Men nästa person som kom ner var inte Ron, utan Harry. Han landade precis bredvid Jillian, efter honom kom Ron, men Harry höll fast henne, så att hon inte kunde slå ihjäl honom. 

"Släpp mig!" fräste Jillian och försökte rycka sig loss, men både Harry och Ron höll fast henne nu. 

"Vad är det här för nånting?" frågade Ron när Jillian slutat kämpa emot och de äntligen vågade släppa henne. 

"Det är nån slags växtliknande grej. Den är nog här för att mildra fallet. Kom nu, Hermione!" 

Musiken upphörde. Det kom ett högt skall från hunden, men Hermione hade redan hoppat och landade vid Harrys sida. 

"Vi måste vara många kilometer under skolan." sa hon och försökte titta efter taket. 

"Det är verkligen tur att den här växtgrejen finns här." sa Ron. 

"Tur!" skrek Hermione. "Titta bara på er!" 

Jillian tittade ner på sin kropp och fann den täckt av rankor av växten. Hon gav till ett högt tjut och började slingra sig, men växten hade slingrat sig fast för hårt omkring hennes ben, hon kunde inte röra sig. 

"Sluta röra er!" ropade Hermione som lyckats ta sig loss och in till väggen. Hon stod nu där med ett skräckslaget ansiktsuttryck och såg på när de övriga tre blev allt hårdare inslingrade i växten. "Jag vet vad det här är - det är Djävulens Snara!" 

"Å, jag är så glad att vi vet vad den heter, det är till stor hjälp." muttrade Ron ilsket och lutade sig bakåt för att växten inte skulle slingra sig om hans hals. 

"Håll mun, jag försöker komma ihåg hur man dödar den!" sa Hermione. 

"Men skynda på då! Jag kan inte andas!" tjöt Jillian som nu var nästan helt inslingrad i växtens tentakler. 

"Djävulens Snara ... Djävulens Snara ... Vad var det professor Sprout sa? ... Den tycker om mörker och fukt ..." 

"Tänd eld då!" sa Harry med kvävd röst. 

"Ja, naturligtvis, men det finns ingen ved!" ropade Hermione nervöst. 

"HAR DU BLIVIT TOKIG?" vrålade Jillian som nästan inte kunde andas alls. "ÄR DU EN HÄXA ELLER BARA EN DUM MUGGLARE?" 

"Å, javisst ja!" sa hon och slet äntligen fram sitt trollspö, mumlade någonting och skickade iväg en stråle mot växten. Växten började brinna. Jillian kände nästan omedelbart hur växten lossade sitt grepp och drog sig undan från värmen och ljuset. Jillian reste sig hastigt upp och stirrade hatiskt på växten som nu hastigt försvann in i mörkret. Elden slockande. 

"Tur att du lyssnar uppmärksamt på lektionerna i Örtlära, Hermione." sa Harry och torkade svetten ur pannan. 

"Visst" sa Ron. "Tur att Harry inte tappar huvudet vid kristillfällen - 'det finns ingen ved', nej, vet du vad."

Jillian var nära inpå att skratta, men försökte hålla tillbaka det, och log bara. Det var tur att det var så mörkt, så att de andra inte såg det.

"Den här vägen." sa Harry och pekade på en stentrappa som ledde dem vidare. Det ända ljudet de kunde höra utom sina egna steg var set sipprande vattnet som hela tiden rann ner längs väggarna.

"Kan ni höra nånting?" viskade Ron, och mycket riktigt hördes ett lågt klirrande långt framför dem.

"Tror ni det är ett spöke?"

"Nej" mumlade Jillian, men ingen hörde henne.
"Jag vet inte ... det låter som vingar tycker jag."

"Det är ljust där framme - jag kan se nånting som rör sig." 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det var här som jag började idag, och allt jag skrev härifrån är borta, så jag tänker "rusa" igenom det.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

De kom fram till ett klart upplyst rum, där det vimlade av glittrande fåglar. På andra sidan fanns en dörr. 

"Tror ni de anfaller om vi går igenom?" frågade Hermione. 

"Förmodligen." sa Harry. "Men det kan inte hjälpas. Jag springer nu." 

Jillian såg på medan Harry slog händerna över huvudet och rusade genom hela rummet och fram till dörren - fåglarna reagerade inte ens. 

"Dörren är låst" sa Harry som precis hade ryckt i dörren. 

De tre gick fram till honom och kastade hela tiden blickar på fåglarna. 

