Jillian visste inte om det berodde på att hon hade så mycket att göra eller om hon bara hade väldigt roligt, för tiden verkade gå fasligt fort. Ovanpå Quidditchträningen tre dagar i veckan hade hon också en massa läxläsning. Jillian insåg en dag att hon hade varit på Hogwarts i hela två månader redan, och att det snart var Allahelgonaafton. Några äldre elever berättade att de skulle bli en buffé i Stora Salen och att det alltid var jättefint pynt. Hogwarts började bli som ett hem och Amanda började bli som en syster för henne, och att Draco och hon var i samma elevhem störde henne inte så mycket som hon trott att det skulle göra. Faktiskt så tyckte hon mer om Draco som han var nu på Hogwarts. Han hade andra personer att vara med och Jillian var liksom bara en i mängden för honom nu. De ända ögonblicken som de ens lade märke till varandra var på Historielektionerna, då de var tvungna att jobba tillsammans med en uppgift, men det gjorde bara att det blev ännu enklare att stå ut med honom.

På allhelgonaaftonens morgon vaknade de till din ljuvliga doften av stekt pumpa som kom svävande genom korridorerna. Ännu bättre var att Professor Flitwick sa att han tyckte att det var dags för dem att lära sig att få saker att flyga, men olyckligt nog hade Ravenclaw, som det brukade han sina Trollformellektioner med var tvungna att byta tid av någon anledning, så Slytherin hade nu sina lektioner i Trollformler med Gryffindor. Professor Flitwick delade in klassen i par, och Jillian hamnade olyckligtvis tillsammans med Hermione Granger, för att hon var den ända som var kvar.. Amanda hade hamnat med Pansy Parkinson.

”Glöm nu inte den fina handrörelsen vi övat!” pep Flitwick, som vanligt uppflugen på en trave böcker. ”Sväng lätt och vrid på handleden, kom ihåg det, sväng lätt och vrid. Och att uttala de magiska orden rätt är också mycket viktigt – glöm aldrig trollkarlen Baruffio, som sa 's' istället för 'f' och fann sig själv på golvet med en buffel på bröstkorgen.”

Jillian svängde lätt och vred med handleden, men den lilla fjädern som de skulle skicka upp i skyn ville inte röra på sig.

”Wingardium Leviosa!” sa Jillian och gjorde handrörelsen, men inget hände, ännu en gång.

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT"> ”Du uttalar fel!” fräste Hermione. ”Det är Win-gar-dium Levi-o-sa, dra ut på 'gar' så blir det långt och fint.”

”Gör det själv då!” fräste Jillian. ”Du som är så duktig!”

”Nej, du får göra det först.” sa Hermione och blängde.

”Du vill bara att jag ska göra det så att du kan göra likadant sen.” sa Jillian. ”Därför får du göra det först.”

”Jaja.” sa Hermione och rullade upp ärmarna på sin uniform, vred hastigt på sitt trollspö och sade:

”Wingardium Leviosa.” Deras fjäder höjde sig upp i luften från bänken och svävade ungefär en meter ovanför deras huvuden.

”Å, bra gjort!” ropade Flitwick och klappade händerna. ”Titta hit allihop, miss Granger lyckades göra det!”

Jillian blängde då värre än nånsin på Hermione. Hon tog tag i fjädern och tvingade den att ligga nere på bänken igen.

”Wingardium Leviosa!” sa Jillian på sitt eget sätt som Hermione sa var fel, och fjädern höjde sig då ända upp till taket. ”HA!” sa hon rakt i ansiktet på Hermione. ”Där fick du! 'Du uttalar fel'. HA!”

Hon blev inte mycket mer vän med Hermione vid det tillfället. Hermione hade desperat försökt få ner fjädern från taket igen, men Jillian viskade formeln om och om igen, för att få fjädern att klistra sig mot taket.

Efter lektionen när eleverna strömmade ut ur klassrummet hamnade Jillian och Amanda bakom Harry och Ron.

”Det är inte konstigt att ingen kan tåla henne” sa Ron till Harry. Jillian förstod att de pratade om Hermione. ”Uppriktigt sagt är hon en riktig mara.”

0.08cm; margin-bottom: 0cm;" align="LEFT"> Någon stötte till Jillian och upptäckte att det var Hermione. Hon stötte till Harry också, efteråt. Hennes ansikte var fyllt av tårar, och Jillian kände ett stygn av medlidande och dåligt samvete igen. Nej, nej, nej, tänkte hon, Granger är dum i huvudet, hon förtjänar inget medlidande.

På vägen upp till Allhelgonafesten hörde Jillian Pansy tala om för en av sina väninnor att Granger satt på flicktoaletten och grät, och ville bli lämnad ifred.

