Jag ska presentera några av personerna och lite om själva huset där de bor, och lite till. Det blir nog ett ganska långt inlägg. 

Jag börjar med Personerna. 

Jag behöver bara förklara en grej innan: åldern som står är den ålder som de hade när de dog, och de kommer alltid att vara så gamla. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hannah Hathaway 

Roll: Hannah är huvudpersonen i den här novellen, och jag kommer att skriva ur hennes perspektiv, alltså Jag-form. 

Utseende: Hon har långt mörkbrunt hår och har brungula ögon. Hon är kort och väldigt smal. Hon har ganska runt ansikte men de ryska dragen är ändå tydliga. 

Ålder: 19

Personlighet: Hon är ganska kaxig och har en ganska kall humor. Hon är ganska bitchig, men är ändå snäll på något konstigt vis. 

Familj: Hennes familj består av hennes pappa Vladimir, hennes mamma Nadja, och hennes storasyster Jelena. Eftersom hon är död kommer hon inte ihåg sin familj så bra, men det beskrivs tydligare sedan.

Nationalitet: Ryssland 

Brian Williamson

Roll: Han är en av Hannahs bästa vänner. 

Utseende: Han är lång och normalt smal. Har ganska mycket muskler, men inte så mycket att det ser löjligt ut. Han har mörkbrunt hår och skäggstubb. Ganska smalt ansikte, och är enligt Hannah, ganska attraktiv. 

Ålder: 21

Personlighet: När han var levande var han alkoholist och är därför ganska tjurig, när han inte är full. Det finns mycket alkohol av olika slag på Helvetets hus, så han är oftast packad. Då är han skämtsam och rolig. Det händer ofta att man hittar honom avsvimmad i korridoren. 

Familj: Brians familj är död, precis som han själv, men de var "snälla" så de hamnade i det andra huset. Den består av: Pappa Gordon, Mamma Elizabeth och lillebror Jonas. (Jonas lever och är 24 år gammal)

Nationalitet: Storbritannien

Jonathon Schmidt 

Roll: Han är en ganska konstig person, lite nördig. Han delar rum med Brian. 

Utseende: Ganska blek, lång och mager, lite för mager. Han har rödblont hår och stora glasögon som får hans ögon att se fyra gånger större ut. Han är ganska snygg om  han tar av sig dem, men det gör han nästan aldrig. Hans ögon är mörkbruna, nästan svarta. 

Ålder: 31

Personlighet: Ganska konstig och pratar som om han befinner sig i en saga för barn. Han läser mycket böcker och är rädd för vampyrer. 

Familj: Ingen vet något om dem, men alla vet att han hade en mamma och en pappa. 

Nationalitet: Tyskland

Seth Jackson

Roll: Elak gammal gubbe som sitter nere i sällskapsrummet som går alla på nerverna genom att kommentera allt de säger med spydiga kommentarer. 

Utseende: Hoptryckt och kortare än Hannah, för att han alltid går med ryggen böjd. Han är rynkig och ful, och alltid smutsig. Han luktar som en soptipp. Personalen försöker varje dag tvinga honom att bada, men han vägrar. Han är skallig och har rödsprängda ögon, men som egentligen är blågrå. 

Ålder: 97

Personlighet: Elak, spydig och tjurig. Hatar allt och alla. Jag tror det räcker som beskrivning. 

Familj: Okänd, men man vet att han hade en fru som hamnade i det "snälla" huset.

Nationalitet: U.S.A 

Erika Johansson 

Roll: Hannahs rumskompis. 

Utseende: Jätteblek hy, rött hår och blåa ögon. Har ganska kraftig benstomme, men är inte tjock. Är verken lång eller kort. 

Ålder: 20

Personlighet: En jäkla bitch, men är ändå ganska omtyckt. 

Familj: Mamma Marie, pappa Tage och sju systrar som heter: Julia, Lilly, Freja, Isabella, Nora, Anna och Vilma, två bröder som heter Hans och Peter. Hon är yngst. Alla i hennes familj har rött hår utom Peter, som är blond. Alla har blåa ögon. Alla utom Erika lever. 

Nationalitet: Sverige 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var alla viktiga just nu. Som ni ser är alla från olika land, och det är meningen att det ska finnas folk från flera länder. Jag var bara tvungen att lägga in Erika från Sverige, och jag tycker att det är ganska kul att hon har nio syskon. x) 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Domum Mortis (Helvetets Hus)

På helvetets hus bor alla som är (var) elaka (under sin levnadstid) och bor nu där för att de ska bli snälla. De har 100 år på sig att skärpa till sig, och om de inte lyckas kommer de till det som de levande tror är helvetet. Alltså ett brinnande hål där man seglar om kring som ett jäkla spöke, och där "Djävulen" bor (han heter faktiskt Calle, och är jäkligt snäll egentligen). 

Om man då lyckas bli "snäll" hamnar man på "De Evigt Gröna Ängarna" (de är alltid gröna) där man får leva (vara död) för evigt, ända tills man en dag somnar och försvinner för alltid. Alla kan ju liksom inte vara där för alltid? Det skulle ju bli helt fullt? 