"Det är inre fåglar!" utbrast Jillian plötsligt. "Det är nycklar!" 

Alla tittade då upp och granskade dem noga. 

"Du har rätt!" sa Hermione förvånat. "Det är bevingade nycklar!" 

"Vi måste nog fånga rätt nyckel för att komma igenom här." sa Harry. "Ja, titta! Kvastar!" 

"Men det finns ju hundratals av dem!" 

Ron undersökte låset noga. 

"Den är ganska stor och gammaldags - förmodligen av silver, precis som låset." 

De tre hoppade upp på varsin kvast. 

"Jillian, ska du inte hjälpa till?" 

Jillian hade stått stilla och lyssnat på vad de sagt, och backade nu undan. 
"Eh ... nej ... jag vill inte ... ta några risker." 

"Du är ju nästan bäst på att flyga här?" sa Harry och stirrade frågande på henne. 

"Ja, men ..." hon tvekade. "Jag vill inte." 

"Jaja, skyll dig själv." sa Ron och susade upp i nyckelsvärmen. 

De hade susade blint omkring en liten stund utan att hitta rätt nyckel, när Harry ropade: 

"Den där!" han pekade några meter över sig. "Den där stora ... där ... nej, där ... med klarblå vingar ... fjädrarna är alldeles tillrufsade på ena sidan." 

Jillian tittade på när de försökte omringa nyckeln, och susade från sida till sida flera gånger. 

"Vi måste omringa den!" ropade Harry utan att ta blicken från nyckeln med skadad vinge. "Ron dyker mot den uppifrån, Hermione du stannar under den och hindrar den från att flyga ner, och jag försöker fånga den. Okej, NU!" 

Ron dök, Hermione for rakt upp som en raket och Harry for rakt fram och pilade efter mot väggen. Han fångade den och landade hastigt på marken. Han sprang fram till dörren och tryckte in nyckeln i låset och vred om. Dörren slogs upp. 

"Det var rätt!" ropade han när de andra kom springande mot honom. 

Jillian kikade in i nästa rum, men kunde inte se någonting - det var helt kolsvart. Men då de klev in i det, badade det plötsligt i ljus. De stod vid kanten av ett jättestort schackbräde, bakom de svarta pjäserna, som allesammans var högre än de och såg ut att vara utskurna i någon slags svart sten. På andra sidan stod de vita, som var lika stora som de svarta. Men en sak med de vita fick Jillian att rysa - de hade inga ansikten. 

"Vad ska vi göra nu då?" viskade Harry. 

"Det är väl tydligt, eller hur? sa Ron. "Vi måste spela oss igenom rummet." 

Bakom de vita pjäserna fanns ännu en dörr. 

"Hur då?" sa Hermione nervöst.

"Jag tror vi måste vara schackpjäser." sa Jillian plötsligt och de andra hoppade till. Hon hade ju inte sagt något på en stund. 

Ron gick fram till en av de svarta riddarna och petade på riddarens häst. Stenen väcktes omedelbart ill liv, och hästen skrapade otåligt med hoven i marken. 

"Måste vi ... ähum ... förena oss med er för att komma till andra sidan?" 

Riddaren nickade. Ron vände sig till de andra. 

"Det här måste vi tänka igenom ordentligt." sa han. "Jag skulle tro att vi måste överta fyra av pjäsernas platser." 

De tre andra såg på när Ron tänkte. Plötsligt sa han: 

"Ta inte illa upp nu, men ingen av er är särskilt bra på schack ..." 

"Vi tar inte illa upp." sa Harry. "Säg bara vad vi ska göra." 

"Ja, då kan du, Harry, ta den där löparens plats och Hermione, du ställer dig bredvid honom i stället för tornet." 

"Jag då?" frågade Jillian. 

"Eh ... du får vara det andra tornet." 

"Och du då?" frågade Hermione. 

"Jag ska vara riddare." 

Schackpjäserna tycktes ha lyssnat, för vid hans ord vände sig en riddare, en löpare och båda tornen om och lämnade schackbrädet. Jillian studsade iväg och ställde sig i ena hörnet av schackbrädet, på tornets plats. 

"De vita spelar allttid först i schack" sa Ron och kikade över till andra sidan brädet. "Ja ... titta ..." 

En vit bonde hade flyttat sig två steg framåt. 

Ron började genast dirigera de svarta pjäserna. De flyttade sig tyst dit han sände dem. Jillian kände sig lite nervös. Vad skulle hända om de förlorade?

