"O-Okej?" sa Jillian förvånat. "Får jag följa med?" 

"Ja." svarade Hermione och tittade ner i marken. 

"När ... när går ni?"

"Vid midnatt." svarade Harry. 

"Hur kunde du veta att vi skulle efter ..." Ron såg sig omkring. "Du-vet-vad?" 

"Kände på mig det. Men jag måste gå nu. Var ses vi?" 

"Vid dörren in till Fluffy." svarade Harry. 
"Okej." Hon lämnade dem utan ett ord till. Hon var väldigt nervös nu. Skulle de klara det, eller skulle de bli relegerade?

"Hur kunde du göra så!?" skrek Amanda när Jillian berättade vad hon skulle iväg på. "Hur?" 

"Jag gör Jag gör väl som jag vill?" fräste Jillian åt henne. "Jag bryr mig inte om ifall jag blir relegerad, Amanda. Tänk om Voldemort faktiskt kommer tillbaka? Då finns det ingen skola längre! Han skulle förstöra den eller göra den till en skola för svartkonster! Tror du att han kommer ta hänsyn till oss, bara för att vi vann elevhemspokalen?" 

Amanda hade börjat se förskräckt ut redan när Jillian hade uttalat namnet. "Men ..." sa hon. 

"Inga men! Jag ska iväg inatt, vad som än händer, och du kan inte stoppa mig. Jag är renblod, det kan vara det ända han tar hänsyn till, men du är inte renblod, eller hur? Du kommer bli mördad av honom!" 

Amanda såg nu helt vettskrämd ut. 

"T-tar han hänsyn till det?" frågade Amanda och stirrade skräckslaget på Jillian. 

"Jag vet inte." svarade hon. "Men om han gör det skulle jag tro att han bara gör det om man går med honom." 

"Men ... DU TÄNKER GÅ MED ..." 

Jillian hade slagit handen för hennes mun. 

"Är du helt från vettet?" fräste hon åt Amanda. "Alla i hela skolan hör dig om du håller på så här. Om du inte håller klaffen om det här ska jag förvandla dig till en groda!" fräste Jillian i en viskning. "och det är väl klart att jag inte tänker gå med honom!" la hon ilsket till. 

Amanda vred sig loss ur hennes grepp. "Hur kan du veta det nu?" fräste Amanda tillbaka. "Du är ju renblod, och Dracos föräldrar är säkert anhängare till honom!" 

"Och hur mycket tycker jag om dem?" frågade Jillian nedlåtande. 

Amanda blängde ilsket på henne, reste sig upp och gick ut ur rummet. 

"Perfekt!" sa Jillian när Amanda drämt igen dörren. "Helt och hållet perfekt!" hon var förbannad. Hur kunde Amanda tro att hon skulle gå med Voldemort? Hon var ju snäll, eller? 

Efter middagen, som Jillian fått äta med Draco, Crabbe och Goyle, satte hon sig ensam i ett hörn av sällskapsrummet. Hon hade mycket att tänka igenom innan hon skulle ge sig av. Hon försökte skriva ner alla formler som kunde vara bra att kunna, och repeterade dem flera gånger. Hon undrade om de ens skulle överleva det här. Fluffy kanske åt upp dem, innan de ens kommit igenom falluckan? Det skulle hon snart få redan på iallafall. Klockan närmade sig midnatt och sällskapsrummet tömdes långsamt. Tillslut var det bara Amanda, Daphne och Pansy Parkinson som satt kvar i där och blängde argt på Jillian. Hon kunde inte förstå att de tre gaddat ihop sig emot henne.

När de äntligen gick var Jillian ensam kvar. Klockan var halv tolv på natten, så hon bestämde sig för att gå. Hon gick in i sovsalen och tog sin trollstav som låg på hennes nattduksbord. 

"Ska du verkligen göra det?" frågade en röst bakom henne. Jillian snodde runt och fick se Amanda sitta i sin säng och titta frågande på henne. "Jag menar ... verkligen?" 

"Varför bryr du dig?" fräste Jillian åt henne. 

Amanda skakade på huvudet. Hon var den enda som var vaken utom Jillian, så de fick ännu en gång tala ifred. 

"Är du verkligen säker på att du vill göra det här?" frågade Amanda igen. 

"Jag gör precis vad jag vill, och jag vill inte att du lägger dig i!" Jillian började gå mot dörren. 

