Jillian vaknade nästa morgon av att professor McGonagall, professor Snape och Flich knackade på sovsalens dörr. När hon öppnat dörren stod hon där, nästan förlamad av chock. 

"Miss Black, vi har fått information om att du varit ute igår natt i astronomitornet tillsammans med Draco Malfoy." sa McGonagall och tittade ner på henne. "Du får straffkommendering och förlorar 5 poäng för Slytherin." 

Jillian tappade hakan. "Vem?" sa hon lågt och stirrade från Snape till Flich till McGonagall. 

"Draco Malfoy bland annat." svarade Flich och log slugt. 

Jillian blev ännu mer chockad. Draco Malfoy? Vad i hela ...? 

"Men ..." sa Jillian och stirrade bedjande på McGonagall. "Jag måste ..." hon avslutade där och la till i tanken: Jag ska slå ihjäl honom när jag hittar honom ...

"Det finns inget att tillägga, Miss Black." sa McGonagall. 

McGonagall, Snape och Filch lämnade sällskapsrummet utan ett ord till och Jillian gick in i sovsalen igen. Hon slog sig ner på sängen med en tung suck. Det var svårt att förstå att Draco hade satt dit henne. Hon drog fram osynlighetsmanteln som låg under hennes säng och stirrade tomt på den medan hon drog sin hand över det silkeslena tyget.

När Jillian vid frukosten fick syn på de stora timglasen som visade elevhemmens poäng fick hon en enorm chock. Slyhterin ledde fortfarande. Gryffindor låg på allra sista plats! De hade förlorat etthundrafemtio poäng! Jillian trodde att hennes fem poäng hade gjort någon skillnad, men ingen lade ens märke till det. Alla Slytherinarna log och nästan firade att Gryffindor låg sist. 

Men Jillian tyckte ändå synd om Harry. Hon visste att det var dem som hade förlorat poängen. Ryktet spred sig snabbt och Harry Potter gick från att vara den populäraste och mest beundrade på skolan till att bli den mest hatade. Till och med Ravenclawarna och Hufflepuffarna vände sig emot honom, för de hade längtat efter att få se Slytherin förlora elevhemspokalen. Folk pekade finger åt honom och brydde sig inte om att sänka rösterna då de snackade skit om honom. 

Slytherinarna där emot applåderade när han gick förbi. De visslade och hurrade och vissa skrek: 

"Tack, Potter, det här borde du få betalt för!" 
Jillian kunde inte låta bli att stämma in i applåderna. De skulle ju vinna i år, och det var tack vare Potter. 

Hermione var inte lika hatad, men ingen pratade med henne längre heller. Hon hade slutat dra till sig all uppmärksamhet på lektionerna och höll för en gång skull tyst, vilket Jillian fann väldigt skönt, även om hon tyckte synd om henne. 

En morgon fick Jillian ett meddelande vid frukosten. 

       Er straffkommendering kommer att påbörjas 

       klockan elva i kväll.

       Möt Filch i entréhallen.

       Prof. M. McGonagall

Att det stod "Er" förklarades bara några sekunder senare när Draco visade sin lapp för henne. Jillian hade skällt ut Draco rejält efter att han satt dit henne. Hon hade skrikit på honom i flera timmar, och han hade sagt förlåt flera gånger, men hon var fortfarande arg på honom.

Klockan elva samma kväll gick Jillian och Draco tillsammans genom korridoren mot entréhallen utan att yttra ett ord. När de kom ner stod Flich där med en lykta i handen. 

"Ska vi gå?" frågade Draco och tittade upp på Filch. 

"Nej, vi väntar på andra." mumlade han illsket utan att möta Dracos blick. 

De stod ganska länge och väntade men tillslut kom Hermione, Harry och Neville gående ner för trapporna. 

"Följ mig." sa Filch och tände en lyckta och ledde ut dem utanför slottet. 

"Ni tänkter er nog för innan ni bryter mot skolreglerna igen, skulle jag tro." sa han och sneglad hånfullt på dem. "Jojomänsan ... hårt arbete och pina är de bästa läromästarna, om ni vill veta min mening." 

Jillian önskade att han kunde hålla tyst. Hon vill inte "veta hans mening". 

" ... Det är synd och skam att de lät de gamla bestraffningarna dö ut .. som att hängas i handlederna från taket några dar, jag har fortfarande kvar kedjorna på mitt kontor, håller dem väloljade ifall de skulle behövas nån gång ... Jaha, då går vi då, och tänk inte på att smita, det blir värre om ni gör det." 