Men det är inte bara elaka som bor på Helvetets Hus, utan alla som var: Tjuvar, mördare, självmördare, självplågare, misshandlare, våldtäktsmän, bitchar, alkoholister, psykon, självmordsbombare, lönnmördare, knarkare, strippor, horor, o.s.v (du borde vara försiktig, för det är många saker man inte får göra). Alla de här får plats i en ända stor herrgård som står fler tusentals ljusår ifrån Jorden på en avlägsen planet i ett avlägset universum. 

Nu kanske du tänker: Hur får alla plats? 

Och det kan ingen svara på. Flera tusentals människor dör ju varje år så det borde ju vara helt fullt i det här huset. De flesta tror att det finns flera hus, på andra planeter, och det kan stämma, men som sagt, ingen vet. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Fortuna Domum (Himlens Hus)

Enligt människorna finns det ju en "Himmel" och ett "Helvete". Och därför kallas "Fortuna Domum" för himlens hus. Alla som bor där är "snälla" och "älskade" eller "perfekta människor". Men egentligen bor de bara där för att de inte var tillräckligt misslyckade för att hamna på Helvetets Hus. 

De flesta där är även bortskämda snorungar, som hade rika föräldrar. Det är egentligen ganska konstigt att de hamnade där. Det är som om Helvetets hus är en vanlig skola och Himlens hus är en äcklig privatskola eller något, om ni förstår vad jag menar. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, nu har jag förklarat en del saker. Hoppas att det verkar intressant!

Jag behöver även hjälp med en grej! Jag är URDÅLIG på att komma på karaktärer. Kan inte ni skapa en egen person i en kommentar där ni lägger in ett namn, ålder, dödsorsak, utseende, personlighet, nationalitet och familj? Jag behöver hjälp! Snälla, jag ber er! Jag har jättesvårt med karaktärer! 

Kram från mig och HJÄLP! 

Den lördagseftermiddagen var ganska spänd. Draco övertalat Jillian att följa med några dagar tidigare och Amanda försökte hela tiden övertala Jillian att hon också skulle få följa med, men Jillian ville inte att Amanda skulle hamna i trubbel, hon hade aldrig förlorat några poäng än. Det hade inte Jillian heller gjort för den delen, men Draco var hennes "kusin" och hon kände sig tvungen nu när hon hade lovat. 

"Snällaaa!" sa Amanda när de satt och åt middag i Stora Salen. "Jag viiiill!" 

"Vill du bli upptäckt och förlora poäng?" fräste Jillian åt henne. "Det blir bara värre ju fler vi är, så om du följer med så är det större chans att någon upptäcker oss. Jag vill inte bli relegerad eller någonting, och jag vill absolut inte att du blir relegerad på grund av några idiotiska Gryffindorare. Draco bryr sig nog inte så mycket om det, han vill bara sätta dit Potter." 

De orden fick Amanda att hålla tyst, ända tills det var när midnatt och Jillian och Draco skulle ge sig av. Amanda hade vaknat när Jillian gick upp ur sängen och hon hade tittat upp på henne. 

"Lycka till." viskade hon svagt innan hon snabbt somnade om igen. Jillian tog på sig sin morgonrock och mötte Draco i sällskapsrummet. 

"Redo?" frågade han och tittade allvarligt på henne. 

"Nej, men jag har inget val." suckade hon. 

De lämnade Slytherin och smög långsamt genom korridoren som ledde till Astronomitornet. De var ganska nära när Jillian fick syn på ljus av en lyckta som snabbt rörde sig upp för trapporna. Hon drog sig in i skuggorna, men Draco hann inte, personen fick syn på honom. 

"Straffkommendering!" skrek Professor McGonagall. "Och tjugo poängs avdrag för Slytherin!" Promenera omkring mitt i natten, hur vågar du ..." 

"Ni förstår inte, professor McGonagall, Harry Potter är på väg hit ... han har en drake!" försökte Draco. 

"Vilket förfärligt struntprat! Hur understår du dig att komma med såna lögner! Kom med här - jag ska minsann tala med professor Snape om dig, Malfoy!" 

Jillian tittade storögt på när McGonagall släpade iväg Draco ner för trapporna. Hon själv funderade på om hon skulle fortsätta utan honom eller smita ner i Slytherin innan någon annan kom hit. Hon började gå upp för trappan. Hon tänkte fortsätta utan Draco, men hon visste inte om hon skulle berätta något för honom efteråt. 

När hon kom upp fick hon se Hermione och Harry stå där uppe. Hermione utförde en liten dans. 

"Malfoy har fått straffkommendering! jag skulle kunna sjunga!" 

"Gör inte det." sa Harry och tittade ut över landskapet runt Hogwarts. 

Jillian försökte så tyst som möjligt gå och gömma sig någonstans, och lyckades gömma sig så att de inte skulle se henne, utom när de gick ner igen. 

Harry och Hermione stod och skrattade medan lådan emellan dem skramlade och skakade. Jillian tänkte att det måste vara draken. 

Efter cirka tio minuter kom ett gäng kvastar flygande och tog med sig draken därifrån. 

När Harry och Hermione gick därifrån sedan, lämnade de kvar osynlighetsmanteln där uppe. Jillian sprang snabbt fram och ryckte åt sig den och slängde den sedan över sig. Hon följde långsamt efter dem ner för alla trappor, och hoppades att hon skulle slippa den där skumma flickan i natt. 

Hon följde Harry och Hermione genom korridoren, och plötsligt dök Filch upp i änden av korridoren. 

