13 :O

-----------------------------------------------------------------------------------------------

Skoldagen tog slut, och de såg inte mer av Potter. Jillian och Amanda tillbringade resten av skoldagen i biblioteket, som en prefekt hade visat dem tidigare i veckan. (Det var ett jättestort Bibliotek fullt med bokhyllor upp till taket, precis som på Flourich and Blotts, och det vaktades av en sur gammal tant vid namn Irma Pince, som såg ut som en gam.) Jillian och Amanda gillade inte sättet som hon cirklade runt dem och höll sina svarta ögon på dem.

De hade fått en läxa av Professor Flitwick, läraren i Formellära. De skulle skriva en två pergamentrullar om en formel.

När Jillian och Amanda sedan skulle gå ner till sällskapsrummet mötte de något oväntat; Harry Potter.

”Ä-är du kvar?” sa Jillian. ”Du är inte … relegerad?”

”Nej..” sa Harry och tittade ner på henne.

Jillian höjde sina ögonbryn. ”Vad fick du för straff då?”

”Jag fick inget straff. ” sa Harry, och sedan gick han och Ron iväg.

Jillian tittade på Amanda.

”Det var konstigt.” sa hon.

Amanda nickade. ”Madam Hooch sa ju att vi skulle bli relegerade om vi rörde på oss.”

”Ja, precis.”

När de sedan gick upp för att äta middag såg de Draco, Crabbe och Goyle vara på väg mot Gryffindor bordet.

”Draco!” ropade Jillian och han stannade.

”Vad?” frågade han och tittade på henne.

”Potter är inte relegerad tydligen.” sa hon.

Han höjde ögonbrynen långsamt. ”Jag ska i alla fall fråga.” sa han och började gå mot bordet igen. Jillian följde tätt efter dem.

”Äter du en sista måltid, Potter? När ska du ta tåget tillbaka till Mugglarna?”

”Du är bra mycket modigare nu när du är nere på marken igen och har dina små vänner med dig” sa Harry kyligt.

Crabbe och Goyle knöt nävarna så att det knakade. Jillian tittade upp mot honnörsbordet där alla lärarna satt. De kunde inte göra någonting.

”Jag ställer gärna upp mot dig när som helst alldeles ensam” sa Draco och log hånfullt. ”I kväll, om du vill. Trollkarlsduell. Bara trollstavar, ingen kroppskontakt.”

”Draco..” började Jillian. ”Gör inget dumt..”

”Tyst Jilli.” fräste han. ”Vad är det med dig? Du har väl aldrig hört talas om en trollkarlsduell förut, antar jag?”

”Det är klart han har” sa Ron och svängde runt. ”Jag är hans sekundant, vem är din?”

Malfoy tittade upp på Crabbe och Goyle och sedan fastnade hans blick på Jillian i en millisekund.

”Jilli.” sa han.

Jillian öppnade munnen för att protestera, men ångrade sig och stängde den igen.

”Vid midnatt, blir det bra? Vi möter er i troférummet, det är alltid olåst.”

När de vände sig om för att gå hörde hon Harry fråga Ron:

”Vad är en trollkarlsduell?”

Draco, Crabbe, Goyle, Jillian och Amanda återvände till sällskapsrummet.

”Du protesterade inte?” sa Draco när de slagit sig ner framför en av brasorna.

”Nej, jag räknade ut att du inte skulle göra det.” svarade Jillian honom.

”Jaså, du tror inte jag vågar?”

”Nope. Jag vet att du inte vågar – plus att du sade det med blicken du gav mig.”

Amanda fnissade lite.

”Så du ska inte gå dit?” frågade Jillian sedan.

”Nej, det gör att Potter och Weasley gör bort sig.” sa Draco och sedan gick Draco, Crabbe och Goyle in på sitt rum.

När klockan närmade sig midnatt gick Jillian upp ur sin säng. Hon var tvungen att hitta Potter och Weasley och säga åt dem att de skulle gå och lägga sig. Hennes skuldkänslor tog över och hon tog bestämt på sig morgonrocken. Hon smög ut ur sitt sovrum och öppnade tyst dörren ut ur elevhemmet. Sedan smög hon upp till tredje våningen där troférummet fanns.

De hade inte kommit ännu, men hon hoppades att de inte skulle göra det över huvud taget.