De gick iväg över markerna och Neville snörvlade hela vägen. 

Jillian undrade spänt vad de skulle tvingas göra. Filch lät riktigt förtjust, och därför måste det vara något riktigt hemskt. 

"E de du, Filch? Skynda på, jag vill sätta igång." 

Jillians mod steg. Även om hon inte tyckte om Hagrid, var han mycket bättre än Filch. 

"Du tror kanske att du ska ut och roa dig tillsammans med dem där dummerjönsen? Men i så fall är det bäst du tänker om, gosse lille - det är in i skogen ni ska och jag skulle bli mycket förvånad om ni kom hem helskinnade tillbaka allesammans." sa Filch till Harry, som såg mycket lättad ut, men efter Filch ord ändrades hans ansiktsuttryck till ett lite mer oroat. 

"Skogen?" sa Draco och lät inte lika oberörd som han brukade. "Vi kan inte gå in där på natten, det finns alla möjliga saker där inne, varulvar, har jag hört." 

Det fanns en liten aning av panik i Dracos röst, men man behövde ha känt honom riktigt länge för att ens uppfatta att hans röst förändrats. 

"Det är er sak, eller hur?" sa Filch medan hans skrynkliga ansikte lös av skadeglädje. "De där varulvarna borde ni ha tänkt på innan ni ställde till det för er, eller hur?" 

Hagrid klev fram ur skuggorna. Han hade en stor, ful hund i hasorna och han bar på ett stort armborst, han hade även ett pilkoger över axeln. 

"De va på tiden" sa han. "Jag har redan väntat en halvtimme. E allt som de ska, Harry och Hermione?" 

"Jag skulle inte vara alltför vänlig mot dem om jag var du, Hagrid." sa Filch kyligt. "De är faktiskt här för att bli bestraffade. 

"Så de e därför ni e sena, va?" sa Hagrid och blängde på Filch. 

Jillian lyssnade inte längre. Hon tittade oroat in mellan de mörka träden, och fick för sig att hon såg skepnader röra sig bland träden. Hon var uppriktigt rädd. Det var förbjudet att gå in i skogen, och plötsligt skulle de gå in där? 

"Jag tänker inte gå in i den där skogen." sa Draco till Hagrid. Jillian lade märke till det för att hans röst innehöll mer panik än hon någonsin hört från honom. 

"De gör du nog om du vill va kvar på Hogwarts." svarade Hagrid. "Du har uppfört dej illa och nu får du lov å betala för de." 

"Men det här nånting för tjänstefolk, det är inte sånt som eleverna ska göra. Jag trodde vi skulle skriva massa rader med meningar eller nåt sånt, om min pappa visste att jag gjorde det här, skulle han ..."

"... tala om för dej att de e så man gör på Hogwarts", sa Hagrid argt. "Skriva rader me meningar! Vad e de för nytta me sånt? Du ska gör nåt nyttigt eller också åker du ut! Om du tror att din pappa hellre skulle vilja att du blev relegeras, så ge dej iväg tillbaks till slottet å packa. Sätt i gång!

Draco svarade inte, men han såg både ilsken och panikslagen ut. 

"Då så." sa Hagrid. "Hör nu på ordentligt, för de vi ska göra inatt e farligt å jag vill inte att nån ska ta risker. Följ me mej hit bort ett ögonblick. 

De gick fram till kanten av skogen och Hagrid höll upp sin lykta så att han lyste upp en smal stig som ledde in i skogen. De började gå in. Hagrids hund gick först, följd av Hagrid, Neville, Harry, Hermione och sen Draco och sist Jillian. 

"Titta där" sa Hagrid och pekade på marken. "ser ni de där som lyser på marken? Nåt silvrigt? de e enhörningsblod. De finns en enhönrning som har blitt illa skadad av nånting. De här e andra gången på en vecka. Jag hitta en till som va död i onsdags. Vi ska försöka hitta den stackarn. Vi måste kanske hjälpa den så den slipper å lida. 

"Men tänk om det som skadade den hittar oss först, vad det nu var, hittar oss först?" sa Draco med en röst som avslöjade hur rädd han var. 

"De finns inte ett väsen i skogen som skadar er om ni e me mej å Fang. Å håll er på stigen. Okej, då tar vi å delar in oss i två grupper å följer spåret åt två olika håll. De e blod överallt, den måste minst ha stapplat omkring sen igår natt." sa Hagrid. 

