Den lördagseftermiddagen var ganska spänd. Draco övertalat Jillian att följa med några dagar tidigare och Amanda försökte hela tiden övertala Jillian att hon också skulle få följa med, men Jillian ville inte att Amanda skulle hamna i trubbel, hon hade aldrig förlorat några poäng än. Det hade inte Jillian heller gjort för den delen, men Draco var hennes "kusin" och hon kände sig tvungen nu när hon hade lovat. 

"Snällaaa!" sa Amanda när de satt och åt middag i Stora Salen. "Jag viiiill!" 

"Vill du bli upptäckt och förlora poäng?" fräste Jillian åt henne. "Det blir bara värre ju fler vi är, så om du följer med så är det större chans att någon upptäcker oss. Jag vill inte bli relegerad eller någonting, och jag vill absolut inte att du blir relegerad på grund av några idiotiska Gryffindorare. Draco bryr sig nog inte så mycket om det, han vill bara sätta dit Potter." 

De orden fick Amanda att hålla tyst, ända tills det var när midnatt och Jillian och Draco skulle ge sig av. Amanda hade vaknat när Jillian gick upp ur sängen och hon hade tittat upp på henne. 

"Lycka till." viskade hon svagt innan hon snabbt somnade om igen. Jillian tog på sig sin morgonrock och mötte Draco i sällskapsrummet. 

"Redo?" frågade han och tittade allvarligt på henne. 

"Nej, men jag har inget val." suckade hon. 

De lämnade Slytherin och smög långsamt genom korridoren som ledde till Astronomitornet. De var ganska nära när Jillian fick syn på ljus av en lyckta som snabbt rörde sig upp för trapporna. Hon drog sig in i skuggorna, men Draco hann inte, personen fick syn på honom. 

"Straffkommendering!" skrek Professor McGonagall. "Och tjugo poängs avdrag för Slytherin!" Promenera omkring mitt i natten, hur vågar du ..." 

"Ni förstår inte, professor McGonagall, Harry Potter är på väg hit ... han har en drake!" försökte Draco. 

"Vilket förfärligt struntprat! Hur understår du dig att komma med såna lögner! Kom med här - jag ska minsann tala med professor Snape om dig, Malfoy!" 

Jillian tittade storögt på när McGonagall släpade iväg Draco ner för trapporna. Hon själv funderade på om hon skulle fortsätta utan honom eller smita ner i Slytherin innan någon annan kom hit. Hon började gå upp för trappan. Hon tänkte fortsätta utan Draco, men hon visste inte om hon skulle berätta något för honom efteråt. 

När hon kom upp fick hon se Hermione och Harry stå där uppe. Hermione utförde en liten dans. 

"Malfoy har fått straffkommendering! jag skulle kunna sjunga!" 

"Gör inte det." sa Harry och tittade ut över landskapet runt Hogwarts. 

Jillian försökte så tyst som möjligt gå och gömma sig någonstans, och lyckades gömma sig så att de inte skulle se henne, utom när de gick ner igen. 

Harry och Hermione stod och skrattade medan lådan emellan dem skramlade och skakade. Jillian tänkte att det måste vara draken. 

Efter cirka tio minuter kom ett gäng kvastar flygande och tog med sig draken därifrån. 

När Harry och Hermione gick därifrån sedan, lämnade de kvar osynlighetsmanteln där uppe. Jillian sprang snabbt fram och ryckte åt sig den och slängde den sedan över sig. Hon följde långsamt efter dem ner för alla trappor, och hoppades att hon skulle slippa den där skumma flickan i natt. 

Hon följde Harry och Hermione genom korridoren, och plötsligt dök Filch upp i änden av korridoren. 

Jillian, som var osynlig hade inga problem med det, hon smög förbi honom, och fortsatte snabbt mot Slytherin där hon mötte Draco. 

Hon drog av sig osynlighetsmanteln och satte sig bredvid honom i soffan. 

"Du hade rätt." sa Jillian och stirrade in i den döende elden framför dem. "De lämnade bort draken till några." 

"Varför skulle jag bry mig?" sa Draco trött. 

"För att de mötte Filch." 

Draco lyste upp. "Mötte de Filch?!" sa han upphetsat. "Vad hände?!" 

"Jag vet inte, men det får vi nog veta imorgon." hon log mot honom när hon reste sig upp och gick mot sitt rum. Hon hade osynlighetsmanteln i ett hårt grepp i handen och hoppades att Draco inte skulle få syn på den. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jättekort, jag vet. Men det är inte mycket kvar nu! Snart har jag skrivit 30 kapitel! och om fyra kommentarer så har jag fått 30 kommentarer också! också! Om jag får 4 kommentarer (från olika personer, man ser på IP-adressen om det är olika, så fejka inte) så kommer jag försöka skriva klart allt den här helgen, så att jag kan börja på Livet efter Döden! Hannah Hathaway väntar på att få berätta sin historia. ;) 

Kram! 

Draco var inte särskilt duktig på att dölja att han kommit på någonting. Så fort han fick syn på Harry, Hermione och Ron log han lömskt. De såg ofta de tre gå ner till Hagrids stuga, och de stannade där så länge att Jillian aldrig såg dem lämna den. 

Jillian pratade inte mycket med dem längre, de hade äntligen glidit ifrån varandra så fort de fått reda på vem Nicolas Flamel var. Jillian var uppriktigt glad över det. Hon tillbringade sin tid med Amanda och Daphne. De gjorde läxor tillsammans, pratade ... de gjorde helt enkelt allt tillsammans. 

Draco, Crabbe och Goyle brukade också umgås med dem, men det var bara Draco som pratade, Crabbe och Goyle var tysta när de inte skrattade åt något som Draco sa. 

Pansy Parkinson klängde på Draco hela tiden, och han började tycka att det var ganska irriterande, en dag röt han åt henne. 

De hade suttit i sällskapsrummet och pratar om allt mellan himmel och jord, och Pansy hade som vanligt skrattat och sånt åt allt som Draco sa. 

"Jag tycker att mugglare är äckliga, rent utsagt." hade Draco sagt. 

"Jag håller med." svarade Jillian honom. "De har liksom inget hyfs. Jag har varit hemma hos mugglarfödda ibland, fråga inte varför. Men det ser förskräckligt ut, och det är nästan äckligt rent hemma hos vissa. Och så har de massa äckliga apparater som surrar och låter hela tiden. Inte undra på att de hamnar på Psyken."

Alla hade skrattat, och Pansy hade låtsats såklart.

"De kan inte ens laga mat utan hjälpmedel." hade Draco sagt och skrattat. 

"Du har helt rätt, Draco, visst är de äckliga." sa Pansy kärleksfullt. 

"Men kan du inte bara lägga av?" fräste Draco åt henne och hon ryckte förskräckt till. "Du hör inte ens på vad vi säger, du lyssnar bara på mig, och sedan slänger du in en idiotisk kommentar som skulle ha passat in för tio minuter sedan!" 

Hon hade rest sig upp och skyndat iväg, och sedan hade hon undvikit Draco i flera dagar. 

Någon vecka senare kom Draco ner i sällskapsrummet med en triumferande min i sitt spetsiga ansikte. Han höll en bok i handen och ett pergamentpapper i den andra. 

"Jilli, du måste se det här." sa han och höll upp pergamentbiten.

"Var fick du tag på den?" frågade Jillian, men han svarade inte utan gav henne brevet och log ondskefullt.

Jillian läste:

Käre Ron!

Hur mår du? Tack för brevet - jag tar gärna emot den norska Ryggdraken, men det blir inte lätt att få hit honom. Jag tror det bästa vore att skicka över honom med vänner till mig, som ska komma och hälsa på mig nästa vecka. Problemet är att ingen får se att de för med sig en olaglig drake. Skulle ni kunna få upp ryggdraken i det högsta tornet på lördag? De kan möta er där och föra bort honom medan det fortfarande är mörkt. Skicka mig ett svar så fort som möjligt.

Hjärtliga hälsningar, Charlie

"Först av allt, var i hela världen fick du tag på det här?" 

"Jag gick till sjukhusflygeln, där jag såg Weasley. Jag sa till Madam Pomfrey att jag behövde låna en av Weasleys böcker, och så fick jag tag på just den här. När jag öppnade den föll det här brevet ut." svarade Draco. 

"Varför var han i sjukhusflygeln?" frågade Amanda som satt bredvid henne i en av sofforna. 

"Han hade blivit biten av nånting." sa Draco och satte sig ner. "Jag slår vad om att det var den där förfärliga draken." 

Jillian och Amanda nickade och återgick till läxorna, men Draco avbröt dem. 

"Ska vi sätta dit dem?"

