Plötsligt vaknade hon. Hon tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det inte skulle bli morgon på ett bra tag. Jillian såg sig omkring i rummet för att ta reda på varför hon vaknat så plötsligt.

”Någon där?” frågade hon tyst.

”Det är jag.” sa en röst som kom från trappan upp till Gryffindorpojkarnas sovsalar. ”Det är jag, Harry.” Plötsligt dök Harry Potter upp mitt i trappan, han höll i en slags mantel.

Jillian, som inte väntat sig något svar, satt där helt förlamad av chock.

”Jag fick en osynlighetsmantel av någon i julklapp.” Han höll upp manteln han höll i handen.

”S-så du ska smita iväg?” klämde hon fram.

”Nja, jag ska bara gå omkring lite grann.” sa han fundersamt. ”I Hogwarts alltså.”

”Jaja, men …” hon tog en paus för att tänka ut vad hon skulle säga. ”… borde du … borde du verkligen gå … gå ut … själv?”

”Ja, jag tänkte det.” sa han och började ta på sig sin mantel igen.

”Nej!” sa Jillian. ”Vänta!”

”Vad?” sa han och stannade, halvt tänkt av sin osynlighetsmantel.

”Jag …” hon tänkte efter en extra gång. ”… jag följer med.”

”Jaja, kom då.” han gjorde en liten öppning in under manteln så att Jillian fick plats under. Sedan knuffade han upp porträtthålet och de klev tillsammans ut genom det.

”Vem är det?” tjöt Tjocka Damen högt. De sa ingenting, de bara fortsatte längs korridoren.

Jillian undrade vart de var på väg. Hon bara följde efter Harry, utan att säga ett ord. Plötsligt stannade Harry och Jillian gick rakt in i honom.

”Vad gör du?” fräste hon.

”Jag vet inte var jag ska …” han blev tyst. ”Jag vet. Följ mig.”

Han började gå med raska steg genom korridoren, mot biblioteket.

”Är du galen?” väste Jillian. ”Vi kan gå var som helst och du vill …” hon kom plötsligt på något. ”Du tänker gå till Den Avskilda Bokavdelningen.” sa hon.

Harry nickade.

Jillian visste att han tänkte leta efter Flamel, men när hon väl hade chansen att leta efter böcker där … hon tänkte inte hjälpa till. Hon visste att det fanns böcker med olika släktträd och sådant där. Hon skulle leta efter Mervolo Gaunt.

”Harry …” viskade hon så tyst hon kunde.

”Vad är det nu då?” väste han.

”Jag vill gå och … leta här borta istället …”

”Men då kan du inte vara osynlig.” sa Harry och tittade på henne.

”Jo, men … men jag har en sak jag vill kolla.”

”Okej, gå du. Jag bryr mig inte.”

Hon log hastigt mot honom och lämnade honom. Det var väldigt mörkt i biblioteket, särskilt på Den Avskilda Bokavdelningen. Fönstren var täckta här, så månljuset kunde inte lysa upp rummet.

”Var kan det vara …” viskade hon tyst för sig själv. ”Aha!” sa hon när hon fick syn på en bok som hette Storslagna Renblodssläkter. Hon tog boken, satte sig på marken och slog upp den.

Det första hon fick syn på var en stor bild av författaren. Han såg, inte bara gammal ut, utan gammal. Hon bläddrade vidare. Där fanns en innehållsförteckning. Hennes ögon stannade på Black, men det var inte det hon kom dit för. Hon gick neråt i listan och fick syn på Gaunt. Men tittade ändå igenom listan, och fick syn på både Malfoy och Weasley. Hon slog snabbt upp sidan som släkten Gaunt stod på.

Det var ett ganska långt släktträd, men många namn fanns inte, utan var bara Okänt eller Hemligstämplat. Det gjorde Jillian lite besviken, men här var det. Hennes mammas släktträd. Boken var inte så gammal, både hon själv och hennes mamma fanns med på den, men hon hade en liten aning om att boken var förhäxad, så att om det kom någon ny skulle det synas, även om författaren själv inte skrivit in den.

Hon misstänkte även att hon själv fanns med på minst två av släktträden. Hon betraktade släkten Gaunt en liten stund.