"Lycka till!" ropade Amanda efter henne när hon smällde igen dörren. 

Ännu en gång gick hon ensam genom den mörka korridoren, men den här gången skulle hon göra någonting mycket farligare än hon gjort hela sitt liv. Hon började faktiskt tvivla på att hon gjort rätt val. Var det här verkligen vad hon ville göra? Men det var iallafall försent. Hon var framme vid trappan som ledde upp till tredje våningen. Hon gick långsamt upp medan hon tänkte igenom allt som kunde gå fel. Hon hade plötsligt blivit nervös, men det kanske inte var så konstigt. 

Plötsligt var hon framme vid dörren in till Fluffy. Hon slog sig ner vid sidan av dörren och hoppades att inga lärare skulle komma, och letade hela tiden efter ställen som hon kunde gömma sig på om det skulle komma någon. 

Hon väntade ganska länge, och hon kunde slå vad om att det var över midnatt när hon äntligen hörde ljud från korridoren. Hon visste inte om de skulle använda osynlighetsmanteln eller inte, men när hon inte såg någon i korridoren antog hon att det var dem. 
"Harry?" viskade hon så tyst hon kunde, men det ekade ändå genom korridoren som ett väsande från en orm. 

Hon fick inget svar. 
"Hallå?" sa hon högt, och det ekade högt. "Någon där?" 

Plötsligt kände hon ett hårt slag i huvudet och allt blev svart. 

"Jillian?" någon skakade om henne. "Jillian?" 

Hon slog upp ögonen och fick se Hermione sitta hukad bredvid henne, och Harry och Ron stod på varsin sida. 

"Vad har hänt?" frågade Hermione. 

"Jag vet inte ..." sa Jillian misstänksamt. "När kom ni?" frågade hon. "Och vad är klockan?" 

"Vi kom precis nu, och klockan är nästan ett" svarade Harry.

"Ni skulle ju komma vid midnatt?"

"Jag vet, men vi blev försenade." sa Hermione ursäktande. "Förlåt." 

"Jag hörde ett ljud i korridoren, och jag trodde att det var ni som kom, så jag viskade 'Harry', men det var tydligen inte ni. Nån slog till mig i huvudet." 

"Kunde du se någon?" frågade Harry. 
"Nej, denna 'någon' var typ osynlig." 

"Okej. Men vi måste gå in nu." sa Harry. 

Jillian reste sig upp på staplande fötter. 

"Nämen!" sa Jillian förvånat. "Dörren är öppen!" 

Hermione flämtade och samma gjorde Harry och Ron. 

"Jaha, där ser ni" sa Harry tyst. "Snape har redan tagit sig förbi Fluffy." 

"Det är inte Snape!"  fräste Jillian åt honom. 

De stod nu alla fyra under Harrys osynlighetsmantel. 

"Om ni vill gå tillbaka klandrar jag er inte." sa Harry som hade stannat. "Ni kan ta manteln, jag kommer inte att behöva den nu." 

"Vart inte dum" sa Ron. 

"Vi kommer med." 

Jillian skruvade lite oroligt på sig, men sade inget. Hon ville inte backa ur nu, men hon ville egentligen inte stanna. 

Harry sköt upp dörren och de möttes av lågt morrningar, Fluffy var vaken. Vid hans fötter låg en harpa. 

"Snape måste ha lämnat den här."

Jillian fnös. "Det är inte Snape!" 
"Men håll klaffen!" fräste Ron åt henne och hon förblev tyst. 

Harry drog fram en liten flöjt. Han tittade på den och sade: 

"Den vaknar säkert i samma ögonblick som man slutar spela. Ja, då sätter jag igång då." Han började spela några toner som inte alls hängde ihop, men den trehövdade hundens ögonlock blev ändå tyngre, och efter bara en sekund föll den snarkande ihop på marken. 

"Fortsätt spela" mumlade Ron och gled ut ur manteln. Han smög långsamt fram till falluckan. "Jag tror vi kan dra upp luckan" sa Ron och kikade över hundens rygg. "Vill du gå först, Hermione?" 

"Nej, det vill jag inte!" 

"Okej." sa Ron och klev försiktigt över benen på hunden. När hon kom fram tog han tag i ringen till luckan oh drog upp den. 

"Vad ser du?" frågade Hermione ängsligt. 

"Ingenting, bara svart." svarade han. "Det finns inget att klättra i, vi får helt enkelt hoppa." 