"Varför ska vi alltid lägga oss i allting? Först den där midnattsduellen, och nu det här. Kan det komma ett slut på galenskaperna?" sa Jillian upprört. 

"Det är inga galenskaper!" sa Draco surt och fortsatte: "Jag vill bara sätta dit dem." 

"Bara, bara, bara ..." sa Jillian och tittade ner i boken igen. 

"Snälla, Jilli, bara den här gången! Snäääällaa.." 

"Nej!" fräste hon utan att titta upp från boken. 

Draco suckade och blängde irriterat på henne. "Du får en vecka på dig att ändra dig." sedan gick han till sin sovsal. 

(Jag vet att ni inte tycker om när jag byter perspektiv, men det är nödvändigt) 

Harry Potters Perspektiv 

"Det är försent att ändra planen nu" sa Harry till Hermione. "Vi hinner inte skicka en ny uggla till Charlie och det är kanske vår ända chans att bli av med Norbert. Vi måste ta risken. Och vi har faktiskt osynlighetsmanteln, det vet inte Malfoy om." 

"Men Harry, Jillian vet ju om det! Malfoy berättar allt för Jillian." 

Jillian Blacks Perspektiv 

"Draco!" ropade Jillian och knackade på dörren till deras sovsal. Dörren öppnades och Crabbe stod i öppningen. 
"Han är upptagen." sa han och blängde ner på henne. 

"Det är viktigt, släpp in mig." sa Jillian och blängde tillbaka. 

"Nej." svarade Crabbe och var på väg att stänga dörren när Jillian drog fram sin stav och ropade: 

"Alarte Ascendare!" Crabbe sköts upp i taket och ramlade ner igen med en otrevlig smäll, men han reste sig upp igen och rusade iväg till sin säng. Jillian förundrades över hur fort han kunde röra sig. 

Hon puttade upp dörren och fick se Draco sitta som förstenad på sin säng och stirra skräckslaget på Jillian. 

"Draco," började hon och slog sig ner bredvid honom. "det är en sak du borde veta." 

"Jag har inte tid, jag måste fixa med läxorna." 

"Men ..." 

"Jillian, lämna mig ifred. Jag har mycket att göra." 

Jillian reste sig upp och lämnade rummet. Hon hade för sig att han ville ha hennes hjälp, men det verkade som att han inte brydde sig om en så viktig information som att Harry Potter har en osynlighetsmantel.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Inte så mycket kvar nu, bara en liten bit. 

Kommer Jillian att dras in i mer trubbel? Stackars henne ... 

Kram från mig och hoppas att ni har bättre väder än jag. :/ (Det spöregnar) 

"Jag ska gå och titta efter vilken avdelning han var i." sa Ron och reste sig upp. På vägen förbi Jillian råkade han knuffa till henne. Hon spillde då ut hela sin bläckflaska över det nya pergamentpappret som hon börjat skriva på. Hon frös som en staty och vred sedan huvudet långsamt mot Ron som stod och bet i sin underläpp. 

"Förlåt ..." sa han och såg verkligen ångrande ut. 

Jillian förblev tyst med läpparna hårt pressade mot varandra. 

"Jag kan fixa ..." sa Hermione, men Jillian höjde handen och tystade henne. Hon stirrade framför sig en liten stund och började sedan knyckla ihop pergamentpappret som det droppade bläck från. Hennes händer blev helt svarta av bläcket, men hon brydde sig inte. Inte nu. Hon packade ihop sina saker utan ett ord och lämnade bordet lika tyst. Amanda anslöt sig till henne och de gick tillsammans till ett annat bord i biblioteket. Ron hade förstört hennes nästan färdiga skolarbete två gånger, båda på grund av Hagrid. Flickorna slog sig ner och Jillian tog fram ännu ett pergamentpapper och började om på sin uppsats.

"Drakar!" viskade Ron upphetsat från andra sidan en av bokhyllorna, tillräckligt högt för att Jillian och Amanda skulle höra. "Hagrid höll på att slå upp saker om drakar! Titta på det här: Draksorter i Storbritannien och på Irland; från ägg till Inferno, en handbok för drakskötare." 

"Hagrid har alltid velat ha en drake, det berättade han för mig första gången jag träffade honom." sa Harry.

"Men det strider mot våra lagar." sa Ron. "Drakuppfödning förbjöds i lag genom Trollkarlsavtalet 1709, det vet ju varenda kotte. Det är svårt att hindra Mugglarna från att lägga märke till oss om vi har drakar i trädgården bakom huset - och man kan i vilket fall inte tämja dem, det är farligt. Ni skulle se brännsåren som Charlie fick av vilda drakar i Rumänien."

Jillian slutade lyssna och återgick till att skriva sin uppsats. Det var inte så lätt, nu när hon skrivit det två gånger redan. Hon stirrade hela tiden omkring på bordet och tittade noga på den nya bläckflaskan hon tagit fram. Om uppsatsen blev förstörd igen skulle hon skita i det och kopiera Amandas eller Hermiones, för deras var redan klara. Amanda började istället på en uppsats till Trollkonsthistorian. 

"Tror du att den där Hagrid föder upp drakar?" frågade Amanda med låg röst. 

"Skulle inte förvåna mig." sa Jillian och blängde på bläckflaskan. "Han är bra konstig, eller hur?" 

"Ja, hur kan man försäga sig så mycket som han gjort liksom." 
"Vad menar du?" frågade Jillian och tittade upp på Amanda. 

"Jag menar, han var ju den som nämnde det där med Nicolas Flamel från början. Om han aldrig nämnt det skulle du slippa vara med de där Gryffindorarna." 

Jillian nickade och tittade ner på sitt papper. 

"Vi kanske ska gå ner till Slytherin en stund innan middagen?" sa hon. 

"Visst." 

De började packa ihop sina saker och lämnade sedan biblioteket. Jillian gick med bläckflaskan i handen, för att hennes uppsats inte skulle förstöras igen. 

"Amanda, jag kom på något." sa Jillian när de sedan satt nere i Slytherins sällskapsrum. "Vi kanske borde gå ner och kolla vad det är Hagrid gör egentligen." 

Amanda nickade. "Tänk om han faktiskt har en drake där." 

Flickorna reste sig upp och började gå mot huvudentrén. När de gick över skolans marker fick de syn på Harry, Ron och Hermione som nästan var framme vid Hagrid. 

Jillian tog tag i Amandas arm och drog med henne ner bakom en sten. 

"De får inte se oss." sa hon och tittade menande på Amanda, som nickade. 

Harry och de andra klev in i stugan precis när Jillian kikade fram. Sedan nickade hon åt Amanda att kusten var klar, så de skyndade sig ner mot stugan. Utanför ena fönstret stod en tunna som de klättrade upp på och kikade sedan in i stugan. Där inne satt Harry, Hermione och Ron och pratade med Hagrid. I brasan låg en svart, oval skepnad som var misstänkt likt ett ägg. Sorgligt nog kunde de inte höra vad de sa där inne. 

"Han har en drake!" utbrast Amanda upphetsat och pekade på ägget i den öppna spisen. 

"Vi måste berätta för någon ..." sa Jillian. Men just då tittade Hermione upp mot fönstret där de stod, och de var tvungna att ducka. När Jillian tittade upp igen ramlade Amanda ner från tunnan och drog Jillian med sig. 

"Amanda!" utbrast Jillian och reste sig upp. "Tänk om de hörde oss!" 

Rons röda huvud syntes i fönstret och Jillian drog med sig Amanda till huskröken där de gömde sig. 

När Jillian kikade fram igen var Ron borta, så de sprang allt vad de kunde upp mot skolan, och hoppades att ingen skulle se dem. 

Några dagar senar vid frukosten gick Jillian och Draco genom matsalen. Draco fick syn på Harry, Hermione och Ron som satt tätt intill varandra och pratade, men man kunde höra vad de sa. 

"Hermione, hur många gånger i vårt liv kommer vi att få se en drake kläckas?"

Draco tittade på Jillian med ett lömskt leende. 

"Vi har lektioner, vi kommer att råka illa ut, och det är ingenting jämfört med vad Hagrid kommer att göra när nån upptäcker vad han håller på med ..."

Harry viskade nånting till dem och de tittade upp på Draco och Jillian. Jillian log och vinkade som om hon inte hade hört nånting, och Draco försökte göra det samma, men Jillian såg hur han misslyckades. Han skulle ju aldrig vinka åt dem, så det var kört redan där. 

De visste att Gryffindor hade Örtlära sista timmen, och att de var väldigt nära till Hagrids stuga. Slytherinarna skulle däremot hade Förvandlingskonst, och var där med långt borta därifrån. 

"Ska vi gå dit?" frågade Jillian Draco i en viskning. 