Släkten Gaunt/Slytherin

Salazar Slytherin---------Okänd

________||________

Okänd                            Okänd

|

Okänt

|

Mervolo Gaunt

______________|____________________

                                                     Morfin Gaunt ----Okänd                                     Merope Ganut------Tom Riddle (M)

                                                           |                                                                                                 /

                                                   Okänt                                                                       Tom Gus Mevolo Riddle(H)

                                                           |                                                                                    (Lord Voldemort)

                                        Miranda Gaunt----Sirius Black (s. 40)

                                                                         |

                                                           Jillian Black

Hon tänkte att ”M” måste stå för Mugglare och ”H” för halvblod, för om Tom Riddle var mugglare så blir ju Voldemort Halvblod.

Ett genomträngande, blodisande tjut skar plötsligt genom tystnade i biblioteket och Jillian tappade boken i golvet. Skriket fortsatte och fortsatte och Jillian blev stel av skräck. Vem var här? Det var en ända gäll, obruten ton, som aldrig verkade ta slut. Jillian hörde steg i korridoren utanför, och blev om möjligt ännu stelare. Hon bara stod där, orörlig och stirrade åt det hållet skriket och fotstegen kom från. Hon fick syn på en fot utan ägare, och tänkte att det måste vara Harry. Hon tog boken och sprang efter, och kom ikapp innan någon hann se henne. Hon tog sig snabbt in under manteln och de fortsatte springa tillsammans genom korridoren.

De stannade framför en hög rustning, och Jillian försökte känna igen sig, men kom inte alls på var de var någonstans.

En röst ekade genom korridoren.

”Ni bad mig komma raka vägen till er, professorn, om nån vandrade omkring här på natten, och nån har varit i biblioteket – i Den Avskilda Bokavdelningen.”

Det var Filch, mjuka, oljiga röst som kom närmare och närmare. Jillian tittade snabbt ner på sina fötter för att se så att de inte stack fram under manteln, men det såg inte ut att synas utifrån.

”Den Avskilda Bokavdelningen? Då kan de inte vara långt borta, vi får säkert fast dem.”

Jillian blev förstenad igen när Filch och Snapedök upp runt hörnet framför dem. De kunde förstås inte se dem, men det var en trång korridor och om de kom mycket närmare skulle de gå rakt in i dem – manteln hindrade dem inte från att vara en fast kropp.

Harry började dra sig bakåt, och drog i Jillians ärm för att få henne med sig. Olyckligt nog råkade Jillian åstadkomma ett litet ljud när hon satte ner sin fot i stengolvet.

Snape och Filch stannade och stirrade stint omkring i korridoren. Jillian blundade och tänkte att de skulle hitta dem … när som helst …

”Det verkar inte var någon här.” sa Filch, men Snape slutade inte stirra. Han tog några steg framåt och stod bara nån meter ifrån Jillian. Han tog ett steg till, och Jillian var tvungen att backa, men hon gjorde det långsamt den här gången och såg till att inte göra några ljud.

Hon lyckades och Harry drog med henne in genom en dörr som stod på glänt till vänster om dem. Jillian höll andan hela tiden och försökte att inte stöta till dörren. Lyckligtvis var hon så smal att hon kom igenom utan problem.

”Det var för nära.” viskade Jillian och tittade på Harry, som var helt svettig.

De såg sig om i rummet och insåg att de befann sig i ett slags oanvänt klassrum. Det fanns mörka skepnader av bänkar och stolar som stod uppställda runt väggarna och en upp- och nervänd papperskorg, men det fanns även en sak som inte såg ut att höra dit, en sak som såg ut att vara där bara för att komma ur vägen.

Det var en spegel. En vacker helkroppsspegel i takhöjd med en utsirad guldram och två kloförsädda fötter. En liten text var inristad runt övre delen: Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wohsi.

Snape och Filch hördes inte längre, så Jillians isande rädsla började rinna av henne. Jillian tittade in i spegeln, men utan att se någon spegelbild. Harry ställde sig i vägen för henne och blockerade vägen så att hon inte kunde titta närmare.

Harry slog plötsligt händerna för munnen och stirrade rakt in i spegeln. Han snurrade runt ett halvt varv och stirrade omkring.

”Vad är det?”
Han svarade inte, utan vände sig om igen och stirrade in i spegeln. Hon såg sig över axeln och tittade sedan tillbaka in i spegeln. Han sträckte bak ena handen bakom sig, som om han försökte hitta någonting där.

Jillian fick omedelbart uppfattningen om att spegeln gjorde en galen, och ändrade sig när det gällde att titta närmare på den.

”Mamma?” viskade Harry. ”Pappa?”