Jillian, som var osynlig hade inga problem med det, hon smög förbi honom, och fortsatte snabbt mot Slytherin där hon mötte Draco. 

Hon drog av sig osynlighetsmanteln och satte sig bredvid honom i soffan. 

"Du hade rätt." sa Jillian och stirrade in i den döende elden framför dem. "De lämnade bort draken till några." 

"Varför skulle jag bry mig?" sa Draco trött. 

"För att de mötte Filch." 

Draco lyste upp. "Mötte de Filch?!" sa han upphetsat. "Vad hände?!" 

"Jag vet inte, men det får vi nog veta imorgon." hon log mot honom när hon reste sig upp och gick mot sitt rum. Hon hade osynlighetsmanteln i ett hårt grepp i handen och hoppades att Draco inte skulle få syn på den. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jättekort, jag vet. Men det är inte mycket kvar nu! Snart har jag skrivit 30 kapitel! och om fyra kommentarer så har jag fått 30 kommentarer också! också! Om jag får 4 kommentarer (från olika personer, man ser på IP-adressen om det är olika, så fejka inte) så kommer jag försöka skriva klart allt den här helgen, så att jag kan börja på Livet efter Döden! Hannah Hathaway väntar på att få berätta sin historia. ;) 

Kram! 

Helvetets hus är dit man kommer när man dör om man inte varit ... så snäll. Det har inte Hannah Hathaway från Omsk i Ryssland varit precis ... Hon bor på "Domum Mortis", som är latin för "Dödens Hus", med alla andra som varit mördare, brottslingar, knarkare, alkoholister, alla som misslyckats med livet helt enkelt. De har nu 100 år på sig att bli "snälla" eller iallafall bättra sig, och sedan kommer de till antingen "De Evigt gröna Ängarna" eller till Det riktiga "Helvetet", alltså det som alla levande föreställer sig är Helvetet. 

Hannah har många vänner, men kommer det att förbli så? Och kommer Helvetet och det andra huset: "Fortuna Mortis" eller, "Det Snälla Huset", att kunna samsas? Det är frågan ...  

Ganska kort prolog, men hoppas att det räckte för att göra er intresserade! 

Det finns ett litet problem ... Jag har skrivit 4 A4 ark i Writer, och ni vet hur det såg ut förut .. jag blir nog tvungen att börja om helt och hållet. Men jag var ändå inte nöjd med den riktigt.. så det kanske är lika bra. 

Det har även visat sig att när jag inte riktigt är nöjd har jag fått kommentarer som; "BRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST!" eller "HUR KAN DU SKRIVA SÅ BRAAAAAAAAA?!" så jag kanske inte ska vara nöjd? Det är lite förvirrande .. men vi får se vad ni tycker.

Kram från Slytherinaren och kommentera vad ni tycker om den nya novellen!  

Draco var inte särskilt duktig på att dölja att han kommit på någonting. Så fort han fick syn på Harry, Hermione och Ron log han lömskt. De såg ofta de tre gå ner till Hagrids stuga, och de stannade där så länge att Jillian aldrig såg dem lämna den. 

Jillian pratade inte mycket med dem längre, de hade äntligen glidit ifrån varandra så fort de fått reda på vem Nicolas Flamel var. Jillian var uppriktigt glad över det. Hon tillbringade sin tid med Amanda och Daphne. De gjorde läxor tillsammans, pratade ... de gjorde helt enkelt allt tillsammans. 

Draco, Crabbe och Goyle brukade också umgås med dem, men det var bara Draco som pratade, Crabbe och Goyle var tysta när de inte skrattade åt något som Draco sa. 

Pansy Parkinson klängde på Draco hela tiden, och han började tycka att det var ganska irriterande, en dag röt han åt henne. 

De hade suttit i sällskapsrummet och pratar om allt mellan himmel och jord, och Pansy hade som vanligt skrattat och sånt åt allt som Draco sa. 

"Jag tycker att mugglare är äckliga, rent utsagt." hade Draco sagt. 

"Jag håller med." svarade Jillian honom. "De har liksom inget hyfs. Jag har varit hemma hos mugglarfödda ibland, fråga inte varför. Men det ser förskräckligt ut, och det är nästan äckligt rent hemma hos vissa. Och så har de massa äckliga apparater som surrar och låter hela tiden. Inte undra på att de hamnar på Psyken."

Alla hade skrattat, och Pansy hade låtsats såklart.

"De kan inte ens laga mat utan hjälpmedel." hade Draco sagt och skrattat. 

"Du har helt rätt, Draco, visst är de äckliga." sa Pansy kärleksfullt. 

"Men kan du inte bara lägga av?" fräste Draco åt henne och hon ryckte förskräckt till. "Du hör inte ens på vad vi säger, du lyssnar bara på mig, och sedan slänger du in en idiotisk kommentar som skulle ha passat in för tio minuter sedan!" 

Hon hade rest sig upp och skyndat iväg, och sedan hade hon undvikit Draco i flera dagar. 

Någon vecka senare kom Draco ner i sällskapsrummet med en triumferande min i sitt spetsiga ansikte. Han höll en bok i handen och ett pergamentpapper i den andra. 

"Jilli, du måste se det här." sa han och höll upp pergamentbiten.

"Var fick du tag på den?" frågade Jillian, men han svarade inte utan gav henne brevet och log ondskefullt.

Jillian läste:

Käre Ron!