"Ja, det är väl klart?" svarade Draco. "Vi kommer kunna sätta dit dem sååå hårt." han flinade brett. 

När sista lektionen började slog de sig ner bredvid varandra. Båda hade svårt att koncentrera sig, de tittade hela tiden på klockan och professor McGonagall sa till dem hela tiden att de skulle lyssna och att hon skulle släppa iväg dem när lektionen var slut.

När den äntligen tog slut rusade Jillian och Draco iväg först av alla, och var långt borta i korridoren innan de andra ens lämnat klassrummet. De skyndade sig till närmste utgång, men när de kom fram till ytterdörren stannade Jillian, och Draco stannade också när han upptäckte vad som var framför dem. 

Jillian bara stirrade, och sa ingenting, men Draco öppnade munnen. 

"Vem i hela världen är du?" 

På golvet framför dem satt en blek, blond och gråögd flicka. Det var samma flicka som Jillian mött på Jullovet. 

"Hej, Jillian" sa flickan frånvarande och tittade upp i taket. 

Jillian svarade inte, utan började gå runt henne. 

"Vill du inte prata idag?" 

"Nej. Vi har bråttom." svarade hon tyst. 
"Jag förstår." sa flickan och lät lite besviken. "Men det var ändå trevligt att se dig igen." 

När de kommit ut ur skolan sa Draco:

"Vem i hela världen var det?" 

"Jag vet inte." svarade Jillian. "Jag vet iallafall inte vad hon heter, men hon är ganska konstig." 

"Det säger du inte." sa Draco och skrattade lite. 

De började springa igen och kom fram till Hagrids stuga. Draco gick runt stugan och hoppade upp på samma tunna som Jillian och Amanda stått på för några dagar sedan. Jillian hoppade upp bredvid honom och tittade in genom fönstret. Gardinerna var fördragna, men det fanns en liten springa i mellan så att man kunde titta in. 

"Herregud!" utbrast han. "Jilli, du måste se det här!" 

Jillian tittade in genom springan i gardinerna och fick se en svart, paraplylikande, benig, långnosig Drake spratla omkring på bordet där inne. 

"Vad i hela ..." Jillian fick inte fram mer. 

Ett par gnistor flög ut genom drakens stora näsborrar. Den vände sig plötsligt mot henne och stirrade med gulröda ögon. Jillian flyttade sig och Draco tittade in igen. 

Plötsligt blev Draco helt vit i ansiktet. 

"Spring!" sa han. 

"Va?" 

"Spring! De såg mig!" De hoppade ner från tunnan och sprang allt de hade mot skolan.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, här var det äntligen! Jag har haft fullt upp de senaste dagarna, men idag hade jag lite tid att skriva! Snart sommarlov, och du som gissade att jag skulle hinna göra 7 kapitel innan skolavslutningen ... du hade liiiiite fel, men det gör såklart ingenting!

Kram på er och jag ska försöka bli lite bättre på att uppdatera!

P.S Det står 2-2 på omröstningen just nu! :O Jag måste veta vad jag ska göra! Rösta, Rösta, RÖSTA!  

Nästa eftermiddag hade hela skolan samlats på Quidditchplanens läktare. Jillian satt mittemellan Draco och Amanda och tittade frånvarande ner på planen. De tre, plus Crabbe och Goyle, hade egentligen inte tänkt gå, men när de hade fått höra att Snape skulle vara domare hade de ändrat inställning direkt. Jillian spanade längs publiken och fick se ... 

"Draco!" sa hon och klappade till Draco på armen. "Titta!" hon pekade mot en av de som satt i publiken. "Dumbledore!" 

"Nej!" sa Draco besviket. "Nu kan Snape inte göra något elakt mot Potter!" 

Jillian svarade inte, utan log bara. Hon hoppades att matchen skulle börja snart. 

Hufflepuffs och Gryffindors quidditchlag vandrade ut på planen och Snape såg ilsken ut, det kunde ha varit för att han inte fick göra något mot Harry, eller för att han bara var arg ... Jillian trodde mest på alternativ två, hon trodde inte att Snape ville stjäla "De vises sten". Det skulle bara vara konstigt. Vad skulle han med den till? tänkte hon igen. Det var svårt att tänka sig att Snape ens ville Harry något. Han gillade honom inte kanske? 

Draco Crabbe och Goyle reste sig plötsligt upp. 
"Vart ska ni?" frågade Jillian och stirrade genomskådande på Draco. 

"Vi ska jävlas lite med Weasley och Smutsskallen." sa Draco ch log sitt elaka leende. Jillian började titta efter dem och fick syn på dem bara några rader framför. "Följer du med?" 

"Nej, jag kan se vad ni gör härifrån." 

"Okej." svarade Draco och så vandrade de iväg. 

"Aj!" sa någon framifrån. Det var Ron. 

"Å, förlåt, Weasley, jag såg inte att du var där."

Jillian kunde bara se Dracos nacke, men hon kunde slå vad om att han stod där och flinade brett. 

"Undrar hur länge Potter sitter kvar på sin kvast den här gången? Nån som vill slå vad? Kanske du, Weasley?" 

Ron svarade inte, inte vad Jillian kunde höra iallafall. Hufflepuffarna hade precis fått ett straffkast av Snape för att George Weasley hade slagit iväg en Dunkare mot honom. 

Harry cirklade som vanligt runt i som en hök och spanade efter kvicken flera meter över själva spelet. 

"Vet ni hur jag tror att de väljer ut folk till Gryffindors lag?" sa Draco med hög röst när Snape gav Hufflepuff ännu ett straffkast helt utan anledning. "De tar folk de tycker synd om. Titta, där är Potter, som inte har några föräldrar, och sen är det Weasleys, som inte har några pengar - du bort också vara med i laget, Longbottom, du har ju inget förstånd." 

Den lilla biten Jillian kunde se av Longbottoms ansikte var knallröd. Han vände sig om på sin plats och stirrade rakt på Draco. 

"Jag är värd tolv såna som du, Malfoy" stammade han. 

Jillian stämde in i Draco, Crabbes och Goyles gapskratt, men Ron, som hade ögonen fixerade på spelet, sa:

"Stå på dig mot honom, Neville." 

"Longbottom, om förståndet var av guld skulle du vara fattigare än Weasley." 

Rons öron blev plötsligt röda och han såg förbannad ut. 

"Jag varnar dig, Malfoy - ett enda ord till ..." 

"Ron!" ropade Hermione. "Harry!" 

"Va? Var?" sa Ron och tittade upp i skyn. 

Jilllian ställde sig upp och stirrade på Harry som plötsligt gjort en störtdykning rakt ner mot marken. Hon hoppades att han inte hade fått syn på Kvicken ... och om han hade det, att han skulle missa. 

"Dy har tur, Weasley, Potter har fått syn på pengar på marken!" skrattade Draco. 

Rons tålamod brast och han kastade sig över Draco innan han hann uppfatta vad som hände. Ron brottade ner honom. Neville reste sig upp och klättrade över ryggstödet för att hjälpa honom. 

Jillian reste sig upp och drog fram sin stav, men hann inte göra någonting innan alla runt omkring henne hade ställt sig upp, antingen för att titta på vad som hände framför eller för att heja på Potter. Varför måste jag vara så kort? tänkte hon och började knuffa sig fram mot slagsmålet. 

"Heja Harry!" ropade Hermione då Jillian lyckades ta sig fram till slagsmålet. Crabbe och Goyle var tillsammans mot Longbottom och Draco och Weasley slogs mot varandra. 

Jillian tittade då upp i skyn och fick se en mörkröd skepnad susa förbi Snape och missa honom med bara några centimeter. Harry rätade upp kvasten och sträckte sedan ut handen och höll upp Kvicken i ett fast grepp. Läktarna exploderade; alla jublade eller ropade "Neeeej!". 

"Ron! Ron! Var är du? Spelet är över! Harry har vunnit! Vi har vunnit! Gryffindor leder!" skrek Hermione medan hon kramade Parvati Patil i raden framför. 

Jillian förblev tyst. Hon hade inte ett ord att säga om situationen. Draco kom fram till henne och de gick, tillsammans med Amanda, Daphne, Crabbe och Goyle, buttert ner till Slytherin. 

Jillian satt uppe i Astronomitornet, det högsta tornet på hela Hogwarts. Om inte världen. Hon tittade ut över markerna och väntade på att solen skulle gå ner. Hon visste inte varför hon hade gått just hit. Inte för att det var fin utsikt, för hon satt där helt frånvarande och tittade inte så mycket på den. Det kunde ha varit för att det var helt öde där uppe, och att man inte hörde några ljud utifrån, utom några småfåglar som flaxade omkring och pep. 