"Jag vill ha Fang." sa Jillian och Draco samtidigt och tittade sedan på varandra. 

"Som ni vill, men jag varnar er, han e en riktig fegis." sa Hagrid. "Då tar jag, Harry å Hermione den ena vägen, å Draco, Neville, Jillian å Fang den andra. Om nåra av oss enhörningen, sänder vi opp gröna gnistor, e de uppfattat? Ta fram era trollstavar å öva nu - så där ja - å om nån råkar illa ut, så sänd opp röda gnistor, så ka vi allihop komma å hitta er, va försiktiga bara. Ja, då ger vi oss iväg då." 

Jillian, Draco, Fang och Neville gick åt höger och de andra gick åt vänster. Jillian hade sin stav framme hela tiden och Neville skakade värre än nånsin. Draco gick framför henne med Fang i koppel. Det fanns silvriga fläckar på flera löv som lystes upp av månen. 

När de hade gått en stund utan att se något ovanligare än stubbar stannade Draco. 

"Du, Longbottom, kan inte du hålla Fang en stund?" 

Neville svarade inte utan tog bara kopplet ur Dracos hand. Draco ställde sig istället bredvid Jillian och började viska. 

"Jag tänker gör en grej." 

"Vadå?" frågade Jillian lågt. 
"Det får du se." sa han medan hans ögon lyste lömskt. 

"Draco..." 

"Det är ingen fara." sa han avfärdande. Han gick upp framför henne. De rundade en krök i stigen och fick se en stor pöl med silvrig sörja. 

"Usch." sa Jillian lågt och såg sig över axeln. "Draco, stigen delar sig där framme, vilket håll ska vi ta?" 

"Vi gå rakt fram." sa han och gick runt pölen med enhörningsblod efter Neville. 

Draco skyndade sig ikapp Neville och grabbade tag i hans axlar. 

"BUU!" ropade han högt. 

Neville gav till ett lustigt skrik och sände upp röda gnistor i skyn medan Draco skrockade glatt. Jillian stämde in i skrattet, men det gjorde henne lite upprörd att Neville hade sänt upp röda gnistor. 

"Det är inte roligt, Malfoy!" snyftade Neville, men det fick bara Draco och Jillian att skratta ännu mer. 

Tunga steg hördes bakom dem och de tystnade och vände sig om. Hagrid klampade ut genom snåren. 

"Vad e de ni håller på me?" frågade han misstänksamt. 

"Malfoy skrämde mig!" sa Neville och snyftade till. 

Jillian försökte hålla leendet inne, men hon visste att hon inte lyckades. Hon sneglade på Draco och såg att han såg lika sammanbiten ut som hon själv. 

"Kom me här nu, och fjanta inte runt." 

De gick långsamt tillbaka och Hagrid var ursinnig. När du kom tillbaka stod Harry och Hermione som förstenade på vägen. 

"Vi har tur om bi lyckas få tag i nånting nu, sånt väsen som ni förde, alla tre. Vi tar å byter grupper - Neville, du stannar här me mej å Hermione, å du, Harry, går me Fang å de där idioterna." Hagrig börjde sig ner och viskade till Harry, och det var tillräckligt högt för att Jillian, som stod närmast, skulle höra. 

"Förlåt, men de blir svårare för dem å skrämma dej, å vi måste få de här gjort." 

Så de gav sig iväg igen, Harry, Jillian och Draco efter Fang som visade vägen. De följde stigen i nästan en halvtimme, djupare och djupare in i skogen och träden blev tätare och tätare, snart gick det inte att ta sig fram längre. Det glänsande blodet verkade bli tjockare, det fanns stänk på träd och rötter, som om den stackars enhörningen kastat sig av och an i smärta. 

"Det är en glänta där framme." sa Jillian när hon skymtade en fläck av månljus framför dem. 

Någonting lysande vitt glänsande på marken. De gick närmare och närmare. 

"Titta ...", mulade Harry och sträckte ut sina armar för att hejda både Jillian och Draco. 

Det var en enhörning som låg på marken, och den var död. Jillian kände en tår rinna över hennes kind. Den var så vacker, och det var så sorgligt hur den låg, med benen liggande i konstig vinklar efter när den fallit ihop. Manen låg utbredd över de mörka löven. Hon torkade genast bort tåren med ärmen på jackan. Harry tog ett steg mot den, men stelnade sedan till. Ett hasande ljud ekade genom gläntan och en buske i kanten av gläntan skälvde till. Sedan kom en svart figur med huvudet täckt ut i gläntan, krypande som ett smygande vilddjur. 