"Jillian, flytta dig fyra steg framåt." 

De fick sin första riktiga chock när deras riddare blev tagen. Den vita drottningen slog honom till golvet, och släpade honom sedan åt sidan. Han låg alldeles stilla med ansiktet ner i golvet. 

"Jag var tvungen att låta det ske" sa Ron och såg skakad ut. "Det lämnar dig fri att ta den där löparen, Hermione, sätt igång." 

Efter en liten stund låg flera svarta pjäser livlösa vid sidan av brädet. Det hände flera gånger att Ron inte upptäckte att någon av de andra var i fara fören i sista ögonblicket, och det verkade hända Jillian oftare än med Hermione och Harry. Själv pilade han omkring och tog nästan lika många vita som de förlorade svarta. 

"Vi är nästan där." sa Ron plötsligt. "Låt mig tänka ... låt mig tänka ..." 

Den vita drottningen vände sitt vände sitt tomma ansikte mot Ron. 

"Ja ..." sa Ron. "Det är enda sättet ... jag måste låta mig tas." 

"NEJ!" skrek Hermione och Harry samtidigt, men Jillian var tyst. Hon bara betraktade dem. 

"Så är det schack!" fräste Ron. "Man måste göra en del uppoffringar! Jag flyttar mig ett steg framåt så tar hon mig - det lämnar dig fri att göra schack matt." 

"Men ..." 

"Vill du stoppa Snape eller inte?" 

"DET ÄR INTE SNAPE!" skrek Jillian igen. 

"MEN KAN DU INTE BARA VAR TYST?" skrek Hermione tillbaka. Deras röster ekade länge i rummet innan det blev tyst igen. 

"Ron ..." 

"Om du inte skyndar dig på nu, så hinner han ta Stenen!" 

"Kan ni inte bara låta honom göra det?" mumlade Jillian argt. 

"Är ni beredda?" sa Ron med blekt, men beslutsamt ansikte. "Ni sätter jag igång, och dröj inte kvar för länge när ni väl har vunnit." 

Han tog ett steg framåt och den vita drottningen slog till honom i huvudet med sin arm. Hermione skrek när han föll i golvet, sedan drog drottningen även honom åt sidan. 

Harry flyttade sig tre rutor åt vänster. 

Den vite kungen kastade sin krona vid hans fötter. De hade vunnit. De vita schackpjäserna flyttade bugande på sig och lämnade vägen till dörren fri. Och med en sista blick tillbaka på den medvetslösa Ron sprang de in i nästa rum. 

De sprang genom ännu en korridor. 

"Vad tror du kommer nu?" frågade Jillian Hermione. 

"Vi har haft Sprouts påfund, det var Djävulens Snara - Flitwick måste ha förvandlat nycklarna - MGonagall gjorde nog schackspelet - då är det bara Quirrells och Snapes förtrollningar kvar." 

"Snape har säkert gjort nånting med trolldrycker." sa Jillian. "Det är ju liksom självklart." 

I nästa rum mötte de en avskyvärd lukt, som gjorde att de drog upp klädnaderna för näsan. Det var ett jättelikt troll, men det var medvetslöst. Det var betydligt större än det som de hade mött på Halloweenkvällen. 

Jillian kände hela tiden för att vända om, och sticka därifrån, men försökte att skuta undan den frestande tanken. 

"Jag är glad att vi slapp slåss mot det här." viskade Harry när han klev över trollet väldiga ben. "Skynda på nu, jag kan inte andas." 

De sköt upp nästa dörr och det var knappt någon av dem som vågade titta vad som väntade - men när Jillian försiktigt kikade in, blev hon helt lugn helt plötsligt. 
"Det är bara ett bord  med massa flaskor på." 

De gick långsamt in i rummet. 

"Snapes trick." sa Harry. "Vad är det vi måste göra här?" 

Alla flaskorna var olikformade, och hade olika färger på innehållet. När de allesammans gått över tröskeln in i rummet flammade en eld upp bakom dörröppningen. Det var inte en vanlig eld - den var purpurröd. Och i samma ögonblick flammade en svart eld upp i den andra dörröppningen, på andra sidan rummet. De var fångade. 

