Det var besökarrekord igår! 230 sidvisningar! Tack till alla som läser! Jag älskar er! :*

En morgon vaknade Jillian med en ovanlig känsla. Hon kände saknad. Hon brukade inte göra det, hon hade ju ingen att sakna för ingen hade nånsin förtjänat det. Hon saknade Amanda och Daphne och till och med Draco och Pansy. Hon ville bara träffa någon som inte var helt knäpp eller tillhörde Gryffindor. Det var ganska omöjligt vid den här tiden på Hogwarts. 

Jillian gick upp ur sängen och tog på sig sin gröna silkes morgonrock och gick sedan ut i sällskapsrummet. När hon slog sig ner framför brasan var det en tanke som slog henne: Tänk om biblioteket kommer på att en av böckerna är borta? 

Hon for upp från sin plats och rusade in i rummet, där hon drog fram boken som låg väl inpackad i kofferten. Hon slog upp sidan med Gaunt-familjens släktträd och drog ut den, och bläddrade sedan tillbaka till sidan med Black-familjen och tog den sidan också, bara för att hon hade chansen. Hon betraktade sitt släktträd en sekund och hann få syn på både sig själv, Draco och Ron Weasley. Sedan slog hon igen boken igen och reste sig upp. Hon tänkte gå till biblioteket och lämna tillbaka boken, men med en liten lögn såklart. 

När Jillian kom fram till Biblioteket var det precis på väg att öppna. Madam Pince stod utanför och låste precis upp dörren och lyfte blicken när hon hörde Jillian komma gående. 

"Vad gör du här så tidigt?" frågade hon irriterat. "Ska du vanställa mitt bibliotek?" 

"Senast jag kollade var det skolans bibliotek, och nej, jag ska inte vanställa till bibliotek, jag tänkte lämna tillbaka den här boken."

Madam Pince blick flyttade sig ner mot boken som Jillian höll i. 

"Var fick du tag på den!?" frågade hon upprört och rusade fram och ryckte den ur Jillians grepp. 

"Jag hittade den igår, utanför Gryffindortornets ingång. Den bara låg där, och det var ingen i närheten, så jag tog den. Den låg under min säng hela natten." 

"Jaså." sa Madam Pince och såg misstänksam ut. "Och du har inte läst den?" 

"Nej, inte en sida." sa Jillian. "Med undantag för utsidan." 

Madam Pince blängde på henne en sekund, men vände sig sedan om och vandrade in i biblioteket. När Jillian var på väg att vända sig om och gå tillbaka till Slytherin ropade Pince plötsligt på henne. 

"Flicka!" ropade hon. "Tack."

Den där lögnen hade hon jobbat på ända sen hon gick ifrån sitt rum nere i fängelsehålorna. Hon hade tänkt ut i minsta detalj vad hon skulle säga för att inte få några negativa reaktioner. När hon sedan gick igenom ingången till Slytherin gick hon omedelbart in i sitt rum och tog fram sidorna hon ryckt ut ur boken. 

Hon fick syn på väldigt många namn som hon kände igen från nu. Nästan alla renblodiga, eller alla, var släkt med varandra. Hon hittade Flint, Bulstrode, Macmillan, Crabbe, Potter, Burke, Longbottom, Weasley och Crouch och sen fanns även Lestrange, Tonks och Lupin, och Malfoy och Black såklart. 

När hon hade hela släktträdet framför sig förstod hon äntligen hur gammal den här släkten var. Phineas Nigellus Black levde ju för minst 100 år sedan! Att hon var släkt med en som varit rektor på Hogwarts var ganska häftigt. Men hon kunde inte förstå hur hon kunde vara släkt med Longbottom och Weasley, och allra minst Crabbe. Hon kunde inte se Goyle nånstans, och det var ganska egendomligt. Hon lade ner sidorna i sin koffert medan hon tänkte att hon måste visa dem för Amanda sen när hon kommer tillbaka.  När hon sköt in kofferten under sängen igen fick hon plötsligt syn på en svart liten hög med kläder där under. Jillian drog fram dem och upptäckte att det var Daphnes uniformer! Varför var de där? Hon hade ju inte tagit dem. Hon slängde dem på Daphnes säng och lämnade sovsalen. 

Hela eftermiddagen tillbringade hon med att ströva omkring i Hogwarts korridorer. Hon hittade lönndörrar, hemliga gömställen och genvägar mellan olika lektioner som hon kunde ha användning för i framtiden. Gaunt-korridoren var däremot ett ännu ett stort mysterium. Hon gick genom samma korridor flera gånger om dagen, men kunde inte hitta korridoren någonstans. 

Ytterligare några dagar senare kom alla elever tillbaka efter jullovet. Jillian hälsade Amanda och Daphne med var sin kram, och till och med Draco fick en. Hon undvikte däremot att krama Crabbe och Goyle, som såg ut att vilja ha varsin ... 

