Allt gick väldigt fort efter det. Jillian och Hermione sprang förbi trollet och in i schackrummet igen, där de väckte upp Ron, sedan sprang de så fort de kunde in i rummet med de förtrollade nycklarna. Ron hade lite huvudvärk, men inte så farligt att han inte kunde flyga kvast, så de flög på varsin kvast in i rummet med Djävulens Snara, som täckt hela rummet igen. 

Jillian skakade hela tiden, och försökte att inte tänka på vad som kunde hända med Harry just nu. 

När de lyckat ta sig förbi Fluffy igen hoppade de inte av kvastarna, utan flög genom korridoren hela vägen upp till uggleboet, där de snabbt skrev ett brev till Dumbledore, som de skickade iväg med Hedwig, Harrys uggla. 

Det var fortfarande natt, Så Jillian, Hermione och Ron satte sig utanför Stora Salen, utan att säga ett ord. Korridoren var helt tom, utom några spöken som seglade förbi ibland och vinkade lite. 

Jillian misstänkte att Hermione och Ron var lika oroliga för Harry som Jillian var, om inte mer. Hermione såg ut att börja gråta närsomhelst och Ron var bara tyst och visade inte en känsla. 

När de hade suttit där i ungefär en timma, slogs den stora porten i entrén plötsligt upp och Dumbledore  nästan rusade in. 

Jillian, Hermione och Ron for upp från sina platser på marken. 

"PROFESSOR DUMBLEDORE!" ropade alla tre på en gång.

"Fick du vårat brev?" 

"Harry är i fara!" 

"Ni måste hjälpa honom!" 

Alla tre pratade i mun på varandra, men Dumbledore höjde händerna och tystade dem. 
"Miss Black, kan ni vara snäll att berätta vad som hänt?" frågade han. 

"Öh ..." Jillian blev plötsligt tyst. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. 

"Harry är i fara!" sa Hermione i hennes ställe.

"Miss Granger, jag frågade Jillian här." sa Dumbledore. 

"Eh ... Jo ... Vi gick ner och försökte leta efter stenen, och när vi kom fram till Snapes fälla lämnade vi honom där, för den rätta drycken räckte inte åt alla. Jag och Hermione gick tillbaka genom den purpurröda elden, och vi hämtade Ron i Schackrummet, för han hade blivit slagen till marken av de vitas drottning. Sedan flög vi upp med kvastarna i nyckelrummet och ..." 

Professor McGonagall kom plötsligt gående i korridoren. 

"Miss Black Miss Granger och Mr Weasley, vad gör ni uppe?!"

"Tyst, Minerva." sa Dumbledore. "Var var du, lilla vän?" sa Dumbledore vänligt.

" ... och sedan skickade vi ett brev till er ... Vi vet inte vad som ... vad som ... hände med Harry ..." Jillian började snyfta.

Dumbledore skrynklade ihop ansiktet och rusade sedan iväg. Han försvann ur deras åsyn på bara några sekunder.

"Det är nog bäst att ni går och lägger er." sa McGonagall åt dem. "Jag ska inte dra av några poäng ... än."

McGonagall ledde dem till sina elevhem. De gick först till Slytherin, och lämnade av Jillian. Hon gick och lade sig, men hon somnade självklart inte. 

Jillian måste ha somnat, även om hon inte visst om det, för plötsligt var det morgon. Hon gick upp omedelbart och klädde på sig. Hon satte sig i det lilla fönstret och tittade ut över sjön. 

"Undra om Harry lever..." mumlade hon tyst. 

Någon timme senare vaknade alla andra i hennes sovsal. Amanda kramade henne, även om de bråkat tidigare, och sa att hon var glad att Jillian levde. 

Under frukosten fick Jillian ett brev. Hon slet omedelbart upp det. 

Harry Lever. Han är på sjukhusflygeln. Stenen är i säkerhet. Oroa dig inte. 

// Hermione. 

Jillian var glad att Hermione hade brytt sin om att meddela henne. 

Senare gick hon upp till sjukhusflygeln, där Harry låg medvetslös i en av sängarna, och Madam Pomfrey sprang hit och dit och fixade olika saker hela tiden. Det stod massa godis vid sängkanten, som Harry fått av olika personer. 

Hermione och Ron satt också där varje dag de följande dagarna. Hermione grät nästan varje gång, och Ron mumlade alltid att allt var bra med honom, för det var det som Madam Pomfrey sa. 

Det hade nästan gått en vecka, och terminsslutet närmade sig. De skulle snart få sina betyg, men Harry hade inte vaknat än. Till och med Madam Pomfrey började bli lite orolig. Men dagen efter det kom ännu ett medelande från Hermione, där det stod att Harry hade vaknat! Men de fick inte besöka honom just nu, för Dumbledore var där inne. 

Hon möte Hermione och Hermione utanför, där de väntade på att få komma in. 

