Trolldryckslektionerna hölls nere i en av fängelsehålorna, Jillian och Amanda gick förbi den varje dag när de skulle till frukosten, så det var inte svårt för dem att hitta den. Det var mycket kallare i fängelsehålorna än vad det är i slottet, men Slytheirnarna var ganska vana vid det. Det var ju inte kallt i elevhemmet, men i korridoren dit var det svinkallt!

 Jillian, Amanda och Daphne var de första som väntade utanför professor Snapes klassrum. Klassrummet var väldigt kusligt, det fanns bland annat djur som simmade omkring i konserveringsvätska i glasburkar runt väggarna.

Snape började lektionen med att titta i klassburken, han hejdade sig vid Potters namn.

”Javisst ja” sa han dämpat. ”Harry Potter. Vår nya … berömdhet.”

Några av Slytherineleverna, bland annat Jillian och Draco, fnissade förstulet.

Snapes svarta ögon utstrålade kyla och tomhet, de fick en att tänka på mörka tunnlar. Han såg väldigt läskig ut med sina flottiga, svarta gardiner till hår som ramade in hans ansikte och den krokiga näsan och sin gulbleka hy.

”Ni är här för att lära er trolldryckstillverkningens hårfina vetenskap och exakta konst” började han. Han talade i en knapp viskning, men man hörde tydligt varje ord han sa, och klassen satt helt tyst, utan att Snape ens ansträngde sig. ”Och hos mig förekommer det just inget löjligt svängande med trollstavar, många av er kommer knappt att tro att det här är magi.”

Jillian hade redan svårt att föreställa sig hur trolldryckskonst kunde vara magi, men hon hoppades förstå det snart.

”Jag väntar mig inte att ni på allvar ska förstå skönheten i den sakta sjudande kitteln med dess skimrande ångor eller den utsökta kraften i vätskor som smyger sig genom mänskliga ådror och förhäxar förståndet, förleder sinnena … jag kan lära er hur man buteljerar ryktbarhet, brygger ära, till och med korkar igen döden – om ni inte är en lika stor samling tjockskallar som jag brukar få lov att undervisa.” Snape tystnade och tittade ut över klassen med sina kalla ögon. Jillian tittade bort på Hermione Granger, som såg ut att brinna av iver att få bevisa att hon inte var någon tjockskalle.

”Potter!” sa Snape plötsligt och hälften av klassen hoppade till och föll nästan av sina stolar. ”Vad får jag om jag tillsätter smulad rot av afodill i en dekokt på malört?”

Harry som såg förvirrad ut kastade en blick på Ron, som satt bredvid honom. Ron Weasley såg precis lika förvirrad ut som Harry. Men Grangers hand hade flugit upp luften.

”Jag vet inte, sir” sa Potter och tittade upp på Snape, vars läppar kröktes i ett hånleende.

”Ser man på, berömmelse är visst inte allt.” sa han och brydde sig inte om Grangers hand.

”Vi försöker igen, Potter, var skulle du leta om jag sa åt dig att finna en besoar åt mig?”

Granger räckte upp handen så högt hon kunde utan att lyfta sig från stolen, och Jillian som satt precis bakom henne, såg inte Snape längre.

”Jag ser inget!” fräste hon tyst åt Hermione, som ryckte till och vände på huvudet.

”Vad har du att se?” fräste hon tillbaka.

”Jag vill se Snapes ansiktsuttryck!” sa Jillian och lade hastigt till: ”Smutsskalle!”

Hermione sjönk då ihop på sin stol, men fortsatte hålla handen uppe.

Jillian log belåtet.

”Det föll dig väl aldrig in att öppna en bok innan du kom hit, Potter?”

Snape brydde sig fortfarande inte om Hermione.

”Vad är skillnaden, Potter, mellan munkluva och stormhatt?”

Nu reste sig Hermione från stolen och sträckte sin hand så högt hon kunde upp mot taket.

”Jag vet inte,” sa Harry tyst. ”Men jag tror att Hermione gör det, varför försöker inte professorn med henne?”

Några skrattade, men ingen från Slytherin. Snape såg förbannad ut.

”Sitt ner!” fräste han åt Granger.

Jillian kunde också svaren på åtminstone två av frågorna. Hon visste inte den första, men de andra två var hon ganska säker på, för hon hade varit med när Narcissa bryggt trolldrycker, det är ganska spännande och hon lärde sig mycket.

”Upplysningsvis, Potter, kan jag tala om för dig att afrodill och malört frambringar en sömndryck som är så stark att den kallas för Den Levande Dödens Saft. En besoar är en sten som man tar ur magen på en get och den kan rädda en från de flesta gifter. Vad munkluva och stormhatt beträffar är det samma växt, som också går under namnet akonit. Nåå? Varför antecknar ni inte det här nu?”