Jillian fick syn på en svart skepnad med övertäckt huvud gå över markerna. Hon misstänkte starkt att det var Snape. Den gick mot Förbjudna skogen. Sedan kom en annan skepnad flygande förbi efter Snape, som hon trodde att det var, men lite högre upp, som om han inte ville bli sedd. Harry. Tänkte Jillian och lutade sig över staketet. Vad höll han på med? Hon tänkte efter en stund men kom fram till att hon inte skulle ta risken att gå ner. Det var lång väg och Harry skulle hinna försvinna innan hon ens var i närheten av huvudentrén. Hon önskade att hon kunde se igenom träden, så att hon kunde se vad som hände där nere. 

Plötsligt kom den mörka skepnaden ut ur skogen igen och vandrade snabbt mot slottet. Hon fick även syn på Harry som kom flygande ut igen. Han landade i närheten av kvastboden. 

Jillian skakade på huvudet och tänkte att hon var tvungen att fråga Harry vad som hänt i skogen imorgon. Sedan gick hon ner. 

När hon sedan mötte Harry nästa dag såg han och Hermione och Ron väldigt oroliga ut. Jillian förhörde Harry om vad som hänt dagen innan och han berättade att han sätt Snape och Quirrell i skogen. 

"Quirrell stammade värre än nånsin. Snape sa nånting om att 'Eleverna inte bör känna till De vises sten' och sedan frågade Snape Quirrell om han visste hur man skulle ta sig förbi Hagrids hund Fluffy." 

"Vänta! Vem är Fluffy?" frågade Jillian hastigt. 

"Det är hunden som vaktar De vises sten." svarade Hermione. 

Harry fortsatte berätta: "Sedan sa Quirell att han inte visste vad Snape pratade om, och då sa Snape: 'Du vill väl inte ha mig till fiende, Quirrell', Snape sa att de snart skulle ha ett nytt samtal när Quirrell haft tid att tänka igenom saker och ting och bestämt sig vem han skulle vara lojal mot. Sedan gick han. Men Jillian, hur kunde du veta att jag följde efter Snape in i skogen?" 

Jillian hade inget att dölja, så hon berättade att hon varit uppe i Astronomitornet och så fick hon syn på Snape. 

"Sedan såg jag dig, Harry. Men jag visste såklart inte att det var du, men jag antog det." 

Under de följande veckorna hände inte mycket. Skolan flöt på som vanligt, men Snape verkade bli på sämre humör hela tiden, och Quirrell blev bara mer och mer nervös och stammade värre och värre för varje dag som gick. Snart kunde man inte höra vad han sa längre. 

Hermione hade redan börjat repetera inför examensproven. Jillian visste att det var ett viktigt prov, men att börja plugga tio veckor innan? Lite överdrivet. Det fanns bara en person i hela världen som skulle göra så, och det var Hermione. 

Lärarna tänkte tyvärr i samma banor som Hermione. Eleverna fick så mycket läxor att de knappt hade tid för annat. Påsklovet kändes inta alls som ett lov, det var som att de fick ledigt för att plugga ikapp med läxorna. 

Jillian tvivlade på att de skulle kunna allt bättre för att de fick läxor nu. Hon tyckte att de räckte med att de fick läxor kanske en månad innan. 

Jillian och Amanda tillbringade mesta tiden av påsklovet i biblioteket med Harry, Hermione och Ron. Amanda var fortfarande rädd för Ron efter vad som hade hänt utanför slottet förra terminen, så hon ville alltid sitta så långt bort från honom som var möjligt. 

"Jag kommer aldrig att kunna minnas allt det här", utbrast Ron en eftermiddag och kastade sin gåspenna medans han längtansfullt tittade ut genom biblioteksfönstret. Det var den första riktigt fina dagen på flera veckor.  Himlen var helt molnfri och hade en förgätmigejblå färg. Det fanns äntligen en känsla i luften av att sommaren var på väg. 

Jillian var precis på väg att skriva klart sitt stycke om hur man bäst behandlar varulvsbett, när Ron plötsligt skrek i hennes öra.

"Hagrid! Vad gör du här i biblioteket?"

Jillian ryckte till och tittade snabbt upp och fick se Hagrid stå mitt i biblioteket. Sedan tittade hon ner på texten igen och fann den förstörd med ett stort bläckstreck som gick över hela sidan. Hon blängde på Ron och försökte komma på vilken formel man skulle använda, men Hagrid avbröt hennes tankar. 

"Se mej bara omkring lite grann" sa han med lömsk ton som genast fångade Jillians intresse. "Å vad har ni för er då?" Han såg plötsligt misstänksam ut. "Ni håller väl inte på å letar efter Nicolas Flamel fortfarande, va?" 

"Vi vet redan vem han är." suckade Jillian och tittade ner på sitt bläckdränkta pergamentpapper. 

"Och vi vet vad hunden vaktar över, det är De vises st..." 

"Sssch!" Hagrid såg sig hastigt omkring för att se om någon lyssnade. "Gå inte omkring å skrik ut de, e du inte riktigt klok?" 

"Det är faktiskt några saker som vi skulle vilja fråga dig om" sa Harry. "om vad som skyddar stenen utom Fluffy ..." 

"SSSCH!" sa Hagrid igen. "Vet ni vad - kom å hälsa på mej lite senare, fast jag lovar inte å tala om nått för er, ska ni veta, men håll inte på å babbla om de här inne, de e inte meningen att eleverna ska veta om de. Dom kommer å tro att jag talat om de för er ..." 

"Då ses vi senare" sa Harry medans Hagrid lunkade iväg. 

"Vad var det han gömde bakom ryggen?" frågade Hermione fundersamt. 

"Tror ni att det har med stenen att göra?" 

"Måste ni tro saker hela tiden?" frågade Jillian buttert. "Det börjar bli tjatigt med den där dumma stenen." 

En morgon vaknade Jillian med en ovanlig känsla. Hon kände saknad. Hon brukade inte göra det, hon hade ju ingen att sakna för ingen hade nånsin förtjänat det. Hon saknade Amanda och Daphne och till och med Draco och Pansy. Hon ville bara träffa någon som inte var helt knäpp eller tillhörde Gryffindor. Det var ganska omöjligt vid den här tiden på Hogwarts. 

Jillian gick upp ur sängen och tog på sig sin gröna silkes morgonrock och gick sedan ut i sällskapsrummet. När hon slog sig ner framför brasan var det en tanke som slog henne: Tänk om biblioteket kommer på att en av böckerna är borta? 

Hon for upp från sin plats och rusade in i rummet, där hon drog fram boken som låg väl inpackad i kofferten. Hon slog upp sidan med Gaunt-familjens släktträd och drog ut den, och bläddrade sedan tillbaka till sidan med Black-familjen och tog den sidan också, bara för att hon hade chansen. Hon betraktade sitt släktträd en sekund och hann få syn på både sig själv, Draco och Ron Weasley. Sedan slog hon igen boken igen och reste sig upp. Hon tänkte gå till biblioteket och lämna tillbaka boken, men med en liten lögn såklart. 

När Jillian kom fram till Biblioteket var det precis på väg att öppna. Madam Pince stod utanför och låste precis upp dörren och lyfte blicken när hon hörde Jillian komma gående. 

"Vad gör du här så tidigt?" frågade hon irriterat. "Ska du vanställa mitt bibliotek?" 

"Senast jag kollade var det skolans bibliotek, och nej, jag ska inte vanställa till bibliotek, jag tänkte lämna tillbaka den här boken."

Madam Pince blick flyttade sig ner mot boken som Jillian höll i. 

"Var fick du tag på den!?" frågade hon upprört och rusade fram och ryckte den ur Jillians grepp. 

"Jag hittade den igår, utanför Gryffindortornets ingång. Den bara låg där, och det var ingen i närheten, så jag tog den. Den låg under min säng hela natten." 

"Jaså." sa Madam Pince och såg misstänksam ut. "Och du har inte läst den?" 

"Nej, inte en sida." sa Jillian. "Med undantag för utsidan." 

Madam Pince blängde på henne en sekund, men vände sig sedan om och vandrade in i biblioteket. När Jillian var på väg att vända sig om och gå tillbaka till Slytherin ropade Pince plötsligt på henne. 

"Flicka!" ropade hon. "Tack."

Den där lögnen hade hon jobbat på ända sen hon gick ifrån sitt rum nere i fängelsehålorna. Hon hade tänkt ut i minsta detalj vad hon skulle säga för att inte få några negativa reaktioner. När hon sedan gick igenom ingången till Slytherin gick hon omedelbart in i sitt rum och tog fram sidorna hon ryckt ut ur boken. 