Tillslut öppnades dörren och Pomfrey ställde sig i vägen för dem. 

"Bara fem minuter!" sa hon, och släppte sedan in dem. 

"Harry!" 

Hermione var på väg att slå armarna om honom, men hejdade sig, och Harry såg väldigt lättad ut över det. 

"Å, Harry, vi var säkra på att du skulle ... Dumbledore var så orolig ..." 

"Hela skolan pratar om det" sa Ron. "Vad hände egentligen?" 

Alla tre lyssnade uppmärksamt när Harry berättade, han berättade att det var Quirrell som var där nere, och att Voldemorts ansikte var på Quirrells bakhuvud. Han berättade att Quirrell sa åt honom att titta in i Erised-spegeln som tydligen stod där nere, och att Harry hade sett sig själv ta ut Stenen ur fickan. Han hade stoppat ner handen där, och tagit upp den, och han hade ljugit för Quirrell om vad han sätt, men han hade inte trott honom, och fått honom att berätta sanningen. Harry hade då försökt sticka, men då hade Quirrell attackerat honom, och sedan hade Harry rört vid Quirrell, och då hade han börjat skrika, och sedan hade Voldemort lämnat Quirrells kropp, och dödat honom.

Harry var en mycket bra berättare, han fick dem att flämta på de rätta ställena, och när han berättat vad som fanns under Quirrells turban hade Hermione skrikit. 

"Så Stenen är alltså borta?" sa Ron. "Ska Flamel bara dö?" 

"Det var det jag sa, men Dumbledore tycket att, hur det nu var igen, 'för ett rationellt sinne är döden ingenting annat än nästa stora äventyr'."

"Jag har alltid sagt att han är lite vrickad." sa Ron och riktigt imponerad ut över hur tokig han hjälte var.

"Så vad hände med er tre?" frågade Harry.

"Ja, jag och Jillian tog oss tillbaka utan problem. Sedan fick vi liv i Ron - det tog en bra stund - sen tog vi oss upp till uggleboet för att kontakta Dumbledore, och sedan en liten stund senare mötte vi honom i entréhallen, där vi berättade för honom att du var nere för att hämta Stenen, sedan susade han iväg till tredje våningen." 

"Tror du det var hans avsikt att du skulle göra det?" sa Ron. "Eftersom han skickade dig din pappas mantel och så?" 

"Nej, vet du vad" röt Hermione, "om han gjorde det, vad jag menar är, det är ju hemskt - du kunde ju ha blivit dödad." 

"Hermione, tror du verkligen att Harry skulle dö där nere?" sa Jillian. "Jag förväntade mig som mest att han skulle bli skadad." 

"Nej, det är inte det." sa Harry eftertänksamt. "Han är en lustig man, Dumbledore. Jag tror att han ville ge mig en chans liksom. Jag tror att han mer eller mindre känner till allt som händer här på skolan, förstår ni. Han hade säkert ganska stor aning om att vi tänkte försöka, och istället för att hindra oss lärde han oss bara tillräckligt mycket för att det skulle vara till hjälp. Jag tror inte att det var av en händelse som han lärde mig hur spegeln fungerade. Det är nästan som om han tyckte att jag hade rätt att få möta Voldemort om jag kunde ..." 

Jillian nickade långsamt. Det lär helt galet, men ändå rätt på något vis. 

"Vet du vad," sa Ron. "du måste vara på benen till anslutningsfesten i morgon. Alla poängen är hopräknade och Slytherin vann förstås," Ron gav Jillian en underlig blick. "du missade den sista Quidditchmatchen, vi blev totalt mosade av Ravenclaw utan dig - men maten kommer att vara god." 

I samma ögonblick kom Madam Pomfrey inrusande. 

"Ni har haft nästan femton minuter, nu ska ni UT!" sa hon bestämt. 

Jillian, Hermione och Ron reste sig upp och lämnade Harry.

På avslutningskvällen gick Jillian, Amanda och Draco, följda av Crabbe och Goyle, tidigt upp till Stora Salen för att få bra platser tillsammans. Hela salen var prydd i Slytherins färger och det fanns en jättestor fana som visade Slytherinormen som hängde på väggen bakom honnörsbordet. 

När hela salen sedan var fylld med elever var det plötsligt väldigt liv där inne. Harry kom sent dit, och när han klev in i salen blev det helt tyst, och sedan började alla tala med väldigt höga röster. 

När Dumbledore steg in i salen blev det ännu en gång helt tyst. 

"Ännu ett år till ända!" sa han glatt. "Och jag måste besvära er med en gammal mans rossliga svammel innan vi sätter tänderna i vår läckra festmåltid. Vilket år det har varit! Förhoppningsvis har ni allesammans huvudet fyllt med lite mer saker än när ni började ... ni har hela sommaren på er att få det tomt och fint igen tills nästa läsår startar ...