Den mantelklädda figuren böjde sig över enhörningens sår och började dricka dess blod. 

"ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!" 

Malfoy gav till flykten, och det samma gjorde Fang. 

Gestalten med huvan lyfte huvudet och såg rakt på Harry. Den reste sig upp och Jillian fick se att den hade enhörningsblod som sipprade från framsidan. Den rörde sig hastigt mot dem, men Jillian var för rädd för att ens röra på sig.

Harry stönade plötsligt till och tog några stapplande steg bakåt. Han hade sin ena hand hårt tryckt mot pannan. Jillian stirrade skräckslaget på Harry och vände sig sedan om och sprang. Hon hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv, och hon kunde inte förstå att hon inte sprungit tidigare. Vad tänker jag med? tänkte hon hastigt medan hon tittade över axeln. 

När hon tittade fram igen fick hon se Hagrids lykta och hon suckade av lättnad. 

"Hagrid!" ropade hon. Hon kom fram till ljuset och Hermione, Neville och Hagrid stirrade på henne med stora ögon. 

"Var är de andra?" frågade Hermione oroligt. 

"Det var ... vi hittade ..." stönade Jillian. Hon andades häftigt efter att ha sprungit så långt. 

"Vad är det?" frågade Hermione. 

"Vi ... vi hittade enhörningen ... den var ... död ..." Hagrid suckade vid hennes ord. " ... men vi ... hittade ... mördaren också ..." hon tog en paus för att torka svetten ur pannan. " ... den drack ... drack ..." hon insåg just vad det var den hade gjort och sedan blev allt svart. 

"Är hon okej?" sa en röst som hon väl kände igen. 

"Ja, men hon måste stanna här i några dagar. Hon slog huvudet i en trädgren och har en lätt hjärnskakning, men det kommer gå över på en eller två dagar." 

Jillian slog upp ögonen och tittade rakt in i ett kritvitt tak som fick henne att kisa. Hennes ögon var känsliga, tydligen. 

"Ah, hon är vaken!" utbrast den andra rösten. Det var Pomfrey. "Hej, lilla vän, hur är det med dig?" 

Jillian kunde inte säga nånting på en liten stund, men fick sedan kontroll över sin röst. "Vad ... hände med ... Draco?" frågade hon. 

"Han är okej." svarade den andra rösten som tillhörde Snape. 

"Alla de andra mår bra." sa Pomfrey. "Jag frågade hur det är med dig, unga dam." 

"Mig ..." sa Jillian och tänkte efter. "jag har ont i ... huvudet."

"Ja, det är klart. Du måste vila mer. Sov!" sa Madam Pomfrey. "Då går det över." 

"Kan du inte göra nått hokuspokus så att det går över?" 

Madam Pomfreys ända svar var en fnysning innan hon vände sig om och gick därifrån, och samma sak gjorde Snape. 

Jillian somnade om igen. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ett riktigt långt kapitel idag! Så duktig jag är! 

Kram! :)) 

P.S Ge mig karaktärer!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej!    Det var ju typ... väldigt länge sedan jag skrev någonting, och jag är ledsen för det.. men jag har i alla fall något jag vill berätta: Jag har blivit lite Potternörd igen, och tog redan på mina inloggningsuppgifter på Pottermore! Jag känn...

... till hogwartsnoveller! Bloggen fyller 1 år! På andra bloggar brukar man skriva nått långt, töntigt inlägg och tacka för året... men jag tänker fira med att lägga ut en novell istället! Jippi! Den kommer ut EXAKT 22.00 idag! Grattis till hogwartsn...

Esther hämtade sig en stund och var tyst med ett plågat uttryck i ansiktet. Sedan öppnade hon munnen igen, tvekade en sekund, och fortsatte sedan: ”Hon var det långt innan jag ens var född. Hon har nog varit det sen hon flyttade hemifrån, tro...

Min blogg är ju inte särskillt känd eller så, nu när det nästan har gått ett helt år. Och jag tror att jag har kommit på vad det beror på.    Jag menar.. I början så skrev jag om Harry Potter, och då hade jag väl en handfull följare, men sen när ...

Jag suger verkligen på att blogga. Jag håller på ett tag, sen börjar skolan och så kan jag inte fortsätta, för att jag blir för jäkla trött. Vad sur jag blir på mig själv.    Igår tog jag fram det senaste kapitlet av novellen i Word och läste ige...