Hon fick syn på väldigt många namn som hon kände igen från nu. Nästan alla renblodiga, eller alla, var släkt med varandra. Hon hittade Flint, Bulstrode, Macmillan, Crabbe, Potter, Burke, Longbottom, Weasley och Crouch och sen fanns även Lestrange, Tonks och Lupin, och Malfoy och Black såklart. 

När hon hade hela släktträdet framför sig förstod hon äntligen hur gammal den här släkten var. Phineas Nigellus Black levde ju för minst 100 år sedan! Att hon var släkt med en som varit rektor på Hogwarts var ganska häftigt. Men hon kunde inte förstå hur hon kunde vara släkt med Longbottom och Weasley, och allra minst Crabbe. Hon kunde inte se Goyle nånstans, och det var ganska egendomligt. Hon lade ner sidorna i sin koffert medan hon tänkte att hon måste visa dem för Amanda sen när hon kommer tillbaka.  När hon sköt in kofferten under sängen igen fick hon plötsligt syn på en svart liten hög med kläder där under. Jillian drog fram dem och upptäckte att det var Daphnes uniformer! Varför var de där? Hon hade ju inte tagit dem. Hon slängde dem på Daphnes säng och lämnade sovsalen. 

Hela eftermiddagen tillbringade hon med att ströva omkring i Hogwarts korridorer. Hon hittade lönndörrar, hemliga gömställen och genvägar mellan olika lektioner som hon kunde ha användning för i framtiden. Gaunt-korridoren var däremot ett ännu ett stort mysterium. Hon gick genom samma korridor flera gånger om dagen, men kunde inte hitta korridoren någonstans. 

Ytterligare några dagar senare kom alla elever tillbaka efter jullovet. Jillian hälsade Amanda och Daphne med var sin kram, och till och med Draco fick en. Hon undvikte däremot att krama Crabbe och Goyle, som såg ut att vilja ha varsin ... 

De fick en god middag den kvällen, som tillbakavälkomstfest och innan de skulle gå och lägga sig berättade Jillian om allt som hade hänt för Amanda och Daphne. De lyssnade noggrant både när hon berättade om Flickan i korridoren, till nä hon berättade om Gaunt-korridoren och bokstölden. De bad även om att få se sidorna som hon ryckt ut ur boken. 

"Så, vad har ni gjort på Jullovet?" frågade Jillian när hon avslutat sin berättelse, men ingen av dem verkade vilja berätta något. Hon skulle kanske ha väntat med sin tills de hade fått berätta om sina jullov, men det var försent nu. Egentligen var hon inte ett dugg intresserad av vad de hade gjort, men hon vill spela en bra vän genom att låtsas vara intresserad. 

Jillian hade även helt glömt bort Nicolas Flamel, men när hon mötte Harry, Hermione och Ron vid frukosten nästa morgon blev hon påmind om det. 

"Jag trodde att ni skulle ägna er åt att hitta Nicolas Flamel!" var den ända meningen Hermione upprepade under deras korta möte mitt i matsalen. Eller, det var iallafall allt Jillian uppfattade av allt tjat Granger välde ut. 

Den veckan startade inte bara skolan, utan Quidditchträningen startade också igen, och Flint körde hårdare än nånsin. De tränade fyra gånger i veckan, i vilket väder det än var, men hela laget var på hans sida. Om Gryffindor vann sin match mot Hufflepuff skulle de gå om Slyhterin i kampen om elevhemspokalen. 

Men en våt och lerig dag kom Flint med en god nyhet till laget. 

"Snape ska vara domare på matchen mellan Gryffindor och Hufflepuff!" ropade han glatt och log stort mot alla i laget. 

Det träningspasset gick extra bra, även om det var kallt och och regnigt. Alla var på gått humör och spelade så bra att de skulle ha kunnat vinna viken match om helst. 

"Bäst för er att ni håller er så här bra!" ropade Flint innan alla gick till omklädningsrummen för att byta om. 

Jillian var tveksam när det gällde att laget skulle hålla sig så här bra, om han inte kom med fler goda nyheter för dem. 

Några dagar innan Gryffindor-Hufflepuff matchen var Jillian med Draco i biblioteket. När de hade lånat alla böcker de behövde för att skriva sina uppsatser gick de ut och mötte Neville Longbottom. Draco gick fram mot honom och började en vanlig konversation med Longbottom. 

"Hej, Longbottom. Vad gör du här?" Han lät ovanligt vänlig och Jillian misstänkte att han hade en ganska elak plan i bakhuvudet. 

"Jag skulle ... låna några böcker ..." sa Longbottom och lät lika misstänksam som Jillian kände sig. 

"Jaha." sa Draco vänligt och bytte plötsligt min i ansiktet. Han såg ganska fundersam ut. "Du, när jag letade efter rätt bok idag så hittade jag en formel jag aldrig hört talas om ... jag tänkte fråga om jag får testa den på dig?" han lät fortfarande lika vänlig, men Jillian hörde små skälvningar i skådespeleriet. Hon visste inte vilken formel han pratade om, men hon var säker på att den inte var så snällt. 

"Nja ... jag vet inte ..." sa Longbottom och såg ännu mer misstänksam ut. "Vad är det för typ av formel?" 

"Det är inget farligt, det kommer inte att hända så mycket." sa Draco och blinkade mot Jillian, som höjde ögonbrynen. "Så vad säger du?" 

"Nja ..." 

Men han hann inte svara, för Draco drog fram staven och skrek : 

"Locomotor Mortis!" Nevilles ben klistrades plötsligt mot varandra och Jillian kände omedelbart igen det som en benlåsningförbannelse. 

"Draco ..." sa Jillian och skrattade åt Longbottom som desperat försökte röra sina ben. "Draco, det där var inte snällt!" sa hon, men de skrattade när de gick iväg genom korridoren. 

Amanda och Jillian satt vid Lunchbordet och skrattade åt Neville när han gick förbi dem och blängde på Draco som satt intill Jillian. Jillian hade såklart gått direkt till Amanda och berättat om hela scenen. Snart visste hela Slytherins förstaårsklass om det, och kunde inte hålla sig för skratt när Draco härmade Nevilles reaktion när Draco hade låst hans ben. Även andraårseleverna skrattade åt Dracos skådespel, och Jillian tyckte att det var ganska likt, men han lade även in lite egna scener som inte inträffade. 

När Draco var mitt inne i snacket om Longbottom kom Harry, Hemione och Ron fram och bad Jillian följa med dem till biblioteket. Jillian suckade missnöjt, men följde med dem. Som vanligt hittade de ingenting. Men när de var på väg att gå ropade Hermione plötsligt på dem.

"Jag har hittat honom!" ropade hon mer upphetsat än hon hade varit när de fick betygen på sin första uppsats. Jillian, Harry och Ron gick tillbaka mot bordet där de suttit innan. Hermione satt där med en av de äldsta och mest slitna böcker Jillian nånsin sätt. 

"Jag tänkte aldrig på att titta i den här!" sa hon upphetsat. "Jag lånade den för några veckor sedan, men läste inte igenom hela, när jag fick ..." 

"Jag bryr mig inte!" frästa Jillian åt henne. "Läs bara!" 

Hermione slutade tjata och läste istället. 

"Nicolas Flamel", viskade hon dramatiskt, "är den ende kände tillverkaren av De vises sten!" 

Hermione tittade missnöjt på dem när de inte reagerade som han hade väntat sig. 

"Av vad?" sa Harry och Ron i kör, men Jillian hade hört om det förut, hon fick, istället för ett frågande, ett osäkert ansiktsuttryck. 

"Nej, vet ni vad, läser ni båda aldrig nånting?" Hon såg argt på dem. Och vände sig mot Jillian. "Du har väl hört om den? Du är ju renblodig?" 

"Det är jag med!" protesterade Ron. 

"Tyst, Weasley!" fräste Jillian. "Ja, jag har hört om det, men jag vet inte vart." 

"Titta - läs det som står där." 

Hon sköt fram boken mot dem, och de tre läste:

Det urgamla studiet av alkemi har att göra med tillverkandet av De vises sten, en legendarisk substans med häpnadsväckande krafter. Stenen kan förvandla vilken metall som helst till rent guld. Den frambringar också Livselixiret, vilket ger den som dricker det evigt liv.

Det har förkommit många rapporter om De vises sten under århundradens lopp, men den enda Sten som för närvarande existerar tillhör Nicolas Flamel, den berömde alkemisten och operaälskaren, som firade sin sexhundrasextiofemte födelsedag förra året och framlever ett stilla liv i Devon med sin fru Pernelle (sexhundrafemtioåtta år). 