Hur mår du? Tack för brevet - jag tar gärna emot den norska Ryggdraken, men det blir inte lätt att få hit honom. Jag tror det bästa vore att skicka över honom med vänner till mig, som ska komma och hälsa på mig nästa vecka. Problemet är att ingen får se att de för med sig en olaglig drake. Skulle ni kunna få upp ryggdraken i det högsta tornet på lördag? De kan möta er där och föra bort honom medan det fortfarande är mörkt. Skicka mig ett svar så fort som möjligt.

Hjärtliga hälsningar, Charlie

"Först av allt, var i hela världen fick du tag på det här?" 

"Jag gick till sjukhusflygeln, där jag såg Weasley. Jag sa till Madam Pomfrey att jag behövde låna en av Weasleys böcker, och så fick jag tag på just den här. När jag öppnade den föll det här brevet ut." svarade Draco. 

"Varför var han i sjukhusflygeln?" frågade Amanda som satt bredvid henne i en av sofforna. 

"Han hade blivit biten av nånting." sa Draco och satte sig ner. "Jag slår vad om att det var den där förfärliga draken." 

Jillian och Amanda nickade och återgick till läxorna, men Draco avbröt dem. 

"Ska vi sätta dit dem?"

"Varför ska vi alltid lägga oss i allting? Först den där midnattsduellen, och nu det här. Kan det komma ett slut på galenskaperna?" sa Jillian upprört. 

"Det är inga galenskaper!" sa Draco surt och fortsatte: "Jag vill bara sätta dit dem." 

"Bara, bara, bara ..." sa Jillian och tittade ner i boken igen. 

"Snälla, Jilli, bara den här gången! Snäääällaa.." 

"Nej!" fräste hon utan att titta upp från boken. 

Draco suckade och blängde irriterat på henne. "Du får en vecka på dig att ändra dig." sedan gick han till sin sovsal. 

(Jag vet att ni inte tycker om när jag byter perspektiv, men det är nödvändigt) 

Harry Potters Perspektiv 

"Det är försent att ändra planen nu" sa Harry till Hermione. "Vi hinner inte skicka en ny uggla till Charlie och det är kanske vår ända chans att bli av med Norbert. Vi måste ta risken. Och vi har faktiskt osynlighetsmanteln, det vet inte Malfoy om." 

"Men Harry, Jillian vet ju om det! Malfoy berättar allt för Jillian." 

Jillian Blacks Perspektiv 

"Draco!" ropade Jillian och knackade på dörren till deras sovsal. Dörren öppnades och Crabbe stod i öppningen. 
"Han är upptagen." sa han och blängde ner på henne. 

"Det är viktigt, släpp in mig." sa Jillian och blängde tillbaka. 

"Nej." svarade Crabbe och var på väg att stänga dörren när Jillian drog fram sin stav och ropade: 

"Alarte Ascendare!" Crabbe sköts upp i taket och ramlade ner igen med en otrevlig smäll, men han reste sig upp igen och rusade iväg till sin säng. Jillian förundrades över hur fort han kunde röra sig. 

Hon puttade upp dörren och fick se Draco sitta som förstenad på sin säng och stirra skräckslaget på Jillian. 

"Draco," började hon och slog sig ner bredvid honom. "det är en sak du borde veta." 

"Jag har inte tid, jag måste fixa med läxorna." 

"Men ..." 

"Jillian, lämna mig ifred. Jag har mycket att göra." 

Jillian reste sig upp och lämnade rummet. Hon hade för sig att han ville ha hennes hjälp, men det verkade som att han inte brydde sig om en så viktig information som att Harry Potter har en osynlighetsmantel.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte så mycket kvar nu, bara en liten bit. 

Kommer Jillian att dras in i mer trubbel? Stackars henne ... 

Kram från mig och hoppas att ni har bättre väder än jag. :/ (Det spöregnar) 

RUBRIKEN TALAR! 

Woho.. Skolavslutning idag, med en ganska bra avslutningskonsert. Men ... ett problem var ... att nästan alla sjöng falskt.. Men de försökte och jag tycker att det var bra att de vågade! 

Nästa gång (Julavslutningen) vill jag va med.. tror jag. Vi får se. Jag skriver nog det i så fall. Men nu är det sommarlov iallafall och jag är jätteglad! 

Nu eftersom att det är lov och så kommer jag att försöka bomba er så gott det går med kapitel. Jag hoppas på att jag kan bli klar helt och hållet med "Hogwartsnovell 1" som jag kallar den. Sen ska jag börja på en som jag har hittat på helt själv! Om ni nu inte gillar den ... sluta läsa. Ett bra tips. 

Jag har gjort upp ett litet "Schema" om hur jag ska lägga ut alla noveller här på bloggen. 

Jag ska ju såklart göra klart "Hogwartsnovell 1" och sen börja på "Helvetets Hus (HH) Livet Efter Döden" Som jag fortfarande inte lagt ut prologen på.. Förlåt för det, men det har varit mycket att göra, SEN KOMMER DET NI ALLA VÄNTAT PÅ ! Nej, det har ni nog inte, men iallafall, sen kommer jag NOG att göra "Hogwartsnovell 2" som kommer att handla om Jillian såklart, och hennes andra år på Hogwarts, vilket vi alla vet är lite speciellt :3 

Efter det vet jag inte. Men vi får se. 

