Jag tror att jag ska göra om bloggen. Den är kanske fin och så.. Men jag gillar att ändra om. Jag gör en ny omröstning. Säg vad ni tycker! Ska jag ha kvar bloggen som den är eller inte? 

Jag kan även ha en omröstning efter, om jag gör om den, vill säga, om ni tyckte om det eller inte. Jag vill ju att det ska bli så bra som möjligt! ;D 

Kram från mig! Glöm inte att föra fram DIN åsikt! 

Nästa eftermiddag hade hela skolan samlats på Quidditchplanens läktare. Jillian satt mittemellan Draco och Amanda och tittade frånvarande ner på planen. De tre, plus Crabbe och Goyle, hade egentligen inte tänkt gå, men när de hade fått höra att Snape skulle vara domare hade de ändrat inställning direkt. Jillian spanade längs publiken och fick se ... 

"Draco!" sa hon och klappade till Draco på armen. "Titta!" hon pekade mot en av de som satt i publiken. "Dumbledore!" 

"Nej!" sa Draco besviket. "Nu kan Snape inte göra något elakt mot Potter!" 

Jillian svarade inte, utan log bara. Hon hoppades att matchen skulle börja snart. 

Hufflepuffs och Gryffindors quidditchlag vandrade ut på planen och Snape såg ilsken ut, det kunde ha varit för att han inte fick göra något mot Harry, eller för att han bara var arg ... Jillian trodde mest på alternativ två, hon trodde inte att Snape ville stjäla "De vises sten". Det skulle bara vara konstigt. Vad skulle han med den till? tänkte hon igen. Det var svårt att tänka sig att Snape ens ville Harry något. Han gillade honom inte kanske? 

Draco Crabbe och Goyle reste sig plötsligt upp. 
"Vart ska ni?" frågade Jillian och stirrade genomskådande på Draco. 

"Vi ska jävlas lite med Weasley och Smutsskallen." sa Draco ch log sitt elaka leende. Jillian började titta efter dem och fick syn på dem bara några rader framför. "Följer du med?" 

"Nej, jag kan se vad ni gör härifrån." 

"Okej." svarade Draco och så vandrade de iväg. 

"Aj!" sa någon framifrån. Det var Ron. 

"Å, förlåt, Weasley, jag såg inte att du var där."

Jillian kunde bara se Dracos nacke, men hon kunde slå vad om att han stod där och flinade brett. 

"Undrar hur länge Potter sitter kvar på sin kvast den här gången? Nån som vill slå vad? Kanske du, Weasley?" 

Ron svarade inte, inte vad Jillian kunde höra iallafall. Hufflepuffarna hade precis fått ett straffkast av Snape för att George Weasley hade slagit iväg en Dunkare mot honom. 

Harry cirklade som vanligt runt i som en hök och spanade efter kvicken flera meter över själva spelet. 

"Vet ni hur jag tror att de väljer ut folk till Gryffindors lag?" sa Draco med hög röst när Snape gav Hufflepuff ännu ett straffkast helt utan anledning. "De tar folk de tycker synd om. Titta, där är Potter, som inte har några föräldrar, och sen är det Weasleys, som inte har några pengar - du bort också vara med i laget, Longbottom, du har ju inget förstånd." 

Den lilla biten Jillian kunde se av Longbottoms ansikte var knallröd. Han vände sig om på sin plats och stirrade rakt på Draco. 

"Jag är värd tolv såna som du, Malfoy" stammade han. 

Jillian stämde in i Draco, Crabbes och Goyles gapskratt, men Ron, som hade ögonen fixerade på spelet, sa:

"Stå på dig mot honom, Neville." 

"Longbottom, om förståndet var av guld skulle du vara fattigare än Weasley." 

Rons öron blev plötsligt röda och han såg förbannad ut. 

"Jag varnar dig, Malfoy - ett enda ord till ..." 

"Ron!" ropade Hermione. "Harry!" 

"Va? Var?" sa Ron och tittade upp i skyn. 