”Vad ser du?” sa Jillian lite högre.
”Jag ser.. Människor.. det verkar vara släktingar till mig …”

”Jag vill se!” tjöt Jillian och knuffade undan Harry.

Men hon såg inga människor. Hon såg nånting annat … hon kunde inte riktigt sätta fingret på var det var …

”Ser du dem?” frågade Harry och såg henne över axeln.

”Nej, det är något annat … jag vet inte vad …” hon tittade närmare på det. Ett föremål började formas framför henne … men det var inget förmål … det var en människa … det var …

”Det är jag, tror jag.” sa Jillian. ”Nej … vänta nu … jag har inte blåa ögon … ” Hon insåg plötsligt vem det var.

”Det är min mamma!” 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ganska kort kapitel, men det brukar det ju vara. Det tog lång tid att göra släktträdet så.. 

Hoppas det var bra nog! 

Kram på er, och lyssna på den här låten! Den är jättebra! 

Julmiddagen var fantastisk. Jättemånga feta, stekta kalkoner, berg av stekta och kokta potatisar, stora fat med tjocka små prinskorvar, smörade ärtor, silverbägare med köttsås och tranbärssås – och så fanns det travar med magiska smällkarameller utspridda över bordet. Harry och Fred drog i en av dem, och det kom en stor explosion, och ett moln av blå rök, och sedan sprängdes det fram en konteramiralshatt och flera levande, vita möss.

Flamberade puddingar följde på kalkonen. Percey, (Rons storebror, som var Gryffindors prefekt), bröt nästan av en tand på en silverskära som var inbäddad i hans pudding.

Hagrid var jättefull, och kysste McGonagall på kinden. Konstigt nog fnissade och rodnade McGonagall med hatten på sned.

När Jillian gick ifrån bordet, och var på väg ner mot Slytherin upptäckte hon en korridor som hon inte lagt märke till förut. Hon tänkte efter, och kom fram till att om hon väntade, kanske korridoren skulle vara borta, för hela Hogwarts flyttade ju på sig.. Så hon gick in i korridoren.

Det var väldigt mörkt, så hon såg inte så mycket, men hon kunde uppfatta att det fanns en dörr i slutet av korridoren. Hon gick långsamt genom den och tittade på väggarna, som var täckta av tomma tavelramar. Det fanns inte ens någon bakrund på dem. Varför hade hon aldrig lagt märke till den här korridoren förut?

Hon kom till slutet och upptäckte att det inte var en dörr i slutet av korridoren, det var en tavla. Det var en person i den, som satt och sov.

”Hallå?” sa Jillian och vinkade lite framför motivets ansikte. ”Vakna!” sa hon.

”Va-va-va?” sa han förvånat och öppnade ögonen. ”Vem är du?” sa han och spände ögonen i henne.

”Öh.. jag är..”

”Äh, berätta inte, jag bryr mig inte, kom jag på.” sa tavlan spydigt.

”Vad är det här för korridor?” frågade Jillian och såg sig omkring.

”Det är en hemlig korridor.” sa tavlan. ”På tal om det, hur hittade du hit? Den här korridoren är gjord så att bara någon med en liten gnutta Slytherinblod kan hitta hit!”

”Men..” sa Jillian. ”..Jag har det..”

”V-va?” sa tavlan och stirrade på henne. ”Du?”

”Ja, min mamma var släkt med Salazar Slytherin, men jag berättar inte det för någon.”

”Jaha..” sa tavlan och stirrade på henne med stora ögon. ”Men då är du släkt med Tom Riddle?”

”Vem då?” frågade Jillian förskräckt.

”Tom Riddle, eller Du-Vet-Vem.. Eller Han-Som-Inte-Får-Nämnas-vid-Namn, eller Lord Voldemort, eller vad du nu vill kalla honom.” svarade tavlan.

”Jag föredrar Voldemort.. faktiskt..” sa Jillian fundersamt. ”Men vem är du då?”

”Jag? Vem jag är?” sa tavlan och lät väldigt förnärmad.

”Ja …”

”Jag är Mervolo Gaunt, den näst sista renblodiga ättlingen till Salazar Slytherin, trodde jag. Men du säger ju att du är släkt men honom också.”

”Ja, min Morfar, Morfin, var släkt med Slytherin …”

”Morfin?” sa Mervolo. ”Morfin?” han såg helt förskräckt ut. ”Min son Morfin, fick halvblodsbarn?”