Kram på er och kommentera vad ni tycker! (Jag lyssnar) 

GLAD SOMMAR! :D 

"Jag ska gå och titta efter vilken avdelning han var i." sa Ron och reste sig upp. På vägen förbi Jillian råkade han knuffa till henne. Hon spillde då ut hela sin bläckflaska över det nya pergamentpappret som hon börjat skriva på. Hon frös som en staty och vred sedan huvudet långsamt mot Ron som stod och bet i sin underläpp. 

"Förlåt ..." sa han och såg verkligen ångrande ut. 

Jillian förblev tyst med läpparna hårt pressade mot varandra. 

"Jag kan fixa ..." sa Hermione, men Jillian höjde handen och tystade henne. Hon stirrade framför sig en liten stund och började sedan knyckla ihop pergamentpappret som det droppade bläck från. Hennes händer blev helt svarta av bläcket, men hon brydde sig inte. Inte nu. Hon packade ihop sina saker utan ett ord och lämnade bordet lika tyst. Amanda anslöt sig till henne och de gick tillsammans till ett annat bord i biblioteket. Ron hade förstört hennes nästan färdiga skolarbete två gånger, båda på grund av Hagrid. Flickorna slog sig ner och Jillian tog fram ännu ett pergamentpapper och började om på sin uppsats.

"Drakar!" viskade Ron upphetsat från andra sidan en av bokhyllorna, tillräckligt högt för att Jillian och Amanda skulle höra. "Hagrid höll på att slå upp saker om drakar! Titta på det här: Draksorter i Storbritannien och på Irland; från ägg till Inferno, en handbok för drakskötare." 

"Hagrid har alltid velat ha en drake, det berättade han för mig första gången jag träffade honom." sa Harry.

"Men det strider mot våra lagar." sa Ron. "Drakuppfödning förbjöds i lag genom Trollkarlsavtalet 1709, det vet ju varenda kotte. Det är svårt att hindra Mugglarna från att lägga märke till oss om vi har drakar i trädgården bakom huset - och man kan i vilket fall inte tämja dem, det är farligt. Ni skulle se brännsåren som Charlie fick av vilda drakar i Rumänien."

Jillian slutade lyssna och återgick till att skriva sin uppsats. Det var inte så lätt, nu när hon skrivit det två gånger redan. Hon stirrade hela tiden omkring på bordet och tittade noga på den nya bläckflaskan hon tagit fram. Om uppsatsen blev förstörd igen skulle hon skita i det och kopiera Amandas eller Hermiones, för deras var redan klara. Amanda började istället på en uppsats till Trollkonsthistorian. 

"Tror du att den där Hagrid föder upp drakar?" frågade Amanda med låg röst. 

"Skulle inte förvåna mig." sa Jillian och blängde på bläckflaskan. "Han är bra konstig, eller hur?" 

"Ja, hur kan man försäga sig så mycket som han gjort liksom." 
"Vad menar du?" frågade Jillian och tittade upp på Amanda. 

"Jag menar, han var ju den som nämnde det där med Nicolas Flamel från början. Om han aldrig nämnt det skulle du slippa vara med de där Gryffindorarna." 

Jillian nickade och tittade ner på sitt papper. 

"Vi kanske ska gå ner till Slytherin en stund innan middagen?" sa hon. 

"Visst." 

De började packa ihop sina saker och lämnade sedan biblioteket. Jillian gick med bläckflaskan i handen, för att hennes uppsats inte skulle förstöras igen. 

"Amanda, jag kom på något." sa Jillian när de sedan satt nere i Slytherins sällskapsrum. "Vi kanske borde gå ner och kolla vad det är Hagrid gör egentligen." 

Amanda nickade. "Tänk om han faktiskt har en drake där." 

Flickorna reste sig upp och började gå mot huvudentrén. När de gick över skolans marker fick de syn på Harry, Ron och Hermione som nästan var framme vid Hagrid. 

Jillian tog tag i Amandas arm och drog med henne ner bakom en sten. 

"De får inte se oss." sa hon och tittade menande på Amanda, som nickade. 

Harry och de andra klev in i stugan precis när Jillian kikade fram. Sedan nickade hon åt Amanda att kusten var klar, så de skyndade sig ner mot stugan. Utanför ena fönstret stod en tunna som de klättrade upp på och kikade sedan in i stugan. Där inne satt Harry, Hermione och Ron och pratade med Hagrid. I brasan låg en svart, oval skepnad som var misstänkt likt ett ägg. Sorgligt nog kunde de inte höra vad de sa där inne. 

"Han har en drake!" utbrast Amanda upphetsat och pekade på ägget i den öppna spisen. 

"Vi måste berätta för någon ..." sa Jillian. Men just då tittade Hermione upp mot fönstret där de stod, och de var tvungna att ducka. När Jillian tittade upp igen ramlade Amanda ner från tunnan och drog Jillian med sig. 

"Amanda!" utbrast Jillian och reste sig upp. "Tänk om de hörde oss!" 

Rons röda huvud syntes i fönstret och Jillian drog med sig Amanda till huskröken där de gömde sig. 

När Jillian kikade fram igen var Ron borta, så de sprang allt vad de kunde upp mot skolan, och hoppades att ingen skulle se dem. 

Några dagar senar vid frukosten gick Jillian och Draco genom matsalen. Draco fick syn på Harry, Hermione och Ron som satt tätt intill varandra och pratade, men man kunde höra vad de sa. 