"Fattar ni?" sa Hermione när de hade läst färdigt. "Det måste vara Flamels De vises sten som hunden bevakar! Jag slår vad om att han bad Dumbledore att förvara den på ett säkert ställe åt honom, eftersom de är vänner och han visste att nån var ute efter den, och det var därför som han vill han Stenen bortflyttad från Gringotts!"

"En sten som gör guld och hindrar en från att dö!" sa Harry. "Inte konstigt att Snape är på jakt efter den! Den skulle vem som helst vilja ha!" 

"Vänta, vänta, va?" sa Jillian. "Snape?"

"Ja, Snape, han är ute efter den." svarade Harry.

"Varför skulle Snape vilja ha den? Han hatar sitt liv och vad ska han ha guld till?"

Ingen svarade, de fortsatte bara sin dumma diskussion.

"Och inte konstigt att vi inte hittade honom i den där boken En studie över den senaste utvecklingen inom trollkonsten." sa Ron. "Han är ju inte precis ny om han är sexhundrasextiofem år, eller hur?"

Jillian avbröt dem igen. Ho hade suttit och tänkt ut den här meningen ganska länge. 

"Om jag har fattat det här rätt ... så är jag fri nu?" frågade hon. 

"Fri?" frågade Hermione, Harry och Ron i kör. 

"Ja, ni tvingar mig att göra det här, och nu har ni hittat eran gamling. Får jag gå och aldrig komma tillbaka då?" 

"Eh ..." sa Harry och tittade på de andra som såg förvirrade ut. 

"Jag har aldrig velat leta efter nån dum trollkarl. Jag ville bara gå hela tiden. Om ni inte märkte det så letade jag inte så mycket efter Flamel, jag letade mer efter saker med skolan att göra, så att jag skulle få bättre betyg, för jag har inte så bra betyg i örtlära, och därför kollade jag i de böckerna." 

Hermione, Ron och Harry satt som förstummade efter Jillians tal. Hon själv tog sina saker och lämnade biblioteket utan ett ord. 

"Vi skulle hittat honom mycket tidigare om hon hade hjälpt till på riktigt." hörde hon Ron säga när han trodde att Jillian var utom hörhåll. Jillian log för sig själv. Hon hade ju fått bättre betyg i örtlära iallafall. 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så! Första kapitlet skrivet direkt på bloggen! Jag fick ändra teckensnitt och så, men jag tycker att det blev ganska bra! Tack för att ni läser och Kram på er! 

P.S Det tog nästan sex timmar att skriva det här kapitlet, om man räknar alla uppehåll. Kram! 

Jillian stirrade storögt på kvinnan som stod framför henne. Hon såg ut nästan som henne själv, men med ganska små, blåa ögon och var betydligt mycket längre.

”Jag undrar vad den här spegeln gör egentligen.” sa Jillian och flyttade sig ett steg åt sidan så att Harry också kunde titta in i spegeln.

”Ja,” sa Harry. ”Jag ser mina föräldrar och du ser din mamma …” han avbröt sig hastigt. ”Var är din mamma?” frågade Harry.

”Åh, hon är död. Död för länge sen.” svarade hon. ”Jag önskar jag hade fått träffa henne.”

”Ja, samma här.” sa Harry och var tyst ett ögonblick, men sen sa han: ”Men med mina föräldrar alltså.”

”Ja, jag fattade det.” sa Jillian spydigt.

De stod där och bara stirrade in i spegeln. Jillians mamma log mot henne. Det var första gången som Jillian såg sin mamma, utom på bild, men det hade hon bara gjort en eller två gånger, och det var av misstag. Hon visste inte hur länge de två stod där, men tillslut beslutade de att de skulle gå tillbaka till sina sovsalar. Jillian tackade nej när Harry frågade om hon ville att han skulle gå med henne till Slytherin, hon ville gå själv och tänka igenom vad som hänt den här kvällen.

När hon nästan var framme vid dörren ner till fängelsehålorna föll hennes tankar på boken. Hon stannade förskräckt och tittade bort mot det håll hon just kommit från. Om någon såg boken där skulle de veta att någon varit där …

Hon började springa tillbaka. Det gick väldigt fort att komma fram dit, även om hon gick fel väg flera gånger. Hon sprang fram till dörren som fortfarande stod på glänt skyndade sig in. Jillian såg sig om i rummet. Hennes blick föll på en liten, fyrkantig, svart skepnad på marken. Hon skyndade sig fram och tog upp den. Det var hennes bok, som tur var.

Jillian smög ut genom dörren igen, men råkade komma när den den här gången, och den knarrade till. Knarrandet ekade mot väggarna och spred sig i hela utrymmet, om inte ännu längre. Hon gjorde en missnöjd grimas och skyndade sig genom korridoren och hoppades innerligt att ingen hade hört det. Jillian kom fram till ännu en lång korridor, och när hon svängde runt kröken på den fick hon syn på en svart skepnad på golvet. Det såg ut som någon som låg hopkrupen i magplågor. Hon stannade, frusen av både frustration och skräck.

Jillian tänkte snabbt igenom alternativen. Hon kunde gå fram och fråga om något var fel; hon kunde sticka; hon kunde gå till en lärare; och hon kunde försöka gå runt personen och råka få syn på den och fråga chockat ”Vad har hänt!?”. Hon tänkte efter. Om hon tog det första alternativet skulle det var ”Gryffindorigt”, tredje alternativet var Ravenclaw, och fjärde var Hufflepuff, alla vet att de är dumma. Andra alternativet var lockande … det var det verkligen, men hennes undermedvetna skrek ”Alternativ Ett! Alternativ Ett! Du måste göra någonting!” Jillian tog sin värdighet till fånga och började långsamt gå fram mot personen som låg där. När hon kom närmare märkte hon att personen mumlade saker, det var för lågt för att hon skulle kunna höra, men det hördes tydligt att personen var rädd.

”Ursäkta?” sa Jillian och försökte se vem det var, men ansiktet var vänt bort från henne. ”Hallå?”

Personen ryckte till. Den vände sig långsamt om och tittade upp på Jillian. Konstigt nog kände hon inte igen ansiktet.

”Vem är du?” frågade hon.

Inget svar. Flickan, som det var, hade slutat mumla, hon var nu helt tyst och stirrade förskräckt upp på Jillian med stora, lysande, gråvita ögon.

”Kan du svara mig?” frågade Jillian.
”Det beror på …” sa flickan med en tunn, rädd röst och följde Jillians mista rörelse med sina rådjusögon. Jillian väntade på en fortsättning, men den kom inte.

” … beror på vad?” frågade hon.

”Vilket elevhem kommer du ifrån?” frågade flickan svagt.

”Slytherin …” svarade Jillian långsamt.

”Nej, du ljuger.” sa flickan och skakade på huvudet.

”Jag kommer från Slytherin.” sa Jillian och höjde ögonbrynen.

”Nej, för om du var en Slytherinare skulle du aldrig ha kommit fram till mig – du skulle ha stuckit.” sa flickan och skakade på huvudet igen.

Hon såg väldigt blek ut i månljuset, som kom från fönstren, och hennes hår var så ljust att de skulle ha kunnat vara vitt.

”Jag lovar, jag ville inte gå fram.” sa Jillian menande och gjorde en missnöjd min. ”Jag lovar.”

”Jaså.” sa flickan.

”Vad är det för fel med dig då?”

”Åh, ingenting. Jag tycker bara om att gå omkring i korridoren och tänka på livets alla problem.”

Jillian tyckte att det hade varit perfekt att vara sarkastisk vid den meningen, men flickan såg helt seriös ut, och hennes röst var långt ifrån sarkastisk.

”Jaha …” sa Jillian förbryllat. ”Vilket elevhem tillhör du då?”

”Åh, jag går inte här.” sa flickan.

Jillian stirrade frågande på henne. Det här blev bara konstigare och konstigare.

”Vad i hela helvete gör du här då?”

”Nej, nej, bry dig inte om det. Gå du vidare mot ditt mål.” sa flickan. ”Hejdå Jillian.”

Jillian gick vidare genom korridoren. Hon tänkte inte alls på om någon upptäckte henne längre. Det ända hon kunde tänka på var den lilla flickan. Tre frågor snurrade omkring i kaoset i hennes huvud: Vem var det där? Varför var hon här, om hon inte går här? Och hur i hela världen kunde hon veta Jillians namn?

Det var de ända hon kunde tänka på ända tills hon log i sin säng och var precis på väg att somna. Då dök en helt annan tanke upp i hennes huvud; Hon hade gått förbi Gaunt-korridoren, men den hade inte varit där. 

Plötsligt vaknade hon. Hon tittade ut genom fönstret och kunde konstatera att det inte skulle bli morgon på ett bra tag. Jillian såg sig omkring i rummet för att ta reda på varför hon vaknat så plötsligt.