Jillian höjde ögonbrynen och tittade på Amanda, som gav henne en likadan blick tillbaka. Sedan började hon rota efter pergament och fjäderpenna.

”Och en poäng kommer att dras av från Gryffindor för sin näsvishet, Potter.”

Jillian log smått medan hon skrev ner det Snape hade sagt.

Jillian och Amanda parades sedan ihop när de fick i uppgift att blanda ihop en enkel dryck som botade bölder. Snape svepte omkring i sin svarta mantel och såg på hur de vägde torkade nässlor och malde gifttänder från ormar, och han kritiserade alla utom Malfoy och Jillian, som han tycktes gilla, fast Jillian visste att Lucius och Snape var vänner, så Snape vågade nog inte bråka med dem.

Just när Snape sa åt dem att titta hur perfekt Malfoy hade kokat sina hornförsedda sniglar, fylldes fängelsehålan med ett surt grönt moln av rök och ett högt fräsande. En klumpig pojke i Gryffindor hade lyckats smälta ner en annan pojkes kittel, och deras trolldryck rann ut på stengolvet och brände hål i folks skor. Inom några sekunder hade alla elever flugit upp på sina pallar, utom pojken, och dränktes i dekokten och jämrade sig av smärta då röda bölder slog t på både armar och ben.

”Idiotiska pojke!” morrade Snape bakom Jillian, som ryckte till och nästan ramlade av sin stol. ”Ni satte väl till piggsvinsspiggarna innan ni tog kitteln från elden, kan jag tro?”

Pojken började gnälla ännu mer då bölder började slå upp på hans näsa.

Snape städade upp den utspillda trolldrycken med ett enda sving med trollstaven.

”Ta med honom till sjukhusflygeln” fräste Snape ilsket åt den andra pojken. ”Du, Potter, varför sa du inte åt honom att han inte skulle tillsätta piggarna? Du trodde väl att det skulle få dig att verka duktig om han gjorde fel, va? Det här blir ytterligare en poängs avdrag för Gryffindor för sin skull.”

Jillian log belåtet igen, medan hon gick ner från pallen och lugnt fortsatte med sin trolldryck, som såg ut precis som boken beskrev att den skulle se ut vid det här laget.

En timma senare lämnade Slytherineleverna fängelsehålorna med ett leende på läpparna, Gryffindor hade förlorat två poäng, och det var jättebra för dem.

Den första veckan var nu slut och Amanda och Jillian gick ut, för att njuta av sensommarsolen, då de fick syn på Potter och Weasley. Jillian ropade på dem, och de stannade.

”Vart är ni på väg?” frågade hon och log mot Harry.

”Till Hagrid, nyckelväktaren.”

”Mhm” sa Amanda. ”Vem är det?”

”Jätten” Viskade Jillian till henne och hon sa:

”Jaahaaaa!! Han där som ledde oss till båtarna över sjön?”

”Ja, precis.” fräste Weasley.

”Var inte så sur, Weasley, du borde vara glad, jag har hört att eran familj är så fattig att den inte har råd med kläder, men du har ju en uniform” sa Jillian och log elakt.

Ron bara gapade.

”Kom nu Amanda, vi går till sällskapsrummet.”

De vände om, men plötsligt kastade sig Ron över Jillian och slog till henne i ansiktet.

”RON!” Utbrast Harry, och drog bort honom från Jillian, som nu blödde från näsan.

”Jag ska se till att lärarna får veta om det här!” ropade Amanda och hjälpte Jillian upp.

”Nejdå, Amanda, det går bra.” sa Jillian och tog fram sin stav. ”Episkey” näsan slutade blöda. ”Hur ser det ut?” frågade hon Amanda.

”Helt normalt.” sa hon medan hon blängde på Weasley.

”Du borde akta dig!” fräste Ron och tog ett steg mot Amanda, som omedelbart gav till ett skrik och bakade undan.

”Kom, Amanda, nu går vi.” sa Jillian och de vände sig mot slottet. ”Hejdå Harry”

Han svarade inte. 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vad tycks? ;D 

 Hon vaknade först nästa morgon. Solen hade knappt gått upp än, men hon gick upp ändå och satte sig i fönstret. Hon var nervös inför sin första skoldag, och kunde absolut inte somna om igen.

Hon satt där i fönstret, och upptäckte efter en stund att deras fönster satt perfekt för att titta på soluppgången. Solen gick långsamt upp och Jillians rumskamrater fortsatte sova. Tillslut tröttnade Jillian på att sitta i fönstret, (hon hade börjat få lite ont i baken), och sysselsatte sig med att ta på sig sin skoluniform istället. Hon tog på sig allt och började sedan packa sin väska. Hon lade i alla böcker som hon behövde enligt schemat på deras dörr. Första lektionen de skulle ha var Trollformellära, så hon packade ner den boken i väskan, sedan skulle de ha Förvandlingskonst, Örtlära, Trollkonsthistoria och Svartkonster.