”Va?! NEJ!” sa Jillian. ”Jag är 100% renblodig!”

”Hur då?”

Jillian började bli lite sur, att bli kallad halvblodsbarn var inget som renblodiga tyckte om, så hon blängde på Mervolo, och sa:

”Jag är Jillian Black, dotter av Sirius och Miranda Black!” sa hon bestämt. ”Båda lika renblodiga som du!”

”Jaså..” sa tavlan och såg förvånad ut. ”Jaja, lilla flicka, skynda dig iväg, det börjar bli sent.”

Jillian vände sig om och gick ut ur korridoren. Det var inte alls sent, egentligen, men hon ville inte prata mer mer ”Mervolo” som kallat henne Halvblod. Hon tänkte kolla upp det där med släkten Gaunt. Hon kände inte till att hon var släkt med dem.

En liten stund senare vandrade hon ut på slottsområdet och fick omedelbart en snöboll i ansiktet, som hade kastats av George Weasley.

”Kom igen, Jillian! Var med!”

Jillian höjde ögonbrynen och rullade ihop en snöboll som hon sedan kastade tillbaka på George, när han inte såg. Han fick den på bakhuvudet och vände sig mot henne med ett leende.

En liten stund senare gick Jillian, blöt och kall, ner till Slytherin för att byta om, men även om hon frös kände hon sig ovanligt glad. Hon bytte snabbt byxor, och tog fram sin stav, och använde en formel för att torka tröjan som hon fått av Mrs Weasley. Hon drog på sig den igen och satte på sig ett par torra raggsockar. Sedan skyndade hon sig genom korridorerna mot Gryffindor.

När hon klättrade upp för trapporna var det en tavla som stoppade henne.

”Hej, du! Du där!”

Det var en liten trollkarl, som satt i ett badkar helt naken som pratade med henne.

”Eh.. Hej..” sa Jillian och tittade upp på den lille trollkarlen.

”Du heter Jillian Black va?” sa han och såg mystisk ut.

”Eh.. Ja..”

”Jo, jag såg Mervolo Gaunt förut, jag har inte sätt honom på flera år. Han sa att han hade träffa en viss Jillian Black, och att han plötsligt var på bättre humör.”

”Jaha..”

”Ja, jag ville bara kolla med dig, så att jag inte hade Hallucinerat.”

”Jaha..” sa Jillian och fortsatte sedan upp för trapporna.

Hon kom fram till den tjocka damen, som var ingången till Gryffindors sällskapsrum.
”Krusiduller” sa Jillian och blängde på den Tjocka damen.

”Är det du nu igen?” sa hon irriterat. ”Jag tycker inte om att en Slytherinelev kommer hit hela tiden. Föresten har vi bytt lösenord.”

Jillian bara gapade. ”Varför skulle ni byta lösenord mitt på dagen?” sa hon argt.

”För att vi inte vill släppa in dig längre!”

”Du menar att du inte vill släppa inte mig längre?” sa Jillian misstänksamt.

”Ja, precis.”

”Öppna bara.”

”Nej!”

”ÖPPNA DÖRREN, TAVELJÄVEL!”

Någon där inne måste ha hört henne, för dörren sköts upp.

”Hej där.” sa Fred och George Weasley.

”Hejhej.” sa Jillian irriterat.

”Kom in i stugan.” sa de i kör och log busigt mot henne.

Hon blängde på dem, och sedan Den Tjocka Damen, sedan gick hon in i Gryffindors sällskapsrum där Harry och Ron satt och spelade Trollkarlsschack, och Percey satt och försökte hjälpa Harry, men det såg bara ut att gå sämre.

En liten stund senare gick de tillsammans ner till Stora Salen, där de fick en temåltid som bestod av kalkonsmörgåsar, tekakor, sockerkaka med vaniljkräm och jultårta.

Jillian och de andra satt sedan och tittade på när Percey jagade Fred och George runt hela Gryffindor tornet för att de hade stulit hans prefektmärke.

När de andra gick upp till sina sovsalar somnade Jillian framför brasan innan hon hann resa sig upp och gå ner till Slytherin.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Här kom det äntligen! Hoppas att ni inte har saknat mig för mycket!

Jag har vart lite sjuk nu också, så har inte riktigt orkat skriva. Har mäst sovit och vaknat och tagit halstablätter, och gjort te.. och tagit nässprej.. och sovit. 

Men nu mår jag lite bättre! Snart frisk och kry igen! 

Kommentera gärna!