"Titta!"  Hermione grep tag i en rulle papper som låg vid sidan av flaskorna. Jillian och Harry tittade över axlarna på henne för att se vad det stod:

Bakom er det säkert är, framför er lurar fara,

Två av oss ska hjälpa er, om ni finner vilken bara,

En utav oss sju er släpper fram att målet nå,

Och dricker ni en annan hjälps ni att tillbaka gå,

Blott nässelvin ur två av oss ni tömmer,

Tre mördare bland de andra gömmer,

Välj nu, om inte ni vill stanna för evigt kvar,

Som hjälp i valet fyra ledtrådar ni har: 

Den första: hur lömskt än giftet söker undan glida,

Ni finner alltid nåt på nässelvinets vänstra sida;

Den andra: helt olika är de som ytters i var ände stå,

Vill ni gå vidare, är ingendera att lita på;

Den tredje: ni tydligt ser att alla ojämnt stora är,

men varken jätte eller dvärg er död inom sig bär;

Den fjärde: flaskor nummer två som ni ömse sidor ser

Är tvillingar i smak, fast vid en första blick de olika sig ter. 

Hermione suckade djupt och till Jillians förvåning log hon. 

"Genialt" sa hon. "Det här är inte magi - det är logik - en gåta. Många av de främsta trollkarlarna har inte en gnutta logik, de skulle fastna här inne för evigt." 

"Men det kommer vi också att göra, eller hur?" sa Jillian oroligt. 

"Självfallet inte." sa Hermione. "Allt vi behöver finns här, på det här pappret. Sju flaskor: tre är gift; två är vin; en kommer ta oss oskadda genom den svarta elden och en kommer att ta oss tillbaka genom den purpurröda." 

"Men hur et vi vilken vi ska dricka?" frågade Harry. 

"Ge mig en minut bara." 

Hermione lästa pappret flera gånger. Sedan gick hon fram och tillbaka utmed raden av flaskor, medan hon pekade och mumlade för sig själv. 

Till sist slog hon ihop händerna. 

"Jag har det" sa hon. "Den minsta flaskan kommer att ta oss genom den svarta elden - mot stenen." 

Jillians och Harrys blickar riktades mot den pyttelilla flaskan. 

"Det finns bara så det räcker till en av oss där." sa Jillian. "Det är knappt en klunk i den." 

Hermione såg bekymrad ut för en sekund, men det försvann nästan direkt. 

"Vilken kan ta den tillbaka genom den purpurröda?" frågade Harry. 

Hermione pekade på en lite större flaska. 

"Drick den ni." sa Harry. "Nej, hör på mig nu, gå tillbaka och hämta Ron, ta kvastar från rummet med de flygande nycklarna, de för er genom falluckan och förbi Fluffy, gå raka vägen till uggleboet och skicka Hedwig till Dumbledore - vi behöver honom. Jag kanske kan hålla stånd mot Snape ett tag, men i själv verket är jag en lätt match för honom." 

"Men Harry ... tänk om Du-Vet-Vem är med honom?"

"Ja, men jag hade ju tur en gång, eller ur?" sa Harry och pekade på sitt ärr. "Jag kanske har tur igen." 

Hermione sprang plötsligt fram och slog armarna om Harry. 

"Hermione!" 

"Harry - Du är en stor trollkarl, ska du veta." 

"Jag är inte lika bra som du och Jillian."

"Jag!" sa båda flickorna på en gång. 

"Böcker! Och läshuvud!" 

"Formler och Förtrollningar!" sa Jillian. 

"Det finns viktigare saker, Harry ... vänskap  och mod och ... å Harry .. var försiktig!" sa Hermione. 

"Drick du först" sa Harry. "Du är väl säker på vilken flaska som är vilken?" 
"Absolut säker." sa Hermione och drack en djup klunk av den runda flaskan i änden och ryste till. 

"Underskatta aldrig en Hermione." sa Jillian och tog en klunk av samma flaska. Hon rös hon också, hon blev alldeles kall, som om hon fyllts av is. 

"Det är väl inte gift?" frågade Harry ängsligt. 

"Nej, men det är som is." sa Hermione. 

"Fort, ge er av innan det förlorar sin verkan."

"Lycka till ... var rädd om dig ..." sa Hermione. 

"GÅ!" 

Flickorna vände sig om och gick igenom den purpurröda elden, och lämnade Harry på andra sidan. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett riktigt långt kapitel idag! Förlåt för att det tog så lång tid! Men allt försvann ju, som ni vet! 

Kram på alla galna! 

 

Yolanda

20 juni 2013 16:23

BRAAAAAAA!

http://hpstorys.bloggplatsen.se

Hon som skriver

20 juni 2013 17:20

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...