Jillian gick omkring och tittade på troféerna, som gnistrade i månljuset.

”Han är sen, kanske han blev rädd och backade ur” hördes en viskning från andra sidan rummet.

Jillian snodde runt.

De hade inte sätt henne än.

”Potter!” väste hon i en tyst viskning.

”Jillian?” sa han förbryllat. ”Var är Malfoy?”

”Han lurade er.” sa hon och smög närmre dem. ”Han kommer inte.” Hon fick nu se att det inte bara var Harry och Ron, det var även Hermione Granger, och den fete, klumpige pojken, som Jillian inte kunde komma ihåg namnet på.

”Nosa omkring, lilla sötnos, de kan sitta gömda i nåt hörn” Det var Filch, vaktmästaren, som pratade med sin katt, Mrs Norris.

”Han tipsade uppenbarligen Filch om det också!” fräste Ron, medan de så tyst som möjligt smög mot den andra dörren, bort från Filch röst. De hade nätt och jämnt försvunnit runt hörnet när de hörde Filch komma in i troférummet.

”De är här inne nånstans..” hörde de honom mumla. ”..och de gömmer sig nog.”

”Den här vägen” formade Harry ljudlöst med sina läppar.

”Men jag måste till Slytherin!” viskade Jillian.

”Skit i det!” viskade Ron och började smyga efter Harry.

Den klumpiga pojken gav plötsligt ifrån sig ett skrämt pip och satte av i något som skulle likna spring, men det såg mer ut som nån slags galen dans. Han snavade och högg tag runt Weasleys midja och båda föll handlöst rakt på en rustning.

Skramlet och braket var nog högt nog att väcka halva slottet.

”SPRING!” skrek Harry, och alla fem rusade genom pelargången utan att titta bakåt för att se om Filch följde efter dem.

De sprang länge, upp och ner för trappor, genom korridorer, höger, vänster.. Tillslut tog de sig igenom en gobeläng som de rev isär och befann sig sedan i en slags undangömd gång.

”Jag tror vi har skakat av oss honom.” flämtade Harry.

”Hur jäkla klumpig får man vara?” fräste Jillian mellan flämtningarna åt pojken.

”Jillian..”

”Tyst!” fräste hon och sedan slängde hon ur sig en hel rad med svordomar och elaka kommentarer om hur klumpig pojken var.

”Jag … sa det ju … åt er” flämtade Hermione och höll sig för hållet i sidan. ”Jag … sa det ju … åt er.”

”Vi måste ta oss tillbaka till Gryffindortornet.” sa Ron. ”så fort som möjligt.”

”Malfoy lurade dig.” sa Hermione till Harry.

”Det var ju set jag sa!” fräste Jillian. ”Jag går nu, jag ska tillbaka till Slytherin.”

”Varför kom du?” frågade Harry plötsligt.

”Va?”

”Varför kom du till troférummet om du visste att Malfoy lurade oss?” upprepade Harry.

”För att varna er, men det hjälpte ju inte mycket, se var jag hamna! Flera kilometer från min säng! Jag går nu.” sa Jillian och började gå ut ur den gömda korridoren.

”Varför ville du varna oss?” frågade Hermione.

”Jag ville kanske vara snäll?” sa Jillian och blängde på dem. ”Jag är inte helt hjärtlös, om du trodde det.”

Jillian snodde runt och lämnade dem där, åt sitt öde.

När Jillian gick genom en korridor helt utan fönster hörde hon plötsligt ett ljud bakom sig.

”Vem där?” sa en rosslig, mörk röst. Det var den Blodige Baronen, Slytherins spöke..

Jillian svarade inte.

”Jag vet att du är där!” sa han och Jillian fick syn på hans vita, lysande skepnad. ”Om det är en Slytherinare lovar jag att inte sätta dig i klistret.”

Jillian rynkade ihop ansiktet och sa sedan:

”Det är jag, Jillian.”

”Jaha. Vad gör du här?” frågade han och hans ansikte mörknade.

”Eh.. Jo..”

”Äh, det spelar ingen roll. Vart är du på väg?”

”Till Slytherin...”

”Ja, självklart. Följ mig.” sa han och seglade iväg längs den mörka korridoren.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Såå.. där var det. I boken heter det "Midnattsduellen" jag vet inte riktigt om det kan kallas det men.. haha.. Hoppas det var bra!