Esther hade bara dumpat sin väska och sina ytterkläder i hallen, och rusat direkt in i duschen, utan att ens ta redan på vilket rum hon skulle ha. Hon hade inte ens sagt något till killarna än. Hon var inte ens säker på att killarna hade sett hur hon såg ut utan en tjock jacka och en alldeles för stor mössa. När hon steg ur duschen hörde hon killarna prata en bit in i huset.

”Jag vill inte dela rum med henne.” hörde hon Archer säga när hon stod precis utanför rummet. ”Jag menar … jag har inget emot henne, hon verkar jättesnäll, men jag vill inte dela rum med henne.”

Esther log när hon hörde Archers bortförklaring. Nej, det var väl klart att han inte ville dela rum med henne. De skulle behöva stå ut med bh-ar på golvet och tamponger i soptunnan en gång i månaden, att behöva dela rum med henne också … nja – hon förstod precis vad han menade. 

”Jag kan dela rum med henne.” sa Dean. Esther kunde nästan höra det kaxiga leendet han hade på läpparna. Då kände hon att det var rätt tillfälle att gå in.

”Har inte jag något att säga till om?” frågade hon och steg in i rummet. Dean, Archer och den tyske killen Dirk Schmidt stod och tittade på henne. Hon höjde frågande ögonbrynen. ”Nå?”

”Eh …” Dean var den första som tog till orda efter en ganska lång tystnad. ”Jo.” han lät väldigt osäker och man hörde tydligt att han var Australiensisk. ”Självklart.” Han log kaxigt. ”Hathaway?”

”Esther Hathaway.” sa hon.”Dean Taylor?”

“Jepp, hur visste du?”

”Läste din blogg.” sa Esther. ”Brudabstinens?”

Han svarade inte på det, och Esther bara log. Han bet sig i läppen och tittade bort.

”Dirk Schmidt.” sa den andra killen med tysk brytning.

”Var är Michael?” frågade hon och tittade på Archer.

”Han skulle gå nånstans.” svarade han osäkert. ”Han sa inte vart.”

Dean kunde inte låta bli att titta på Esther hela tiden. Hur mycket han än försökte så kunde han inte sluta kasta förstulna blickar på henne. Hennes långa hår hängde ner över axlarna och droppade små vattenpärlor som sedan sipprade ner över den alldeles förstora ljusbruna tröjan. Hon hade bara, pinnsmala ben och hennes ansikte kunde han inte ens beskriva. Det var bara så vackert att titta på. För en sekund glömde Dean bort den kaxiga fasaden och stirrade bara, men när hon gav honom en sträng blick fann han den igen.

”Jag tycker att jag borde få han ett eget rum.” sa Esther sedan med sin brittiska engelska. Ibland pratade hon så otydligt (eller bara mer brittiska än han var van vid) att man inte förstod vad hon sade.

”Det går inte.” svarade tysken, som Dean redan hade glömt bort namnet på. ”Det finns bara tre rum.”

”Och vi är fem.” sa Esther nedlåtande.

”Sex.” sa Dean hastigt.

”Va?”

”Vi är sex stycken.”

”Vem mer?”

”Melvin Roux från Frankrike. Han är på träning.”

”Jaha.” sa Esther besviket. ”Jaja. Jag vill inte dela rum med dig, Dean. Ta inte illa upp.” Hennes ointresserade ton gjorde dock att han gjorde det. ”Förlåt, men jag vill inte dela rum med dig heller, Dirk.”

”Gör inget.” sa han och log dumt.

”Bara Michael, Archer och Melvin kvar.”

”Jag vill inte dela rum med någon jag inte ens träffat.” sa hon. ”Bort med Melvin.”

”Mig och Michael kvar då, vem väjer du?” sa Archer och tittade frågande på henne. Dean gjorde det samma.

”Hm… jag tar nog…”