Jillian stirrade storögt på kvinnan som stod framför henne. Hon såg ut nästan som henne själv, men med ganska små, blåa ögon och var betydligt mycket längre.

”Jag undrar vad den här spegeln gör egentligen.” sa Jillian och flyttade sig ett steg åt sidan så att Harry också kunde titta in i spegeln.

”Ja,” sa Harry. ”Jag ser mina föräldrar och du ser din mamma …” han avbröt sig hastigt. ”Var är din mamma?” frågade Harry.

”Åh, hon är död. Död för länge sen.” svarade hon. ”Jag önskar jag hade fått träffa henne.”

”Ja, samma här.” sa Harry och var tyst ett ögonblick, men sen sa han: ”Men med mina föräldrar alltså.”

”Ja, jag fattade det.” sa Jillian spydigt.

De stod där och bara stirrade in i spegeln. Jillians mamma log mot henne. Det var första gången som Jillian såg sin mamma, utom på bild, men det hade hon bara gjort en eller två gånger, och det var av misstag. Hon visste inte hur länge de två stod där, men tillslut beslutade de att de skulle gå tillbaka till sina sovsalar. Jillian tackade nej när Harry frågade om hon ville att han skulle gå med henne till Slytherin, hon ville gå själv och tänka igenom vad som hänt den här kvällen.

När hon nästan var framme vid dörren ner till fängelsehålorna föll hennes tankar på boken. Hon stannade förskräckt och tittade bort mot det håll hon just kommit från. Om någon såg boken där skulle de veta att någon varit där …

Hon började springa tillbaka. Det gick väldigt fort att komma fram dit, även om hon gick fel väg flera gånger. Hon sprang fram till dörren som fortfarande stod på glänt skyndade sig in. Jillian såg sig om i rummet. Hennes blick föll på en liten, fyrkantig, svart skepnad på marken. Hon skyndade sig fram och tog upp den. Det var hennes bok, som tur var.

Jillian smög ut genom dörren igen, men råkade komma när den den här gången, och den knarrade till. Knarrandet ekade mot väggarna och spred sig i hela utrymmet, om inte ännu längre. Hon gjorde en missnöjd grimas och skyndade sig genom korridoren och hoppades innerligt att ingen hade hört det. Jillian kom fram till ännu en lång korridor, och när hon svängde runt kröken på den fick hon syn på en svart skepnad på golvet. Det såg ut som någon som låg hopkrupen i magplågor. Hon stannade, frusen av både frustration och skräck.

Jillian tänkte snabbt igenom alternativen. Hon kunde gå fram och fråga om något var fel; hon kunde sticka; hon kunde gå till en lärare; och hon kunde försöka gå runt personen och råka få syn på den och fråga chockat ”Vad har hänt!?”. Hon tänkte efter. Om hon tog det första alternativet skulle det var ”Gryffindorigt”, tredje alternativet var Ravenclaw, och fjärde var Hufflepuff, alla vet att de är dumma. Andra alternativet var lockande … det var det verkligen, men hennes undermedvetna skrek ”Alternativ Ett! Alternativ Ett! Du måste göra någonting!” Jillian tog sin värdighet till fånga och började långsamt gå fram mot personen som låg där. När hon kom närmare märkte hon att personen mumlade saker, det var för lågt för att hon skulle kunna höra, men det hördes tydligt att personen var rädd.

”Ursäkta?” sa Jillian och försökte se vem det var, men ansiktet var vänt bort från henne. ”Hallå?”

Personen ryckte till. Den vände sig långsamt om och tittade upp på Jillian. Konstigt nog kände hon inte igen ansiktet.

”Vem är du?” frågade hon.

Inget svar. Flickan, som det var, hade slutat mumla, hon var nu helt tyst och stirrade förskräckt upp på Jillian med stora, lysande, gråvita ögon.

”Kan du svara mig?” frågade Jillian.
”Det beror på …” sa flickan med en tunn, rädd röst och följde Jillians mista rörelse med sina rådjusögon. Jillian väntade på en fortsättning, men den kom inte.

” … beror på vad?” frågade hon.

”Vilket elevhem kommer du ifrån?” frågade flickan svagt.

”Slytherin …” svarade Jillian långsamt.

”Nej, du ljuger.” sa flickan och skakade på huvudet.

”Jag kommer från Slytherin.” sa Jillian och höjde ögonbrynen.

”Nej, för om du var en Slytherinare skulle du aldrig ha kommit fram till mig – du skulle ha stuckit.” sa flickan och skakade på huvudet igen.

Hon såg väldigt blek ut i månljuset, som kom från fönstren, och hennes hår var så ljust att de skulle ha kunnat vara vitt.

”Jag lovar, jag ville inte gå fram.” sa Jillian menande och gjorde en missnöjd min. ”Jag lovar.”

”Jaså.” sa flickan.

”Vad är det för fel med dig då?”

”Åh, ingenting. Jag tycker bara om att gå omkring i korridoren och tänka på livets alla problem.”

Jillian tyckte att det hade varit perfekt att vara sarkastisk vid den meningen, men flickan såg helt seriös ut, och hennes röst var långt ifrån sarkastisk.

”Jaha …” sa Jillian förbryllat. ”Vilket elevhem tillhör du då?”

”Åh, jag går inte här.” sa flickan.

Jillian stirrade frågande på henne. Det här blev bara konstigare och konstigare.

”Vad i hela helvete gör du här då?”

”Nej, nej, bry dig inte om det. Gå du vidare mot ditt mål.” sa flickan. ”Hejdå Jillian.”

Jillian gick vidare genom korridoren. Hon tänkte inte alls på om någon upptäckte henne längre. Det ända hon kunde tänka på var den lilla flickan. Tre frågor snurrade omkring i kaoset i hennes huvud: Vem var det där? Varför var hon här, om hon inte går här? Och hur i hela världen kunde hon veta Jillians namn?

Det var de ända hon kunde tänka på ända tills hon log i sin säng och var precis på väg att somna. Då dök en helt annan tanke upp i hennes huvud; Hon hade gått förbi Gaunt-korridoren, men den hade inte varit där. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...