"Hermione, hur många gånger i vårt liv kommer vi att få se en drake kläckas?"

Draco tittade på Jillian med ett lömskt leende. 

"Vi har lektioner, vi kommer att råka illa ut, och det är ingenting jämfört med vad Hagrid kommer att göra när nån upptäcker vad han håller på med ..."

Harry viskade nånting till dem och de tittade upp på Draco och Jillian. Jillian log och vinkade som om hon inte hade hört nånting, och Draco försökte göra det samma, men Jillian såg hur han misslyckades. Han skulle ju aldrig vinka åt dem, så det var kört redan där. 

De visste att Gryffindor hade Örtlära sista timmen, och att de var väldigt nära till Hagrids stuga. Slytherinarna skulle däremot hade Förvandlingskonst, och var där med långt borta därifrån. 

"Ska vi gå dit?" frågade Jillian Draco i en viskning. 

"Ja, det är väl klart?" svarade Draco. "Vi kommer kunna sätta dit dem sååå hårt." han flinade brett. 

När sista lektionen började slog de sig ner bredvid varandra. Båda hade svårt att koncentrera sig, de tittade hela tiden på klockan och professor McGonagall sa till dem hela tiden att de skulle lyssna och att hon skulle släppa iväg dem när lektionen var slut.

När den äntligen tog slut rusade Jillian och Draco iväg först av alla, och var långt borta i korridoren innan de andra ens lämnat klassrummet. De skyndade sig till närmste utgång, men när de kom fram till ytterdörren stannade Jillian, och Draco stannade också när han upptäckte vad som var framför dem. 

Jillian bara stirrade, och sa ingenting, men Draco öppnade munnen. 

"Vem i hela världen är du?" 

På golvet framför dem satt en blek, blond och gråögd flicka. Det var samma flicka som Jillian mött på Jullovet. 

"Hej, Jillian" sa flickan frånvarande och tittade upp i taket. 

Jillian svarade inte, utan började gå runt henne. 

"Vill du inte prata idag?" 

"Nej. Vi har bråttom." svarade hon tyst. 
"Jag förstår." sa flickan och lät lite besviken. "Men det var ändå trevligt att se dig igen." 

När de kommit ut ur skolan sa Draco:

"Vem i hela världen var det?" 

"Jag vet inte." svarade Jillian. "Jag vet iallafall inte vad hon heter, men hon är ganska konstig." 

"Det säger du inte." sa Draco och skrattade lite. 

De började springa igen och kom fram till Hagrids stuga. Draco gick runt stugan och hoppade upp på samma tunna som Jillian och Amanda stått på för några dagar sedan. Jillian hoppade upp bredvid honom och tittade in genom fönstret. Gardinerna var fördragna, men det fanns en liten springa i mellan så att man kunde titta in. 

"Herregud!" utbrast han. "Jilli, du måste se det här!" 

Jillian tittade in genom springan i gardinerna och fick se en svart, paraplylikande, benig, långnosig Drake spratla omkring på bordet där inne. 

"Vad i hela ..." Jillian fick inte fram mer. 

Ett par gnistor flög ut genom drakens stora näsborrar. Den vände sig plötsligt mot henne och stirrade med gulröda ögon. Jillian flyttade sig och Draco tittade in igen. 

Plötsligt blev Draco helt vit i ansiktet. 

"Spring!" sa han. 

"Va?" 

"Spring! De såg mig!" De hoppade ner från tunnan och sprang allt de hade mot skolan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, här var det äntligen! Jag har haft fullt upp de senaste dagarna, men idag hade jag lite tid att skriva! Snart sommarlov, och du som gissade att jag skulle hinna göra 7 kapitel innan skolavslutningen ... du hade liiiiite fel, men det gör såklart ingenting!

Kram på er och jag ska försöka bli lite bättre på att uppdatera!

P.S Det står 2-2 på omröstningen just nu! :O Jag måste veta vad jag ska göra! Rösta, Rösta, RÖSTA!  

Jag tror att jag ska göra om bloggen. Den är kanske fin och så.. Men jag gillar att ändra om. Jag gör en ny omröstning. Säg vad ni tycker! Ska jag ha kvar bloggen som den är eller inte? 

Jag kan även ha en omröstning efter, om jag gör om den, vill säga, om ni tyckte om det eller inte. Jag vill ju att det ska bli så bra som möjligt! ;D 

Kram från mig! Glöm inte att föra fram DIN åsikt! 

Nästa eftermiddag hade hela skolan samlats på Quidditchplanens läktare. Jillian satt mittemellan Draco och Amanda och tittade frånvarande ner på planen. De tre, plus Crabbe och Goyle, hade egentligen inte tänkt gå, men när de hade fått höra att Snape skulle vara domare hade de ändrat inställning direkt. Jillian spanade längs publiken och fick se ... 

"Draco!" sa hon och klappade till Draco på armen. "Titta!" hon pekade mot en av de som satt i publiken. "Dumbledore!" 

"Nej!" sa Draco besviket. "Nu kan Snape inte göra något elakt mot Potter!" 

Jillian svarade inte, utan log bara. Hon hoppades att matchen skulle börja snart. 