Jilllian ställde sig upp och stirrade på Harry som plötsligt gjort en störtdykning rakt ner mot marken. Hon hoppades att han inte hade fått syn på Kvicken ... och om han hade det, att han skulle missa. 

"Dy har tur, Weasley, Potter har fått syn på pengar på marken!" skrattade Draco. 

Rons tålamod brast och han kastade sig över Draco innan han hann uppfatta vad som hände. Ron brottade ner honom. Neville reste sig upp och klättrade över ryggstödet för att hjälpa honom. 

Jillian reste sig upp och drog fram sin stav, men hann inte göra någonting innan alla runt omkring henne hade ställt sig upp, antingen för att titta på vad som hände framför eller för att heja på Potter. Varför måste jag vara så kort? tänkte hon och började knuffa sig fram mot slagsmålet. 

"Heja Harry!" ropade Hermione då Jillian lyckades ta sig fram till slagsmålet. Crabbe och Goyle var tillsammans mot Longbottom och Draco och Weasley slogs mot varandra. 

Jillian tittade då upp i skyn och fick se en mörkröd skepnad susa förbi Snape och missa honom med bara några centimeter. Harry rätade upp kvasten och sträckte sedan ut handen och höll upp Kvicken i ett fast grepp. Läktarna exploderade; alla jublade eller ropade "Neeeej!". 

"Ron! Ron! Var är du? Spelet är över! Harry har vunnit! Vi har vunnit! Gryffindor leder!" skrek Hermione medan hon kramade Parvati Patil i raden framför. 

Jillian förblev tyst. Hon hade inte ett ord att säga om situationen. Draco kom fram till henne och de gick, tillsammans med Amanda, Daphne, Crabbe och Goyle, buttert ner till Slytherin. 

Jillian satt uppe i Astronomitornet, det högsta tornet på hela Hogwarts. Om inte världen. Hon tittade ut över markerna och väntade på att solen skulle gå ner. Hon visste inte varför hon hade gått just hit. Inte för att det var fin utsikt, för hon satt där helt frånvarande och tittade inte så mycket på den. Det kunde ha varit för att det var helt öde där uppe, och att man inte hörde några ljud utifrån, utom några småfåglar som flaxade omkring och pep. 

Jillian fick syn på en svart skepnad med övertäckt huvud gå över markerna. Hon misstänkte starkt att det var Snape. Den gick mot Förbjudna skogen. Sedan kom en annan skepnad flygande förbi efter Snape, som hon trodde att det var, men lite högre upp, som om han inte ville bli sedd. Harry. Tänkte Jillian och lutade sig över staketet. Vad höll han på med? Hon tänkte efter en stund men kom fram till att hon inte skulle ta risken att gå ner. Det var lång väg och Harry skulle hinna försvinna innan hon ens var i närheten av huvudentrén. Hon önskade att hon kunde se igenom träden, så att hon kunde se vad som hände där nere. 

Plötsligt kom den mörka skepnaden ut ur skogen igen och vandrade snabbt mot slottet. Hon fick även syn på Harry som kom flygande ut igen. Han landade i närheten av kvastboden. 

Jillian skakade på huvudet och tänkte att hon var tvungen att fråga Harry vad som hänt i skogen imorgon. Sedan gick hon ner. 

När hon sedan mötte Harry nästa dag såg han och Hermione och Ron väldigt oroliga ut. Jillian förhörde Harry om vad som hänt dagen innan och han berättade att han sätt Snape och Quirrell i skogen. 

"Quirrell stammade värre än nånsin. Snape sa nånting om att 'Eleverna inte bör känna till De vises sten' och sedan frågade Snape Quirrell om han visste hur man skulle ta sig förbi Hagrids hund Fluffy." 

"Vänta! Vem är Fluffy?" frågade Jillian hastigt. 

"Det är hunden som vaktar De vises sten." svarade Hermione. 

