Några timmar senare hade de inte hittat någonting, så Jillian sa Hejdå (lite buttert, för hon var fortfarande missnöjd med att de tvingade henne hjälpa till) och gick tillbaka till Slytherins sällskapsrum.

Julen var på väg. En morgon i mitten på december var skolan täckt av en decimeter snö och hela sjön var täckt av is.

Alla väntade på att jullovet skulle börja, de flesta, där bland Amanda och Draco, skulle åka hem till sina familjer. Men Jillian skulle stanna kvar. Vad hade hon hemma att göra? En morgon stod Draco i trolldryckssalen och tryckte ner alla som skulle stanna på Hogwarts.

”Jag tycker verkligen synd om alla dem som måste stanna kvar på Hogwarts i Jul för att ingen vill ha dem hemma.”

Han växlade blicken mellan Jillian och Harry. Jillian blängde ilsket på honom, men sa ingenting, för hon skulle nog bara få straffkommendering.

Harry var lite mer utsatt av Dracos fånerier. Draco hade försökt jävlas med honom och sagt att en trädgroda skulle kunna ersätta Harry som Sökare, men han hade tillslut fattat att ingen tyckte att det var roligt, och återgått till att reta honom för att han inte hade någon familj.

När eleverna lämnade trolldryckslektionerna sedan, var korridoren där uppe blockerad av en jättelik gran. Två enorma fötter stack ut längst ner och ett högljutt flåsande hördes under granen. Jillian förstod att det måste vara nyckelväktaren Hagrid som var där.

”Hej, Hagrid, vill du ha lite hjälp?” frågade Ron och stack in huvudet bland grenarna.

”Nä då, jag klarar mej fint, tack, Ron.”

”Skulle du kunna flytta dig ur vägen?” sa Draco som stod precis framför Jillian. ”Försöker du tjäna lite extrapengar, Weasley? Du hoppas väl att få bli skogsvaktare själv när du slutar på Hogwarts – den där kojan Hagrid har är väl som ett palats jämfört med vad din familj är van vid.”

Jillian försökte hålla tillbaka sitt roade leende genom att pressa ihop läpparna. Ron kastade sig sedan över Draco, och Jillian drog omedelbart fram sin stav och riktade den mot Rons strupe.

”Släpp honom!” fräste Jillian. Ron reste sig långsamt upp, men släppte inte Dracos klädnad.

”WEASLEY!” Snape kom just upp för trappan, och då släppte Ron Draco.

Jillian stoppade snabbt ner sin stav innanför klädnaden igen.

”Han blev retad, professor Snape.” sa Hagrid bakom granen. ”Malfoy förolämpa hans familj.”

”Det må vara hur det vill med den saken, men att slåss är emot Hogwarts regler, Hagrid.” sa Snape silkeslent. ”Fem poängs avdrag för Gryffindor, Weasley, och var tacksam att det inte är mer. Marsch iväg nu, allesammans.”

Malfoy, Crabbe och Goyle, följda av Jillian knuffade sig igenom trädet. Amanda blev kvar på andra sidan.

”Nån dag ska han få..” började Draco. ”Han ska få för det där. Och tack Jillian.”

Jillian tittade upp på honom. ”Va?” sa hon förvånat.

”Du stoppade honom från att slå in skallen på mig.” sa Draco allvarligt.

”Nej, jag bara..”
”..hotade honom.” avslutade Draco hennes mening. ”Och jag tackar dig för det, så var tyst nu.”

”Jaja...” sa Jillian och tittade ner på golvet.

De tog sig fram till nästa lektion, och Draco ville av någon anledning sitta bredvid Jillian, inte mellan Crabbe och Goyle som han brukade.

Till middagen den dagen satt Jillian än en gång med Draco, Crabbe och Goyle. Hon visste inte riktigt varför, men hon hade en liten aning om att Draco hade blivit helt förskräckt när Ron kastade sig över honom, och att Jillian hade ”räddat” honom, och nu var han ”evigt tacksam” eller något.

När hon sedan skulle gå och lägga sig tänkte hon igenom det som hade hänt. Draco hade plötsligt fått en annan syn på henne, varför? Den tanken snurrade runt i hennes huvud ända tills hon somnade.

Nästa morgon mötte de en fantastisk syn när de trädde in i stora salen. Girlanger av järnek och mistel hängde överallt runt väggarna och inte mindre än tolv jättehöga granar stod runt om i rummet. Några var dekorerade med pyttesmå istappar, och andra hade tusentals levande ljus som utsmyckning.

Det var sista dagen innan lovet, och Amanda berättade om hennes halvblodfamilj som bodde utanför Oxford.

”Vi brukar börja med att få julklappar på morgonen, i en liten strumpa som hänger vid sängen.” berättade hon, och Jillian tyckte att det var jättekonstigt, men hon lyssnade ändå. ”Sedan äter vi julfrukost, och då äter vi risgrynsgröt. Sedan till Lunch äter vi Julbord, där vi har jättemånga olika saker.” Jillian förstod det som att mugglar/halvblods julen mest handlade om att äta. ”Sedan på kvällen får vi öppan julklapparna, och till kvällsmat äter vi rester från Lunchen.”

”Så.. Ni äter mest på Julen? För du berättade om godis också?” frågade Jillian.

”Ja, vi äter knäck och ischocklad och.. massa godis..” '

”Hur orkar ni allt?” frågade hon.

”Jag vet inte..” sa Amanda fundersamt. ”Fast jag brukar inte orka så mycket..”

På eftermiddagen mötte hon Harry, Hermione och Ron i biblioteket. De bad henne hjälpa dem att leta efter Flamel, såklart.

”Det finns absolut ingenting!” utbrast Jillian efter ungefär två timmar. ”det här är omöjligt! Jag drar!” Hon smällde igen boken och reste sig upp, medan hon hängde väskan över axeln.

”Då berättar vi för lärarna!” sa Hermione snabbt.

”Jag bryr mig inte” sa Jillian och gick mot bibliotekets utgång.

Hermione var plötsligt bakom henne. Hon tog tag i hennes arm och stannade henne.

”Snälla Jillian, vi behöver din hjälp!”

”Men..”
”Snälla!” sa hon bedjande.

”Okej, Okej! Men då får ni se till att vi hittar nått snart, för jag är trött på det här!” 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så! Det blev lite ändrade planer! Jag kunde visst skriva iallafall! 

Jag blev lite glad idag! Jag har varit lite rädd för att jag kan bli stämd eller så för att jag tog Rowlings historia och gjorde om den lite.. Men det kan jag tydligen inte! Rowling tycker bara om att andra skriver fanfictions! Det läste jag på Wikipedia! Kolla själva om ni inte tror mig. Sök på J.K Rowling och rulla ner till "Fanficton"  så får ni se! 

Fråga: Vilka följer ? Kommentera isf! Jag kollar gärna in era bloggar! 

Kram från Mig! Och glad sommar!