"Vem går först?" frågade Jillian tyst.

Allas blickar vändes mot henne. 

"Nej! Inte en chans!" väste hon. Jillian gick långsamt fram till falluckan och tittade ner i det som såg ut som ett ändlöst mörker. 

Plötsligt fick hon en hård knuff i ryggen och föll ner genom falluckan med ett väldigt ljust skrik. 

"Ron!" utbrast Hermione gällt när Jillian försvunnit ner i mörkret. "Jillian, är du okej?" ropade hon. 

Jillian hade landat i något mjukt. Hennes ögon hade inte vant sig vid mörkret än, så hon kunde inte se vad det var för någonting hon satt på. 

"Jillian?" ropade Hermione igen. Harrys flöjtspel hördes också där nere. 

"Vad?" ropade hon argt. 

"Gick det bra?" 

"Ja, man landar mjukt." muttrade hon. "Och fallet är inte långt. Kan nån vara snäll och knuffa ner Ron, så att jag kan slå ihjäl honom?" 

Först vill jag bara säga att jag redan skrivit det här kapitlet, men när jag skulle trycka på "spara inlägg" blev jag plötsligt utloggad, hela jävla skiten försvann, så jag är helt jävla förbannad just nu. Orkar fan inte skriva om allt! >:( (Ursäkta svordomarna) 

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Efter en liten stund slutade Jillian följa efter Hermione när hon upptäckte att hon var på väg mot Gryffindortornet. Hon gick istället ut igen och letade upp Amanda som fortfarande låg under trädet, där hon lämnat henne, men hon hade somnat. 

Jillian gick fram till henne och skakade om henne. 

"Amanda? Amandaaaa? AMANDAAAA?" 

"Va, va, va?" sa hon förvirrat och satte sig upp. "Vad är det?" hon stirrade trött på Jillian efter att har gnuggat sig nyvaket i ögonen. "Var har du varit?" 

"Jag följde efter Hermione, Harry och Ron. De gick först ner till Hagrid, och sedan gick de in, de tror att Snape vill stjäla De vises sten. Hermione gick och ställde sig utanför lärarrummet och Harry och Ron sprang iväg och ställde sig utanför rummet på tredje våningen. Jag själv följde efter Hermione, men jag hann inte fråga klart, för hon blev ivägskrämd av Snape." 

"Oj." sa Amanda. "Jag gillar inte den där minen" sa Amanda plötsligt. 

"Vilken min?" 
"Den minen du har just nu. Den betyder att du tänker göra nånting." 

"Ja, jag tänker nog göra det ..." 

Jillian hade gått strax efter hon sagt det. Hon hade gått in och hela vägen upp till Gryffindor, där hon nu knackade på. 

"Är du helt från vettet?" tjöt Den Tjocka Damen. "Du får inte vara här!"  

"Men håll tyst!" sa Jillian argt och just då öppnades porträtthålet och Percy Weasley stirrade förvånat på henne. 

"Vad gör du här?" sa han. "Du får inte vara här! Jag tänker inte släppa in dig!" han började stänga porträttet igen. 

"Nej!" sa Jillian och han hejdade sig. "Jag vill inte komma in." 

"Vad vill du då?" 

"Jag vill bara prata med Harry Potter." sa hon kort. 

"Tänker du berömma honom för att han gjorde så att ni vinner?" 
"Nej!" fräste Jillian argt. 

"POTTER, DET ÄR NÅN SOM VILL PRATA MED DIG!" Harry kom springande och stod nu framför henne. "Släpp inte in henne." sa Percy innan han gick. 

"Vad vill du?" frågade Harry. 

"Jag vet vad ni tänker göra, och jag tänkte bara säga att jag tycker att det är jäkligt dumt, och att jag vill följa med." 

"Hur kan du ..." 

"Jag bara vet." avbröt Jillian honom med. 

"Men ..." 

"Snälla Harry." 

"Vänta." han slog igen porträtthålet igen och lämnade Jillian utanför. Jillian hade insätt att de skulle försöka få tag på De vises sten och att hon vill följa med, även om hon trodde att hon inte ville det. 

Efter en liten stund öppnades porträtthålet igen och Harry stod där med Hermione och Ron bakom sig. 

"Okej." sa han. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vet, jättekort. Men det är ganska jobbigt att behöva skriva om ett helt kapitel. 

Kram!