När hon packat klar väskan vaknade en av de andra tjejerna i rummet.

”Gó morron” sa flickan och sträckte på sig innan hon reste sig upp. ”Vakna tidigt?”

”Ja, kunde inte somna om..” svarade Jillian.

”Mhm..” sa flickan. ”Var det du som var Pansy?”

”Nej, Jillian. Jillian Black.”

”Ja, så var det. Jag heter Daphne Greengrass.”

Jillian nickade långsamt som svar.

”Såå.. Vad tycker du om Slytherin?”

”Bra, antar jag” sa Jillian, utan att bry sig om att starta ett nytt samtalsämne. Hon var för trött för att prata.

”Du var släkt med Draco Malfoy?” frågade Daphne.

”Ja.” hon tittade upp på Daphne. ”Men på långt håll.”

”Hur långt?”
”Hans mamma och min pappa är kusiner.” svarade Jillian och lyfte upp sin väska över axeln. Daphne började ta på sig sin uniform, och pratade inte mer. Så Jillian lämnade rummet och gick istället ner i sällskapsrummet, där hon slog sig ner på golvet framför en av de två brasorna. Det var helt tomt där inne, alla sov nog fortfarande, men hon tyckte att hon hörde lite ljud från några av rummen ibland.

Efter en knapp halvtimme började lite folk komma ut från sin sovsalar.

Draco kom gående och satte sig bredvid henne.

”Hittat några vänner än?” frågade han.

”Nope.” svarade Jillian och tittade upp på honom. ”Varför bryr du dig?”

”Jo..” sa han. ”Jaa, jag vet inte.”

Jillian sa ingenting, utan fortsatte stirra in i den knastrande brasan.

”Har du hittat några vänner, utom Crabbe och Goyle då?” frågade Jillian efter en stund.

”Nej, alla verkar vara idioter.” sa han och fnyste. ”Smutsskallar eller Halvblod hela högen” Smutsskallar var de renblodigas sätt att säga Mugglarfödda på. Mugglarfödda var dem som hade fått magiska krafter men varit födda i en mugglarfamilj.

”Men halvblod är väll okej? Crabbe var väll halv?” frågade Jillian och tittade Draco i ögonen.

”Nej, han är bara lite 'Mugglig'”

”Mhm”

De lämnade sedan sällskapsrummet tillsammans med en prefekt som visade dem vägen till Stora Salen igen, där de åt frukost. En flicka som sov i samma rum som Jillian, slog sig ner bredvid henne.

”Hej!” sa flickan och log stort mot henne. Hennes utseende var lite annorlunda; det var som om hennes färger ville inte riktigt ville bestämma sig; Hon hade ganska kort, rödblont hår, blågröna ögon och värken ljus eller mörk hy. Hennes drag var ganska tydliga i ansiktet, och hon var lång och smal. Hennes röst var ljus och mjuk på samma gång.

”Hejhej..” sa Jillian.

”Vad heter du då?” frågade hon.

”Jillian.”

”Okej, Hej, Jillian. Jag heter Amanda Goldwell!”

”Mugglare, halvblod, renblod?”

”Pappa var renblod, från Frankrike, och mamma ett halvblod från Wales.” sa Amanda och log snällt mot Jillian.

”Mhm, då är du alltså 3/4 renblod?”

”Japp..m Mormor är mugglare.” sa Amanda. ”Hon är den närmaste mugglaren i min släkt”

Amanda tog lite mat, och gjorde där med en paus.

”Så, du är renblod va?” sa hon efter en liten stund.

”Ja.” sa Jillian och tog ett bett i sin macka. ”100%”

”Coolt” sa Amanda och tittade rakt in i Jillians mörkgröna ögon.

”Så...” Amanda tog en paus för att äta lite. ”Första dagen på Hogwarts. Det är coolt”

”Antar det.” sa Jillian och såg sig om i salen. Det var mycket tystare idag, men det var väll för att alla var trötta.

”Hittar du här?” frågade hon.

”Nja.. Haha.. Nej” sa Jillian och log roat.

”Då kanske du och jag kan leta oss fram tillsammans? Vi kommer ju att ha samma lektioner och så..”

”Ja, det kan vi göra.” sa Jillian.

Hon och Amanda Goldwell letade sig sedan fram till Trollformel klassrummet. På Hogwarts fanns etthundrafyrtiotvå trappor: breda, svepande trappor; smala, skangliga; några ledde någon annanstans på fredagar; några hade ett förvinnande steg halvvägs upp som man måste komma ihåg att hoppa över. Jillian och Amanda hittade tillslut klassrummet, och kom inte försent, som vissa andra.