En liten stund senare steg de in i Stora Salen, och det fick dem att glömma alla tankar på Hermione;

Tusentals levande fladdermöss flaxade från väggarna och taket medan ytterligare tusen svepte över borden i låga svarta moln och fick ljusen i pumporna att fladdra. Festmaten dök upp plötsligt på de gyllene serveringsfaten, som den hade gjort på banketten vid terminsstarten.

Jillian var just på väg att ta sin andra portion med stekt kött och pumpasås när Professor Quirrell kom inrusande i salen, med turbanen på sned och ett skräckslaget uttryck i ansiktet.

Alla stirrade tyst då han sjönk ihop på bordet och flämtade;

”Ett troll … i fängelsehålorna … tyckte ni borde få veta det.”

Sen sjönk han ihop avsvimmad på golvet.

Alla började plötsligt att prata, vissa skrek, men ett par purpurröda smällare från Dumbledores trollstav fick alla att tystna.

”Prefekter” mullrade han, ”led genast tillbaka eleverna i era elevhem till sovsalarna!”

En av Slytherins prefekter ropade omedelbart på dem.

”Följ mig! Förstaårselever efter mig! Håll ihop! Var inte rädda!”

”Hur kunde ett troll komma in?” viskade hon till Amanda när de trängdes in i ett led efter prefekten.

”Jag har ingen aning..” sa hon och såg sig förskräckt omkring.

Jillian fick plötsligt syn på Harry och Ron, som smet iväg in i Hufflepuffledet.

”Jag kommer snart..” viskade hon till Amanda och började sedan följa efter dem. De hade smitit in i en sidokorridor och satte fart mot flicktoaletten.

Jillian fick plötsligt tanken på Hermione. Hon satt på flicktoaletten. Så hon började springa efter dem, och som tur var lade de inte märke till henne. Jillian hade just kommit runt hörnet när ett par snabba steg ekade mot stengolvet i korridoren.

Hon skyndade sig snabbt in bakom en jättelik stengrip. Hon stötte emot ett hårt huvud där bakom.

Hon skulle just öppna munnen när Harry satte sin hand över hennes mun och höll fast henne så att hon inte kunde röra sig. Harry Potter och Ron Weasley kikade ut från gömstället och pojkarna fick ett frågande uttryck i ansiktet.

”Vad håller han på med?” viskade Harry. ”Varför är han inte nere i fängelsehålorna tillsammans med de andra lärarna?”

”Inte vet jag.” svarade Ron och tittade ner på Jillian som nu satt på knä för att Harry böjde hennes huvud bakåt.

Hon började skruva sig och försökte ta sig loss. Harry släppte henne och hon flämtade till.

”Vad gör ni? Är ni galna?” fräste Jillian in en viskning.

”Vad gör du är frågan.” sa Ron och stirrade på henne.

”Jag följde efter er för att ni är idioter som måste räddas hela tiden! Tänk om trollet kommer!” sa Jillian och kikade ut. ”Vem var det ni såg?”

”Snape” sa båda två samtidigt.

Så tyst som möjligt smög de genom nästa korridor efter Snapes försvinnande steg.

”Han är på tredje våningen” sa Harry, men Ron höll upp handen.

”Känner du lukten av nånting?”

Jillian drog in lukten och en så otäck stank nådde hennes näsborrar så att hon nästan spydde upp maten hon just ätit.

”Vad är..”

”SCHH!” sa Harry.

De hörde plötsligt ett lågt grymtande och det hasande ljudet av väldiga fötter. Ron pekade – i änden av en gång till vänster rörde sig någonting jättelikt mot dem. De drog sig in i skuggorna och betraktade det när det blev synligt i en fläck av månljus.

Jillian flämtade till igen. Nära fyra meter högt, med matt, granitgrå hud och en enorm klumpig kropp som liknade ett stenblock och med det lilla kala huvudet tronande allra överst likt en kokosnöt. Det hade korta tjocka ben, som liknade trädstammar och fula, stora och smutsiga fötter. Jillian var säker på att hon såg den förskräckliga lukten i moln över dem. Det höll i en jättestor träklubba, som släpades i marken, eftersom den hade så långa armar.

”Ett Bergatroll” viskade Jillian.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Äntligen! Nu är jag tillbaka igen! Det var inte en lång paus tycker jag.. men ändå! Nu är jag här iallafall och ska försöka lägga ut kapitel åtminstone varannan dag. 

Kommentera duktigt nu! 

Och ni slapp skälla på mig! Det kanske tillochmed kommer ett kapitel till idag :O Vi får se.. :) 

Kommenteraaa!! Jag blir så glad då och blir ännu mer motiverad att fortsätta! Jag blir så här glad: :D!

Puss på er! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...