Hufflepuffs och Gryffindors quidditchlag vandrade ut på planen och Snape såg ilsken ut, det kunde ha varit för att han inte fick göra något mot Harry, eller för att han bara var arg ... Jillian trodde mest på alternativ två, hon trodde inte att Snape ville stjäla "De vises sten". Det skulle bara vara konstigt. Vad skulle han med den till? tänkte hon igen. Det var svårt att tänka sig att Snape ens ville Harry något. Han gillade honom inte kanske? 

Draco Crabbe och Goyle reste sig plötsligt upp. 
"Vart ska ni?" frågade Jillian och stirrade genomskådande på Draco. 

"Vi ska jävlas lite med Weasley och Smutsskallen." sa Draco ch log sitt elaka leende. Jillian började titta efter dem och fick syn på dem bara några rader framför. "Följer du med?" 

"Nej, jag kan se vad ni gör härifrån." 

"Okej." svarade Draco och så vandrade de iväg. 

"Aj!" sa någon framifrån. Det var Ron. 

"Å, förlåt, Weasley, jag såg inte att du var där."

Jillian kunde bara se Dracos nacke, men hon kunde slå vad om att han stod där och flinade brett. 

"Undrar hur länge Potter sitter kvar på sin kvast den här gången? Nån som vill slå vad? Kanske du, Weasley?" 

Ron svarade inte, inte vad Jillian kunde höra iallafall. Hufflepuffarna hade precis fått ett straffkast av Snape för att George Weasley hade slagit iväg en Dunkare mot honom. 

Harry cirklade som vanligt runt i som en hök och spanade efter kvicken flera meter över själva spelet. 

"Vet ni hur jag tror att de väljer ut folk till Gryffindors lag?" sa Draco med hög röst när Snape gav Hufflepuff ännu ett straffkast helt utan anledning. "De tar folk de tycker synd om. Titta, där är Potter, som inte har några föräldrar, och sen är det Weasleys, som inte har några pengar - du bort också vara med i laget, Longbottom, du har ju inget förstånd." 

Den lilla biten Jillian kunde se av Longbottoms ansikte var knallröd. Han vände sig om på sin plats och stirrade rakt på Draco. 

"Jag är värd tolv såna som du, Malfoy" stammade han. 

Jillian stämde in i Draco, Crabbes och Goyles gapskratt, men Ron, som hade ögonen fixerade på spelet, sa:

"Stå på dig mot honom, Neville." 

"Longbottom, om förståndet var av guld skulle du vara fattigare än Weasley." 

Rons öron blev plötsligt röda och han såg förbannad ut. 

"Jag varnar dig, Malfoy - ett enda ord till ..." 

"Ron!" ropade Hermione. "Harry!" 

"Va? Var?" sa Ron och tittade upp i skyn. 

Jilllian ställde sig upp och stirrade på Harry som plötsligt gjort en störtdykning rakt ner mot marken. Hon hoppades att han inte hade fått syn på Kvicken ... och om han hade det, att han skulle missa. 

"Dy har tur, Weasley, Potter har fått syn på pengar på marken!" skrattade Draco. 

Rons tålamod brast och han kastade sig över Draco innan han hann uppfatta vad som hände. Ron brottade ner honom. Neville reste sig upp och klättrade över ryggstödet för att hjälpa honom. 

Jillian reste sig upp och drog fram sin stav, men hann inte göra någonting innan alla runt omkring henne hade ställt sig upp, antingen för att titta på vad som hände framför eller för att heja på Potter. Varför måste jag vara så kort? tänkte hon och började knuffa sig fram mot slagsmålet. 

"Heja Harry!" ropade Hermione då Jillian lyckades ta sig fram till slagsmålet. Crabbe och Goyle var tillsammans mot Longbottom och Draco och Weasley slogs mot varandra. 

Jillian tittade då upp i skyn och fick se en mörkröd skepnad susa förbi Snape och missa honom med bara några centimeter. Harry rätade upp kvasten och sträckte sedan ut handen och höll upp Kvicken i ett fast grepp. Läktarna exploderade; alla jublade eller ropade "Neeeej!". 

"Ron! Ron! Var är du? Spelet är över! Harry har vunnit! Vi har vunnit! Gryffindor leder!" skrek Hermione medan hon kramade Parvati Patil i raden framför. 

Jillian förblev tyst. Hon hade inte ett ord att säga om situationen. Draco kom fram till henne och de gick, tillsammans med Amanda, Daphne, Crabbe och Goyle, buttert ner till Slytherin. 

Jillian satt uppe i Astronomitornet, det högsta tornet på hela Hogwarts. Om inte världen. Hon tittade ut över markerna och väntade på att solen skulle gå ner. Hon visste inte varför hon hade gått just hit. Inte för att det var fin utsikt, för hon satt där helt frånvarande och tittade inte så mycket på den. Det kunde ha varit för att det var helt öde där uppe, och att man inte hörde några ljud utifrån, utom några småfåglar som flaxade omkring och pep. 

Jillian fick syn på en svart skepnad med övertäckt huvud gå över markerna. Hon misstänkte starkt att det var Snape. Den gick mot Förbjudna skogen. Sedan kom en annan skepnad flygande förbi efter Snape, som hon trodde att det var, men lite högre upp, som om han inte ville bli sedd. Harry. Tänkte Jillian och lutade sig över staketet. Vad höll han på med? Hon tänkte efter en stund men kom fram till att hon inte skulle ta risken att gå ner. Det var lång väg och Harry skulle hinna försvinna innan hon ens var i närheten av huvudentrén. Hon önskade att hon kunde se igenom träden, så att hon kunde se vad som hände där nere. 