De fick en god middag den kvällen, som tillbakavälkomstfest och innan de skulle gå och lägga sig berättade Jillian om allt som hade hänt för Amanda och Daphne. De lyssnade noggrant både när hon berättade om Flickan i korridoren, till nä hon berättade om Gaunt-korridoren och bokstölden. De bad även om att få se sidorna som hon ryckt ut ur boken. 

"Så, vad har ni gjort på Jullovet?" frågade Jillian när hon avslutat sin berättelse, men ingen av dem verkade vilja berätta något. Hon skulle kanske ha väntat med sin tills de hade fått berätta om sina jullov, men det var försent nu. Egentligen var hon inte ett dugg intresserad av vad de hade gjort, men hon vill spela en bra vän genom att låtsas vara intresserad. 

Jillian hade även helt glömt bort Nicolas Flamel, men när hon mötte Harry, Hermione och Ron vid frukosten nästa morgon blev hon påmind om det. 

"Jag trodde att ni skulle ägna er åt att hitta Nicolas Flamel!" var den ända meningen Hermione upprepade under deras korta möte mitt i matsalen. Eller, det var iallafall allt Jillian uppfattade av allt tjat Granger välde ut. 

Den veckan startade inte bara skolan, utan Quidditchträningen startade också igen, och Flint körde hårdare än nånsin. De tränade fyra gånger i veckan, i vilket väder det än var, men hela laget var på hans sida. Om Gryffindor vann sin match mot Hufflepuff skulle de gå om Slyhterin i kampen om elevhemspokalen. 

Men en våt och lerig dag kom Flint med en god nyhet till laget. 

"Snape ska vara domare på matchen mellan Gryffindor och Hufflepuff!" ropade han glatt och log stort mot alla i laget. 

Det träningspasset gick extra bra, även om det var kallt och och regnigt. Alla var på gått humör och spelade så bra att de skulle ha kunnat vinna viken match om helst. 

"Bäst för er att ni håller er så här bra!" ropade Flint innan alla gick till omklädningsrummen för att byta om. 

Jillian var tveksam när det gällde att laget skulle hålla sig så här bra, om han inte kom med fler goda nyheter för dem. 

Några dagar innan Gryffindor-Hufflepuff matchen var Jillian med Draco i biblioteket. När de hade lånat alla böcker de behövde för att skriva sina uppsatser gick de ut och mötte Neville Longbottom. Draco gick fram mot honom och började en vanlig konversation med Longbottom. 

"Hej, Longbottom. Vad gör du här?" Han lät ovanligt vänlig och Jillian misstänkte att han hade en ganska elak plan i bakhuvudet. 

"Jag skulle ... låna några böcker ..." sa Longbottom och lät lika misstänksam som Jillian kände sig. 

"Jaha." sa Draco vänligt och bytte plötsligt min i ansiktet. Han såg ganska fundersam ut. "Du, när jag letade efter rätt bok idag så hittade jag en formel jag aldrig hört talas om ... jag tänkte fråga om jag får testa den på dig?" han lät fortfarande lika vänlig, men Jillian hörde små skälvningar i skådespeleriet. Hon visste inte vilken formel han pratade om, men hon var säker på att den inte var så snällt. 

"Nja ... jag vet inte ..." sa Longbottom och såg ännu mer misstänksam ut. "Vad är det för typ av formel?" 

"Det är inget farligt, det kommer inte att hända så mycket." sa Draco och blinkade mot Jillian, som höjde ögonbrynen. "Så vad säger du?" 

"Nja ..." 

Men han hann inte svara, för Draco drog fram staven och skrek : 

"Locomotor Mortis!" Nevilles ben klistrades plötsligt mot varandra och Jillian kände omedelbart igen det som en benlåsningförbannelse. 

"Draco ..." sa Jillian och skrattade åt Longbottom som desperat försökte röra sina ben. "Draco, det där var inte snällt!" sa hon, men de skrattade när de gick iväg genom korridoren. 

Amanda och Jillian satt vid Lunchbordet och skrattade åt Neville när han gick förbi dem och blängde på Draco som satt intill Jillian. Jillian hade såklart gått direkt till Amanda och berättat om hela scenen. Snart visste hela Slytherins förstaårsklass om det, och kunde inte hålla sig för skratt när Draco härmade Nevilles reaktion när Draco hade låst hans ben. Även andraårseleverna skrattade åt Dracos skådespel, och Jillian tyckte att det var ganska likt, men han lade även in lite egna scener som inte inträffade. 