”Någon där?” frågade hon tyst.

”Det är jag.” sa en röst som kom från trappan upp till Gryffindorpojkarnas sovsalar. ”Det är jag, Harry.” Plötsligt dök Harry Potter upp mitt i trappan, han höll i en slags mantel.

Jillian, som inte väntat sig något svar, satt där helt förlamad av chock.

”Jag fick en osynlighetsmantel av någon i julklapp.” Han höll upp manteln han höll i handen.

”S-så du ska smita iväg?” klämde hon fram.

”Nja, jag ska bara gå omkring lite grann.” sa han fundersamt. ”I Hogwarts alltså.”

”Jaja, men …” hon tog en paus för att tänka ut vad hon skulle säga. ”… borde du … borde du verkligen gå … gå ut … själv?”

”Ja, jag tänkte det.” sa han och började ta på sig sin mantel igen.

”Nej!” sa Jillian. ”Vänta!”

”Vad?” sa han och stannade, halvt tänkt av sin osynlighetsmantel.

”Jag …” hon tänkte efter en extra gång. ”… jag följer med.”

”Jaja, kom då.” han gjorde en liten öppning in under manteln så att Jillian fick plats under. Sedan knuffade han upp porträtthålet och de klev tillsammans ut genom det.

”Vem är det?” tjöt Tjocka Damen högt. De sa ingenting, de bara fortsatte längs korridoren.

Jillian undrade vart de var på väg. Hon bara följde efter Harry, utan att säga ett ord. Plötsligt stannade Harry och Jillian gick rakt in i honom.

”Vad gör du?” fräste hon.

”Jag vet inte var jag ska …” han blev tyst. ”Jag vet. Följ mig.”

Han började gå med raska steg genom korridoren, mot biblioteket.

”Är du galen?” väste Jillian. ”Vi kan gå var som helst och du vill …” hon kom plötsligt på något. ”Du tänker gå till Den Avskilda Bokavdelningen.” sa hon.

Harry nickade.

Jillian visste att han tänkte leta efter Flamel, men när hon väl hade chansen att leta efter böcker där … hon tänkte inte hjälpa till. Hon visste att det fanns böcker med olika släktträd och sådant där. Hon skulle leta efter Mervolo Gaunt.

”Harry …” viskade hon så tyst hon kunde.

”Vad är det nu då?” väste han.

”Jag vill gå och … leta här borta istället …”

”Men då kan du inte vara osynlig.” sa Harry och tittade på henne.

”Jo, men … men jag har en sak jag vill kolla.”

”Okej, gå du. Jag bryr mig inte.”

Hon log hastigt mot honom och lämnade honom. Det var väldigt mörkt i biblioteket, särskilt på Den Avskilda Bokavdelningen. Fönstren var täckta här, så månljuset kunde inte lysa upp rummet.

”Var kan det vara …” viskade hon tyst för sig själv. ”Aha!” sa hon när hon fick syn på en bok som hette Storslagna Renblodssläkter. Hon tog boken, satte sig på marken och slog upp den.

Det första hon fick syn på var en stor bild av författaren. Han såg, inte bara gammal ut, utan gammal. Hon bläddrade vidare. Där fanns en innehållsförteckning. Hennes ögon stannade på Black, men det var inte det hon kom dit för. Hon gick neråt i listan och fick syn på Gaunt. Men tittade ändå igenom listan, och fick syn på både Malfoy och Weasley. Hon slog snabbt upp sidan som släkten Gaunt stod på.

Det var ett ganska långt släktträd, men många namn fanns inte, utan var bara Okänt eller Hemligstämplat. Det gjorde Jillian lite besviken, men här var det. Hennes mammas släktträd. Boken var inte så gammal, både hon själv och hennes mamma fanns med på den, men hon hade en liten aning om att boken var förhäxad, så att om det kom någon ny skulle det synas, även om författaren själv inte skrivit in den.

Hon misstänkte även att hon själv fanns med på minst två av släktträden. Hon betraktade släkten Gaunt en liten stund.

Släkten Gaunt/Slytherin

Salazar Slytherin---------Okänd

________||________

Okänd                            Okänd

|

Okänt

|

Mervolo Gaunt

______________|____________________

                                                     Morfin Gaunt ----Okänd                                     Merope Ganut------Tom Riddle (M)

                                                           |                                                                                                 /

                                                   Okänt                                                                       Tom Gus Mevolo Riddle(H)

                                                           |                                                                                    (Lord Voldemort)

                                        Miranda Gaunt----Sirius Black (s. 40)

                                                                         |

                                                           Jillian Black

Hon tänkte att ”M” måste stå för Mugglare och ”H” för halvblod, för om Tom Riddle var mugglare så blir ju Voldemort Halvblod.

Ett genomträngande, blodisande tjut skar plötsligt genom tystnade i biblioteket och Jillian tappade boken i golvet. Skriket fortsatte och fortsatte och Jillian blev stel av skräck. Vem var här? Det var en ända gäll, obruten ton, som aldrig verkade ta slut. Jillian hörde steg i korridoren utanför, och blev om möjligt ännu stelare. Hon bara stod där, orörlig och stirrade åt det hållet skriket och fotstegen kom från. Hon fick syn på en fot utan ägare, och tänkte att det måste vara Harry. Hon tog boken och sprang efter, och kom ikapp innan någon hann se henne. Hon tog sig snabbt in under manteln och de fortsatte springa tillsammans genom korridoren.

De stannade framför en hög rustning, och Jillian försökte känna igen sig, men kom inte alls på var de var någonstans.

En röst ekade genom korridoren.

”Ni bad mig komma raka vägen till er, professorn, om nån vandrade omkring här på natten, och nån har varit i biblioteket – i Den Avskilda Bokavdelningen.”

Det var Filch, mjuka, oljiga röst som kom närmare och närmare. Jillian tittade snabbt ner på sina fötter för att se så att de inte stack fram under manteln, men det såg inte ut att synas utifrån.

”Den Avskilda Bokavdelningen? Då kan de inte vara långt borta, vi får säkert fast dem.”

Jillian blev förstenad igen när Filch och Snapedök upp runt hörnet framför dem. De kunde förstås inte se dem, men det var en trång korridor och om de kom mycket närmare skulle de gå rakt in i dem – manteln hindrade dem inte från att vara en fast kropp.

Harry började dra sig bakåt, och drog i Jillians ärm för att få henne med sig. Olyckligt nog råkade Jillian åstadkomma ett litet ljud när hon satte ner sin fot i stengolvet.

Snape och Filch stannade och stirrade stint omkring i korridoren. Jillian blundade och tänkte att de skulle hitta dem … när som helst …

”Det verkar inte var någon här.” sa Filch, men Snape slutade inte stirra. Han tog några steg framåt och stod bara nån meter ifrån Jillian. Han tog ett steg till, och Jillian var tvungen att backa, men hon gjorde det långsamt den här gången och såg till att inte göra några ljud.

Hon lyckades och Harry drog med henne in genom en dörr som stod på glänt till vänster om dem. Jillian höll andan hela tiden och försökte att inte stöta till dörren. Lyckligtvis var hon så smal att hon kom igenom utan problem.

”Det var för nära.” viskade Jillian och tittade på Harry, som var helt svettig.

De såg sig om i rummet och insåg att de befann sig i ett slags oanvänt klassrum. Det fanns mörka skepnader av bänkar och stolar som stod uppställda runt väggarna och en upp- och nervänd papperskorg, men det fanns även en sak som inte såg ut att höra dit, en sak som såg ut att vara där bara för att komma ur vägen.

Det var en spegel. En vacker helkroppsspegel i takhöjd med en utsirad guldram och två kloförsädda fötter. En liten text var inristad runt övre delen: Erised stra ehru oyt ube cafru oyt on wohsi.

Snape och Filch hördes inte längre, så Jillians isande rädsla började rinna av henne. Jillian tittade in i spegeln, men utan att se någon spegelbild. Harry ställde sig i vägen för henne och blockerade vägen så att hon inte kunde titta närmare.

Harry slog plötsligt händerna för munnen och stirrade rakt in i spegeln. Han snurrade runt ett halvt varv och stirrade omkring.

”Vad är det?”
Han svarade inte, utan vände sig om igen och stirrade in i spegeln. Hon såg sig över axeln och tittade sedan tillbaka in i spegeln. Han sträckte bak ena handen bakom sig, som om han försökte hitta någonting där.

Jillian fick omedelbart uppfattningen om att spegeln gjorde en galen, och ändrade sig när det gällde att titta närmare på den.

”Mamma?” viskade Harry. ”Pappa?”

”Vad ser du?” sa Jillian lite högre.
”Jag ser.. Människor.. det verkar vara släktingar till mig …”

”Jag vill se!” tjöt Jillian och knuffade undan Harry.