Några lektioner senare hade de förvandlingskonst. De hade den tillsammans med Gryffindor, och där med fröken besserwisser; Hermione Granger. Hon räckte upp handen och skuttade upp och ner så fort läraren ställde en fråga, och hon var den ända som lyckats med uppdraget de fått på lektionen;

Professor McGonagall var lärare i Förvandlingskonst, men hon var också Gryffindors föreståndare. Därför såg Jillian inte fram emot att ha lektion för henne ihop med dem.

Men det visade sig att McGonagall inte favoriserade Gryffinodrarna. Det märkte alla.

”Förvandlingskonst är något av den mest invecklade och farliga magi ni kommer att få lära er på Hogwarts” inledde McGonagall med. ”Den som ställer till med trassel på mina lektioner får lämna dem och aldrig mer komma tillbaka. Så nu har jag varnat er.”

Sedan förvandlade hon katedern till en gris och tillbaka igen. Jillian blev inte så imponerad, hon hade sätt förvandlingskonst förut, men man blev ändå otålig, och vill sätta igång själv. Men eleverna insåg snart att förvandla möbler till djur, var låångt borta.

De fick börja med att göra invecklade anteckningar, och sedan fick de varsin tändsticka som de skulle förvandla till en nål.

Och det var då Hermione Granger, flickan med tänderna, fick glänsa, när lektionen var slut höll professor McGonagall upp Grangers tändsticka, som blivit silverfärgad och spetsig, och sedan gav hon Granger ett av sin sällsynta leenden.

Jillian hade sätt fram emot lektionerna i Försvar Mot Svartkonster, men som visade sig var lite av ett skämt, Slytherineleverna hade svartkonst ihop med Hufflepuff, och båda elevhemmen nästan höll för näsan inne i Professor Quirrells klassrum. Det luktade starkt av vitlök, och Quirrell bar en slags turban, som det gick ett rykte om: Att den var fullproppad med vitlök. Quirrell sa att han var rädd för att några vampyrer han stött på i Rumänien, och trodde att de när som helst skulle komma och ta honom, därför hade han massa vitlök överallt.

Jillian och Amanda misstänkte att han ljög lite om sin turban; han hade fått den som gåva av en afrikansk prins, för att han befriat honom från en gengångare, men ett rykte nådde dem; en i Gryffindor hade frågat honom hur han blivit av med gengångaren, så började han rodna och började tala om vädret.

Jillian och Amanda blev goda vänner. Amanda var en sån som följer efter någon och pratar en massa, men det var något med henne som Jillian tyckte om, och det gjorde dem till vänner.

Fredagen första veckan lyckades Amanda och Jillian hitta till Stora Salen, helt utan att gå vilse. Den morgonen satt Harry Potter och hans vän Ron och pratade om dagens schema:

”Vad har vi för lektioner idag?” frågade Harry Ron.

”Dubbeltimme i Trolldryckskonst tillsammans med eleverna i Slytherin.” sade Ron. ”Snape är föreståndare för Slytherinhemmet. Det sägs att han alltid favoriserar dem – vi får se om det stämmer”

Jillian log.

”Hörde du det Amanda?”

”Vadå?” frågade Amanda och tittade upp från sin gröt.

”Vi ska ha Trolldryckskonst med Gryffindor, och Snape favoriserar oss.”

Amanda lyste upp till sitt vanliga glada jag.

”Wow, va kul!” sa hon och åt snabbt upp sin gröt.

Posten kom kort där efter. Jillian hade fått ett brev från Narcissa, och ett till, som det inte stod något namn på utsidan på. Jillian öppnade det först:

Kära Jillian,

 Hoppas att du trivs på Hogwarts och att du har många vänner.

 Jag är ledsen att jag inte kunde vara med när du började.. Men

 Jag hoppas få träffa dig snart.

Om du skriver tillbaka vill jag gärna veta vilket elevhem du

hamnade i, inte för att det spelar någon roll.. Bara lite..

 Jag mår ganska bra, med tanke på att jag är i Azkaban,

hoppas att du också gör det.

Saknar dig,

Sirius Black.

P.S Om Draco stör dig, slå till honom.

Jillian stirrade tomt framför sig. Hur hade han kunnat skicka ett brev? Han satt ju i fängelse! Men här var det, ett brev från hennes pappa. Hon log. Han brydde sig fortfarande om henne, även om han var en mördare. Men hon oroade sig lite över 'Jag hoppas få träffa dig snart'. Tänk om han tänkte rymma?

Hon lade ner brevet i sin väska och fortsatte äta. 

--------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt, men det blev ett ganska händelselöst kapitel. Men Jillian fick iaf en kompis nu! Kapitel 11 kommer så fort jag är klar!