Harry fortsatte berätta: "Sedan sa Quirell att han inte visste vad Snape pratade om, och då sa Snape: 'Du vill väl inte ha mig till fiende, Quirrell', Snape sa att de snart skulle ha ett nytt samtal när Quirrell haft tid att tänka igenom saker och ting och bestämt sig vem han skulle vara lojal mot. Sedan gick han. Men Jillian, hur kunde du veta att jag följde efter Snape in i skogen?" 

Jillian hade inget att dölja, så hon berättade att hon varit uppe i Astronomitornet och så fick hon syn på Snape. 

"Sedan såg jag dig, Harry. Men jag visste såklart inte att det var du, men jag antog det." 

Under de följande veckorna hände inte mycket. Skolan flöt på som vanligt, men Snape verkade bli på sämre humör hela tiden, och Quirrell blev bara mer och mer nervös och stammade värre och värre för varje dag som gick. Snart kunde man inte höra vad han sa längre. 

Hermione hade redan börjat repetera inför examensproven. Jillian visste att det var ett viktigt prov, men att börja plugga tio veckor innan? Lite överdrivet. Det fanns bara en person i hela världen som skulle göra så, och det var Hermione. 

Lärarna tänkte tyvärr i samma banor som Hermione. Eleverna fick så mycket läxor att de knappt hade tid för annat. Påsklovet kändes inta alls som ett lov, det var som att de fick ledigt för att plugga ikapp med läxorna. 

Jillian tvivlade på att de skulle kunna allt bättre för att de fick läxor nu. Hon tyckte att de räckte med att de fick läxor kanske en månad innan. 

Jillian och Amanda tillbringade mesta tiden av påsklovet i biblioteket med Harry, Hermione och Ron. Amanda var fortfarande rädd för Ron efter vad som hade hänt utanför slottet förra terminen, så hon ville alltid sitta så långt bort från honom som var möjligt. 

"Jag kommer aldrig att kunna minnas allt det här", utbrast Ron en eftermiddag och kastade sin gåspenna medans han längtansfullt tittade ut genom biblioteksfönstret. Det var den första riktigt fina dagen på flera veckor.  Himlen var helt molnfri och hade en förgätmigejblå färg. Det fanns äntligen en känsla i luften av att sommaren var på väg. 

Jillian var precis på väg att skriva klart sitt stycke om hur man bäst behandlar varulvsbett, när Ron plötsligt skrek i hennes öra.

"Hagrid! Vad gör du här i biblioteket?"

Jillian ryckte till och tittade snabbt upp och fick se Hagrid stå mitt i biblioteket. Sedan tittade hon ner på texten igen och fann den förstörd med ett stort bläckstreck som gick över hela sidan. Hon blängde på Ron och försökte komma på vilken formel man skulle använda, men Hagrid avbröt hennes tankar. 

"Se mej bara omkring lite grann" sa han med lömsk ton som genast fångade Jillians intresse. "Å vad har ni för er då?" Han såg plötsligt misstänksam ut. "Ni håller väl inte på å letar efter Nicolas Flamel fortfarande, va?" 

"Vi vet redan vem han är." suckade Jillian och tittade ner på sitt bläckdränkta pergamentpapper. 

"Och vi vet vad hunden vaktar över, det är De vises st..." 

"Sssch!" Hagrid såg sig hastigt omkring för att se om någon lyssnade. "Gå inte omkring å skrik ut de, e du inte riktigt klok?" 

"Det är faktiskt några saker som vi skulle vilja fråga dig om" sa Harry. "om vad som skyddar stenen utom Fluffy ..." 

"SSSCH!" sa Hagrid igen. "Vet ni vad - kom å hälsa på mej lite senare, fast jag lovar inte å tala om nått för er, ska ni veta, men håll inte på å babbla om de här inne, de e inte meningen att eleverna ska veta om de. Dom kommer å tro att jag talat om de för er ..." 

"Då ses vi senare" sa Harry medans Hagrid lunkade iväg. 

"Vad var det han gömde bakom ryggen?" frågade Hermione fundersamt. 

"Tror ni att det har med stenen att göra?" 

"Måste ni tro saker hela tiden?" frågade Jillian buttert. "Det börjar bli tjatigt med den där dumma stenen."