När Draco var mitt inne i snacket om Longbottom kom Harry, Hemione och Ron fram och bad Jillian följa med dem till biblioteket. Jillian suckade missnöjt, men följde med dem. Som vanligt hittade de ingenting. Men när de var på väg att gå ropade Hermione plötsligt på dem.

"Jag har hittat honom!" ropade hon mer upphetsat än hon hade varit när de fick betygen på sin första uppsats. Jillian, Harry och Ron gick tillbaka mot bordet där de suttit innan. Hermione satt där med en av de äldsta och mest slitna böcker Jillian nånsin sätt. 

"Jag tänkte aldrig på att titta i den här!" sa hon upphetsat. "Jag lånade den för några veckor sedan, men läste inte igenom hela, när jag fick ..." 

"Jag bryr mig inte!" frästa Jillian åt henne. "Läs bara!" 

Hermione slutade tjata och läste istället. 

"Nicolas Flamel", viskade hon dramatiskt, "är den ende kände tillverkaren av De vises sten!" 

Hermione tittade missnöjt på dem när de inte reagerade som han hade väntat sig. 

"Av vad?" sa Harry och Ron i kör, men Jillian hade hört om det förut, hon fick, istället för ett frågande, ett osäkert ansiktsuttryck. 

"Nej, vet ni vad, läser ni båda aldrig nånting?" Hon såg argt på dem. Och vände sig mot Jillian. "Du har väl hört om den? Du är ju renblodig?" 

"Det är jag med!" protesterade Ron. 

"Tyst, Weasley!" fräste Jillian. "Ja, jag har hört om det, men jag vet inte vart." 

"Titta - läs det som står där." 

Hon sköt fram boken mot dem, och de tre läste:

Det urgamla studiet av alkemi har att göra med tillverkandet av De vises sten, en legendarisk substans med häpnadsväckande krafter. Stenen kan förvandla vilken metall som helst till rent guld. Den frambringar också Livselixiret, vilket ger den som dricker det evigt liv.

Det har förkommit många rapporter om De vises sten under århundradens lopp, men den enda Sten som för närvarande existerar tillhör Nicolas Flamel, den berömde alkemisten och operaälskaren, som firade sin sexhundrasextiofemte födelsedag förra året och framlever ett stilla liv i Devon med sin fru Pernelle (sexhundrafemtioåtta år). 

"Fattar ni?" sa Hermione när de hade läst färdigt. "Det måste vara Flamels De vises sten som hunden bevakar! Jag slår vad om att han bad Dumbledore att förvara den på ett säkert ställe åt honom, eftersom de är vänner och han visste att nån var ute efter den, och det var därför som han vill han Stenen bortflyttad från Gringotts!"

"En sten som gör guld och hindrar en från att dö!" sa Harry. "Inte konstigt att Snape är på jakt efter den! Den skulle vem som helst vilja ha!" 

"Vänta, vänta, va?" sa Jillian. "Snape?"

"Ja, Snape, han är ute efter den." svarade Harry.

"Varför skulle Snape vilja ha den? Han hatar sitt liv och vad ska han ha guld till?"

Ingen svarade, de fortsatte bara sin dumma diskussion.

"Och inte konstigt att vi inte hittade honom i den där boken En studie över den senaste utvecklingen inom trollkonsten." sa Ron. "Han är ju inte precis ny om han är sexhundrasextiofem år, eller hur?"

Jillian avbröt dem igen. Ho hade suttit och tänkt ut den här meningen ganska länge. 

"Om jag har fattat det här rätt ... så är jag fri nu?" frågade hon. 

"Fri?" frågade Hermione, Harry och Ron i kör. 

"Ja, ni tvingar mig att göra det här, och nu har ni hittat eran gamling. Får jag gå och aldrig komma tillbaka då?" 

"Eh ..." sa Harry och tittade på de andra som såg förvirrade ut. 

"Jag har aldrig velat leta efter nån dum trollkarl. Jag ville bara gå hela tiden. Om ni inte märkte det så letade jag inte så mycket efter Flamel, jag letade mer efter saker med skolan att göra, så att jag skulle få bättre betyg, för jag har inte så bra betyg i örtlära, och därför kollade jag i de böckerna." 

Hermione, Ron och Harry satt som förstummade efter Jillians tal. Hon själv tog sina saker och lämnade biblioteket utan ett ord. 

"Vi skulle hittat honom mycket tidigare om hon hade hjälpt till på riktigt." hörde hon Ron säga när han trodde att Jillian var utom hörhåll. Jillian log för sig själv. Hon hade ju fått bättre betyg i örtlära iallafall. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så! Första kapitlet skrivet direkt på bloggen! Jag fick ändra teckensnitt och så, men jag tycker att det blev ganska bra! Tack för att ni läser och Kram på er! 

P.S Det tog nästan sex timmar att skriva det här kapitlet, om man räknar alla uppehåll. Kram!