögonblicket.”

Harry tittade bort mot Draco, Crabbe och Goyle som lyste av triumf, sedan vände han sig om och följde med Professor McGonagall, och Draco var helt säker på att aldrig behöva se Potter mer. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såå.. Jag bytte perspektiv idag! Vad tyckte ni om det?  Är det:Eller:  

Hm.. Lite konstiga alternativ..  Men jaja.. säg vad ni tycker!