Plötsligt kom den mörka skepnaden ut ur skogen igen och vandrade snabbt mot slottet. Hon fick även syn på Harry som kom flygande ut igen. Han landade i närheten av kvastboden. 

Jillian skakade på huvudet och tänkte att hon var tvungen att fråga Harry vad som hänt i skogen imorgon. Sedan gick hon ner. 

När hon sedan mötte Harry nästa dag såg han och Hermione och Ron väldigt oroliga ut. Jillian förhörde Harry om vad som hänt dagen innan och han berättade att han sätt Snape och Quirrell i skogen. 

"Quirrell stammade värre än nånsin. Snape sa nånting om att 'Eleverna inte bör känna till De vises sten' och sedan frågade Snape Quirrell om han visste hur man skulle ta sig förbi Hagrids hund Fluffy." 

"Vänta! Vem är Fluffy?" frågade Jillian hastigt. 

"Det är hunden som vaktar De vises sten." svarade Hermione. 

Harry fortsatte berätta: "Sedan sa Quirell att han inte visste vad Snape pratade om, och då sa Snape: 'Du vill väl inte ha mig till fiende, Quirrell', Snape sa att de snart skulle ha ett nytt samtal när Quirrell haft tid att tänka igenom saker och ting och bestämt sig vem han skulle vara lojal mot. Sedan gick han. Men Jillian, hur kunde du veta att jag följde efter Snape in i skogen?" 

Jillian hade inget att dölja, så hon berättade att hon varit uppe i Astronomitornet och så fick hon syn på Snape. 

"Sedan såg jag dig, Harry. Men jag visste såklart inte att det var du, men jag antog det." 

Under de följande veckorna hände inte mycket. Skolan flöt på som vanligt, men Snape verkade bli på sämre humör hela tiden, och Quirrell blev bara mer och mer nervös och stammade värre och värre för varje dag som gick. Snart kunde man inte höra vad han sa längre. 

Hermione hade redan börjat repetera inför examensproven. Jillian visste att det var ett viktigt prov, men att börja plugga tio veckor innan? Lite överdrivet. Det fanns bara en person i hela världen som skulle göra så, och det var Hermione. 

Lärarna tänkte tyvärr i samma banor som Hermione. Eleverna fick så mycket läxor att de knappt hade tid för annat. Påsklovet kändes inta alls som ett lov, det var som att de fick ledigt för att plugga ikapp med läxorna. 

Jillian tvivlade på att de skulle kunna allt bättre för att de fick läxor nu. Hon tyckte att de räckte med att de fick läxor kanske en månad innan. 

Jillian och Amanda tillbringade mesta tiden av påsklovet i biblioteket med Harry, Hermione och Ron. Amanda var fortfarande rädd för Ron efter vad som hade hänt utanför slottet förra terminen, så hon ville alltid sitta så långt bort från honom som var möjligt. 

"Jag kommer aldrig att kunna minnas allt det här", utbrast Ron en eftermiddag och kastade sin gåspenna medans han längtansfullt tittade ut genom biblioteksfönstret. Det var den första riktigt fina dagen på flera veckor.  Himlen var helt molnfri och hade en förgätmigejblå färg. Det fanns äntligen en känsla i luften av att sommaren var på väg. 

Jillian var precis på väg att skriva klart sitt stycke om hur man bäst behandlar varulvsbett, när Ron plötsligt skrek i hennes öra.

"Hagrid! Vad gör du här i biblioteket?"

Jillian ryckte till och tittade snabbt upp och fick se Hagrid stå mitt i biblioteket. Sedan tittade hon ner på texten igen och fann den förstörd med ett stort bläckstreck som gick över hela sidan. Hon blängde på Ron och försökte komma på vilken formel man skulle använda, men Hagrid avbröt hennes tankar. 

"Se mej bara omkring lite grann" sa han med lömsk ton som genast fångade Jillians intresse. "Å vad har ni för er då?" Han såg plötsligt misstänksam ut. "Ni håller väl inte på å letar efter Nicolas Flamel fortfarande, va?" 

"Vi vet redan vem han är." suckade Jillian och tittade ner på sitt bläckdränkta pergamentpapper. 

"Och vi vet vad hunden vaktar över, det är De vises st..." 

"Sssch!" Hagrid såg sig hastigt omkring för att se om någon lyssnade. "Gå inte omkring å skrik ut de, e du inte riktigt klok?" 

"Det är faktiskt några saker som vi skulle vilja fråga dig om" sa Harry. "om vad som skyddar stenen utom Fluffy ..." 

"SSSCH!" sa Hagrid igen. "Vet ni vad - kom å hälsa på mej lite senare, fast jag lovar inte å tala om nått för er, ska ni veta, men håll inte på å babbla om de här inne, de e inte meningen att eleverna ska veta om de. Dom kommer å tro att jag talat om de för er ..." 

"Då ses vi senare" sa Harry medans Hagrid lunkade iväg. 

"Vad var det han gömde bakom ryggen?" frågade Hermione fundersamt. 

"Tror ni att det har med stenen att göra?" 

"Måste ni tro saker hela tiden?" frågade Jillian buttert. "Det börjar bli tjatigt med den där dumma stenen."