Om jag har förstått det här rätt är det ni dags att dela ut elevhemspokalen och poängställningen är följande: på fjärde plats Gryffindor med trehundratolv poäng; på tredje Hufflepuff med trehundrafemtiotvå; Ravenclaw har fyrahundratjugosex och Slytherin fyrahundrasjuttiotvå." 

En storm av hurrarop och stampningar kom från Slytherinbordet, och Draco dunkade sin bägare i bordet. Jillian och Amanda hade ställt sig upp med alla andra och jublat högt. 

"Ja, ja, bra gjort Slytherin." sa Dumbledore . "Emellertid måste nyligen inträffade händelser också tas med i beräkningen." 

Det blev så tyst i Stora Salen, att man kunnat tro att det var helt tomt där inne. Slytherinarnas leende bleknade lite. 

"Ähum" sa Dumbledore. "Jag har några sistaminuten poäng att dela ut. Låt mig se. Ja ... för det första - till Miss Jillian Black, för att ha (även fast hon inte ville), stöttat sina vänner igenom viktiga och jobbiga händelser ... tilldelar jag tjugo poäng för Slytherins räkning." 

Slytherinarna bröt ut i hurrarop igen, och de såg lika glada ut igen. De som satt närmast dunkade Jillian i ryggen. 

"För det andra - till mr Ronald Weasley ..." Jillian sträckte på sig och fick se att Ron hade blivit helt knallröd i ansiktet. 

"... för det bäst spelade schackparti Hogwarts har sätt på många år, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning."

Gryffindorarna jublade så högt att de skulle kunnat lyfta de förtrollade taket. Slytherinarna såg ganska oroliga ut, de visste att det skulle komma mer. 

"För det tredje - till miss Hermione Granger ... för hennes bruk av kylig logik i mötet med eld, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning." 

Jillian sträckte på igen, Hermione hade begrav ansiktet i armarna och Jillian misstänkte att hon grät. 

"För det fjärde - till mr Harry Potter ..." sa Dumbledore, och det blev helt knäpptyst i rummet. " ... för hans stora sinnesnärvaro och enastående mod, utdelar jag sextio poäng för Gryffindors räkning." 

Jublet var så högt att det kändes som att det gick lock för öronen. Men Slytherinarna satt helt tysta. Gryffindor hade fyrahundranittiotvå poäng - precis som Slytherin. Om Dumbledore öppnade sin mun och gav någon av dem bara en ynka poäng skulle de vinna. 

"Det finns alla möjliga sorters mod" sa Dumbledore och log, som Slytherinarna inte gjorde - de förstod vad som skulle komma. "Det behövs en hel del tapperhet för att vi ska våga göra motstånd mot våra fiender, men precis lika mycket för att våga göra motstånd mot våra vänner. Därför tilldelar jag mr. Neville Longbottom tio poäng." 

En person som stod utanför salen skulle kunna tro att det skedde en explosion i rummet. Både Gryffindor, Ravenclaw och Hufflepuff hade börjat jubla så högt att det såg ut som att stjärnorna i det förtrollade taket gungade. 

"Vilket innebär" ropade Dumbledore över applåderna. "att vi behöver en liten förändring av dekorationerna." 

Han klappade händerna, och fick Slytherinarnas huvuden att hänga ännu mer, när de gröna draperierna blev röda, och silvret blev till guld; den jättelika Slytherinormen blev till ett Gryffindorlejon. 

Alla hade glömt bort de tjugo poäng Jillian tjänat. 

När betygen kom lyftes Jillians humör lite grann. Hon hade klarat sig jättebra. Nästan lika bra som Hermione, men hon hade lite sämre betyg i några av ämnena. 

Amanda och Jillian hjälptes åt att packa, och bestämde att de skulle träffas någon gång under sommaren. Hagrid kom och tog ner dem till flottan och de seglade ännu en gång över sjön, och när Jillian kastade en sista blick på Hogwarts såg hon en blek skepnad av en flicka stå i ett av fönstren, men när hon tittade tillbaka igen var den borta...

Jillian och Amanda delade kupé med Draco och Pansy på tåget tillbaka till London. De satt och pratade om allt som hänt under året medan landskapet förändrades långsamt och de åkte förbi flera mugglarstäder. Snart var de framme i London och tåget stannade på King's Cross, där de mötte Narcissa och Lucius.

"Har ni haft ett bra år?" frågade Narcissa.

"Bästa året nånsin." sa Jillian och Draco samtidigt och log.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Där var det slut. :)  

 

Yolanda

20 juni 2013 19:06

DU ÄR SÅÅÅÅÅÅ BRAAAAA! LOVEEE IT!!!!!!!

http://hpstorys.bloggplatsen.se

Hon som skriver

20 juni 2013 19:10

:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...