Men hon såg inga människor. Hon såg nånting annat … hon kunde inte riktigt sätta fingret på var det var …

”Ser du dem?” frågade Harry och såg henne över axeln.

”Nej, det är något annat … jag vet inte vad …” hon tittade närmare på det. Ett föremål började formas framför henne … men det var inget förmål … det var en människa … det var …

”Det är jag, tror jag.” sa Jillian. ”Nej … vänta nu … jag har inte blåa ögon … ” Hon insåg plötsligt vem det var.

”Det är min mamma!” 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ganska kort kapitel, men det brukar det ju vara. Det tog lång tid att göra släktträdet så.. 

Hoppas det var bra nog! 

Kram på er, och lyssna på den här låten! Den är jättebra! 

Julmiddagen var fantastisk. Jättemånga feta, stekta kalkoner, berg av stekta och kokta potatisar, stora fat med tjocka små prinskorvar, smörade ärtor, silverbägare med köttsås och tranbärssås – och så fanns det travar med magiska smällkarameller utspridda över bordet. Harry och Fred drog i en av dem, och det kom en stor explosion, och ett moln av blå rök, och sedan sprängdes det fram en konteramiralshatt och flera levande, vita möss.

Flamberade puddingar följde på kalkonen. Percey, (Rons storebror, som var Gryffindors prefekt), bröt nästan av en tand på en silverskära som var inbäddad i hans pudding.

Hagrid var jättefull, och kysste McGonagall på kinden. Konstigt nog fnissade och rodnade McGonagall med hatten på sned.

När Jillian gick ifrån bordet, och var på väg ner mot Slytherin upptäckte hon en korridor som hon inte lagt märke till förut. Hon tänkte efter, och kom fram till att om hon väntade, kanske korridoren skulle vara borta, för hela Hogwarts flyttade ju på sig.. Så hon gick in i korridoren.

Det var väldigt mörkt, så hon såg inte så mycket, men hon kunde uppfatta att det fanns en dörr i slutet av korridoren. Hon gick långsamt genom den och tittade på väggarna, som var täckta av tomma tavelramar. Det fanns inte ens någon bakrund på dem. Varför hade hon aldrig lagt märke till den här korridoren förut?

Hon kom till slutet och upptäckte att det inte var en dörr i slutet av korridoren, det var en tavla. Det var en person i den, som satt och sov.

”Hallå?” sa Jillian och vinkade lite framför motivets ansikte. ”Vakna!” sa hon.

”Va-va-va?” sa han förvånat och öppnade ögonen. ”Vem är du?” sa han och spände ögonen i henne.

”Öh.. jag är..”

”Äh, berätta inte, jag bryr mig inte, kom jag på.” sa tavlan spydigt.

”Vad är det här för korridor?” frågade Jillian och såg sig omkring.

”Det är en hemlig korridor.” sa tavlan. ”På tal om det, hur hittade du hit? Den här korridoren är gjord så att bara någon med en liten gnutta Slytherinblod kan hitta hit!”

”Men..” sa Jillian. ”..Jag har det..”

”V-va?” sa tavlan och stirrade på henne. ”Du?”

”Ja, min mamma var släkt med Salazar Slytherin, men jag berättar inte det för någon.”

”Jaha..” sa tavlan och stirrade på henne med stora ögon. ”Men då är du släkt med Tom Riddle?”

”Vem då?” frågade Jillian förskräckt.

”Tom Riddle, eller Du-Vet-Vem.. Eller Han-Som-Inte-Får-Nämnas-vid-Namn, eller Lord Voldemort, eller vad du nu vill kalla honom.” svarade tavlan.

”Jag föredrar Voldemort.. faktiskt..” sa Jillian fundersamt. ”Men vem är du då?”

”Jag? Vem jag är?” sa tavlan och lät väldigt förnärmad.

”Ja …”

”Jag är Mervolo Gaunt, den näst sista renblodiga ättlingen till Salazar Slytherin, trodde jag. Men du säger ju att du är släkt men honom också.”

”Ja, min Morfar, Morfin, var släkt med Slytherin …”

”Morfin?” sa Mervolo. ”Morfin?” han såg helt förskräckt ut. ”Min son Morfin, fick halvblodsbarn?”

”Va?! NEJ!” sa Jillian. ”Jag är 100% renblodig!”

”Hur då?”

Jillian började bli lite sur, att bli kallad halvblodsbarn var inget som renblodiga tyckte om, så hon blängde på Mervolo, och sa:

”Jag är Jillian Black, dotter av Sirius och Miranda Black!” sa hon bestämt. ”Båda lika renblodiga som du!”

”Jaså..” sa tavlan och såg förvånad ut. ”Jaja, lilla flicka, skynda dig iväg, det börjar bli sent.”

Jillian vände sig om och gick ut ur korridoren. Det var inte alls sent, egentligen, men hon ville inte prata mer mer ”Mervolo” som kallat henne Halvblod. Hon tänkte kolla upp det där med släkten Gaunt. Hon kände inte till att hon var släkt med dem.

En liten stund senare vandrade hon ut på slottsområdet och fick omedelbart en snöboll i ansiktet, som hade kastats av George Weasley.

”Kom igen, Jillian! Var med!”

Jillian höjde ögonbrynen och rullade ihop en snöboll som hon sedan kastade tillbaka på George, när han inte såg. Han fick den på bakhuvudet och vände sig mot henne med ett leende.

En liten stund senare gick Jillian, blöt och kall, ner till Slytherin för att byta om, men även om hon frös kände hon sig ovanligt glad. Hon bytte snabbt byxor, och tog fram sin stav, och använde en formel för att torka tröjan som hon fått av Mrs Weasley. Hon drog på sig den igen och satte på sig ett par torra raggsockar. Sedan skyndade hon sig genom korridorerna mot Gryffindor.

När hon klättrade upp för trapporna var det en tavla som stoppade henne.

”Hej, du! Du där!”

Det var en liten trollkarl, som satt i ett badkar helt naken som pratade med henne.

”Eh.. Hej..” sa Jillian och tittade upp på den lille trollkarlen.

”Du heter Jillian Black va?” sa han och såg mystisk ut.

”Eh.. Ja..”

”Jo, jag såg Mervolo Gaunt förut, jag har inte sätt honom på flera år. Han sa att han hade träffa en viss Jillian Black, och att han plötsligt var på bättre humör.”

”Jaha..”

”Ja, jag ville bara kolla med dig, så att jag inte hade Hallucinerat.”

”Jaha..” sa Jillian och fortsatte sedan upp för trapporna.

Hon kom fram till den tjocka damen, som var ingången till Gryffindors sällskapsrum.
”Krusiduller” sa Jillian och blängde på den Tjocka damen.

”Är det du nu igen?” sa hon irriterat. ”Jag tycker inte om att en Slytherinelev kommer hit hela tiden. Föresten har vi bytt lösenord.”

Jillian bara gapade. ”Varför skulle ni byta lösenord mitt på dagen?” sa hon argt.

”För att vi inte vill släppa in dig längre!”

”Du menar att du inte vill släppa inte mig längre?” sa Jillian misstänksamt.

”Ja, precis.”

”Öppna bara.”

”Nej!”

”ÖPPNA DÖRREN, TAVELJÄVEL!”

Någon där inne måste ha hört henne, för dörren sköts upp.

”Hej där.” sa Fred och George Weasley.

”Hejhej.” sa Jillian irriterat.

”Kom in i stugan.” sa de i kör och log busigt mot henne.

Hon blängde på dem, och sedan Den Tjocka Damen, sedan gick hon in i Gryffindors sällskapsrum där Harry och Ron satt och spelade Trollkarlsschack, och Percey satt och försökte hjälpa Harry, men det såg bara ut att gå sämre.

En liten stund senare gick de tillsammans ner till Stora Salen, där de fick en temåltid som bestod av kalkonsmörgåsar, tekakor, sockerkaka med vaniljkräm och jultårta.

Jillian och de andra satt sedan och tittade på när Percey jagade Fred och George runt hela Gryffindor tornet för att de hade stulit hans prefektmärke.

När de andra gick upp till sina sovsalar somnade Jillian framför brasan innan hon hann resa sig upp och gå ner till Slytherin.

--------------------------------------------------------------------------------------------

Här kom det äntligen! Hoppas att ni inte har saknat mig för mycket!

Jag har vart lite sjuk nu också, så har inte riktigt orkat skriva. Har mäst sovit och vaknat och tagit halstablätter, och gjort te.. och tagit nässprej.. och sovit. 

Men nu mår jag lite bättre! Snart frisk och kry igen! 

Kommentera gärna!